När ett nytt fall av vanvård uppmärksammas i medierna ställer sig en och annan frågan: var det ändå inte bättre förr? Wallis Jansson ser tillbaka på sin yrkeskarriär och konstaterar att demensvård länge handlade om att gissa och hoppas att man gjorde rätt.
För 50 år sedan gick jag på sjuksköterskeskola. Ingen pratade om demenssjukdomar på hela utbildningen, inget var nämnt i kursplanen om dessa sjukdomar eller hur man skulle bemöta och förhålla sig till de personer som var drabbade. Det fanns helt enkelt inga kunskaper.
Under min praktikplacering i psykiatri träffade jag flera patienter, som jag aldrig fick något grepp om vilken diagnos de hade. Ingen kunde heller förklara. Jag har flera av dem fortfarande helt klara i mitt minne, de har inte släppt mig, trots att så lång tid har gått. Nu när jag kan mer om demens och vad det innebär, förstår jag.
På den tiden sa man att de här personerna var åderförkalkade, senila eller att de hade gått i barndom, och de togs ofta om hand på låsta avdelningar på stora mentalsjukhus, om de inte gömdes i hemmen.
Detta var alltså runt 1960.
Ett hopp fram till början av 1980-talet. Hur såg det ut då? Då arbetade jag som sjuksköterska på det som på den tiden kallades långvård. Då fanns ordet demens i alla fall, men inte så mycket mer.
Högst upp på det stora sjukhuset (våning 9) fanns en demensavdelning som var låst och där 48 patienter vandrade fram och tillbaka hela dagarna och ibland även på nätterna. På de övriga sex avdelningarna, som var lika stora, fanns också patienter med demens och de var då blandade med patienter med andra sjukdomar.
Som personal var det väldigt svårt att veta vad vi skulle svara när patienterna kom med alla sina frågor om och om igen, och hur vi skulle bemöta dem i olika svåra situationer som kunde uppstå. Det var jättesvårt att förstå vad de menade och hur vi skulle bete oss. Ingen visste något utan vi fick gissa.
Och vad gissade vi?
Jo – vi resonerade som så, att om någon hade förlorat funktionen i en bruten arm till exempel, så var träning väldigt viktig för att man skulle få tillbaka funktionen i armen. Vi tänkte då att om man nu har förlorat sitt minne så ska vi väl träna minnet. Och vi tränade minnet och ställde frågor som patienterna inte kunde svara på.
Vi trodde också att vi skulle föra patienterna, som ju levde mer eller mindre i sina världar, tillbaka till verkligheten. Varje gång någon frågade efter mamma (och det kunde ju samma person göra flera gånger om dagen), så talade vi om för dem att mamma var död sedan lång tid tillbaka.
Vi gjorde verkligen så gott vi kunde och hoppades att vi gjorde rätt. Men vi gjorde inte rätt.
Från början av 80-talet och framåt har det skett stora framsteg. Demenssjukdomar har blivit ett stort forskningsområde i hela världen och med Sverige på en framskjuten plats. Medicinsk forskning har skördat stora framgångar sedan dess och parallellt med den har det pågått omvårdnadsforskning, där sjuksköterskor, arbetsterapeuter och vårdlärare till exempel har studerat hur personer med demens ska bemötas för att de ska må bra och få dagar med livskvalitet.
Förut visste vi inget – nu vet vi mycket och nya rön duggar tätt.
I dag ställer vi inte frågor som vi vet att vi inte kan få svar på.
I dag ger vi inte Hulda dödsbudet att hennes mamma är död flera gånger om dagen.
I dag har vi helt andra vägar att gå.
I dag ser också boendena helt annorlunda ut.
Det är viktigt att forskningsrönen snabbt kommer de sjuka personerna till del, och för att det ska vara möjligt måste ju personal få del av kunskaperna först. Därför känns det bra att det satsas på utbildning av personalen i dag.
God omvårdnad är den bästa medicinen. Att bedriva vård och omsorg om personer med demens hör till de mest kvalificerade arbeten inom vården. Förhållningssättet måste vara integrerat i vårdaren som måste vara aktiv med både hjärna oh hjärta.
Och varför är det så kvalificerat?
Man måste kunna se vad som inte syns och höra vad som inte sägs.
Man måste kunna förstå och göra sig förstådd också när orden fattas.
Men utan kunskap är det svårt att förstå.
Kunskap är nyckeln till förståelse
Wallis Jansson, sjuksköterska, med dr och projektledare på Nestor
FoU-center.