Tommy flyttade in till vårt boende efter att ha blivit omplacerad från ett annat. När han kom till oss var han mager, rädd, spänd och redo att försvara sig om någon rörde honom. Nästan all tillit till andra människor tycktes ha gått förlorad. För oss var målet att åter bygga upp hans tillit och hjälpa honom att känna sig trygg, värdig och behandlad med respekt.
Vi arbetade i ett litet team som sakta bekantade sig med Tommy. Första kvällen satt vi bara nära varandra, han och jag, inne på hans rum. Vi pratade inte så mycket, tittade mest på TV och lite på varandra. Vi log, fikade och när jag såg att han blev trött frågade jag om jag fick hjälpa honom till sängen. Det fick jag men jag fick inte röra hans kläder eller hans skor som han behöll på. Tommy hade med sig sin katt som betydde väldigt mycket för honom. Jag talade om att dörren stod på glänt så att katten kunde komma in när den ville.
Tommy sov bra hela natten. På morgonen kom jag tillbaka för att hjälpa honom med morgonsysslorna. Efter att ha lugnt frågat om han sovit gott berättade jag att jag tagit med mig lite fika. Jag fick inget svar men Tommy blev glad. Han följde mig med blicken när han fikade. Jag insåg att det var viktigt för honom att hela tiden tala om vad jag gjorde och tänkte göra. Morgonsysslorna tog lång tid men gick bra. Jag fick hjälpa honom att ta sig upp ur sängen och han märkte att jag lät honom styra takten.
Ibland fick vi raka honom med rakapparat, ibland med hyvel då Tommy tyckte ljudet från rakapparaten var obehagligt. Andra gånger fick vi inte raka honom alls. Ibland var det helt ok att byta inkontinenshjälpmedel, ibland hittade vi på enkla tricks som fick honom att acceptera hjälpen med intimhygien. Men Tommy hade stor integritet och var rädd för att blotta sig inför andra så vissa gånger fick vi inte hjälpa honom alls. Det var bara att acceptera och försöka igen lite senare.
Så här fortsatte vår resa tillsammans. Tommys tillit till oss stärktes sakta. Allt oftare tillät han kroppslig beröring utan att gå i försvar – han lärda sig att det var han som fick bestämma takten. Till slut satt han ute i matsalen med de andra. Aptiten kom tillbaka och han gick sakta men säkert upp i vikt. Tommy började skratta och le och delta i sociala aktiviteter.
Den personcenterande omvårdnad som vi personal hela tiden fokuserade på gjorde stor skillnad för Tommy. Hans situation fick mig att på allvar inse tyngden i en demensvård utan tvång och begränsningar och hur stor betydelse den kan han i en demenssjuk människas liv.