Missförstånd kan lätt uppstå i mötet mellan äldre invandrare och sjukgymnaster vilket kan påverka behandlingsresultatet. Det visar en pilotstudie kring sjukgymnasters upplevelser i samband med behandling av äldre patienter med invandrarbakgrund.
– Ett problem är att sjukgymnastens roll ofta är oklar för patienterna som inte vet vad de kan förvänta sig av behandlingen, säger sjukgymnast Javad Ghannad vid Migrationsskolan på Minneskliniken vid Skånes Universitetssjukhus, SUS.
En viktig förutsättning för en framgångsrik behandling är att den behandlande sjukgymnasten har förståelse för patientens behov och resurser och att patienten har kunskap om vilken hjälp sjukgymnasten kan ge. Den aktuella studien visar att det inte är självklart att dessa viktiga förutsättningar finns på plats när äldre invandrare och sjukgymnaster möts.
Javad Ghannad har intervjuat elva sjukgymnaster som ger en bild av sina upplevelser av möten med äldre invandrare och på vilket sätt mötet påverkar behandlingsresultatet. Vissa av patienterna hade en demensdiagnos, men andra bar på tydliga symtom på demens utan att ha fått någon diagnos.
– Det kan bero på att äldre invandrare kanske inte utreds för demens i samma utsträckning som patienter med svensk bakgrund, säger Javad Ghannad och menar att det i sin tur kan bero på kulturella skillnader i synen på åldrade och demens.
– Men även kommunikationssvårigheter och brist på lämpliga testmetoder för att utreda den kognitiva förmågan hos äldre invandrare kan spela roll.
Gemensamt för sjukgymnasterna i studien är att de arbetar i en kommunal verksamhet i en invandrartät ort i södra Skåne och att de är kvinnor.
Från deltagarnas svar kan Javad Ghannad identifiera några områden där det lätt uppstår problem. Ett sådant är patienternas diffusa uppfattningar om vad en sjukgymnast egentligen arbetar med och vad de kan förvänta sig av behandlingen.
– Sjukgymnastik eller fysioterapi betyder olika saker i olika länder och vi sjukgymnaster behöver tydliggöra vår roll och berätta för patienterna vid sjukgymnastik i Sverige innebär så de inte får orimliga förväntningar på vården.
Som vid så många andra möten mellan invandrare och infödda svenska är det olikheterna mellan kulturerna som behöver förklaras. Iranskfödde Javad Ghannad har utbildat sig i Sverige. Han ger ett exempel på hur synen på sjukgymnastik och rehabilitering och hur den ska utföras skiljer sig åt mellan de båda länderna.
– I Iran ger sjukgymnastiken ofta passiva behandlingar i form av akupunktur, ultraljud eller TENS. Här i Sverige är sjukgymnaster koncentrerade på den funktionella träningen som blir en del av patientens dagliga aktivitet och hjälper patienten att bli självständig. Målet är att få brukarna att göra så mycket de kan av sin dagliga livsföring.
Just målet med behandlingen är ett annat område där problem kan visa sig. Då patienten är en äldre invandrare, som betraktar sig som gammal och sjuk och därför inte ska ”arbeta” med att laga mat, städa och liknande, är det särskilt angeläget att vårdpersonal och patient är överens om behandlingsmålen för att undvika konflikter.
Det är vanligt att äldre invandrare vårdas av sina familjer och i samband med sjukvårdsbesök följer ofta anhöriga med patienten för att tolka och föra deras talan. De anhöriga uppfattas av sjukgymnasterna oftast som en viktig resurs som kan hjälpa patienten med träningen. Men de anhöriga ses också som ett hinder i de fall där de exempelvis ger en annan bild av patientens situation än patienten själv. Det gör det svårt för vårdpersonalen att skapa sig en korrekt bild av patientens verkliga hjälpbehov.
Trots dessa problem visat studien att det inte var självklart att alltid använda professionella tolkar i samband med patientbesök. Det förvånar Javad Ghannad.
– Jag anser att tolkar är att föredra före anhöriga, men jag tycker samtidigt att tolkarna behöver få mer kunskap om hur sjukvården är organiserad och vilken roll de egentligen har när de tolkar åt en patient.
Svårigheter med språket kan också vara anledningen till att sjukgymnasterna i undersökningen ibland hade en känsla av att deras patienter överdrev sin smärta. Patienterna har svårt för att hitta de rätta orden och använder sig istället av kroppsspråk och enkla uttryck som aj.
Även om studien är begränsad menar Javad Ghannad att den lyfter fram problem som kan uppstå i mötet mellan vårdpersonal och äldre invandrare. Han tror att personalen skulle ha nytta av utbildningsinsatser som ökar förståelsen och kunskapen om hur patienter från andra kulturer bör bemötas. Det skulle också vara värdefullt att ingå i nätverk där personalen får möjlighet att diskutera problem som uppstår i dessa situationer och inte minst lära av varandra.
– Jag hoppas att studien blir ett första steg i en process som gör att mötet mellan sjukgymnaster och den här gruppen av patienter blir bättre och att det ökar möjligheterna till ett lyckat behandlingsresultat.
Set Mattsson