Nycklarna till den goda vården - - Svenskt Demenscentrum

Nycklarna till den goda vården

Viktigast för en god demensvård är att skapa en tillitsfull och trygg relation tillsammans med den demenssjuka personen och dennes anhöriga. Det säger professor Sirkka-Liisa Ekman.

Det viktigaste för god demensvård är att personalen skapar en tillitsfull och trygg relation tillsammans med personen med en demenssjukdom och anhöriga. Att skapa förutsättningar för att kunna kommunicera och förstå varandra. Det säger Sirkka-Liisa Ekman, professor i omvårdnad vid Karolinska Institutet, med många års erfarenheter som sjuksköterska i Finland, Schweiz och i Sverige.

I mitten av 1980-talet arbetade hon som klinikföreståndare inom geriatriken i Umeå med professor Bengt Winblad. Sirkka-Liisa Ekman såg i studier att personer som inte hade demenssjukdom fick mer av personalens tid än de som hade demens.

– Bengt och jag frågade Astrid Norberg, första professorn i omvårdnad, vad hon trodde det berodde på. Efter en lång stunds tystnad tittade Astrid Norberg på mig och sa: Varför frågar du mig? Varför frågar du inte personalen?

– Det var så det började.


Sirkka-Liisa Ekman säger att i omvårdnaden om personer med demenssjukdom gäller det att hitta sätt att nå personen. Att förstå den värld där personen befinner sig.

– För att nå dit måste jag som vårdare först och främst ha kunskap om personens livshistoria och kultur. Men också se personen som hon är idag.

– Vi måste också få kunskap om vilka strategier vi kan använda för att komma runt de hinder som försvårar en kommunikation. De uttalanden personen gör kan verka märkliga och vara utan mening men när jag försöker sätta mig in i vad personen kan tänkas mena, då blir det logiskt och inte alls konstigt.

Sirkka-Liisa Ekman menar att det finns ett antal lås man måste låsa upp för att komma åt personens tankar och känslor.

– Omvårdnad handlar om att bemöta och se personen som en individ. Bemöter jag en person med demenssjukdom med respekt får jag också respekt tillbaka. Motsatsförhållandet gäller också, brist på respekt föder icke-respekt, som i sin tur blir till en nedåtgående spiral med bland annat aggressivitet som resultat.

Hon berättar om studier hon har gjort med hjälp av videofilmer. Personalen har låtit sig filmas i situationer när de har vårdat personer med demenssjukdom.

– Det är lärorikt att se sig själv i det vardagliga arbetet. Många gånger blir personalen förskräckta när de ser hur de gör i vissa situationer och hur de pratar till personen i fråga.

– Det skulle säkert hjälpa många att förändra sitt arbetssätt. Men det krävs mod att våga ställa sig framför kameran.


Demenssjukdomen gör det svårt att uttrycka sig både verbalt och icke-verbalt, därför måste vi ha kunskaper om hur vi ska nå fram. För det går att kommunicera, menar Sirkka-Liisa Ekman.

Beskrivningen att en svårt demenssjuka person är som en levande död reagerar Sirkka-Liisa Ekman starkt på. Hon hör den då och då.

– Det är ruskigt att bli bemött med den inställningen. Det är dessutom helt fel. Det finns kapacitet kvar inom personen, men den är instängd i den trasiga hjärnan som Astrid Norberg brukar säga.

– Det innebär att personen har svårt att uttrycka sig både verbalt och icke-verbalt. För att nå fram till den kvarvarande kompetensen krävs att vi har kunskaper om hur vi ska bemöta och nå fram till personen. För det går att kommunicera.

Sirkka-Liisa Ekman säger att det finns de som har synsättet och inställningen i sig från början. Men andra kan också lära sig.

– Det gäller att förstå och få insikt om att till exempel en aggressiv person inte är aggressiv främst på grund av sin demenssjukdom utan att det handlar om bakomliggande frustration att inte bli förstådd, att inte bli bemött på ett icke-respektfull sätt, smärta eller någonting annat.

– När insikten finns att även om jag inte förstår den här personen finns kapacitet jag inte ser. Då kan jag kanske lära mig vilka ”nycklar” jag kan använda mig av för att nå fram till den individuella personen bakom sjukdomen. Hur jag ska kunna kommunicera med just den här människan.


I grunden, menar Sirkka-Liisa Ekman,
måste den som vårdar tycka att det är intressant att arbeta med personer som har demenssjukdom. Att vilja få personen att må så bra som möjligt. Då blir också omvårdnadsarbetet givande och det blir en glädje i arbetet som gynnar alla parter. Hur god demensvård bör utformas har länge engagerat Sirkka-Liisa Ekman. Framför allt när det gäller äldre personer med utländsk bakgrund. Hon var med att starta Finskt äldrecentrum i Stockholm för snart 15 år sedan.

– Det är särskilt svårt för den som invandrat till Sverige och haft svenska som andra språk. Då minnet sviker är svenskan det språk som först tappas vilket gör det ännu svårare för personen med en demenssjukdom att förstå och att göra sig förstådd. Något som i sin tur påverkar relationerna till vårdpersonal och omgivning.

– Det är svårt att hitta sätt att kommunicera när jag som personal inte talar den äldres modersmål. Att inte kunna vistas bland personer som delar ens egen kultur och språk, gör dessa äldre extra sårbara, förvirrade och isolerade.

Text Inger Raune
Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Äldre i Centrum, nr 1/2008

 

Senast uppdaterad 20 november 2008 - 13:16 © Svenskt Demenscentrum

 



Professor Sirkka-Liisa Ekman

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår