Vad är god demensvård?

 

Sirkka-Liisa Ekman
professor i omvårdnad vid Karolinska institutet

Det var ingen liten fråga! Det viktigaste är att se den demente personens kompetens – och inte icke-kompetens. En demenssjuk människa har mycket kapacitet kvar, fast den är ”inlåst”. Det är inte fråga om en själsdöd person i en tom kropp. Demensvård måste innebära att personen bemöts med respekt och öppenhet. Att vi försöker förstå!
Om personen känner att han eller hon blir sedd och förstådd i en trygg situation uppstår också en kommunikation. Att som demensdrabbad bli förstådd utifrån kulturell och språklig bakgrund är förstås speciellt viktigt om man har ett icke-svenskt ursprung. I en demenssjukdom försvinner ofta svenskan och det är modersmålet som finns kvar.

Bengt Winblad
professor i geriatrik vid Karolinska Institutet

Varje individ är en vanlig person med sina intressen och behov. Och alla är olika! Det kvarstår vid en demenssjukdom och måste tillgodoses i vården. För att detta ska ske på ett bra sätt krävs bred kompetens med multidisciplinära team. Den här filosofin måste tidigt genomsyra utbildningar för till exempel läkare och sjuksköterskor.


Lotta Burenius
verksamhetschef på Ersta diakonisällskap

Fokus måste ligga på människan och inte på demenshandikappet! Det är en förutsättning för att omvårdnaden och omsorgen om en demenssjuk person ska vara god. Faran är att demenssjukdomen kommer först och människan kommer i andra hand. Omvårdnad och omsorg innehåller så mycket. ”Hel och ren och hyfsat mätt i magen” räcker inte. Det blir inte bra om jag inte blir bekräftad och sedd som person. Det handlar om att få vara dirigent i sitt eget liv.
Att arbeta med människor som har demenshandikapp är ett svårt arbete och personalen måste få tillräckligt med kompetens för att de ska känna sig trygga i sitt jobb. Det är också viktigt att tid finns för reflektion och att personalen får handledning.

Astrid Norberg
professor i omvårdnad vid Umeå universitet

Tidigare sågs demenssjuka som levande döda. I dag betonas samspelet med personalen. Nära, positiva relationer med dem som vårdar är viktigt för alla sjuka människor men är kanske särskilt avgörande för hur demenssjuka personer mår och fungerar. Med hjälp av bättre genomtänkt omvårdnadsforskning och kompetenshöjning hos personalen kommer vi att kunna nå ännu längre i strävan att hjälpa dessa personer att uppleva livet som meningsfullt och gott.

Ingalill Rahm Hallberg
professor i omvårdnad, Lunds universitet

Det allra viktigaste i demensvården är det mänskliga mötet mellan vårdaren och den demenssjuke, särskilt personalens möjligheter att skapa goda sådana möten. Det i sin tur kräver att personalen ges tid att systematiskt reflektera kring den demenssjuka människan med hennes egen historia. Det ökar personalens förståelse för hur den svårt demenssjuke personen lever i dag, i nuet, och personalen kan möta henne eller honom med enh känsla för hur världen kan se ut inifrån dennes horisont. Sådana möten kan minska missförstånden i mötet och göra det lättare att möta de svåra smärtsamma situationer som kan uppstå i den vardagliga omvårdnaden.

Birgitta Engström
docent i omvårdnad vid Umeå universitet& ordf. i Svensk sjuksköterskeförening (SSF)

Det är en stor fråga. Se personen! Det är det viktigaste. En förutsättning för bra vård är hög kompetens, vilket bland annat innebär att personalen får ta del av nya forskningsresultat. Och få möjlighet att använda sig praktiskt av beprövad forskning. Ett exempel är beröring, vilket i dag ofta finns med som en naturlig del i omvårdnaden.
Jag kan känna mig orolig när vården i dag lämnas till anhöriga. Då krävs stöd till anhöriga inte bara i form av avlastning utan även kunskap och utbildning.

Stina-Klara Hjulström
ordförande i Demensförbundet

Alla människor med misstänkt demenssjukdom ska utredas, få en diagnos och behandling. Det är en självklarhet. Sedan behöver personal i demensvården utbildning och handledning. Dessutom bör arbetsleda¬ren vara aktiv i omvårdnaden och ”vårda” personalen – inte budgeten som är fallet många gånger i dag.
Demensvård är lika med personalintensiv vård. Det handlar om långsamhetens vård och man kan inte stressa, därför krävs tillräckligt med personal.
Dessutom behövs mer medicinsk kompetens i demensvården, bland annat genom att geriatrikern bör finnas till hands.
Att alla ska bo hemma i dag tycker jag är förfärligt! I början av en demenssjukdom kan det fungera men när sjukdomen försvåras blir det ovärdigt både för den sjuke och för den anhöriga. Det är att lägga över ännu mer ansvar på anhöriga som vårdar 24 timmar om dygnet och redan tidigare känner sig isolerade.

Ulla Passant
docent, Nationellt kunskapscentrum förfrontallobsdemens, universitetssjukhuset i Lund

För patienter med frontallobsdemens är det inte fråga om ”boende” utan om vård. Den måste vara individuellt planerad och baserad utifrån person och personlighet. Vårdmiljön måste anpassas så att möjlighet finns att utnyttja kvarvarande funktioner. De beteendestörningar dessa personer har, gör att de inte klarar så kallade strukturerade aktiviteter. Som t ex att läsa tidning tillsammans eller lyssna på musik i grupp fungerar oftast inte med personer som har frontallobsdemens.
Det måste vara erfaren personal med kompetens, utbildning och intresse för den här vården, annars blir det lätt fel. Personal som kan tolka och läsa av patienten. Här är viktigt med kontinuerlig handledning. Personal ska kunna känna glädje och trygghet i sitt arbete. Utan den stannar allt.

Barbro Beck-Friis
professor i geriatrik

Först och främst är det viktigt att förstå att demens är en sjukdom som inte tillhör det friska åldrandet. Alltför många äldre personer tror att de har drabbats av en demenssjukdom bara för att de glömmer lite.
God demensvård innebär bland annat att hantera svåra symtom som ångest, aggressivitet, sömnlöshet. Det innebär också att se anhöriga; att leva med en demenssjuk person är att leva med sjukdomen in på bara kroppen. Anhöriga behöver avlösning för att orka och möjlighet att få träffa andra i samma situation.
Det är viktigt att någon bryr sig. Ofta isoleras både den sjuke och den vårdande anhöriga för att omgivningen inte får information om vare sig sjukdomen eller situationen.

Krister Westerlund
ordförande i Alzheimerföreningen

En misstänkt demenssjuk person måste först och främst utredas på ett professionellt sätt – vilket inte är självklart i dag. Det är heller inte självklart att en person blir erbjuden den behandling som faktiskt finns i dag, till exempel i form av läkemedel som lindrar symtom vid Alzheimers sjukdom.
Lika viktigt är att stödja anhöriga som vårdar en alzheimersjuk person i hemmet. De behöver inte bara avlösning utan både utbildning och kunskap om sjukdomen.■


Text Inger Raune
 

Senast uppdaterad 01 december 2008 - 14:42 © Svenskt Demenscentrum
Loading   Sökning pågår