– Anhöriga uppfattar ofta stödet som reaktivt. Vårdpersonalen väntar tills de anhöriga själva efterfrågar hjälp, säger Connie Lethin, doktor i medicinsk vetenskap och sjuksköterska vid Skånes universitetssjukhus, ""i ett pressmeddelande från Lunds universitet.
Connie Lethin har i sitt avhandlingsarbete intervjuat anhöriga som vårdar en närstående med demenssjukdom. Av intervjuerna framgår att det finns flera faktorer som stärker de anhörigas situation, bland annat att det känner att vårdkvaliteten är bra och och att de inte i alltför hög utsträckning behöver övervaka och hjälpa sin sjuka närstående.
Connie Lethin ger exempel på vardagshjälp som kan vara betungande för de anhöriga.
– Det kan handla om hjälp med maten, hjälp med att klä på sig rätt, med att lyfta ergonomiskt rätt. Om en person är stel i ena armen är det inte alla som vet att det är den armen man ska börja med när en tröja, blus eller skjorta ska sättas på.
Om anhörigstödet finns – varför får de anhöriga inte information om det?
– Först och främst måste ju vårdpersonalen berätta att stödet finns. Varför det inte alltid sker är svårt att säga, men det är tydligt att personalen måste vara proaktiv, säger Connie Lethin.
För att anhöriga ska tacka ja till hjälp krävs att de känner sig trygga med vårdpersonalen och att de känner att vårdpersonalen är tillgänglig för dem. Informationen från vårdpersonalen behöver vara tydlig
– De anhöriga måste också förstå att de är i behov av stödet, att det faktiskt kan hjälpa dem – vilket inte alltid är en insikt som kommer omedelbart. Det handlar ju till stor del om integritet också, om att ha nya personer hemma hos sig, säger Connie Lethin.
Länk till avhandling (nytt fönster)
Länk till pressmeddelande (nytt fönster