Efter en presentation av rapporten av Sven-Erik Wånell, direktör på Äldrecentrum och Mats Thorslund, professor vid Karolinska Institutet och forskningsledare vid Äldrecentrum, delades deltagarna upp i grupper för att diskutera rapporten utifrån frågeställningarna:
1. Går det att översätta kvalitetskrav (som stadens avtal med utförare) till tid? Vilka risker finns med en sådan metod?
2. Hur mycket betyder olika faktorer, såsom personalens kompetens, lokalernas utformning, verksamhetens ledning och organisation, de boendes behov och tillgång på volontärer och anhöriginsatser för bemanningen? Kan någon eller flera av dessa faktorer innebära att den av oss beräknade bemanningen kan sänkas? Bör höjas?
3. Med en lägre bemanning än den vi räknat fram (tre personal, 8-9 boende), hur hanterar man det, vad prioriteras bort? Konsekvenser?
Redovisningarna från grupperna visade på en stor samstämmighet. Det går att beskriva vad som är lämplig bemanning, eller grundbemanning som en grupp hellre ville formulera det. Det går att översätta kvalitetskrav till tid. Lokalerna har betydelse, liksom personalens kompetens. Under seminariet betonades vikten av boendets miljö och dess utformning och personalens kompetens för möjlighetan att arbeta personcentrerat. Men, underströk alla som yttrade sig, kompetens kan inte ersätta händer i vården.
Bristande kompetens hos personalen kan innebära behov av ökad bemanning, god kompetens kan inte leda till minskad bemanning.
Vad gäller volontärer och anhöriga ger dessa en guldkant i vardagen men kan inte ersätta personalen enligt deltagarna vid seminariet.
Hur ser då bemanningen ut idag – lever dagens äldreboenden upp till vad som i rapporten beskrivs som lämplig bemanning? Enligt Mats Thorslund tyder mycket på att det kan behövas en ökad bemanning på 10 % -20 %. Det finns annars en risk för att vården tvingas nedprioritera sådant som socialt innehåll, måltidsaktivitet, handledning och dokumentation.
Seminariet avslutades med att det behövs fortsatt arbete med hur en lämplig bemanning ska definieras och hur den ska kunna förverkligas.
Ann-Christin Kärrman