På 1960-talet blev reminiscens en metod inom äldrevården, skapad av den amerikanska psykiatrikern Butler. Efter att ha tillämpats främst i England och USA har den på senare år spridit sig till flera länder.
Reminiscens betyder hågkomst eller minne och metoden bygger på personers minnen. Upplevelser från barn- och ungdomsåren finns länge kvar hos den demenssjuke. Med hjälp av igångsättare (”triggers” på engelska), som fotografier och olika föremål, kan kommunikationen underlättas.
Minnen kan väcka välbefinnande och glädje men också smärta och sorg. Därför bör vårdare vara beredd på att kunna ge tröst och stöd. Personal som använder metoden bör ha empatisk förmåga och förhållningssätt för att hantera de känslor som uppstår. Kunskap om den demenssjukes levnadshistoria är nödvändigt för att kunna väcka minnen till liv.
Reminiscensmetoden kan vara ett instrument för att ge personer med demens ökad självkänsla, trygghet och stärkt identitet. Deltagaren erbjuds att uppleva en tid när hon var aktiv och frisk. Genom dessa minnesstunder kan personer få uppleva känslan av kontroll då han eller hon väljer att dela med sig av de minnen man vill berätta om. Reminiscens bidrar till ökad kommunikation genom samvaro med anhöriga och personal. Anhöriga har en viktig roll att hjälpa till att kunna väcka minnen hos den demenssjuke.
Reminiscens är helt enkel en metod där man arbetar med historia och traditioner för att öka lusten och viljan att kommunicera. Läs intervju med Lotta Isacs »
Läs mer på webbenFlera artiklar om reminiscens finns på Vårdalinstitutets webbplats » (nytt fönster).
Svenskt demenscentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se