Som att lägga ett invecklat pussel

Bedömning av minne, rumsuppfattning och inlärning – om minnesutredningens olika delar berättar Marie Persson, psykolog vid Stockholmsgeriatrikens minnesmottagning.

I mitt arbete som psykolog på Stockholmsgeriatrikens Minnesmottagning träffar jag äldre personer med minnesbesvär. De kommer till mottagningen oftast via remiss från sin husläkare. I den neuropsykologiska bedömningen, som jag gör, ingår en bedömning av minne, inlärning och andra tankemässiga förmågor som språklig förmåga och rumsuppfattning.

Hela minnesutredningen är omfattande. Den innehåller bland annat en kroppslig undersökning och genomgång av sjukdomshistoria och eventuella andra sjukdomar. Även röntgen av hjärnan (datortomografi) och blodprover för en mängd olika analyser ingår. Detta görs för att utesluta kroppsliga sjukdomar som kan påverka minnet. Vidare ingår ett översiktligt minnestest för att grovt uppskatta den tankemässiga förmågan.

Även en anhörigintervju brukar göras, för ofta är det omgivningen som kan beskriva om en person har förändrats jämfört med tidigare.
Eftersom det finns minnesbesvär som går att bota, t ex sådana till följd av depression eller långvarig stress, är det en självklarhet att gå grundligt tillväga vid en minnesutredning.


Britta som kommer till mig för att testa sitt minne en tisdag i oktober har nyligen firat sin 80-årsdag tillsammans med barn och barnbarn. Hon ser inte ut att vara en dag över 70. Britta säger att hon är orolig över sitt minne. Hon tycker inte att det är lika glasklart som det har varit tidigare i livet.

Hon upprepar sig ibland när hon pratar med sina barn, har hon märkt. Så här berättar hon om anledningen till besöket:

"Det började för två-tre år sedan. Jag märkte att saker och ting inte gick lika fort längre. Jag fick tänka efter mycket mer och ibland glömde jag självklara saker, som att jag skulle köpa mjölk och på hemvägen från affären. Plötsligt kom på att jag hade handlat en massa saker men ingen mjölk."

"Det här var något nytt för mig. Jag har jobbat som lärare och är van vid att hålla reda på många saker samtidigt, van att tänka snabbt. Och… så låste jag mig ute för någon månad sedan. Glömde helt enkelt nyckeln! Det har aldrig hänt förr. Det måste vara något fel i huvudet, tänkte jag, och så gick jag till min husläkare och nu är jag här."

Britta och jag sitter mitt emot varandra vid mitt skrivbord. Jag antecknar stödord från det hon berättar för att minnas när jag sedan ska skriva min bedömning.


Jag berättar för Britta vad vi ska göra idag, att hon ska få svara på en mängd olika frågor och göra en del andra uppgifter, t ex med papper och penna. Några uppgifter kommer hon säkert tycka är lätta, och andra kanske hon upplever som svårare. Britta nickar. Hon är införstådd med minnestestningen som hon ska genomgå.Mottagningssköterskan som hon bokat tiden med har förberett henne på att det tar lång tid. Hon har känt sig lite nervös på väg hit idag men tycker att det känns lugnare nu.

Jag börjar med att ställa lite allmänna frågor. Vad heter Frankrikes huvudstad? Vad är det för likhet mellan en såg och en hammare?

Sedan får Britta försöka lägga en lång lista med ord på minnet, rita av några geometriska figurer och bygga mönster med klossar samt en hel del andra uppgifter. Det går bra. Hon har lätt att följa med i instruktionerna och arbetar snabbt för sin ålder.

 

Erik är 77 år och kommer till mig på eftermiddagen samma dag. Han har sin fru med sig och det är hon som sett till att han fått komma hit, via deras husläkare. Hennes kompetente make som arbetat på bank i hela sitt liv, har nu svårt att betala deras räkningar.

Om man träffar Erik en kort stund kan man inte tro att något är på tok och själv tycker han inte att han har några större minnesproblem.

– Jag är lite tröttare än förut kanske, men det är ju naturligt när man inte jobbar och håller igång. Jag har ju inga krav på mig längre så jag har nog slöat till lite, säger han.

Och det här med räkningarna tycker han att hustrun Eva kan sköta om nuförtiden:

– Jag har ju gjort det hela livet, det är hennes tur nu!

Det är bra att Eva är med. Hon kan berätta hur snabbt Erik förändrats. Förra sommaren, för lite mer än ett år sedan, var han betydligt mer aktiv än nu och tog tag i saker hemma. Då hade han inga som helst problem med att sköta ekonomin heller.


När Erik och jag sätter igång med testningen väljer Eva att ta en promenad. Kanske hinner hon med en kopp kaffe på sjukhuskafeterian också.

– Det är sällan jag kan göra något själv nuförtiden. Erik följer efter mig som en liten hund, viskar hon i förtroende när jag följer henne till dörren.

Jag försöker le uppmuntrande (men vad är det att le åt?) och säger att hon inte behöver skynda sig. Erik kan få en kopp kaffe i väntrummet om vi blir klara före utsatt tid.

Erik tycker det är roligt att få min uppmärksamhet och många av de uppgifter vi gör går bra för honom. Erik minns mycket av det han lärt sig tidigare i livet och har en god förmåga att uttrycka sig.

Om jag inte hade hört Evas berättelse skulle jag kanske inte tro att något var på tok. Jag vet också, av erfarenhet, att på de uppgifter som handlar om att lära in och minnas ny information så brukar de personer som har förändrats i vardagslivet på det sätt som Erik har gjort, få svårigheter. Det visar sig stämma.


Erik har svårt att minnas några bilder som han just tittat på och han har svårt att återberätta en historia han får höra. När jag hjälper till med lite stödfrågor eller visar nya bilder blandade med de gamla han fått se så fungerar Eriks minne något bättre och han själv tycks inte vara bekymrad över att han glömmer så fort. Men hans förmåga att lära in och minnas ny information är uppenbart försämrad jämfört med tidigare i livet.

För att förstå hur Eriks vardagsliv påverkats gör mottagningens arbetsterapeut ett hembesök och observerar Erik när han tillagar en enkel lunch. Han ska steka ägg och bacon samt rosta bröd, något som han ofta gjort till sin och Evas helgfrukost. Nu visar det sig att han har svårt att planera den till synes enkla aktiviteten och att han har uppenbara problem med att hitta saker i sitt eget kök.

När Erik och Britta har genomgått alla undersökningar som ingår i minnesutredningen samlas personalen på mottagningen till en teamkonferens. Tillsammans går vi då igenom resultaten av undersökningarna och försöker förstå vad minnessvårigheterna kan bero på.
Det är som att lägga ett komplicerat pussel. Tillsammans bidrar de olika undersökningarna till förståelse av patientens problem och ger den helhetsbild som gör att en diagnos eventuellt kan ställas.

Alzheimers sjukdom eller vaskulär demens är de vanligaste demenssjukdomarna. Men ibland kan vi inte, trots en noggrann utredning, ställa någon diagnos. Så är det för Brittas del.

Minnesutredningen resulterar i att Britta vid återbesöket får veta att hon kommer att kallas till mottagningen igen om ett och ett halvt år. Resultatet av de undersökningar hon genomgått, inklusive testningen hos mig, visar inget onormalt. Det kan ändå vara svårt att avgöra om de förändringar som Britta upplever är en del av det normala åldrandet eller ett tidigt tecken på en demenssjukdom.

Britta vill inte att någon av hennes närstående ska blandas in i utredningen, och det gör det förstås svårare för oss på mottagningen att veta om hon har förändrats jämfört med tidigare

För Eriks del tyder flera av undersökningarna på att hans minnesproblem beror på Alzheimers sjukdom. Dessutom finns Evas berättelse om hur Erik har förändrats som stödjer diagnosen.


Vid återbesöket får de mer information om sjukdomen och dess konsekvenser. Kontakt med biståndsbedömaren i kommunen upprättas för att Erik och Eva ska få veta vilka stöd- och hjälpinsatser som finns, t ex dagverksamhet för personer med demenssjukdom. Erik erbjuds också symptomlindrande läkemedel och han och Eva får en kontaktsjuksköterska på mottagningen som de kommer att fortsätta träffa för stödsamtal och uppföljning av medicineringen.

text Marie Persson, psykolog vid Minnesmottagningen, Stockholmsgeriatriken

Senast uppdaterad 20 april 2012 - 00:02 © Svenskt Demenscentrum


bild på marie persson

Marie Persson, psykolog
vid Stockholmsgeriatriken

Svenskt Demenscentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår