Som nationellt kompetenscentrum verkar Svenskt Demenscentrum för att goda erfarenheter som görs lokalt blir tillgängliga för hela landet. Därför publicerar vi nu lärande exempel som ligger i linje med utbildningspaketet Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar. Vårdpersonal från olika delar av landet har delat med sig av sina erfarenheter. Ta del av exemplen: Nollvision/lärande exempel.
I fjol utbildade Svenskt Demenscentrum drygt 500 Nollvisionsambassadörer, yrkesverksamma inom vård och omsorg som ska arbeta för att intentioner och arbetssätt i utbildningspaketet Nollvision sprids lokalt. Många av dem kom till ABF-huset på Sveavägen den 31 mars då Svenskt Demenscentrum och kvalitets arrangerade en Nollvisionskonferens med temat Om förebyggande arbetssätt och ”att mäta för att veta”.
Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, konstaterade att det på många håll i landet pågår ett spännande utvecklingsarbete för att förebygga och möta svåra symptom. Samtidigt betonade hon vikten av att inte nöja sig med att bara ”göra”, man måste också ”mäta”.
– Ni måste ta reda på om de utbildningssatsningar som genomförs och de nya arbetssätt som prövar faktiskt har effekt, sade hon.
Det är här kvalitets registret SveDem kommer in. Maria Eriksdotter, professor och registerhållare för SveDem, visade hur registrets SÄBO-modul kan användas bland annat för att mäta omfattningen av tvångs- och begränsningsåtgärder och hur den förändras över tid. Det har man börjat göra i Trelleborg. Kristina Edvardsson, kommunens demenskoordinator, berättade att tidigare hade många enhetschefer samma magkänsla: ”Vi är nog rätt bra på att undvika tvångsåtgärder här hos oss”, uttryckte de.
– Men första årets (2014) data från SveDem visade att andelen tvångs- och begränsningsåtgärder låg på 45 %, inte alls så bra alltså. Sedan dess har andelen minskat och det beror inte på ökad läkemedelsanvändning, det kan vi också utläsa av SveDem, sade Kristina Edvardsson.
Även i Oxelösund, ett annat lärande exempel som presenterades under konferensen, fungerade SÄBO-modulen som en väckarklocka. Levnadsberättelsen, som är ett viktigt verktyg för att kunna ge en personcentrerad omvårdnad, var i många fall dammsamlare och inte journalförd. I den kolumnen blev det röda siffror i SveDem i början, berättade Anna Andersson, demenssjuksköterska i Oxelösund i kommun.
Trelleborg och Oxelösund, liksom Lovisagården i Haninge och Husums vård- och omsorgsboende – de båda andra lärande exemplen på konferensen – arbetar på lite olika sätt. Gemensamt för dem är en ambitiös utbildningssatsning för all personal bland annat i utbildningspaketet Nollvision. SveDem, BPSD-registret och Checklista demens är verktyg för att utveckla en personscentrerad omvårdad utan tvång och begränsningar. I Oxelösund har Nollvisionsambassadörerna fått en lokal motsvarighet i ”Nollvisionsspetsar” på varje arbetsplats.
Flera av föreläsarna betonade att arbetet med att minimera tvångs- och begränsningsåtgärder inte får stanna vid låsta dörrar, sänggrindar och andra fysiska hinder. Det handlar också om att organisera arbetet så att de boendes tillvaro inte begränsas. Här finns mycket att göra menade Petra Tegman, verksamhetschef för Lovisagården, och gav ett illustrerande exempel.
– Varför ska de boende lägga sig redan klockan åtta på kvällen? Jo, för annars blir det ett j-a liv på nattpersonalen.
– Vi måste oftare fråga oss varför vi gör saker på ett visst sätt. ”För vems skull” borde vara ett mantra för alla som arbetar med personer med demens, sade Petra Tegman.
Magnus Westlander