Doktor på makars samspel - - Svenskt Demenscentrum

Doktor på makars samspel

Personer med demens har också resurser. Många anhörigvårdare utvecklar förhållingssätt som hjälper livskamraten utan att de tar över. Det visar arbetsterapeuten Sofia Vikströms forskning.

Ibland är det så lite som gör det. Några uppmuntrande ord, en vägledande gest – många som vårdar en nära anhörig med demens vet vad skillnaden kan vara mellan att klara av och att misslyckas.

– Maken lägger fram en gaffel bredvid tallriken, ser henne i ögonen och säger att hon alltid dukar så fint. Sådant kan räcka för att en person med mild demens hamnar på rätt spår igen och dukar färdigt matbordet, säger Sofia Vikström, arbetsterapeut och nybliven medicine doktor vid Karolinska Institutet.


I arbetet med sin avhandling har Sofia Vikström stött på många liknande exempel. På nära håll har hon följt 30 äldre par i sina hem. Den ena parten med en diagnostiserad demens som bedömts vara mild till måttlig, något som försvårar normalt sett enkla vardagssysslor.

Klä på sig, brygga kaffe och ta ut pengar på bankomat består av en rad praktiska moment som, var och ett för sig, går att utföra långt fram i sjukdomsförloppet. Problemen handlar mer om överblick och sammanhang, att få de olika momenten i rätt turordning. Här sätter demensen tidigt käppar i hjulet.

Motgångarna lurar runt snart sagt varje hörn. Följderna blir förlorad initiativförmåga, handlingsförlamning och sviktande självkänsla. Sofia Vikström:

– Därför var det glädjande att ändå se hur bra samspelet mellan paren fungerade. Många av anhörigvårdarna använde sig av, mer eller mindre medvetet, olika strategier för att motivera och hjälpa sin sjuke partner när denne stötte på patrull.

– Inte minst att skapa en god psykosocial miljö visade sig ha en stor betydelse för möjligheterna att utföra aktiviteten. Att ge beröm och att skapa lugn och ro innan man tar sig an uppgiften var många anhörigvårdare bra på. 


Många anhörigvårdare tillämpade ett slags osynligt görande. Det kunde handla om att klippa av fliken till mjölktetran innan man bad sin partner att duka kaffebrickan. Genom att ligga steget före och avhjälpa alltför svåra moment minskade risken för att köra fast i vardagssysslorna.

– På så sätt bidrog anhörigvårdaren till att stärka sin partners upplevelse av att denne faktiskt själv klarade av att utföra sysslorna. Och detta är ju så viktigt för självkänslan, att få känna sig kompetent i vardagens olika aktiviteter, säger Sofia Vikström. Men det fanns även tillfällen när makarnas kommunikation inte fungerade. Det kunde bottna i okunskap, som när allt som skulle fram på matbordet räknades upp innan man satte igång att duka.

– För mycket information på en gång upplevs bara frustrerande när glömska blivit en sjukdom.

Sammantaget gav Sofia Vikströms observationer ändå en bild av de närstående som mycket kompetenta vårdare. Ett stödjande förhållningssätt, ”att hjälpa utan att ta över”, tillämpades redan i hög grad. Var detta möjligt att vidareutveckla med professionell handledning? Frågan var utgångspunkten för doktorsavhandlingens interventionsstudie.

Paren delades in i tre jämnstora grupper, varav två fick träning under ledning av arbetsterapeut. I den ena träningsgruppen riktade man sig enbart till personen med demens, i den andra involverades båda makarna. Samarbetet utgick från The just right challenge, en metod för att hitta rätt avvägning mellan att ge för mycket och för lite stöd. En tankemodell introducerades när matbordet skulle dukas. Den första hjälpen som anhörigvårdarna uppmanades att ge var en generell fråga; vad kom vi överens om att vi skulle göra.

– Om inte detta fungerade fick de pröva en generell ledtråd; vi behöver ju något att dricka ur? Därefter en mer specifik ledtråd; vi behöver fyra glas? Slutligen en tydlig vägledning; de fyra glasen står i skåpet, säger Sofia Vikström.


Videofilmerna visade positiva effekter av åtta veckors träning. Makarnas samspel förbättrades jämfört med kontrollgruppens deltagare som inte tränats. De visade sig även i det minnestest som genomfördes före och efter åttaveckorsperioden.

– Den tankemodell som vi introducerade vid borddukningen använde anhörigvårdaren även vid många andra aktiviteter. De lämnade helt enkelt större utrymme för sin partner, säger Sofia Vikström.

– Lite överraskande var att även gruppen där endast personen med demens tränats uppvisade bättre resultat än kontrollgruppen. Det var som om den demenssjuke förväntade sig att få stöd och liksom pockade på hjälp när hon körde fast.

Man ska vara försiktig med att dra långtgående slutsatser av ett litet material, i detta fall 30 par. Sofia Vikström tycker ändå att hennes avhandling visar vilken stor potential anhörigvården har. Anhörigvårdaren är ju egentligen den verkliga experten. Ingen annan har bättre förutsättningar att arbeta efter ett stödjande förhållningssätt eftersom hon känner sin partner allra bäst.

– Men, säger Sofia Vikström med stark betoning, anhörigvårdarna behöver bli sedda. De behöver uppmuntran, avlastning och stöd – och rätt sorts stöd. Här finns stora brister idag.

– Anhörigvårdarna ville inget annat än att ta hand sina sjuka makar. Man skulle önska att samhället kunde ge en bättre anpassad hjälp så att de också orkar.

Magnus Westlander
Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Äldre i Centrum


FAKTA • Sofia Vikströms avhandling

  • Sofia Vikström, arbetsterapeut, disputerade i januari i år på Supporting persons with dementia and their spouses’ everyday occupations in the home environment, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet.
  • I de fyra delstudierna ingår 30 äldre par, varav den ena i förhållandet har mild till måttlig demens.
  • Sofia Wikström konstaterar att anhörigvårdarna hade ett förhållningssätt som många gånger stärkte den sjukes möjligheter att utföra olika sysslor. Detta utvecklades ytterligare efter åtta veckors träning av arbetsterapeut. Även resultat på minnestest förbättrades av träning. För mer information: sofia.vikstrom@ki.se

 

Senast uppdaterad 24 maj 2012 - 13:22 © Svenskt Demenscentrum



Sofia Vikström, arbetsterapeut & med dr
Fakta om avhandlingen »

 

"Under samtalen utkristalliserades några frågor, dilemman som anhörigvårdarna brottades med". Läs mer »

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår