Vaxholms demensteam har kontakter med både polis och frisör. Regelbunden information till politikerna är en bidragande orsak till att verksamheten nu har permanentats.
Den 1 juli 2007 startade teamet som ett projekt med stöd av stimulansmedel från Socialstyrelsen. Från och med 2010 ingår teamet i ordinarie budget. Det består av fyra personer: Charlotte Damberg, projektledare och medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS), Madeleine Wallén, anhörigkonsulent, pedagog och friviligsamordnare, Linda Sahlin, biståndshandläggare och Susanne Lindqvist, Silviasyster.
Hur kommer det sig att projektet blev permanent?
– Det finns många förklaringar men en bidragande orsak är att jag regelbundet har informerat nämnden om teamets arbete, säger Charlotte Damberg.
I Vaxholms kommun bor ca: 10 000 invånare och i en kartläggning har man funnit att 20 personer insjuknar årligen i någon form av demenssjukdom. Det finns tre särskilda boenden som ryms inom en organisation, elva korttidsplatser och två dagvårdsverksamheter varav en är riktad till personer med demenssjukdom. Hur arbetar då demensteamet?
Inledningsvis marknadsförde medlemmarna sin verksamhet genom annonser men även genom information till vårdcentralen och hemtjänst. Dessutom ordnades särskilda dagar för allmänheten och invånarna i Vaxholms stad.
Vaxholms stad har en policy för demensvården, tagen av socialnämnden i december -07. Utifrån denna policy arbetar teamet som har en stor bredd och stor erfarenhet av demensvårdens olika delar med ett brett fokus över hela den kommunala äldrevården. Teamet har också god kännedom om minnesutredningar och landstingets arbete i demensfrågor.
Det är viktigt att skapa en struktur som inte står och faller med en person utan alla kan gå in och stödja den demenssjuke och anhörige i ett tidigt skede. Vi kan vara med på hela "demensresan" då vi träffar många sjuka innan utredningen, hjälper till med infasning av dagverksamhet och hemtjänst. Teamets medlemmar deltar också i vårdplaneringar och hjälper såväl den sjuke som dess närstående i kontakten med myndigheter och sjukvård. Vi metodhandleder och utbildar personalen i alla verksamheter och lämnar över levnadsberättelse med den demenssjuke när det är dags för flytt. Efter det att den sjuke avlider har vi samtal med närstående.
Många gånger tas den första kontakten med teamet via anhöriga, per telefon, eller pensionärsorganisationer av olika slag. Även husläkare och distriktssköterskor kontaktar teamet.
– Vi har regelbundna möten med vårdcentralen var 14 dag för att på bästa sätt samarbeta kring de demenssjuka och deras anhöriga. Prestigelöshet en viktig faktor för ett gott samarbete.
Distriktssköterskan gör ofta hembesök tillsammans med en av teamets medlemmar. Det gäller att etablera en relation och det kan bli många besök för att åstadkomma detta.
Vilka svårigheter har då teamet stött på? Viss lokalbrist och svårigheter med logistiken. Vaxholm är en skärgårdskommun så att det är en utmaning att besöka personer med demenssjukdom och deras närstående på öarna. Medlemmarna anser att det hade varit bra om man gjort en ordentlig riskanalys kring ekonomiska konsekvenser av att starta ett demensteam. Initialt blir det dyrare men på sikt troligtvis mer ekonomiskt.
Att tidigt upptäcka och starta en utredning, för att sedan kunna sätta in de resurser som krävs, kan leda till att personer med demenssjukdom kan bo kvar hemma längre innan det blir dags för att flytta till ett vårdboende. Dessutom orkar anhöriga med bättre om de får stöd och hjälp.
– Inom teamet får vi även tillgång till varandras kompetens, vilket leder till ökad kontinuitet och kvalitet. Dessutom lär vi oss av anhöriga som tar till finurliga lösningar i vardagen. Vi försöker också stötta anhöriga att våga berätta för grannar och släktingar om att deras nära och kära har en demenssjukdom. När de vågar berätta känns det som vi har gjort nytta.
För biståndshandläggningen har demensteamets verksamhet inneburit att man når de demenssjuka i ett tidigare skede. Som biståndshandläggare får jag hjälp och stöd i mina bedömningar men också mer kunskap om demens.
Medlemmarna i Vaxholms demensteam verkar trivs med sitt arbete.
– Det är tillfredsställande när man känner att man gjort något gott för en enskild individ. Vi är väldigt stolta och känner en enorm glädje över det arbete vi utför, säger Charlott Damberg och får medhåll av sina tre kollegor.
Ann-Christin Kärrman Eva Stål Söderberg
Svenskt Demenscentrum Stockholms demensråd