Nytt om utbildningar

Nu har Stiftelsen Äldrecentrum fått i uppdrag att studera effekterna av certifieringen med betoning på det praktiska arbetet. Utredaren Eva Norman berättar att fyra verksamheter i landet ska följas, både före och efter certifieringen, för att bland annat se om arbetssättet ändras.

– Det kan handla om att duka och arrangera en måltid som är bättre anpassad för personer med demenssjukdom och se över tidsåtgången för insatser inom hemtjänsten eller ledsagning vid olika aktiviteter, säger hon i tidskriften Äldre i Centrum.

Utredningen presenteras i en rapport från Stiftelsen Äldrecentrum nästa år.

Läs mer i Äldre i Centrum (nytt fönster)

Vid konferensen "Hur förverkliga nollvisionen?" i mitten av mars presenterades många konkreta exempel på god personcentrerad omvårdnad. Ett par av dem mejlades till Svenskt Demenscentrum och ligger nu ute på vår webb. Här hittar du även andra lärande exempel på hur personcentrerad omvårdnad kan både förebygga svåra situationer och minska användningen av tvångs- och begränsningsåtgärder.

Gå till lärande exempel (Arbeta med demens/Nollvision)
Läs mer om konferensen "Hur förverkliga nollvisionen?" (Nyheter)

Som nationellt kompetenscentrum verkar Svenskt Demenscentrum för att goda erfarenheter som görs lokalt blir tillgängliga för hela landet. Därför publicerar vi nu lärande exempel som ligger i linje med utbildningspaketet Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar. Vårdpersonal från olika delar av landet har delat med sig av sina erfarenheter. Ta del av exemplen: Nollvision/lärande exempel.

I fjol utbildade Svenskt Demenscentrum drygt 500 Nollvisionsambassadörer, yrkesverksamma inom vård och omsorg som ska arbeta för att intentioner och arbetssätt i utbildningspaketet Nollvision sprids lokalt. Många av dem kom till ABF-huset på Sveavägen den 31 mars då Svenskt Demenscentrum och kvalitets arrangerade en Nollvisionskonferens med temat Om förebyggande arbetssätt och ”att mäta för att veta”. 

Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, konstaterade att det på många håll i landet pågår ett spännande utvecklingsarbete för att förebygga och möta svåra symptom. Samtidigt betonade hon vikten av att inte nöja sig med att bara ”göra”, man måste också ”mäta”.

– Ni måste ta reda på om de utbildningssatsningar som genomförs och de nya arbetssätt som prövar faktiskt har effekt, sade hon.
 

Det är här kvalitets registret SveDem kommer in. Maria Eriksdotter, professor och registerhållare för SveDem, visade hur registrets SÄBO-modul kan användas bland annat för att mäta omfattningen av tvångs- och begränsningsåtgärder och hur den förändras över tid. Det har man börjat göra i Trelleborg. Kristina Edvardsson, kommunens demenskoordinator, berättade att tidigare hade många enhetschefer samma magkänsla: ”Vi är nog rätt bra på att undvika tvångsåtgärder här hos oss”, uttryckte de.

– Men första årets (2014) data från SveDem visade att andelen tvångs- och begränsningsåtgärder låg på 45 %, inte alls så bra alltså. Sedan dess har andelen minskat och det beror inte på ökad läkemedelsanvändning, det kan vi också utläsa av SveDem, sade Kristina Edvardsson.

Även i Oxelösund, ett annat lärande exempel som presenterades under konferensen, fungerade SÄBO-modulen som en väckarklocka. Levnadsberättelsen, som är ett viktigt verktyg för att kunna ge en personcentrerad omvårdnad, var i många fall dammsamlare och inte journalförd. I den kolumnen blev det röda siffror i SveDem i början, berättade Anna Andersson, demenssjuksköterska i Oxelösund i kommun.

Trelleborg och Oxelösund, liksom Lovisagården i Haninge och Husums vård- och omsorgsboende – de båda andra lärande exemplen på konferensen – arbetar på lite olika sätt. Gemensamt för dem är en ambitiös utbildningssatsning för all personal bland annat i utbildningspaketet Nollvision. SveDem, BPSD-registret och Checklista demens är verktyg för att utveckla en personscentrerad omvårdad utan tvång och begränsningar. I Oxelösund har Nollvisionsambassadörerna fått en lokal motsvarighet i ”Nollvisionsspetsar” på varje arbetsplats.
 

Flera av föreläsarna betonade att arbetet med att minimera tvångs- och begränsningsåtgärder inte får stanna vid låsta dörrar, sänggrindar och andra fysiska hinder. Det handlar också om att organisera arbetet så att de boendes tillvaro inte begränsas. Här finns mycket att göra menade Petra Tegman, verksamhetschef för Lovisagården, och gav ett illustrerande exempel.

– Varför ska de boende lägga sig redan klockan åtta på kvällen? Jo, för annars blir det ett j-a liv på nattpersonalen.

– Vi måste oftare fråga oss varför vi gör saker på ett visst sätt. ”För vems skull” borde vara ett mantra för alla som arbetar med personer med demens, sade Petra Tegman.

Magnus Westlander

Sverige representerade av såväl forskare som Demensförbundet och Alzheimer Sverige. Svenskt Demenscentrum presenterade två teman som mötte av både nyfikenhet och genuint intresse: arbetsboken Språkstöd till Demens ABC och utbildningspaketet Nollvsion, eller som den engelska titeln lyder: Vision Zero – For Dementia Care without Restraint.

Köpenhamnsdeklarationen
Förutom seminarier med olika teman anordnades för första gången en Nordisk workshop som bestod av personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Denna workshop utmynnade i Köpenhamnsdeklarationen. Läs mer på Demensförbundets webb (nytt fönster)

Olga Orrit, Svenskt Demenscentrum, presenterar Språkstöd till Demens ABC vid posterutställningen i Köpenhamn.