De grundläggande behoven först

En kvinna på ett korttidsboende hörde dåligt och hade hörapparat. I början kunde hon klara den själv med lite stöd. Men efter en tid behövde personalen hjälpa henne med i stort sett allt som gällde hörapparaten. Då blev hon mycket arg och utåtagerande och vägrade använda den.

Personalen tyckte det var viktigt att kvinnan använde hörapparaten, eftersom det annars var svårt att kommunicera med henne. De konsulterade demenssjuksköterskan som berättade att hon hade träffat kvinnan på morgonen.  Hon hade frågat kvinnans om hon ätit frukost. Det hade hon inte, eftersom hon var arg. På frågan om hon ville på toaletten hade svaret blivit nej.

– Jag föreslog att personalen skulle hämta något som kvinnan gillade. Vi satte oss sedan hon och jag vid ett bord och åt varsin smörgås tillsammans. Hon åt upp den. Efter det reste hon sig, tog mig i handen och sa att hon vill gå på toa. Hörapparaten fick bara ligga kvar på bordet så länge.

Det hela skedde i lugn takt, demenssjuksköterskan lät toadörren stå på glänt och sa till kvinnan att hon fanns kvar utanför. ”Sitt kvar du, ta det lugnt”, sa hon när kvinnan ville resa sig snabbt. Efter en stund fungerade det. Sedan var det inga problem att sätta på henne hörapparaten.

Kvinnans ilska hade inte med hörapparaten att göra. Allt handlade om att hennes grundläggande behov måste tillgodoses först: frukost och toabesök. Det kunde hon inte uttrycka och personalen hade inte förstått det.

Personalen började tänka i andra banor och försökte ta reda på vad hon behövde i ögonblicket. De mediciner som hon tidigare haft – lugnande medel och neuroleptika – behövdes inte längre. 

Senast uppdaterad 16 oktober 2018 - 12:00 © Svenskt Demenscentrum

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår