Arbetssättet borgar för en personcentrerad vård

Biståndsbeslut även i det särskilda boendet borgar för en personcentrerad vård. Det menar Sofia Carlström, biståndshandläggare, och Per-Uno Nilsson, myndighetschef för vård och omsorg, i Trosa kommun.

Från och med 1 januari 2014 gäller Socialstyrelsen nya föreskrifter och allmänna råd om personer med demenssjukdom i särskilda boenden. Förutom ökade krav på bemanning ska det tydligt framgå vilka hemtjänstinsatser som beslutats för den enskilde i boendet. Besluten ska sedan följas upp. 

SKL, Sveriges kommuner och landsting, har protesterat mot de nya föreskrifterna och befarar skenande kostnader. Andra varnar för ökad byråkrati och mindre flexibilitet.

Redan idag finns det en del kommuner som arbetar ungefär så som Socialstyrelsen har tänkt sig. Trosa är en av dem. Där tror man inte på några dramatiska kostnadsökningar under 2014.

– Trosa har höga kostnader för bemanningen, men inte högst i landet, säger Per-Uno Nilsson. Vi väntar oss inga dramatiska kostnadsökningar 2014, det är ju inte lagen som ändras. Politikerna i kommunen står bakom det här sättet att fatta beslut.
 

Trosa är en liten kommun med 11 500 invånare och här finns tre särskilda boenden, alla kommunalt drivna. Det tidigare servicehuset Trosagården har alltid haft beslut om hemtjänst i boendet. De båda andra – Häradsgården och demensboendet Ängsgården – har haft det så i över tio år. Ängsgården har 22 platser, fördelade på två enheter om elva var.  På morgonen finns det fyra personal på elva boende, under dagen är de två eller tre och på kvällar och helger tre.

Rättssäkerheten är den stora vinsten med arbetssättet i Trosa anser biståndshandläaggaren Sofia Carlström, och får med håll av Per-Uno Nilsson.

– Den enskilde får ett beslut på vilka insatser hon har rätt till. Det får aldrig vara så att någon får för mycket medicin för att det inte finns tillräckligt med personal till exempel, understryker han.

– Eftersom det finns ett beslut går det också att överklaga om man inte är nöjd.  På boendet ska man inte fatta de besluten, däremot vara jättebra på att utföra det som står där och på att utforma bra genomförandeplaner. Men genomförandeplanen är inte ett juridiskt dokument, påpekar Per-Uno Nilsson.

Båda tror att arbetssättet borgar för att vården blir personcentrerad och utifrån varje individs behov. Tror ni inte att många ändå tycker att de arbetar personcentretat, utan att biståndshandläggarna beslutat om insatserna på boendet?

– Jo, men då har du inte fått ett papper där det framgår vad du har rätt till. Och om det är personalbrist kanske det är svårt att få sina promenader till exempel, säger Sofia Carlström.

Hur flexibla klarar boendena av att vara när det gäller personalstyrkan?

– Dels går det att öka insatserna under tre veckor utan något formellt beslut, det kan handla om en epidemi som går, säger Per-Uno Nilsson. Dels finns det en sidopeng om det handlar om extraordinära insatser.

Det har hänt att personer beviljats fem timmars ledsagning per dag. Den som vill och behöver gå ut mycket ska kunna göra det även om hon eller han bor i ett särskilt boende.

Kari Molin, frilansjournalist

Senast uppdaterad 20 februari 2013 - 15:08 © Svenskt Demenscentrum

 
 

bild på Per-Uno Nilsson och Sofia Carlström
Per-Uno Nilsson, myndighetschef för vård och omsorg, och Marie Lindquist–Hull, biståndshandläggare i Trosa kommun.

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår