Alzheimerdetektiv och prisad professor

Kaj Blennow är prisbelönad professor och internationell auktoritet när det gäller diagnostik av Alzheimers sjukdom. Äldre i Centrums chefredaktör Jonas Nilsson träffade honom för ett samtal om biomarkörer, moment 22 och en sak som politikerna inte har förstått.

Kaj Blennow är professor vid Göterborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hans forskning handlar om alzheimer och andra hjärnsjukdomar och är inriktad på att utveckla nya biomarkörer för att kunna studera sjukdomarna mer i detalj. Markörerna ska användas till att diagnostisera till exempel alzheimer tidigt i förloppet, i kliniska studier för att följa patienter över tid och förstå sjukdomens molekylära mekanismer, och för att följa behandlingsresultat.

Men ännu finns ingen bot mot Alzheimers sjukdom, trots att forskarna i djurförsök kunnat få bort de så kallade placken av betaamyloid i hjärnan, vilka anses vara orsaken till sjukdomen. 

Bild på Kaj Blennow– Det är många olika molekyler som verkar fungera på möss, men det är inte samma sak som att de skulle fungera hos patienter med sjukdomen. Av det skälet måste vi först testa att molekylen även hos människa påverkar betaamyloidmetabolismen. Nästa steg är kliniska prövningar: syns någon effekt på symptomen?

– Men det finns ett moment 22: vi kan inte testa om biomarkörerna fungerar i läkemedelsprövningar, eftersom det inte finns några läkemedel. Och det går inte att testa läkemedel på ett bra sätt, eftersom vi inte vet om biomarkörerna fungerar, säger Kaj Blennow.

Ett sätt att gå runt problematiken är att dra en parallell till sjukdomen MS, för vilken det finns effektiva läkemedel. Där har studier visat att innan man sätter in ett sådant läkemedel har patienten ett högt värde på en neuronskademarkör, som ett år senare har sjunkit som tecken på att behandlingen minskar nervcellskadan. 

– På det viset kan man visa att principen fungerar. Då är frågan: kan vi applicera det på alzheimer också? Förmodligen, skulle jag vilja. säga. Och fungerar läkemedlen som håller på att testas? Det får vi se. Det vet vi inte.

De markörer Kaj Blennow arbetar med är främst kopplade till proteinerna betaamyloid och tau samt synapsskademarkörer som NFL (neurofilament light). Fram till ganska nyligen detekterades de senare i prov från ryggvätska (likvor). Numera går det även att hitta vissa av dem i blodet. 

– Vi kan mäta NFL i blod, tau i blod, och få väldigt snarlika resultat som man får då man tar ett likvorprov. Man har lyckats klura ut ett sätt att mäta mycket lägre nivåer exakt, som ett känsligare mikroskop kan man säga. Men det är en mätteknik.

Som kan göra att ni kommer fram till ett läkemedel? 

– Det som vi har jobbat med är ju sätt att förstå sjukdomen och diagnosticera den bättre. Sen är det ju läkemedelsbolag som tar fram läkemedlen. Jag tror vi kommer att hamna där, men jag försöker alltid vara skeptisk. Jag tror liksom inte på det förrän jag ser det.

Och kanske inte heller ett enda läkemedel, utan det krävs en blandning av flera?

– Det skulle jag tro. Det blir säkert en cocktail förr eller senare, det tror jag. Men bara vi får fram ett som kan påverka sjukdomsprocessen så är det ett jättestort steg. Sen kommer säkert ganska snart andra. Det är så här att vi har redan läkemedel som kan dels minska produktionen av betaamyloid väldigt kraftigt och tydligt, dels vissa antikroppar som verkligen kan ta bort placken. Det är redan klart. Då är frågan: har det någon effekt? Det håller man på att testa i stora fas 3-studier.

Om det funkar är det jättebra och kul, forskningen kommer att blomstra och alla kommer att satsa mer och det kommer att hjälpa patienterna. Men om det här inte funkar får vi tänka om. Då var det inte betaamyloid som orsakade Alzheimers sjukdom.

En liknelse är om man skulle använda läkemedel som sänker blodtrycket rejält – men att de (i motsats till verkligheten) inte hade någon effekt på förekomsten av stroke eller hjärtinfarkt: då var inte blodtrycket problemet. Hypotesen om betaamyloidens betydelse för uppkomsten av Alzheimers sjukdom är också ifrågasatt på sina håll.

– Det har blivit mer och mer så. Men sen kan man alltid säga, vilket jag håller med om, att vissa av de prövade läkemedlen gavs i för låg dos av rädsla för biverkningar. Och kanske startade prövningarna för sent, och gavs läkemedlet för kort tid. Även om man har mild till måttlig demens har man ganska mycket patologi. Då kanske 18 månader är för kort tid.

Att komma in i rätt tid med behandling är väl också något som ”dina” markörer syftar till?

– Absolut. Förhoppningen är att en patient som börjat visa symptom på minnespåverkan kan ta ett blodprov på vårdcentralen, och på basis av resultatet antingen kunna frikännas eller remitteras till minneskliniken på närmaste sjukhus. Där kan man ta likvorprover, undersökas med magnetkamera, göra psykologtest och, om resultatet uppvisar ett typiskt alzheimer-mönster, kunna börja behandling.

– Jag tror att en sak som våra politiker inte har förstått är att den dan det står i tidningarna att det finns läkemedel som bromsar alzheimer, då kommer folk att stå på kö utanför vårdcentraler och minnesmottagningar och säga att nu vill jag veta om jag har alzheimer, och har jag det så vill jag ha behandling. Det är man inte riktigt förberedda på, tror jag. Sverige är ändå hyfsat med, men det är värre i andra länder.

För då skulle inte sjukvården kunna säga nej.

– Just det, det skulle annars vara som att säga att blodtryck, nej det mäter vi inte här…

Men om betaamyloidhypotesen inte håller?

– Då blir det inte lätt. Då blir det tufft alltså.

Vad finns det för alternativ?

– Då skulle jag säga att då kommer man till livsstilsfaktorsintervention, alla riskfaktorer man har hittat i epidemiologiska studier: högt blodtryck, diabetes, motion, mental aktivitet, kost. Till stor del är det samma faktorer som för hjärt-kärlsjukdomar. Och det är inte helt ologiskt att det skulle spela roll. Men det är svårare att få folk att ändra livsstil än att ta en tablett.

Text: Jonas Nilson, chefredaktör för tidskriften Äldre i Centrum

Denna artikel är en förkortad version av en artikel publicerad i tidskriften Äldre i Centrum, nr 1/2018 (nytt fönster)

 

 

Publicerad: 2018-04-24, Uppdaterad: 2020-01-14