Lugnare av olåst dörr

En man kom en vecka per månad för växelvård på ett korttidsboende. Han stod ofta och ryckte i den låsta dörren – den gjorde honom rastlös, irriterad och arg. Personalen beslöt göra något åt detta, inspirerade av nollvisionen.

De låste upp dörren och berättade detta för mannen. Nästa dag gick han ut en runda på egen hand. Men han kom snart tillbaka och sa att han inte ville gå ensam, på grund av fallrisken som han uttryckte det.

Nu går han ut för att till exempel känna hur väderleken är och kommer sen tillbaka. Personal följer ofta med men på avstånd. De kan råka stöta ihop med honom som av en händelse, kanske föreslå en kopp kaffe eller fråga om han vill ta vägen om brevlådan och hämta posten.

Det finns en rörelsevakt vid dörren som han är medveten om. Det fungerar utmärkt. Nu när han vet att han inte är inlåst är han mycket lugnare och gladare. Förr triggade den låsta dörren igång mycket hos mannen, som kände att han inte hade egen kontroll.

Det bor naturligtvis fler på avdelningen och personalen är observant på när någon går ut. De ser till att någon kan följa med då och tar sig den tiden. Många gånger räcker det med att gå en sväng runt huset, har det visat sig.

En låst dörr triggar igång så mycket just för att den är låst. Det handlar om själva känslan av att vara inlåst.

Det blev också diskussion om hur dörren i sig kan bli mindre central. Boende som ser en stängd dörr vill ofta gå ut, fast de kanske inte vet varför eller vad de kommer ut till. Draperi eller fototapet kan vara en lösning så inte dörren framhävs för mycket.

Senast uppdaterad 29 mars 2017 - 15:18 © Svenskt Demenscentrum

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår