Fruktbar dialog om tvång och skydd - - Svenskt Demenscentrum

Fruktbar dialog om tvång och skydd

Brickbord, kodlås på ytterdörrar och andra tvångs- och begränsningsåtgärder får aldrig betraktas som annat än ”sista utvägen”. Om detta rådde enighet på Svenskt Demenscentrums dialogseminarium där deltagarna även efterlyste en lagreglering av området.

 bild fråån seminarie

Dialogseminariet i Stockholm den 15 april samlade ett 50-tal sakkunniga och engagerade personer med lång erfarenhet av demensvård. Seminariet var ett led i den kunskapsöversikt som Svenskt Demenscentrum gör på uppdrag av Socialdepartementet. Med hjälp av forskare från Stiftelsen Äldrecentrum kartläggs bland annat vilka tvångs- och begränsningsåtgärder som idag används inom demensvården och i vilken omfattning.

En viktig huvudperson på seminariet var Ingrid som, på grund av demenssjukdom, inte längre kan stå på sina ben och som ständigt vill hem till ”sin” Gunnar. När Ingrid försöker resa sig faller hon handlöst. Eftersom hon snabbt glömmer framkallar personalen enbart ökad oro och irritation hos Ingrid när de vänligt men bestämt försöker avstyra hennes försök att själv resa sig upp.

”Ingrid” utgjorde ett av fem patientfall (se länk i högerspalt) som diskuterades i mindre grupper under dialogseminariet. I samtliga fall var de lämpliga omvårdnadsåtgärderna långtifrån självklara. Istället stod personalen inför en rad svåra dilemman där olika etiska grundprinciper tycktes krocka med varandra.

Hur kan man respektera självbestämmande och autonomi och samtidigt göra gott och inte skada? Är en viss form av tvång eller fysisk begränsning i vissa fall motiverat, t ex ett brickbord på Ingrids rullstol? Vilka problem löser man då – och vems problem? Vilka nya kan uppstå?


Frågorna var många,
de enkla svaren få. Det handlade lika mycket om etik som omvårdnad och juridik. När gruppdiskussionerna summerades på eftermiddagen utkristalliserades ändå några uppfattningar som en klar majoritet av deltagarna verkade ställa sig bakom.

En sådan var att tvångs- och begränsningsåtgärder bör och kan minska i omfattning med ökad bemanning och utbildning av personal på alla nivåer, inklusive tjänstemän och beslutsfattare. Deltagarna hade ändå svårt att tänka sig en fungerande demensvård som saknar möjlighet att i vissa fall använda insatser som begränsar den enskildes rörlighet eller, till och med, går på tvärs mot dennes önskemål. Men – och detta betonades starkt – tvång och begränsning måste alltid ses som en sista utväg, när alternativa omvårdnadsinsatser prövats och inte fungerat.

En annan gemensam uppfattning var att orsaken till beteendestörningar eller andra problem som aktualiserar användandet av begränsnings-
åtgärder först måste utredas noga. En slags checklista förordades, som kan användas från utredning av problem till uppföljning av insatser.

I detta sammanhang nämndes även det engelska systemet med s k best interest group, en grupp som företräder den demenssjuke (i England personer med nedsatt beslutsförmåga) och kan ta beslut i denna typ av frågor.

 

Frågan om tvång och begränsning i demensvården har stötts och blötts i många år. Utredningssekreteraren Leif Jacobson berättade att Socialstyrelsen i slutet av 1990-talet pekade på behovet av en lagreglering av området efter att ha funnit en utbredd förekomst av låsta enheter på särskilda boenden.

Några år senare gick Demensarbetsgruppen, tillsatt av Socialdepartementet, på samma linje. Då hade redan våra nordiska grannländer börjat reglera området, bland annat Norge som infört samtycke vid medicinering mot en demenssjuk persons vilja.

I Sverige är tvång och begränsningar inom demensvården fortfarande något av ett ”laglöst land”.

– Vi vet att det används ute på boenden. Personalen försöker efter bästa förmåga sköta de dagliga uppgifterna, ibland blir det tyvärr nödlösningar som saknar stöd i lagar och bestämmelser, sa Helena Gustafsson, ordförande i Riksföreningen för Medicinskt Ansvariga Sjuksköterskor.

Behovet av en reglering har inte blivit mindre av att Socialstyrelsen nu beslutat att upphäva de allmänna råd som gett en viss vägledning inom området.

– Vi kan helt enkelt inte ha kvar allmänna råd som saknar stöd i lagen, motiverade avdelningschef Anders Printz beslutet.


Lagförslag saknas inte.
Ett par sådana presenterades i betänkandet Regler för skydd och rättssäkerhet för personer med demenssjukdom (SOU 2006:110), en utredning som Leif Jacobson var sekreterare för. Betänkandet mottogs överlag positivt men det fanns kritik.

Karin Sparring Björkstén, ordförande i Svensk Förening för Äldrepsykiatri, har invändningar mot bland annat att lagförslagen endast omfattar personer med demenssjukdom. Hela demensbegreppet är under omprövning, bättre knyta lagstiftningen till personer med nedsatt beslutsförmåga än till diagnos, menar hon.

Annan kritik handlar om att läkaren har en för liten roll i sammanhanget. I utredningens förslag är det endast socialnämnden som har rätt att ”ordinera” begränsningsåtgärder.

En lag löser inte alla problem men deltagarna var överens om att det nu är hög tid att reglera detta område, både för att öka rättssäkerheten för de som direkt berörs och för att ge vårdpersonal vägledning och ökad trygghet i arbetet. Dessutom visar erfarenheter från Norge att omfattningen av tvångs- och begränsningsåtgärder minskar när området börjar regleras.

− Att inte ta itu med lagstiftning nu är ovärdigt mot både patienter och personal, sade Anne Ekdahl, ordförande i Svensk Geriatrisk Förening, och fick nickande medhåll av många deltagare.

Magnus Westlander


 

Senast uppdaterad 23 april 2013 - 13:34 © Svenskt Demenscentrum

 
 

Dokument från seminariet

 

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår