Dansen en väg bortom språk och gränser

I dansterapiarbetet får rörelsen mer än en betydelse. För dansen kan tala till oss på många nivåer och leda oss till rum i vårt inre där vi möter oss själva och varandra. Det säger fil dr Krister Nyström.

Svårigheten att kommunicera med demenssjuka personer är inte endast de demensdrabbades problem - det är vårt gemensamma problem som vi måste överbrygga. Vi måste lära oss att tänka på andra sätt. Både som anhörig och som personal måste vi släppa loss fantasin och inte bara använda ord, utan ge oss själva chansen att förmedla oss på annat sätt. 

Orden är Krister Nyströms. Han har som dansterapeut i många år varit intresserad av demenssjuka personers kommunikation och har gjort olika studier med grupper i dansterapi. Det började med en liten pilotstudie, där han såg hur det "kryllade" av mer eller mindre ordlösa meddelanden från de olika personerna. 

Han har under sina olika studier sett hur samspel och kommunikation blir till i den form av dansterapi han har bedrivit med sina grupper. Sammanlagt har omkring 50 demenssjuka personer ingått.


Vid en demenssjukdom avtar talförmågan och allt eftersom förlorar orden sin betydelse. Krister Nyström har velat se hur demensdrabbade kan uttrycka sig i det speciella sammanhang som dansterapi utgör. Det kan lätt bli förvirrat i försök att kommunicera med en demenssjuk person, säger han, men i dansen, rörelsen och sången blir det aldrig förvirrat. 

På försommaren försvarade han sin avhandling "Dans på gränsen, demensdrabbades kommunikation i dansterapi" . Det är en vacker och relativt lättläst bok, där man som läsare ofta befinner sig mitt i möten med de demensdrabbade och deras rörelser. Här finns också en gedigen beskrivning av dansterapi med sin avstamp inom den psykodynamiska psykologin samt även ingående metod beskrivningar. I den aktuella studien ingick sju deltagare. Vi får följa de sex kvinnorna och den enda mannen i det rum som blev deras frizon, där allting var tillåtet - utom våldsamheter, säger Krister Nyström. 

Ofta är det som att läsa ett teatermanuskript, där man ser rollfigurerna förmedla sig med terapeuten och med varandra på olika sätt. 

Krister Nyström beskriver en händelse så här:

"En av kvinnorna ser ut att vilja dansa då hon går upp på golvet och, börjar röra sig trots att gruppen i övrigt sitter och sjunger. Alla håller om sig med båda armarna över bröstet. Birgit har gått upp på golvet och rör sig framför några av deltagarna med små danssteg och håller fram sin kofta mot dem, som om hon visade den."

Han fortsätter att beskriva Birgit när hon snurrar runt med ena armen lyft över huvudet. Terapeuten Krister Nyström säger till henne att hon utför en solodans och hon svarar ja och gör ytterligare en snurr. Hon följer därefter strax terapeuten när han inleder en spansk dans med mycket stampande och klappande med händer. De övriga i gruppen ackompanjerar. När dansen avtar vänder sig Birgit till en annan kvinna i gruppen och säger; det är så roligt när du kommer med.

 – Hur deltagarna rör sig och uttrycker sig är förstås olika deltagarna emellan och från gång till gång, säger han. Birgit kunde här uttrycka vad hon kände i musiken och uttrycka det med rörelser.


Det finns en ödmjukhet och värme i
hans sätt att beskriva deltagarna. Men han är väl medveten om att hans sätt att arbeta med dans och rörelse med äldre, och dessutom demenssjuka, kan uppfattas av somliga som kränkande.

– Det kan till och med uppfattas som cyniskt när deltagarna många gånger behöver hjälpmedel för att förflytta sig.

 Den här studien visar dock på motsatsen, säger han. Det har visat sig att även demensdrabbade har kvar lusten och längtan efter att leka och ha roligt.

 Sin roll som terapeut beskriver Krister Nyström som central. Han är energisättaren och kommer med en del av impulserna men försöker samtidigt ta upp de rörelser och initiativ som finns i rummet hos deltagarna.

 – Äldre personers rörelsebehov minskar ofta och kan se annorlunda ut än i yngre år, men behovet av att röra sig finns i allmänhet kvar hos de flesta, liksom lusten att utveckla det, säger Krister Nyström.

 – I dansterapiarbetet får rörelsen mer än en betydelse, där aktiviteten i sig är ointressant utan sitt sammanhang. Dansen kan tala till oss på många nivåer. Den leder till rum i vårt inre där vi möter oss själva och varandra bortom språk och gränser. 

– Min studie tyder på att för demenssjuka personer kan dansen fungera som en kanal förbi sjukdomen in till detta inre rum.


Krister Nyström säger att han känner en sorg när han ser alla de människor inom särskilda boenden, där de hela dagarna får sitta framställda framför tv:n.

– Detta visar att man gett upp alla försök till kommunikation med dessa människor. Hygien och näringsintag är förstås viktigt och måste få ta tid. Men att kommunikationen, den viktigaste själsliga näringen, inte får ta någon tid i anspråk upprör mig.

Han beskriver en händelse, hur han dansade med en tyst kvinna i gruppen. Hon talade aldrig. Den här gången gjorde de stora rörelser i dansen och kvinnan säger plötsligt "Tänk vad vi kan!".

Kort därefter säger hon lite tystare "Man kommer igenom när man dansar".

text Inger Raune

Artikeln är tidigare publicerad i Äldre i Centrum, nr 3/2002.



 

Senast uppdaterad 13 oktober 2008 - 10:57 © Svenskt Demenscentrum

Krister Nyströms avhandling
Dans på gränsen – demensdrabbades kommunikation i dansterapi. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet (2005).

Svenskt Demenscentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår