Det finns en frisk kärna hos alla

Sveriges bästa äldreboende – den rubriken används ofta när Vigs ängar förs på tal. Svenskt Demenscentrum besökte den antroposofiskt präglade miljön utanför Ystad.

Vigs ängar i Köpingebro påminner om ett litet radhusområde i milda vackra färger. Hit har många vallfärdat för att inspireras av miljö och arbetssätt. Äldreboendet med 32 lägenheter lyfts ofta fram som exempel på att även den som blivit skröplig och gammal kan ha ett gott liv.

bild från Vigs ängar

God vård kan vara att föra goda samtal eller att få fötterna insmorda med lavendel och rosmarin, säger Lillemor Husberg som byggt upp Vigs ängar.

Att visa vördnad och respekt. Det är ord som Maj-Lis Wilén och Helena Vighagen, medarbetare på Vigs ängar, ofta använder för att beskriva inställningen till dem som bor här.

– Det finns en frisk kärna i alla, även hos dem som gått långt i sin demenssjukdom, säger Helena Vighagen.

Lillemor Husberg är arkitekten och eldsjälen bakom Vigs ängar och har ännu sitt engagemang och hjärta här.  I början av 1990-talet mötte hon en grupp antroposofer som väckt intresset för ett äldreboende i Ystad kommun och kände att deras grundsyn stämde med hennes egen.

– De boende och medarbetarna ska vara i centrum och vi vill ge näring till alla sinnen, säger hon.

– Vanliga omsorgsuppgifter som tvätt och hygien tar upp stor del av tiden. Men det viktiga, som ger själva livet, är att ha med det vi ser, hör och upplever.  Antingen det handlar om att föra goda samtal eller att få fötterna insmorda med lavendel eller rosmarin.

Vigs ängar är byggt i ett plan och så att det går att vandra runt i åttor. Tanken är också att det ska vara spännande att vandra och man slipper gå samma väg tillbaka. Lillemor Husberg visar på den omsorg som lagts ner på detaljerna. Allt är i naturmaterial, färgerna är vilsamma och vackra, takhöjden varierar, takfönster ger vackert ljusinsläpp och hörnen är snedskurna och inte vassa.

– Det här är en läkande miljö, säger Helena Vighagen.


Många av medarbetarna har
undersköterskeutbildning. Men man ser andra erfarenheter som en tillgång och uppmuntrar olikheter. Detta inte minst för att man vill få in kultur i vardagen på Vigs ängar. Man behöver inte vara antroposof för att bo eller arbeta här men man måste gilla själva synsättet.

– Vi som sökte var ju inte antroposofer, säger Helena Vighagen. Men vi ville alla arbeta på ett annat sätt och låta de boende och deras önskemål styra, inte rutinerna.

Detta, som i dag kallas personcentrerad omsorg, har varit en ledstjärna här sedan starten. De som bor här ska själva få bestämma hur de vill leva sina liv.

Medarbetarna ska uppmuntra allt de boende kan göra själva och hjälpa till med det man inte kan. De rättar sig efter när de som bor här vill gå upp respektive lägga sig – just nu vill många stiga upp klockan sju av gammal vana. Man sover när man är trött, äter när man är hungrig och är med på det man orkar, vill och kan.

– Men vi håller förstås koll så att de boende får i sig tillräckligt med mat och dryck och inte vänder på dygnet, tillägger Maj-Lis Wilén.


Det är lunchdags när jag besöker
”den gula gruppen” där personer med demenssjukdom bor. Flera har flyttat hit från andra äldreboenden där det inte fungerat för dem.

Maten som nyss lagats i Vigs ängars egen restaurang står framdukad. Någon kan servera sig själv, men de flesta får hjälp av Maj-Lis Wilén eller någon av de andra medarbetarna.

 En av de boende undrar om jag vill ha en servett och hämtar också ett glas till mig. Vid vårt bord pågår samtal om allt möjligt, även om det inte alltid är
så sammanhängande.

Idag serveras kycklinglevergryta och vegetarisk biff, det finns alltid ett vegetariskt alternativ.  Restaurangen är KRAV-märkt och maten lagas från grunden här på Vigs ängar. Maj-Lis Wilén sitter självklart med och äter och assisterar när så behövs.

Rörelse och högläsning tillhör vardagen på Vigs ängar liksom även mer individuella aktiviteter. Det finns också en vänförening som ordnar fester och utflykter. En gång per månad är det allsångskväll med god mat och dryck. De boende med demenssjukom deltar, om  lusten finns och dagsformen tillåter. 

Maj-Lis Wilén trivs med sitt arbete och tycker att det är spännande med de boendes reflektioner.

– Man ska inte tro att de inte förstår något – de ser ofta rakt igenom dig och läser av dig.

De boende har vitt skilda erfarenheter och för närvarande finns flera på Vigs ängar som har haft konstnärliga yrken.

– En säger att han är på sin inre resa, det tycker jag är ett så fint uttryck, säger Maj-Lis Wilén.


Det går inte att lämna Vigs ängar
utan att beröra ämnet döden, som ses som en högtid här. När någon avlidit berättar man det för kollegorna och för de anhöriga och flaggar på halv stång. Utanför dörren till den avlidne tänds ljus. Två medarbetare gör i ordning personen och man talar till den avlidne, av respekt.

– Sen gör vi ordning ett minnesbord, tänder ljus, ställer fram den avlidnes porträtt och blommor. Om den äldre eller anhöriga har uttryckt specifika önskemål så rättar vi oss naturligtvis efter det. Nästa dag har vi en minnesstund dit de anhöriga bjuds in och där alla som vill är med. Någon av oss håller ett tal i du-form till den avlidne, ett positivt men ärligt tal, berättar Maj-Lis Wilén.

Alla tar ett personligt farväl. 

– Vi tackar också de anhöriga och bjuder hit dem efteråt för att få ett avslut.

Text och bild: Kari Molin, frilansjournalist

Senast uppdaterad 14 mars 2016 - 11:03 © Svenskt Demenscentrum

 

OBS! Vigs ängar heter numera Vigvägen och drivs av Förenade care som 2016 vann upphandlingen av verksamheten.

Svenskt Demenscentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår