En demenssjuk kvinna som bodde kvar i sitt hem kände sig instängd. Hon trodde att maken levde och packade för att hon trodde att det var dags att flytta.
Kvinnan ville gå ut. Hon hade hemtjänst och personalen var rädd att hon inte skulle hitta hem. Distriktssköterskan hade beviljat dörrlarm men kvinnan var irriterad på larmet.
Kommunens demenssjuksköterska föreslog GPS-larm. ”Då kan vi söka dig om du inte hittar”, sade hon till kvinnan som tyckte detta lät bra. Men när hon sedan såg hur stort och klumpigt GPS:en var ville hon inte använda den. Demenssjuksköterskan tog därför bort GPS:en och även dörrlarmet under dagtid.
Kvinnans dotter var införstådd med att larmen togs bort och att mamman skulle få gå ut när hon ville. Hemtjänstpersonalen var inte så glad åt beslutet. Men de har ett foto av kvinnan och vet ungefär var hon brukar gå. Om hon inte är hemma när de kommer får de gå ut och söka upp henne.
Nu när kvinnan känner sig fri och kan öppna sin dörr när hon vill går hon ut mer sällan. Hon tar små promenader och ibland har personalen hittat henne vid busshållplatsen där hon väntar på sin man. Då följer de henne hem och sedan är det lugnt.
När hon inte längre bevakas och motas in igen, som skedde tidigare, har hon blivit mycket lugnare. Hon har dörrlarmet kvar nattetid och det är hon med på.