Demensteam är en relativt ny företeelse. För tio år sedan fanns ett fåtal team i landet. På senare år har nya skjutit upp som svampar ur jorden, ofta med hjälp av statliga stimulansmedel. En modefluga? Knappast, demensteamen har säkert kommit för att stanna.
Vikten av "multiprofessionellt baserat teamarbete" är något som Socialstyrelsen lyfter fram i de nationella riktlinjerna för demensvården (preliminär versionen). Att demensteamen utgör en ovärderlig länk i vårdkedjan för personer med demenssjukdomar är också ett bestående intryck av konferensen Demensteam i Sverige – om konsten att lyckas med teamarbete som hölls den 29 september.
Konferensen visade att att demensteam är långtifrån en enhetlig organisationsform. En del har sin hemvist i en kommun eller stadsdel. Andra drivs gemensamt av flera kommuner eller kommun och landsting. Även personalen yrkesbakgrund och arbetsuppgifter kan variera. Ändå var det lätt att hitta gemensama nämnare bland teamen som föreläste: vikten av samarbete mellan olika yrkeskunnande, patienten (brukaren) i centrum, skräddarsydda lösningar och anhöriga som medspelare, inte motspelare.
"Det ska vara lätt att vara demenssjuk och anhörig för det är tillräckligt svårt ändå". Så sade Wilhelmina Hoffman, föreståndare för Svenskt Demenscentrum, i sitt inledningsanförande. I liknande ordalag uttryckte sig flera av de föreläsande teamen, t ex Tuve-Säves representanter som bygger "enkla vägar", för den sjuke och anhöriga, till olika former av vård och stöd.
Teamarbete är dock inte alltid enkelt – "ett plus ett" kan ibland bli mindre än två. Organisationskonsult Ingrid Löjtkvist beskrev förutsättningarna för ett fungerande lagarbete, pekade på fallgropar och vad man själv kan göra för att bidra till ett bättre samarbetsklimat.
I pauserna pågick livliga diskussioner, ofta runt utställningsborden där läkemedelsbolagen denna gång lyste med sin frånvaro. Istället var det ett tiotal demensteam som presenterade sin verksamhet.
I den avslutade paneldebatten tog man upp en del hinder för teamarbetet, t ex sekretessen som gör att den kommunanställde teammedlemmen inte får läsa landstingskollegans journal och vice versa. Diskussionen präglades dock av möjligheter, snarare än problem. "Vi ska vara stolta över det vi gör", sa någon. Och alla i den fullsatta konferenssalen såg verkligen mycket stolta ut.
Magnus Westlander