En kvinna hade länge bott på särskilt boende. Redan vid inflyttningen uttryckte hon sina känslor genom att humma. Sjukdomsinsikten var dålig. Hennes integritet var stark och hon kunde bli fysiskt utagerande när hon upplevde intrång i sitt revir.
I början ville hon absolut inte få hjälp med att duscha. En nödlösning blev då att en i personalen duschade och samtidigt höll kvinnan i sin famn medan en kollega tvättade henna. Så småningom accepterade hon att sitta själv på duschstolen. Då hade personalen också kommit på rätt teknik, så att hon inte blev rädd.
För att dämpa sin oro promenerade kvinnan för att bli fysiskt trött. Successivt miste hon fler förmågor men in i det sista kunde hon gå; först själv, sedan med stöd av personal och slutligen med rollator och gåbord. Eftersom hjälpen hela tiden anpassades, steg för steg, efter att behoven ändrades behövdes inga tvångsmedel.
Det krävdes hela tiden lyhördhet och ändrade prioriteringar av personalen för att tillgodose kvinnans behov. Det här var en process som pågick under många år. Hela tiden var man mån om att bevara och ta vara på det som ännu var friskt.
En extra lång säng med fallmatta under införskaffades – hon ville inte ha grindar. Det var viktigt för henne att känna att hon bestämde över sig själv.
Att alla följde den bemötandeplan som fanns och gjorde likadant var mycket viktigt. Av den framgick också hur man skulle tala med kvinnan. Det fungerade inte att neka henne att göra olika saker. Att säga ”sitt inte” resulterade i att hon satte sig. Det var bättre att säga ”stå” eller ”vänta”. Helst bara med ett ord, då förstod hon.