Boende

Demensboenden med låsta dörrar är inte ovanliga, trots att det i lagens mening är en tvångsåtgärd. Men på Klockarkärleken i Västerås kan de boende numera röra sig fritt mellan våningsplanen och gå ut i trädgården på egen hand.

Det som många befarade har inte besannats. Vi behöver inte ägna mer tid åt tillsyn och uppsikt försäkrar enhetschef Valbone Syla. Öppna dörrar till hemvisterna, som avdelningarna på Klockarkärleken kallas, har däremot lett till en lugnare boendemiljö och en trivsammare atmosfär hävdar hon.

– Spännande är att det även förändrat medarbetarnas syn på sin yrkesroll. Förr var de ofta upptagna av frågan: Hur ser vi till att ingen rymmer? Idag funderar vi mer på vad vi kan göra för att våra äldre ska känna sig trygga både i och utanför sitt hus, och kunna hitta tillbaka till sina lägenheter på bästa sätt, säger Valbone Syla.

Det är snart två år sedan som dörrarna till de sex hemvisterna ställdes på vid gavel. Nyordningen var noga förberedd med bland annat förändringar av inom- och utomhusmiljön och passagelarm, se separat artikel. Ökad rörelsefrihet skulle inte få ske till priset av minskad trygghet.

Enhetschef Valbone Syla demonstrerar det skönklingande klockspelet i demensboendets trädgård.

Valbone Syla trodde helhjärtat på idén men medger att det ändå kändes pirrigt när den skulle förverkligas. De sex hemvisterna ligger parvis på de övre våningsplanen i fyravåningshuset. Ledningen hade bestämt att öppna ett våningsplan på försök.

– För säkerhets skull hade jag bett en undersköterska vakta det stora utrymmet vid trapphuset mellan hemvisterna. Efter en timme kom hon till mig och undrade om det verkligen behövdes. "Ok, jag tar över”, sa jag. Men tiden gick och inget hände.

Nej, det blev inget spring i trapphuset. I stället infann sig efterhand en lugn atmosfär som saknats tidigare berättar Valbone Syla och hälsar glatt på en gammal dam som med stöd av sitt gåbord är ute på sin morgonpromenad. Damen har just lämnat sin hemvist och är på väg genom det trivsamt möblerade utrymmet runt trapphuset till hemvisten mitt emot. En sådan tur var omöjlig tidigare, om inte personal hade följt med henne och öppnat dörrarna.

Valbone Syla ställer sig vid ingången till en av hemvisterna och pekar längs tröskeln.

– Det här fungerade som en tydlig gräns förut. Innanför tröskeln fick de boende röra sig fritt. Tog de sig utanför var de på rymmen, där fick man inte vara. Jag överdriver lite men det var faktiskt så man uppfattade det, säger hon.

Låsta dörrar på demensboenden är en känslig fråga. Eftersom de inskränker de boendes rörelsefrihet är de i lagens menings en tvångs- och begränsningsåtgärd och därför inte tillåtet. Ändå bor många på avdelningar som de varken kan ta sig in eller ut ifrån på egen hand. Att nyckeln ersatts av en fyrsiffrig kod, som tidigare var fallet på Klockarkärleken, ändrar ju inget i sak för den som har kommit en bit in i sin demenssjukdom.

Argumenten för låsta dörrar var desamma på Klockarkärleken som på andra håll; oro för att de boende annars skulle gå ut och inte hitta tillbaka och att personalen skulle få ägna all sin tid åt tillsyn. Ändå var det uppenbart att kodlåsen orsakade problem.

– Larmsignalen som gick, när dörren öppnades, hördes på hela avdelningen och skapade onödig stress. Personal fick avbryta vad det höll på med för att kontrollera dörrpassagen. När det larmade på kvällen väcktes boende som lagt sig tidigt. Hela verksamheten fick anpassa sig efter larmsystemet, säger Valbone Syla.

Jeanette Pedersen, aktivitetsansvarig på Klockarkärleken, nickar bekräftande och berättar att dörren fungerade som en slags magnet.

– De boende blev nyfikna när den öppnades, begav sig dit och så slog den igen mitt framför näsan på dem. Det var inte roligt för de anhöriga heller, att mötas av boende som flockades vid utgången och som personal försökte avleda för att de inte skulle bege sig ut, säger hon.

Denna fixering vid utgångarna försvann när dörrarna ställdes upp. De som har lust att gå ut i det möblerade trapphuset och sätta sig i soffan en stund kan göra det. En och annan tar hissen ned till bottenvåningen och går ut i trädgården på egen hand. Inte ens huvudingången, som ligger mittemot utgången till den japanskinfluerade trädgården, är låst under dagtid.

– Däremot har vi satt in frostat glas i ytterdörren. På så sätt får vi ljusinsläpp utan att man ser ut. Det är ett sätt att i stället rikta intresset mot utgången till trädgården. Och det här är ett annat, säger Valbone Syla och ler en smula hemlighetsfullt.

Hon tar några kliv mot utgången. Plötsligt ljuder fågelsång från osynliga högtalare samtidigt som man kan se gärdsgården, som ramar in trädgården, avteckna sig bakom den olåsta glasdörren. Växtligheten har ännu inte skjutit fart men det är lätt att föreställa sig senvårens färgprakt och dofter. Det lär även finnas blåbär att mumsa på.

Med stöd från Handisam (numera Myndigheten för delaktighet) har Klockarkärleken lagt mycket energi på få bort institutionskänslan och skapa en miljö som uppmuntrar möten och är lättare att orientera sig i. Varje våningsplan har fått sin egen färg. Även hissknapparna och dörrfodren till lägenheterna har målats i olika färger. Tillsammans med lättlästa namnskyltar, ibland symboler, är det numera lättare att hitta till sin lägenhet.

Trivsamma sitthörnor har tvättat bort institutionskänslan på Klockarkärleken. Fr v arbetsterapeuterna Jeanette Pedersen och Sophie Andersson och Valbone Syla.

Det stora utrymmet mellan hemvisterna, runt trapphuset, har gjorts mer hemlikt. Arkivskåp och personalens prylar har flyttats in bakom ett par dörrar klädda med bokhylletapet. Bredvid dem står en ”riktig” bokhylla med böcker och en mindre sittgrupp.

– Säkerheten är en lika viktig aspekt. Grindarna här framför trappan är olåsta men hindrar rullstolar att av misstag hamna i trappan. Brandmyndigheten har varit här och godkänt dem, säger Valbone Syla som tycker att den största vinsten med olåsta dörrar är möjligheten för de som kommit längre i sin sjukdom att ta sig till hemvisten mitt emot på egen hand.

– Det har betytt ett större livsrum och att de kunnat hitta nya gemenskaper bland både personal och andra boenden.

Magnus Westlander

"Tänk det är nästan så att jag tror att jag kan något". Så säger en kvinna med demenssjukdom när hon betraktar tavlorna hon målat. På Ingsbergsgården i Nässjö arbetar man med egentid, jagstödjande förhållningssätt och sinnesstimulering för att skapa en bra dag för personer med demenssjukdom.

I början av maj blir jag hämtad vid stationen av Lena Östlund, områdeschef på Ingsbergsgården i Nässjö. Jag blir bjuden på en äggsmörgås, närproducerad av hönorna i hönshuset intill. Sedan får jag träffa medarbetare som informerar om verksamheten. Först ut två undersköterskor, Agneta Karlsson och Elinor Holgersson som är två av initiativtagare till ett sinnenas rum.

De berättar att dit går man för att byta miljö en stund. Här kan man sitta i vilstol, känna sanden under fötterna och ta en drink eller så kan man få ett fotbad. En kvinna som brukar besöka Sinnenas rum men inte längre finner orden när hon kommunicerar, överraskar med att säga:

– Kan vi inte gå ned till det där vackra… (sinnenas rum i källarplanet red anm)

Sinnenas rum är bra för individuella aktiviteter. De boende som önskar kan erbjudas taktil massage till barockmusik eller panflöjt för en stund av lugn och ro.

Från sinnenas rum har man nu utvecklat arbetet vidare till en sinnenas trädgård. Agneta Karlsson och Elinor Holgersson förde fram tankar om att anlägga en sinnesträdgård på Ingsbergsgården och fick uppdraget av Kicki Ericsson och Lena Östlund att finna sponsorer och donatorer. En arkitekt har hjälpt till med planering av själva trädgården med utrymme för sol och skugga, aktivitet och vila.

I trädgården kommer bland annat en minifolkpark, paviljong och lusthus att byggas. Arbetet med att gräva, färdigställa gångstigar mm kommer att utföras av privata sponsorer. En skola som utbildar byggnadsarbetare ställer också upp med praktisk hjälp. Finansiering av hela projektet sker med hjälp av privatpersoner, företag, föreningar och stiftelser. Även kommunens egen personal på olika förvaltningar stöttar till i arbetet.

Nästa på tur är Sonja Johansson som har en del av sin tjänst som aktivitetssamordnare. Hon ordnar gruppaktiviteter som dans, målarkurs, maskerad och mycket mer. Det var i samband med en av dessa aktiviteter som en demenssjuk kvinna sa ”tänk det är nästan så att jag tror att jag kan något” när hon tittade på de tavlor hon målat.

Sonja lyfter upp maskerad som en bra aktivitet då kliver man ur sin sjuka roll. En aktivitet är modevisning. Pensionärer och personal är då mannekänger. En kvinna uppskattade verkligen att visa upp sina vackra kläder vid en visning. Rak i ryggen fick hon därför gå ett extra ärevarv.

Seniorrallyt en annan gruppaktivitet innebär att man får en nummerlapp och sedan deltar man i ett motionslopp. Oavsett om man sitter i rullstol eller promenerar så kan alla vara med och priser utdelas. Sonja samarbetar med olika aktörer för att bredda utbudet av aktiviteter. En bondgårdsdag har tidigare arrangerats då en bonde kom med häst och vagn och alla som ville fick åka med. Tillsammans med barn i förskolan Tuvan var detta en gemensam aktivitet bland flera.

Ett annat exempel på samarbete är att den lokala veteranbilsklubben kontaktades. De ställde upp med att visa tre veteranbilar och dessutom tog man en tur i staden. Åka med nercabbad Cadillac hör kanske inte till vanligheten.

Liksom Sinnenas rum kan de boende gå till Minnenas rum som blev klart för ett år sedan. Här finns temalådor med olika föremål som militär, kyrkan, baby och mycket mer. I Minnenas rum kan man se, känna och uppleva på nytt, då gamla föremål kan väcka minnen och leda till intressanta diskussioner.

Sist ut träffar jag Eva Knutsson - Fager, demenssjuksköterska som berättar om utvecklingen på Ingsbergsgården. Redan 2003 startade ett pilotprojekt med en av enheterna där man genomförde arbetsmetoden ”egen tid” tillsammans med Irene Eriksson vid hälsohögskolan i Jönköping. Detta innebär att varje boende får en stund av egen tid för sina önskemål, oftast tillsammans med kontaktpersonen. Ledningsgruppen för omsorgsnämnden i Nässjö tog ett beslut 2007 att samtliga gruppboenden i Nässjö kommun med hjälp av stimulansmedel skulle införa arbetsmetoderna egen tid och jagstödjande förhållningssätt.

Eva fick tjänsten som utbildare och handledare och har under cirka ett och ett halvt år utbildat och handlett i arbetsmetoderna personcentrerad omvårdnad, jag stödjande förhållningssätt och egen tid. Levnadsberättelsen ligger till grund för att skapa en personcentrerad vård. Utvärderingen av projektet visar att personalen har fått ett mer reflekterande synsätt. Man ser mer till den enskilde personen och dennes förmågor än vad man tidigare gjorde. När Socialstyrelsen presenterade de nationella riktlinjerna visste vi att vi var på rätt väg menar Eva.

Sen eftermiddag lämnar jag Nässjö efter en intensiv dag. Jag tackar Lena Östlund med kollegor för ert engagemang och intresse av att utveckla demensomsorgen.

Ann-Christin Kärrman

Efter att demensboendet Klockarkärleken upphörde med låsta dörrar bär många av de boende passagelarm. Ett bra sätt att öka livskvaliteten anser Västerås stad. Men användningen är inte okontroversiell.

På Klockarkärleken i Västerås är låsta dörrar numera ett minne blott. Sedan ett par år tillbaka kan de boende röra sig fritt mellan våningsplanen och gå ut i trädgården på egen hand. Nyordningen förbereddes med personalutbildningar och förändringar i den fysiska miljön men också med passiva passagelarm.

– Passagelarmen bidrar till ökad trygghet och livskvalitet för de som har problem med att orientera sig och som samtidigt har stora rörelsebehov. Men innan larmet får användas görs alltid en individuell bedömning av den boendes tillsynsbehov, säger Ulrika Stefansson, som har varit projektledare för ”Välfärdsteknologi på äldreboende” i Västerås stad, se faktaruta.

På Klockarkärleken bor 39 äldre personer med demenssjukdom. Ungefär hälften av dem bär en passiv larmsändare, oftast i ett armband runt handleden. Larmet aktiveras när personen passerar utgången till trädgården eller en annan förinställd plats i huset.

En signal skickas då till personalen på personens hemvist eller till resursteamet som arbetar på alla våningsplan. I sina portabla mottagare kan de avläsa både vem som bär larmet och var personen befinner sig.

– Den som svarar på larmet går då för att möta upp. Om den boende befinner sig i trädgården och är nöjd med det försöker vi se till att hon får stanna kvar, tillsammans personal och kanske med några andra boende. Känner hon sig däremot vilsen och vill gå till sin lägenhet, ja då hjälper vi henne att hitta tillbaka, säger Ulrika Stefansson.

De passiva passagelarmen är ett led i Västerås stads satsning på trygghetsskapande teknik. Dit hör även nattlig tillsyn med kamera. Utvecklingen inom detta område går snabbt men implementeringen krockar ibland med gällande lagstiftning. De juridiska hindren för ny teknik rör främst begreppet samtycke.

Om en person informeras om ett passivt larm och sedan tackar ja till att bära det är i princip allt i sin ordning – personen har gett sitt samtycke. Problemet uppstår när det handlar om personer med nedsatt beslutsförmåga. Hur kan en äldre man i medelsvår demensfas uttrycka sitt samtycke? Går det att försäkra sig om att han förstår innebörden av den tekniska lösning som erbjuds. Tveksamt enligt Socialstyrelsens jurister som har menat att det saknas lagstöd för att få använda passiva larm.

Västerås stad gör en annan tolkning av lagen. Här har äldrenämnden beslutat att äldre personer med nedsatt beslutsförmåga, och som inte uttryckligen kan lämna sitt samtycke, ska kunna få ta del av bland annat passiva larm om de ökar deras trygghet och livskvalitet. Västeråsmodellen, som den har kommit att kallas, bygger på en rättslig analys och förutsätter en individuell behovsbedömning.

– Det handlar alltså inte om en slentrianmässig utskrivning av passagelarm, betonar Ulrika Stefansson som betraktar passagelarmen som en metod mer är en teknik.

– En behovsbedömning avgör vilken typ av tillsyn som är bäst i det enskilda fallet. Det beror till exempel på vilka kognitiva symptom och fysiska funktionsnedsättningar personen har. Hela vårdteamet deltar i denna bedömning. Personens behov av tillsyn följs upp kontinuerligt i vardagliga situationer och på återkommande teamträffar.

Passagelarmen kan ställas in så att de aktiveras på olika bestämda platser. Även här görs individuella bedömningar. En del äldre har behov av personlig tillsyn redan när det lämnar sitt våningsplan, berättar Ulrika Stefansson, andra först när de går utanför huset.

I ett fåtal fall har boende på Klockarkärleken protesterat när personalen försökt fästa larmsändaren runt handleden.

– Då erbjuder vi dem att bära det i ett band runt halsen eller på något annat sätt, det brukar fungera. Men om personen även då protesterar så tolkar vi det som att hon inte samtycker – och då ska hon förstås inte ha något larm, säger Ulrika Stefansson.

Jeanna Thorslund, tidigare stadsjurist i Västerås, ligger bakom den rättsliga analys som Västeråsmodellen vilar på. I korta drag handlar den om att skilja på åtgärder som hindrar personer och åtgärder för att iaktta.

En låst dörr är ett hinder och därför en tvångs- och begränsningsåtgärd som inte ska förekomma på ett demensboende. Nattillsyn med kamera och passiva passagelarm används däremot för att iaktta personen och kan ses som ett alternativ till att personal håller uppsikt. Om sådan trygghetsskapande teknik bör användas får bedömas från fall till fall.

– Principen för bedömningen i Västeråsmodellen liknar den som används när beslut tas om övervakningskameror på offentliga platser. Graden av intrång i personens integritet vägs mot teknikens möjliga vinster för den enskilde i form av till exempel ökad trygghet och större möjligheter att röra sig fritt, säger Jeanna Thorslund som numera arbetar som jurist på Sveriges

Kommuner och Landsting. Jeanna Thorslund påpekar att vi accepterar att det dagligen sker intrång i personers integritet på demensboenden – som ett led i en god omvårdnad och utan att ett tydligt samtycke behövs. Ett par exempel är journalföring av personuppgifter och personal som går in i en persons rum mitt i natten, för att se till att allt är ok.

– Att det istället handlar om åtgärder som bygger på teknik borde inte ändra något i sak. Här har lagstiftningen inte hängt med, säger Jeanna Thorslund som efterlyser ett tydligare regelverk.

Kanske är en förändring också på gång, åtminstone i tolkningen av lagen. På webbplatsen Kunskapsguiden.se – under temat Tvång och begräsningar – har Socialstyrelsen sammanställt frågor och svar om bland annat användningen av passiva passagelarm.

Här sägs att personer med demenssjukdom som har kommunikationssvårigheter ”kan genom sina reaktioner visa hur de upplever en viss åtgärd. Detta får i sådana fall vara vägledande för ställningstagandet om samtycke föreligger eller inte”. Alltså, ungefär så som Västerås stad ser på det.

När Inspektionen för vård och omsorg (IVO) är ute på tillsynsuppdrag ser den bland annat till syftet med att trygghetsskapande teknik används. Det får inte vara en ersättning för undermåliga lokaler eller för att det är brist på personal betonar Kaisu Kull, inspektör vid IVO.

– Centralt i sammanhanget är också i vilken grad tekniken inskränker personens integritet, liksom om det har gjorts en individuell bedömning av behoven, säger hon.

Kaisu Kull håller med om att Socialstyrelsens föreskrifter är svårtolkade när det gäller användningen av passiva larm, kameratillsyn och annan trygghetsskapande teknik. Men det ser hon inte bara som ett problem.

– Det kan vara svårt att formulera en föreskrift om detta på ett bra sätt, så att den inte leder till att tekniken missbrukas. Som det är nu tvingas kommunerna tänka sig för noga och motivera varför en viss teknik ska användas. Och det är ju på många sätt bra, säger Kaisu Kull.

Magnus Westlander

Västeråsmodellen presenteras vid Demensdagarna i Göteborg den 19-20 maj.

En stark ledarförebild med strategiska utvecklingstankar och en kraftfull ambassadör för en god demensvård – så beskriver föreningen Gott ledarskap inom demensvården 2020 års stipendiat Emma Eggertsen.

Som andra chefer inom äldreomsorgen upptar frågor om covid-19 en stor del av hennes vakna tid (Björklidens äldreboenden har klarat sig från smittan så här långt). Men coronaviruset har inte kunnat lägga sordin på stoltheten över utmärkelsen.

– Jättekul och lite överraskande, Björklidens äldreboende är ändå litet och ligger i en liten kommun. Det känns särskilt roligt att kunna visa på intraprenadens fördelar, att den kan bidra till att generera kvalitet, säger Emma Eggertsen i telefon till Svenskt Demenscentrum.

Hyllar styrmodell

Intraprenad är en ekonomisk styrmodell där organisationen arbetar utifrån en treårsbudget – mer om den längre fram. Sällan hör man en verksamhetschef så tydligt lyfta fram betydelsen av en styrmodell. Att Emma Eggertsen gör det kan säkert delvis bero på hennes, i sammanhanget, ovanliga bakgrund.

Som statsvetare med en pol.mag. (motsvarande magisterexamen red anm) i bagaget lämnade hon universitetsvärlden för Västra Götalands regionen. Där deltog hon i ett traineeprogram med inriktning mot offentlig förvaltning och ledarskapsfrågor. Under sex år arbetade Emma Eggertsen som verksamhetsutvecklare i Göteborgs stadsdelar.

– Jag tillbringade mycket tid ute bland personal, både i hemtjänst och på äldreboenden. Fick även god inblick i hälso- och sjukvården. Att det just blev äldreomsorg var mest en slump och inget jag planerat, säger Emma Eggertsen.

Äldreboende med problem

Tankarna om att få vara med att forma en verksamhet har däremot funnits länge. Möjligheten kom för fyra år sedan när hon sökte och fick chefstjänsten vid Björkliden, ett äldreboende i i Ale kommun med 32 lägenheter varav hälften avsedda för personer med demenssjukdom.

– Jag kom till ett traditionellt institutionspräglat boende. Här fanns problem med hög sjukfrånvaro och en hel del missnöje. Men det fanns också en i grund och botten bra personalgrupp och jag såg möjligheten att göra Björkliden till en plats där man får leva tills man dör, säger Emma Eggertsen med stark betoning på ”leva”.

Numera är den gamla inredningen på Björkliden borta. Äldreboendet ser ut som hyresgästernas hem med en trivsam och inkluderande miljö berättar Emma Eggertsen. Många olika aktiviteter pågår, en del i samarbete med volontärer. Utflykter görs regelbundet; botaniska trädgården i Göteborg och Marstrand, med picknick vid havet, är populära resmål. Men det finns inga måsten med i bilden påpekar Emma Eggertsen.

– Vi har en personalgrupp som planerar och sätter ihop månades aktivitetsblad. Utifrån intresse och dagsform får sedan våra hyresgäster välja aktiviteter som de vill delta i, säger hon.

Sjukfrånvaron minskat kraftigt

Samtidigt som verksamheten på Björkliden utvecklats har sjukfrånvaron minskat från 15 till 2 procent. Ett underskott på en halv miljon kronor har förvandlats till ett överskott på lika mycket. Hur har det gått till?

Emma Eggertsen återkommer till intraprenaden, den ekonomiska styrmodell som hon med stöd av pensionärsföreningarna lyckades övertyga de lokala beslutsfattarna om att införa för två år sedan. Den innebär att Björkliden kvarstår i kommunal regi men arbetar utifrån en treårsbudget. Eventuella överskott får verksamheten behålla.

– Första åren gick vi också med plus men vi fick inte behålla något. Nu går överskottet direkt tillbaka till verksamheten. Personalen får därmed möjlighet att vidareutveckla verksamheten och vi kan bättre styra över vår agenda., säger Emma Eggertsen och exemplifierar med utflykterna.

– På senare tid har vi haft ekonomi för att hyra en buss för våra utflykter, vilket öppnar nya möjligheter. Det hade vi aldrig haft råd med tidigare.

Bra chefsegenskaper

Styrmodeller i all ära men vad betyder människan bakom ledarskapet? Vad gör Emma Eggertsen till en bra chef? Hon nämner två saker.

– Jag är intresserad av mina medarbetare, och då menar jag intresserad på riktigt. Du kan inte komma till jobbet och låsa in dig på ditt rum. Som chef måste du vara närvarande i verksamheten. Medarbetarna måste få veta att deras jobb betyder något, att de inte kan ersättas av någon från bemanningsföretaget.

Den andra framgångsfaktorn som Emma Eggertsen nämner är en slags vision. I samtalet återkommer hon ofta till uttrycket ”vem är vi till för”. Det har hon haft med sig när konflikter och missnöje uppstått, till exempel i början när arbetsscheman skulle läggas om. 

– Det går inte att göra alla nöjda hela tiden. Och du måste våga ta konflikterna när de dyker upp om du ska hålla fast vid din övertygelse; att vi är till för våra hyresgäster och inte tvärtom. 

Magnus Westlander