Anhörigvårdarens svåra dilemman

Två makar, den ena med demenssjukdom. Sofia Vikström mötte trettio sådana par under sitt avhandlingsarbete. Under samtalen utkristalliserades några frågor, dilemman som anhörigvårdarna brottades med.

Ska jag lägga mig i eller inte?
Frågan är ständigt närvarande för anhörigvårdarna. Respekt för integritet och självbestämmande ska avvägas mot rädslan för att ens partner kan råka illa ut.

En kvinna berättar om oron för att gå till jobbet. Maken är en entusiastisk hobbyelektriker. Han älskar att skruva sönder och mecka med gammal radioutrustning. Tänk om omdömet vacklar och han får ström i kroppen!

Andra gruvar sig över relationen till vänner och grannar. Till synes oförklarliga vredesutbrott är en vanlig följd av demenssjukdomen. Ska jag ringa upp bästa väninnan och förklara varför hon blev utskälld i telefon? Eller är det att gå bakom ryggen på min partner?

Ska jag prioritera mig eller min partner?
Demenssjukdomen inkräktar på det sociala livet. Svårigheten att passa tider gör att man börjar tacka nej; ”det kan ta ett par timmar att bara motivera honom att klä på sig”.

Även anhörigvårdarna får allt svårare att upprätthålla kontakten med vänner och, i vissa fall, nära anhöriga.
Hustrun vägrar följa med till svärdottern i Dalarna. Maken vill så gärna åka men tvekar. Han kan ju inte tvinga med henne och den avlastning kommunen erbjuder gör hans sjuka hustru bara otrygg. Att åka ensam upplever han därför som ett svek.

Ska jag följa samhällets normer
eller stötta min partners rätt till självbestämmande?

Kön växer snabbt bakom maken som tar lång tid på sig för att lämna jämna pengar till kassörskan. Folk börjar sucka och hustrun känner sig alltmer besvärad. Samtidigt vill hon värna hans rätt att få känna sig kompetent. Det är ju han som skött ekonomin i alla år.

Det här är bara några exempel ur Sofia Vikströms forskning. Dee illustrerar hur ensamt, utsatt och svårt det är att vara anhörigvårdare.

– Jag tror det är viktigt att vi inom vården visar att vi har kunskap och förståelse för de problem som anhörigvårdaren möter. Då är det lättare att bygga upp ett förtroende och utveckla olika former av hjälpinsatser som anhörigvårdarna själva efterfrågar, säger Sofia Vikström.

Text Magnus Westlander
Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Äldre i Centrum, nr 1/2008

Senast uppdaterad 04 september 2008 - 12:51 © Svenskt Demenscentrum

Svenskt Demenscentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår