Senaste nytt
Filmen Gipsmössan nu på webben
Många har hört av sig under åren och frågat efter filmen Gipsmössan. Nu kan ni se den avgiftsfritt på webbben genom en överenskommelse mellan Svenskt Demenscentrum och produktionsbolaget Gluggen.
I filmen får vi följa två äldre kvinnor med demenssjukdom. Deras liv har blivit mer komplicerat men båda har lärt sig strategier som gör att det ännu kan baka och träffa sina vänner utan hjälp från omgivningen. Gemenskap och skratt blandas med funderingar över hur framtiden ska te sig. Filmen är 17 min lång. Se filmen
I filmen får vi följa två äldre kvinnor med demenssjukdom. Deras liv har blivit mer komplicerat men båda har lärt sig strategier som gör att det ännu kan baka och träffa sina vänner utan hjälp från omgivningen. Gemenskap och skratt blandas med funderingar över hur framtiden ska te sig. Filmen är 17 min lång. Se filmen
Vetenskapligt stöd för att utbilda anhörigvårdare
Att vårda en närstående med demenssjukdom i hemmet kan upplevas både meningsfullt och påfrestande. Särskilda utbildningsprogram för anhörigvårdare kan göra att de upplever sitt vårdarbete mindre betungande. Det finns det vetenskapligt stöd för menar SBU som gått igenom svensk och internationell forskning på området.
För ett svenskt utbildningsprogram som SBU studerat låg de kommunala kostnaderna på 1 000 kr per deltagare, något som SBU anser vara en rimlig nivå för att kunna ge de anhöriga ökad livskvalitet.
SBU – Statens medicinska beredning för medicinsk och social utvärdering – går i genom forskningslitteraturen inom olika områden för att bedöma vilka insatser det finns vetenskapligt stöd för. Läs mer om den aktuella skriften Utbildning för anhöriga till hemmaboende personer med demenssjukdom, SBU Kommenterar (nytt fönster).
För ett svenskt utbildningsprogram som SBU studerat låg de kommunala kostnaderna på 1 000 kr per deltagare, något som SBU anser vara en rimlig nivå för att kunna ge de anhöriga ökad livskvalitet.
SBU – Statens medicinska beredning för medicinsk och social utvärdering – går i genom forskningslitteraturen inom olika områden för att bedöma vilka insatser det finns vetenskapligt stöd för. Läs mer om den aktuella skriften Utbildning för anhöriga till hemmaboende personer med demenssjukdom, SBU Kommenterar (nytt fönster).
Goda råd på fickan
I somras släppte Svenskt Demenscentrum en mobilapp för anhöriga. Nu har en motsvarande app för yrkesverksamma inom vård och omsorg lanserats. Båda är avgiftsfria och ingår i utbildningspaketet Nollvision, för en demensvård utan tvång och begränsningar.
Apparna tar bland annat upp vanliga beteendeförändringar vid demenssjukdom och ger tips och råd för att kunna bemöta svåra situationer. Innehållet kan läsas på både svenska och engelska. För att ladda ned apparna till en Samsung eller annan Androidtelefon: gå in på Playbutiken och sök "Nollvision". För nedladdning till en iPhone: gå in på AppStore och sök "Nollvision".
Apparna tar bland annat upp vanliga beteendeförändringar vid demenssjukdom och ger tips och råd för att kunna bemöta svåra situationer. Innehållet kan läsas på både svenska och engelska. För att ladda ned apparna till en Samsung eller annan Androidtelefon: gå in på Playbutiken och sök "Nollvision". För nedladdning till en iPhone: gå in på AppStore och sök "Nollvision".
Nytt alzheimervaccin prövas i större skala
Ett nytt vaccin, CAD106, mot Alzheimers sjukdom ska nu prövas i större skala. Det har tagits fram vid Karolinska Institutet, med Novartis som finansiär, och fungerar delvis annorlunda än liknande vacciner som testats.
För några år sedan skrev vi om CAD106 som då med med framgång hade testats i Sverige på personer med Alzheimers sjukdom. Nu uppmärksammar Demensförbundets webb att samma vaccin nu ska prövas i betydligt större skala, i en s k fas-3-studie. De kommer att ske i USA på patienter som bär på ApoE4-allelen. Det är en genvariant som har visat sig ge en markant ökad risk att utveckla Alzheimers sjukdom.
De flesta liknande studier som gjorts så här långt bygger på passiv vaccinering, det vill säga antikroppar mot sjukdomen injiceras direkt i blodet. Metoden har fördelen av att vaccineringen snabbt kan avbrytas om till exempel allvarliga biverkningar uppstår.
CAD106 handlar istället om aktiv vaccinering. Det innebär att ett ämne som uppfattas som artfrämmande injiceras och som sporrar immunförsvaret. Mer konkret handlar det om att få kroppen att producera antikroppar mot de skadliga varianter av proteinet beta-amyloid som man tror orsakar Alzheimers sjukdomen. Om den aktiva vaccineringen fungerar är den kostnadsmässigt mer förmånlig eftersom betydligt färre injektioner krävs.
Fas 3-studien kommer att pågå under fem år. Om utfallet skulle bli positivt kan Novartis i princip börja sälja CAD106 som ett läkemedel.
Läs artikel på Demensförbundets webb » (nytt fönster)
För några år sedan skrev vi om CAD106 som då med med framgång hade testats i Sverige på personer med Alzheimers sjukdom. Nu uppmärksammar Demensförbundets webb att samma vaccin nu ska prövas i betydligt större skala, i en s k fas-3-studie. De kommer att ske i USA på patienter som bär på ApoE4-allelen. Det är en genvariant som har visat sig ge en markant ökad risk att utveckla Alzheimers sjukdom.
De flesta liknande studier som gjorts så här långt bygger på passiv vaccinering, det vill säga antikroppar mot sjukdomen injiceras direkt i blodet. Metoden har fördelen av att vaccineringen snabbt kan avbrytas om till exempel allvarliga biverkningar uppstår.
CAD106 handlar istället om aktiv vaccinering. Det innebär att ett ämne som uppfattas som artfrämmande injiceras och som sporrar immunförsvaret. Mer konkret handlar det om att få kroppen att producera antikroppar mot de skadliga varianter av proteinet beta-amyloid som man tror orsakar Alzheimers sjukdomen. Om den aktiva vaccineringen fungerar är den kostnadsmässigt mer förmånlig eftersom betydligt färre injektioner krävs.
Fas 3-studien kommer att pågå under fem år. Om utfallet skulle bli positivt kan Novartis i princip börja sälja CAD106 som ett läkemedel.
Läs artikel på Demensförbundets webb » (nytt fönster)
Första ambassadörerna för Nollvision
Nu har den första gruppen Nollvisionsambassadörer träffats. Vid ett uppstartsseminarium på Svenskt Demenscentrum i förra veckan diskuterade de bland annat hur de kan stötta varandra i den pågående processen med att implementera synsättet i utbildningspaketet Nollvision, en demensvård utan tvång och begränsningar. Handboken Nollvision delades ut liksom ett USB-minne med dokument som kan användas i implementeringen.
Seminariet blev snabbt fulltecknat och ett 30-tal deltagare, främst demenssjuksköterskor, var på plats i Stockholm. Här fanns också arbetsterapeuten Sara Ohlsson, Vingåkers kommun, som fick ta emot Svenskt Demenscentrums stipendium på 5000 kr för Bästa fallbeskrivning. Den visar hur hon som arbetsterapeut i kommunens demensteam löste en svår beteendeproblematik med hjälpmedel istället för läkemedel.
Den 11 december hålls ett uppstartsseminarium i Malmö. Dagen före (10 dec) möts ytterligare 100 blivande ambassadörer för Nollvision – Silviasystrar och Silviasjuksköterskor – på Silviahemmet i Stockholm. Läs mer om utbildningspaketet Nollvison »
Seminariet blev snabbt fulltecknat och ett 30-tal deltagare, främst demenssjuksköterskor, var på plats i Stockholm. Här fanns också arbetsterapeuten Sara Ohlsson, Vingåkers kommun, som fick ta emot Svenskt Demenscentrums stipendium på 5000 kr för Bästa fallbeskrivning. Den visar hur hon som arbetsterapeut i kommunens demensteam löste en svår beteendeproblematik med hjälpmedel istället för läkemedel.
Den 11 december hålls ett uppstartsseminarium i Malmö. Dagen före (10 dec) möts ytterligare 100 blivande ambassadörer för Nollvision – Silviasystrar och Silviasjuksköterskor – på Silviahemmet i Stockholm. Läs mer om utbildningspaketet Nollvison »
Arbetsterapeut Sara Ohlsson (mitten) får stipendium för Bästa fallbeskrivning. Wilhelmina Hoffman (t.v) och Ann-Christin Kärrman, båda Svenskt Demenscentrum, höll i seminariet.
Ärftlig koppling mellan diabetes och demens
Det är känt att typ 2-diabetes är förenat med en ökad risk att utveckla demenssjukdom. Orsaken kan delvis vara ärftlig. Det visar forskaren Weili Xu i en ny studie från Aging Research Center i Stockholm.
Diabetiker som är bärare av genvarianten HHEX_23-AA löper en väsentligt större risk att drabbas av demenssjukdom, jämfört med personer som inte har diabetes. Undersökningar med magnetkamera visar att de även hade strukturella förändringar i hjärnan redan innan de uppvisade demenssymptom.
Studien är gjord inom ramen för SNAC (Swedish National study on Aging and Care), en stor befolkningsstudie som görs på fyra platser i landet. Läs mer i nyhetsbrev från SNAC (nr 2/2015) » (nytt fönster)
Diabetiker som är bärare av genvarianten HHEX_23-AA löper en väsentligt större risk att drabbas av demenssjukdom, jämfört med personer som inte har diabetes. Undersökningar med magnetkamera visar att de även hade strukturella förändringar i hjärnan redan innan de uppvisade demenssymptom.
Studien är gjord inom ramen för SNAC (Swedish National study on Aging and Care), en stor befolkningsstudie som görs på fyra platser i landet. Läs mer i nyhetsbrev från SNAC (nr 2/2015) » (nytt fönster)
Nytt kunskapsstöd om musik som omvårdnad
En ny webbutbildning tar upp hur musik kan användas i omvårdnaden av personer med demenssjukdom. Utbildningen är avgiftsfri och tillgänglig via Svenskt Demenscentrums utbildningsportal.
– I dag betraktas musik främst som en ”aktivitet” i demensvården, till exempel när personal och boende sitter och sjunger tillsammans. Men musik kan också vara en jagstärkande omvårdnadsinsats som underlättar många vardagliga möten och situationer för både boende och personal, säger musikterapeut Katarina Lindblad som har lett arbetet med att utforma utbildningen.
En demenssjuk kvinna blir lugnare av att få lyssna på sin favoritmusik innan hon klär på sig. En man känner sig tryggare och kan slappna av när personalen som hjälper honom med duschen samtidigt nynnar en vals av Evert Taube. Det är bara ett par exempel på hur musik kan användas i omvårdnadsarbetet.
Webbutbildningen Mötas i musik – musik som omvårdnad i demensvården bygger på ett samarbete mellan FoU Nordost och Svenskt Demenscentrum med finansiellt stöd från Vinnova. Målgruppen är främst vårdpersonal på äldreboenden, dagverksamheter och hemtjänst.
Utbildningens sex avsnitt tar ungefär två timmar att genomföra. Korta filmer och bildspel varvas med olika övningar. Diplom kan laddas ned vid godkänt kunskapstest. Några förkunskaper i musik behövs inte. Däremot kan det finnas mentala spärrar som måste övervinnas påpekar Katarina Lindblad.
– En del vårdpersonal är ovana att sjunga och nynna, eller också tycker de att det känns onaturligt att göra det på jobbet, i en omvårdnadssituation. Därför är det bra om så många som möjligt på arbetsplatsen kan gå webbutbildningen, säger hon.
Till webbutbildningen hör ett fristående inspirationshäfte med samma namn. Med häftet följer en cd-skiva med 17 välkända visor. De är inspelade i två versioner, dels med sång, dels en instrumental version som kan användas som ackompanjemang vid allsång. Inspirationshäftet, inkl cd-skiva, kan beställas från Svenskt Demenscentrums webbshop »
Gå till webbutbildningen » (nytt fönster)
Gå till FoU Nordost » (nytt fönster)
– I dag betraktas musik främst som en ”aktivitet” i demensvården, till exempel när personal och boende sitter och sjunger tillsammans. Men musik kan också vara en jagstärkande omvårdnadsinsats som underlättar många vardagliga möten och situationer för både boende och personal, säger musikterapeut Katarina Lindblad som har lett arbetet med att utforma utbildningen.
En demenssjuk kvinna blir lugnare av att få lyssna på sin favoritmusik innan hon klär på sig. En man känner sig tryggare och kan slappna av när personalen som hjälper honom med duschen samtidigt nynnar en vals av Evert Taube. Det är bara ett par exempel på hur musik kan användas i omvårdnadsarbetet.
Webbutbildningen Mötas i musik – musik som omvårdnad i demensvården bygger på ett samarbete mellan FoU Nordost och Svenskt Demenscentrum med finansiellt stöd från Vinnova. Målgruppen är främst vårdpersonal på äldreboenden, dagverksamheter och hemtjänst.
Utbildningens sex avsnitt tar ungefär två timmar att genomföra. Korta filmer och bildspel varvas med olika övningar. Diplom kan laddas ned vid godkänt kunskapstest. Några förkunskaper i musik behövs inte. Däremot kan det finnas mentala spärrar som måste övervinnas påpekar Katarina Lindblad.
– En del vårdpersonal är ovana att sjunga och nynna, eller också tycker de att det känns onaturligt att göra det på jobbet, i en omvårdnadssituation. Därför är det bra om så många som möjligt på arbetsplatsen kan gå webbutbildningen, säger hon.
Till webbutbildningen hör ett fristående inspirationshäfte med samma namn. Med häftet följer en cd-skiva med 17 välkända visor. De är inspelade i två versioner, dels med sång, dels en instrumental version som kan användas som ackompanjemang vid allsång. Inspirationshäftet, inkl cd-skiva, kan beställas från Svenskt Demenscentrums webbshop »
Gå till webbutbildningen » (nytt fönster)
Gå till FoU Nordost » (nytt fönster)
Sök forskningsmedel ur Demensfonden
Nu är det dags att söka forskningsmedel ur Demensfonden, Demensförbundets fond för forskning kring Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar. Fonden delar ut stipendier en gång om året för medicinsk forskning, omvårdnadsforskning, utveckling av stöd till demenssjuka och deras anhöriga samt information. Stipendiaterna utses i samråd med Demensfondens medicinska råd. Ansökningstiden går ut den 16 februari 2016. Läs mer på Demensförbundets hemsida » (nytt fönster)
Fem frågor till en ny ordförande
Demensförbundet är landets största intresseorganisation för demenssjuka och deras anhöriga. Många av förbundets 11 000 medlemmar arbetar ideellt i någon av de 130 lokalföreningar som finns över hela landet. I höst avgick Stina-Clara Hjulström som ordförande efter att ha lett Demensförbundet i många år. Efterträdaren heter Pär Rahmström.
Vilken bakgrund har du?
Jag är advokat till yrket och ha
r i alla år jobbat inom den så kallade humanjuridiken, med brottmål och med ekonomisk familjerätt. Jag är 62 år, gift och har en vuxen son.
Varför engagerade du dig i Demensförbundet?
Min mamma fick Alzheimers sjukdom. Det här var före Internets tid så jag slog upp demens i telefonkatalogen. Jag hittade Demensföreningen i Stockholm och tog kontakt. På så sätt kom jag med i en anhöriggrupp.
Jag började också hjälpa både föreningen och Demensförbundet med sådant som att kånka kartonger och hjälpa till med utskick, praktiska saker. Sedan valdes jag in i styrelsen för förbundet och under de senaste sex åren har jag varit vice ordförande. I september valdes jag till ordförande, efter Stina-Clara Hjulström som haft den posten i sexton år.
Vilka frågor tycker du är viktigast att driva som ordförande?
Det är våra kärnfrågor. Som bättre anhörigstöd, rätt till boende, tillräckligt med personal, utbildad personal, närvarande chefer.
Och att det finns tillräckligt med geriatriska vårdplatser. Sedan Ädelreformen 1992 har ungefär två tredjedelar av platserna försvunnit. Det innebär att multisjuka gamla hamnar på akuten.
Idag pratar man om rätten att bo kvar hemma, som om det vore en fantastiskt fin rättighet. Visst vill många bo kvar hemma. Men de som inte vill, inte orkar, som är rädda, sjuka… de måste få flytta till ett boende.
Ser du hoppfullt på framtiden?
Ibland känns det som om det mesta blivit sämre eller i vart fall inte bättre. Lyckas man få en pratstund med någon regeringsföreträdare så svarar de alltid att det där är en kommunal angelägenhet. Och vi har ju kommunalt självstyre, så det är svårt.
Jag tycker också det är svårt att få full uppmärksamhet kring de här frågorna. ”Nej, det där vill jag inte höra talas om…” kan människor säga när vi är ute och föreläser och delar ut informationsblad.
En positiv förändring är att det finns betydligt fler demensteam än tidigare. Och att det sprids mer kunskap, att det utbildas silviasystrar bland annat. Men det finns mycket kvar att göra.
Har du någon vision - hur skulle det se ut om du fick bestämma?
Att alla boenden ska vara som de bästa är idag, med engagerad, trygg och arbetsglad personal. Och att vi kanske ska vara mer återhållsamma med mediciner. Bättre utbildade biståndshandläggare, kanske en mer enhetlig domstolspraxis. Ja och så gehör för våra kärnfrågor som jag nämnde.
Det ligger nära mitt hjärta, allt som rör personer med demenssjukdomar, äldre och multisjuka.
Kari Molin
Vilken bakgrund har du?
Jag är advokat till yrket och har i alla år jobbat inom den så kallade humanjuridiken, med brottmål och med ekonomisk familjerätt. Jag är 62 år, gift och har en vuxen son.
Varför engagerade du dig i Demensförbundet?
Min mamma fick Alzheimers sjukdom. Det här var före Internets tid så jag slog upp demens i telefonkatalogen. Jag hittade Demensföreningen i Stockholm och tog kontakt. På så sätt kom jag med i en anhöriggrupp.
Jag började också hjälpa både föreningen och Demensförbundet med sådant som att kånka kartonger och hjälpa till med utskick, praktiska saker. Sedan valdes jag in i styrelsen för förbundet och under de senaste sex åren har jag varit vice ordförande. I september valdes jag till ordförande, efter Stina-Clara Hjulström som haft den posten i sexton år.
Vilka frågor tycker du är viktigast att driva som ordförande?
Det är våra kärnfrågor. Som bättre anhörigstöd, rätt till boende, tillräckligt med personal, utbildad personal, närvarande chefer.
Och att det finns tillräckligt med geriatriska vårdplatser. Sedan Ädelreformen 1992 har ungefär två tredjedelar av platserna försvunnit. Det innebär att multisjuka gamla hamnar på akuten.
Idag pratar man om rätten att bo kvar hemma, som om det vore en fantastiskt fin rättighet. Visst vill många bo kvar hemma. Men de som inte vill, inte orkar, som är rädda, sjuka… de måste få flytta till ett boende.
Ser du hoppfullt på framtiden?
Ibland känns det som om det mesta blivit sämre eller i vart fall inte bättre. Lyckas man få en pratstund med någon regeringsföreträdare så svarar de alltid att det där är en kommunal angelägenhet. Och vi har ju kommunalt självstyre, så det är svårt.
Jag tycker också det är svårt att få full uppmärksamhet kring de här frågorna. ”Nej, det där vill jag inte höra talas om…” kan människor säga när vi är ute och föreläser och delar ut informationsblad.
En positiv förändring är att det finns betydligt fler demensteam än tidigare. Och att det sprids mer kunskap, att det utbildas silviasystrar bland annat. Men det finns mycket kvar att göra.
Har du någon vision - hur skulle det se ut om du fick bestämma?
Att alla boenden ska vara som de bästa är idag, med engagerad, trygg och arbetsglad personal. Och att vi kanske ska vara mer återhållsamma med mediciner. Bättre utbildade biståndshandläggare, kanske en mer enhetlig domstolspraxis. Ja och så gehör för våra kärnfrågor som jag nämnde.
Det ligger nära mitt hjärta, allt som rör personer med demenssjukdomar, äldre och multisjuka.
Kari Molin
Demenssjuksköterskor blir ambassadörer för Nollvision
Den 24 november samlas de första ambassadörerna för Nollvision i Stockholm. En workshop på Svenskt Demenscentrum ska ge dem råg i ryggen att sprida utbildningspaketets intentioner: en demensvård utan tvång och begränsningar.
Intresset för att aktivt verka för en demensvård utan tvång och begränsningar verkar vara stort. Det framgick under seminariedagarna för Nationellt nätverk för Demenssjuksköterskor som hölls i Malmö i början av oktober. Då presenterade Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, möjligheten att bli ambassadör för Nollvision och en hel del närvarande demenssjuksköterskor anmälde sitt intresse.
En första workshop för ambassadörer kommer att hållas i Sthlm den 24 november. Den kommer att handla om hur man kan stötta varandra i den pågående processen med att implementera Nollvisionens synsätt. Deltagarna kommer att få handboken Nollvision och ett USB-minne med dokument som kan vara användbara i implementeringen.
Den andra workshopen arrangeras i Malmö den 11 december i samarbete med Beth Dahlrup, ordförande i Nationellt nätverk för Demenssjuksköterskor. Är du nyfiken på det pågående arbetet med Nollvison? Kontakta Ann-Christin Kärrman, e-post: ann-christin.karrman@demenscentrum.se
Läs mer om Nollvision » (nytt fönster)
Intresset för att aktivt verka för en demensvård utan tvång och begränsningar verkar vara stort. Det framgick under seminariedagarna för Nationellt nätverk för Demenssjuksköterskor som hölls i Malmö i början av oktober. Då presenterade Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, möjligheten att bli ambassadör för Nollvision och en hel del närvarande demenssjuksköterskor anmälde sitt intresse.
En första workshop för ambassadörer kommer att hållas i Sthlm den 24 november. Den kommer att handla om hur man kan stötta varandra i den pågående processen med att implementera Nollvisionens synsätt. Deltagarna kommer att få handboken Nollvision och ett USB-minne med dokument som kan vara användbara i implementeringen.
Den andra workshopen arrangeras i Malmö den 11 december i samarbete med Beth Dahlrup, ordförande i Nationellt nätverk för Demenssjuksköterskor. Är du nyfiken på det pågående arbetet med Nollvison? Kontakta Ann-Christin Kärrman, e-post: ann-christin.karrman@demenscentrum.se
Läs mer om Nollvision » (nytt fönster)
Beth Dahlrup föresläser på seminariedagarna på Nationellt nätverk
för Demenssjuksköterskor. Foto: Anna-Mi Wendel. Läs mer » (nytt fönster)