Team

Teamarbete i tandvård för demenssjuka

Tandvård för demenssjuka ska egentligen kallas för munhälsovård eftersom det inte bara handlar om tänder. Det handlar om att må bra i munnen så att inte livssituationen i stort påverkas negativt av en dålig munhälsa. Den som är demenssjuk har svårt att i ord uttrycka vad som är fel utan markerar ofta detta med ett avvikande beteende. Smärtor i munnen är här inget undantag.

Inte så sällan avtar tandvårdsbesöken för en person som drabbas av demens. Livet i övrigt upptas av allahanda bekymmer och tandsjukdomar uppstår sällan över en natt. De utvecklas i långsam takt och man kan förledas att tro att allt är lugnt tills den dag plötsligt något dramatiskt händer; en eller flera tänder lossnar eller går av eller en svullnad uppstår. Det är ytterst viktigt att tandvårdsbesöken upprätthålls. Man kan likna det vid en bilbesiktning. Här har tandhygienisten en värdefull uppgift eftersom besöken hos tandhygienist innebär både en munhälsokontroll och förebyggande åtgärder/råd om egenskötsel. Det gäller att hitta enkla medel som fungerar och att den demente känner sig respekterad och delaktig.

Även om en demenssjuk person ibland kan te sig väsentligt avvikande från den han/hon en gång var, så brukar etablerade vanor sitta i. Det gäller även munvårdsrutiner. Den som tagit väl hand om sin mun, brukar många gånger även i en demens, känna igen sig i tandvårdssituationen och känna igen handgreppen som utförs av tandvårdspersonal. Det kan vara svårare med hjälp från vårdpersonal, som inte riktigt vet hur man närmar sig den demenssjuke med olika borstar och munvårdsprodukter. Å andra sidan kan vårdpersonalen genom sitt dagliga arbete ha byggt upp en personlig relation som gör att man tillåts utföra munvård. Här behöver de olika yrkesgrupperna varandra för att komma fram till vad som är bäst.

Det som dock ofta utgör det största problemet med munhälsovård för demenssjuka, är när den demenssjuke inte förstår, inte vill och inte kan samarbeta i munhälsovården. Många gånger ökar också suget efter sött och ev. medicinering kan ge muntorrhet. Man hamnar i ett ekorrhjul av utebliven munvård, småätande och muntorrhet. Ett vackert, välfungerande bett kan raseras på några månader och möjligheterna att restaurera detta är i en långt framskriden demens nästan obefintliga. Det enda som återstår är att försöka ta bort det som gör ont, oftast med hjälp av premedicinering och i enstaka fall under narkos.

Ett sådant skräckscenario vill vi till varje pris undvika. Här är teamarbete ett nyckelord. För att ha framgång i munhälsovårdsarbetet behövs vårdpersonal – ja alla som deltar i den demenssjukes vård - som påminner om munnens betydelse och hjälper den demenssjuke att få kontakt med tandvården - och inom tandvården behövs ett nära samarbete mellan tandsköterska/tandhygienist/tandläkare. Olika yrkesgrupper uppmärksammar olika saker och olika personer får olika kontakt med den demenssjuke/vårdpersonal/anhöriga. Även om vi har olika kompetens och ansvar, så rivs revirgränserna kring den demenssjukes munhälsovård.


Inger Wårdh, leg tandläkare, universitetslektor och Maria Juslin, leg tandhygienist
Institutionen för odontologi, avdelningen för Gerodonti, Karolinska institutet
 

Senast uppdaterad 18 juni 2015 - 15:31 © Svenskt Demenscentrum

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår