Fem frågor till en ny ordförande

Demensförbundet är landets största intresseorganisation för demenssjuka och deras anhöriga. Många av förbundets 11 000 medlemmar arbetar ideellt i någon av de 130 lokalföreningar som finns över hela landet. I höst avgick Stina-Clara Hjulström som ordförande efter att ha lett Demensförbundet i många år. Efterträdaren heter Pär Rahmström.

Vilken bakgrund har du?
Jag är advokat till yrket och haPär Rahmströmr i alla år jobbat inom den så kallade humanjuridiken, med brottmål och med ekonomisk familjerätt. Jag är 62 år, gift och har en vuxen son.

Varför engagerade du dig i Demensförbundet?
Min mamma fick Alzheimers sjukdom. Det här var före Internets tid så jag slog upp demens i telefonkatalogen. Jag hittade Demensföreningen i Stockholm och tog kontakt. På så sätt kom jag med i en anhöriggrupp.

Jag började också hjälpa både föreningen och Demensförbundet med sådant som att kånka kartonger och hjälpa till med utskick, praktiska saker. Sedan valdes jag in i styrelsen för förbundet och under de senaste sex åren har jag varit vice ordförande. I september valdes jag till ordförande, efter Stina-Clara Hjulström som haft den posten i sexton år.

Vilka frågor tycker du är viktigast att driva som ordförande?
Det är våra kärnfrågor. Som bättre anhörigstöd, rätt till boende, tillräckligt med personal, utbildad personal, närvarande chefer.

Och att det finns tillräckligt med geriatriska vårdplatser. Sedan Ädelreformen 1992 har ungefär två tredjedelar av platserna försvunnit. Det innebär att multisjuka gamla hamnar på akuten.

Idag pratar man om rätten att bo kvar hemma, som om det vore en fantastiskt fin rättighet. Visst vill många bo kvar hemma. Men de som inte vill, inte orkar, som är rädda, sjuka… de måste få flytta till ett boende.

Ser du hoppfullt på framtiden?

Ibland känns det som om det mesta blivit sämre eller i vart fall inte bättre.  Lyckas man få en pratstund med någon regeringsföreträdare så svarar de alltid att det där är en kommunal angelägenhet. Och vi har ju kommunalt självstyre, så det är svårt.

Jag tycker också det är svårt att få full uppmärksamhet kring de här frågorna. ”Nej, det där vill jag inte höra talas om…” kan människor säga när vi är ute och föreläser och delar ut informationsblad.

En positiv förändring är att det finns betydligt fler demensteam än tidigare. Och att det sprids mer kunskap, att det utbildas silviasystrar bland annat.  Men det finns mycket kvar att göra.

Har du någon vision - hur skulle det se ut om du fick bestämma?

Att alla boenden ska vara som de bästa är idag, med engagerad, trygg och arbetsglad personal. Och att vi kanske ska vara mer återhållsamma med mediciner. Bättre utbildade biståndshandläggare, kanske en mer enhetlig domstolspraxis. Ja och så gehör för våra kärnfrågor som jag nämnde.

Det ligger nära mitt hjärta, allt som rör personer med demenssjukdomar, äldre och multisjuka.

Kari Molin

Publicerad 2015-11-09
Senast uppdaterad 09 november 2015 - 14:55Newspage © Svenskt Demenscentrum

  


Logga Demensförbundet

Till Demensförbundets hemsida »
(nytt fönster)

 

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår