Lugnare atmosfär med öppna dörrar - - Svenskt Demenscentrum

Lugnare atmosfär med öppna dörrar

Demensboenden med låsta dörrar är inte ovanliga, trots att det i lagens mening är en tvångsåtgärd. Men på Klockarkärleken i Västerås kan de boende numera röra sig fritt mellan våningsplanen och gå ut i trädgården på egen hand.

Det som många befarade har inte besannats. Vi behöver inte ägna mer tid åt tillsyn och uppsikt försäkrar enhetschef Valbone Syla. Öppna dörrar till hemvisterna, som avdelningarna på Klockarkärleken kallas, har däremot lett till en lugnare boendemiljö och en trivsammare atmosfär hävdar hon.

– Spännande är att det även förändrat medarbetarnas syn på sin yrkesroll. Förr var de ofta upptagna av frågan: Hur ser vi till att ingen rymmer? Idag funderar vi mer på vad vi kan göra för att våra äldre ska känna sig trygga både i och utanför sitt hus, och kunna hitta tillbaka till sina lägenheter på bästa sätt, säger Valbone Syla.

Det är snart två år sedan som dörrarna till de sex hemvisterna ställdes på vid gavel. Nyordningen var noga förberedd med bland annat förändringar av inom- och utomhusmiljön och passagelarm, se separat artikel. Ökad rörelsefrihet skulle inte få ske till priset av minskad trygghet.

Valbone SylvaEnhetschef Valbone Syla demonstrerar det skönklingande klockspelet i demensboendets trädgård. 

Valbone Syla trodde helhjärtat på idén men medger att det ändå kändes pirrigt när den skulle förverkligas. De sex hemvisterna ligger parvis på de övre våningsplanen i fyravåningshuset. Ledningen hade bestämt att öppna ett våningsplan på försök.

– För säkerhets skull hade jag bett en undersköterska vakta det stora utrymmet vid trapphuset mellan hemvisterna. Efter en timme kom hon till mig och undrade om det verkligen behövdes. "Ok, jag tar över”, sa jag. Men tiden gick och inget hände.

Nej, det blev inget spring i trapphuset. I stället infann sig efterhand en lugn atmosfär som saknats tidigare berättar Valbone Syla och hälsar glatt på en gammal dam som med stöd av sitt gåbord är ute på sin morgonpromenad. Damen har just lämnat sin hemvist och är på väg genom det trivsamt möblerade utrymmet runt trapphuset till hemvisten mitt emot. En sådan tur var omöjlig tidigare, om inte personal hade följt med henne och öppnat dörrarna.

Valbone Syla ställer sig vid ingången till en av hemvisterna och pekar längs tröskeln.

– Det här fungerade som en tydlig gräns förut. Innanför tröskeln fick de boende röra sig fritt. Tog de sig utanför var de på rymmen, där fick man inte vara. Jag överdriver lite men det var faktiskt så man uppfattade det, säger hon.

Låsta dörrar på demensboenden är en känslig fråga. Eftersom de inskränker de boendes rörelsefrihet är de i lagens menings en tvångs- och begränsningsåtgärd och därför inte tillåtet. Ändå bor många på avdelningar som de varken kan ta sig in eller ut ifrån på egen hand. Att nyckeln ersatts av en fyrsiffrig kod, som tidigare var fallet på Klockarkärleken, ändrar ju inget i sak för den som har kommit en bit in i sin demenssjukdom.

Argumenten för låsta dörrar var desamma på Klockarkärleken som på andra håll; oro för att de boende annars skulle gå ut och inte hitta tillbaka och att personalen skulle få ägna all sin tid åt tillsyn. Ändå var det uppenbart att kodlåsen orsakade problem.

– Larmsignalen som gick, när dörren öppnades, hördes på hela avdelningen och skapade onödig stress. Personal fick avbryta vad det höll på med för att kontrollera dörrpassagen. När det larmade på kvällen väcktes boende som lagt sig tidigt. Hela verksamheten fick anpassa sig efter larmsystemet, säger Valbone Syla.

Jeanette Pedersen, aktivitetsansvarig på Klockarkärleken, nickar bekräftande och berättar att dörren fungerade som en slags magnet.

– De boende blev nyfikna när den öppnades, begav sig dit och så slog den igen mitt framför näsan på dem. Det var inte roligt för de anhöriga heller, att mötas av boende som flockades vid utgången och som personal försökte avleda för att de inte skulle bege sig ut, säger hon.

Denna fixering vid utgångarna försvann när dörrarna ställdes upp. De som har lust att gå ut i det möblerade trapphuset och sätta sig i soffan en stund kan göra det. En och annan tar hissen ned till bottenvåningen och går ut i trädgården på egen hand. Inte ens huvudingången, som ligger mittemot utgången till den japanskinfluerade trädgården, är låst under dagtid.

– Däremot har vi satt in frostat glas i ytterdörren. På så sätt får vi ljusinsläpp utan att man ser ut. Det är ett sätt att i stället rikta intresset mot utgången till trädgården. Och det här är ett annat, säger Valbone Syla och ler en smula hemlighetsfullt.

Hon tar några kliv mot utgången. Plötsligt ljuder fågelsång från osynliga högtalare samtidigt som man kan se gärdsgården, som ramar in trädgården, avteckna sig bakom den olåsta glasdörren. Växtligheten har ännu inte skjutit fart men det är lätt att föreställa sig senvårens färgprakt och dofter. Det lär även finnas blåbär att mumsa på.

Med stöd från Handisam (numera Myndigheten för delaktighet) har Klockarkärleken lagt mycket energi på få bort institutionskänslan och skapa en miljö som uppmuntrar möten och är lättare att orientera sig i. Varje våningsplan har fått sin egen färg. Även hissknapparna och dörrfodren till lägenheterna har målats i olika färger. Tillsammans med lättlästa namnskyltar, ibland symboler, är det numera lättare att hitta till sin lägenhet.

Trivsamma sitthörnor har tvättat bort institutionskänslan
på Klockarkärleken. Fr v arbetsterapeuterna Jeanette
Pedersen och Sophie Andersson och Valbone Syla.

 

Det stora utrymmet mellan hemvisterna, runt trapphuset, har gjorts mer hemlikt. Arkivskåp och personalens prylar har flyttats in bakom ett par dörrar klädda med bokhylletapet. Bredvid dem står en ”riktig” bokhylla med böcker och en mindre sittgrupp.

– Säkerheten är en lika viktig aspekt. Grindarna här framför trappan är olåsta men hindrar rullstolar att av misstag hamna i trappan. Brandmyndigheten har varit här och godkänt dem, säger Valbone Syla som tycker att den största vinsten med olåsta dörrar är möjligheten för de som kommit längre i sin sjukdom att ta sig till hemvisten mitt emot på egen hand.

– Det har betytt ett större livsrum och att de kunnat hitta nya gemenskaper bland både personal och andra boenden.

Magnus Westlander

Senast uppdaterad 31 augusti 2016 - 10:53 © Svenskt Demenscentrum

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår