En boende sparkade och spottade på personal i samband med omvårdnad. Det skrevs ofta avvikelserapporter. Mannen ifråga hade vaskulär demens, Parkinson och var rullstolsburen. Han fick hjälp med nästan all ADL. Han var i riskzonen för undernäring och hade trycksår på båda hälarna.
– När jag började arbeta på enheten var den mycket illa skött, man kan tala om vanvård, berättar sjuksköterskan som flera gånger i veckan lade om mannens sår.
Efter en tillsyn kritiserades enheten för att det inte gjordes riskbedömningar ur arbetsmiljöperspektiv. Det visade sig att det saknades fasta rutiner och att var och en gjorde på sitt sätt. Det stod snart klart att det var detta som mannens aggressivitet bottnade i. Han kände sig varken sedd eller delaktig och samarbetade inte.
– En ny chef hade tillträtt och vi diskuterade olika lösningar, berättar sjuksköterskan som parallellt utbildade sig till BPSD-administratör.
Nya rutiner infördes på morgnarna. Varje dag gick först en person in till mannen och hälsade god morgon. Hon eller han drog upp persiennerna och gick sedan ut ur rummet. Fem minuter senare gick två personer in till den boende. De hade då i förväg bestämt vem som skulle prata med honom i samband med omvårdnaden och eventuell sårvård. Det var ett absolut krav att de här rutinerna skulle följas varje dag. Några andra ändringar gjordes inte.
Sex månader senare hade såret läkt på ena hälen, mannen hade ökat i vikt och han var inte längre våldsam. För det mesta satt han nykammad och nyrakad och åt sin frukost själv i matsalen med god aptit och ett leende på läpparna. Efter ytterligare någon månad hade även det andra såret läkt.
– Det var en framgångssaga, säger sjuksköterskan.
Det viktigaste var att all personal gjorde likadant varje dag. De talade också långsamt och informerade med korta meningar, en sak i taget. Mannen kände sig sedd, delaktig och samarbetade.
– För mig blev det så tydligt att allt hänger ihop. BPSD-symptomen minskade kraftigt, såren läkte och det fanns inte längre någon risk för undernäring. Den boendes livskvalitet blev bättre. Samtidigt förbättrades personalens arbetsmiljö och man började tänka mer som ett team.
Fullt stöd från chefen var också en framgångsfaktor och en förutsättning, understryker sjuksköterskan.