Äldreboenden bör vara "hemlika", det har länge betonats. Sjuksköterskan Hanna Falks forskning visar att känslan av att "höra hemma" är ännu viktigare. Här berättar hon om hur förändringar i miljön påverkar vårdklimat och relationer.
I maj 2010 lade jag fram min avhandling vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Den visade att äldreboendet är en komplicerad plats där det privata hemmet möter den publika institutionen. Av mina resultat framgår i korthet att anknytningen till institutionen är avgörande för att den ska kännas som hemma. Renoveringar som ska hjälpa till att skapa en mer hemlik och stödjande miljö har mindre betydelse för hur äldre personer upplever atmosfären. Flytt och renoveringar, och problemen som de medför, kan påverka äldre människors livskvalitet och välbefinnande negativt.
Det övergripande syftet med avhandlingen var att nå en ökad förståelse för hur förändringar i miljön påverkar vårdklimatet, relationen mellan personen och miljön i termer av livskvalitet och välbefinnande. Syftet var även att studera hur äldre personer skapar platsförankring och därigenom bevarar självidentiteten i särskilt boende.
Mina resultat visar att enbart fysiska miljöförändringar inte påverkar livskvalitet och välbefinnande i positiv bemärkelse. Personer med demens utsätts för särskilt stora påfrestningar i samband med renoveringar än de utan. En förklaring kan vara att den senare gruppen mer självständigt kunde undvika de olägenheter som renoveringar medförde genom att dra sig undan och stänga dörren om sig i sina privata rum. På så sätt kunde de bevara känslan av kontroll.
Personer med demens var mer beroende av närheten till personalen i de gemensamma utrymmena på boenden som i det här fallet omfattades av renoveringen.
I vissa fall kräver ny- och ombyggnationer att vårdtagare och vårdpersonal flyttas. I Göteborg, där mina studier är gjorda, används ett ombyggt mentalsjukhus som temporära lokaler för samtliga äldreboenden i staden. Resultaten i avhandlingen visar att den här formen av tvångsförflyttningar i samband med omfattande ny- eller ombyggnationer påverkar äldre personer negativt, framförallt de utan demens sjukdom.
En förklaring till detta tror jag kan vara att vårdpersonalen i det här fallet flyttades till de temporära lokalerna samtidigt som vårdtagarna. Detta bidrog till att den relationella aspekten av omvårdnaden till stor del förblev oförändrad, vilket fungerade som en skyddande buffert inte minst för de med demenssjukdom.
En tredje tänkbar förklaring kan vara att de utan demens generellt sett har bättre förutsättningar att skapa en förankring och hemkänsla kopplad till själva platsen. De med demens upplevde igenkännande och därigenom trygghet, inte så mycket i den faktiska platsen som i de sociala relationer som fyller rummet.
Min avhandling tyder även på att platsförankring är en förutsättning för att känna sig som hemma i särskilt boende. Tidigare studier har visat att hemmet som plats är av stor betydelse för vår identitet och självbild. Tillbringar du tillräckligt lång tid på en plats så skapas en relation mellan dig och platsen som kan vara både positiv och negativ.
I termer av att känna sig som hemma i särskilt boende eftersträvas en positiv relation mellan den äldre personen och platsen. Dessvärre finns ofta inte den tiden när det handlar om sköra äldre personer vilket gör att vi som sjusköterskor måste skynda på processen genom medvetna strategier.
Förankringen, engelskans attachment, kan skapas i relation till platsen – "rummet" – eller någonstans bortom institutionen, till exempel vid minnet av ett tidigare hem, sedan länge förlorat. Resultaten från avhandlingen visar bland annat att individuella och delade innebörder, attityder och uppfattningar antingen stöttar eller hindrar skapandet av förankring.
För mig som sjuksköterska är det centralt att stödja den äldre personen att lyckas skapa en känsla av ”hemma” i den egna lägenheten eller rummet på boendet. Enligt våra resultat är självbestämmande och en känsla av att kontrollera sin tillvaro nyckelaspekter i skapandet av platsförankring. Viktigt är även att bli bekräftad, sedd och bemött med värdighet i mötet med vårdpersonalen, något som tyvärr inte är en självklarhet i den moderna svenska äldrevården.
Hanna Falk, fil dr, sjukskötersa och forskningsutvecklare vid Tre stiftelser