Det började som ett projekt. Numera är demensteamen i Brommas hemtjänst permanenta. Personalen är stolta över vad de gör, säger undersköterskan Marita Allerhed.
Att alla som arbetar i vård och omsorg skulle älska att få arbeta med personer som har en demenssjukdom, det var min övertygelse. Men så var inte alls fallet. Det säger Marita Allerhed, undersköterska med 40 års erfarenhet av äldrevård och 25 år inom demensvård. Hon är samordnare för demensteamen som sedan snart fyra år finns inom hemtjänsten i Bromma stadsdel i Stockholm. Första två åren som projekt men numera som permanent verksamhet
I personalen ingår totalt 25 vårdbiträden och undersköterskor som är uppdelade på tre team i lika många områden. Totalt besöker de omkring 75 äldre personer med demenssjukdom, dag som natt. Sedan starten har ingen i personalen slutat. Men Marita Allerhed berättar om reaktionen när hon först föreslog sina medarbetare att de tillsammans skulle skapa specialiserad hemtjänst för personer med demenssjukdom.
– Ingen ville från början. ”Då skulle jag ju göra två jobb, det kommer att ta dubbelt så lång tid”, sa de. ”Först ska jag motivera och vänta in personen att acceptera hjälpen, sedan ska jag utföra den”.
Först tar Marita Allerhed upp att det är långt ifrån alla med demenssjukdom som får en diagnos. Det beror på vilken vårdcentral man är inskriven på.
– Det är viktigt att få en diagnos. Vi har ofta bra samarbete med distriktssköterskorna och diskuterar detta med dem. Vi vädjar också till anhöriga när de märker förändringar hos den närstående att de också ber vårdcentralen om en utredning. En diagnos krävs förr eller senare för att till exempel komma ifråga för en flytt till ett gruppboende.
Marita Allerhed säger att ofta är personer med demenssjukdom sparbössan i kommunens äldreomsorg.
– De vill ofta inte ha någon hjälp och får då heller ingen. Personer med demenssjukdom har ingen insikt om att de behöver hjälp med maten, hygien, städning osv.
– De måste motiveras. Gång på gång. Det innebär att det tar längre tid att hjälpa dessa personer än det tar att hjälpa personer med andra former av funktionshinder.
I demensteamet har hela personalgruppen gått en veckokurs vid Silviahemmet. När en vikarie kalllas in som inte har gått veckokursen handleds han eller hon av en utbildad arbetskamrat.
– Det första vi lär oss är att se personen i första hand och inte sjukdomen. Därför bör personalen vara inriktad på pensionären och i andra hand på det som ska utföras i hemmet, säger Marita Allerhed.
För en person med demenssjukdom är varje möte ett nytt möte. Det viktigaste är därför att bygga upp en trygghet runt pensionären. Vi är samma personer som återkommer dag som kväll, vilket ger en kontinuitet och ett igenkännande.
Totalt träffar pensionären 5–6 olika personer under veckan – och då är helger och kvällar inräknade. En förutsättning för att ett demensteam ska fungera i hemtjänsten är att personalen kontinuerligt kan träffas, säger Marita Allerhed.
– Mötet är A och O. Det möte som bör hållas varje vecka, där erfarenheter och situationer stöts och blöts.
– Inom äldreomsorgen har vi inte traditionen att berätta och förklara vad och hur vi gör, säger hon. Ändå är vår kunskap en del av grunden för planeringen av vård och omsorg. Därför behöver lära oss att dokumentera, men också få tid att berätta för varandra om det som inträffar i våra möten med pensionären.
Att få möjlighet att utbilda sig och att arbeta i ett demensteam inom hemtjänsten har fått effekter för personalen.
– Det höjer statusen på själva arbetet. Personalen är stolta över det de gör.
Text Inger Raune
Sökning pågår