Nytt om forskning

11 jun 2008

Svensk upptäckt väcker hopp om nya behandlingar 

 FORSKNING

Svenska forskare har hittat ett sätt att kapsla in amyloid-beta-peptiden, det ämne som lagras i onormalt stora mängder i en Alzheimersjuk hjärna. Upptäckten väcker förhoppningar om nya behandlingsmetoder.

Forskarna har använt den s k Affibody-molekylen® som utvecklats för att fånga upp enskilda amyloid-beta-peptider. Molekylen visade sig kunna hindra dessa peptider från att klumpa ihop sig till de giftiga ansamlingar som anses vara förstadiet till Alzheimers sjukdom.

Rönen publiceras i den ansedda tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences of the USA. De är resultatet av ett samarbete mellan forskare från Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, KTH och Affibody AB.

Professor Thorleif Härd, som leder forskarlaget vid Sahlgrenska akademin, hade hoppats på nya insikter av studien.

– Men vi hade aldrig trott att det skulle vara så här spektakulärt. Nu förstår vi hur man kan förhindra bildandet av giftiga ansamlingar bestående av flera peptider, säger han i ett pressmeddelande.

Dagens behandlingar av Alzheimers sjukdom, den vanligaste formen av demens, är främst inriktade på att lindra symptomen. Det svenska forskarlaget anser att deras nya rön ökar möjligheterna att utveckla behandlingar som angriper själva orsaken till sjukdomen.

Läs pressmeddelande!

Forskarna har använt den s k Affibody-molekylen® som utvecklats för att fånga upp enskilda amyloid-beta-peptider. Molekylen visade sig kunna hindra dessa peptider från att klumpa ihop sig till de giftiga ansamlingar som anses vara förstadiet till Alzheimers sjukdom.

Rönen publiceras i den ansedda tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences of the USA. De är resultatet av ett samarbete mellan forskare från Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, KTH och Affibody AB.

Professor Thorleif Härd, som leder forskarlaget vid Sahlgrenska akademin, hade hoppats på nya insikter av studien.

– Men vi hade aldrig trott att det skulle vara så här spektakulärt. Nu förstår vi hur man kan förhindra bildandet av giftiga ansamlingar bestående av flera peptider, säger han i ett pressmeddelande.

Dagens behandlingar av Alzheimers sjukdom, den vanligaste formen av demens, är främst inriktade på att lindra symptomen. Det svenska forskarlaget anser att deras nya rön ökar möjligheterna att utveckla behandlingar som angriper själva orsaken till sjukdomen.

Läs pressmeddelande!

11 jun 2008

Antipsykotiska läkemedel skadar ofta mer än gör nytta 

 FORSKNING

En brittisk studie fann enbart negativa effekter av långvarig behandling med neuroleptika på Alzheimerpatienter. I Sverige skrivs sådana antipsykotiska läkemedel ofta ut på fel grunder, anser Johan Fastbom, sakkunnig vid Socialstyrelsen.

Forskare från Kings College London och universiteten i Oxford och Newcastle har undersökt 165 personer med Alzheimers sjukdom. Samtliga hade fått neuroleptika under minst tre månader. Deltagarna delades in i två grupper. I den ena fortsatte läkemedelsbehandlingen som tidigare, i den andra ersattes neuroleptikan med placebo (tabletter utan verkan).

Grupperna jämfördes sedan efter 6 och 12 månader. Förmågan att utrycka sig i tal försämrades i gruppen som fortsatt med neuroleptika – det var den enda statistiskt säkerställda skillnaden. När det gällde förändring i aggressivitet och andra s k neuropsykiatriska symptom fanns obetydliga skillnader mellan grupperna.

Jämfört med tidigare studier på området har denna studerat läkemedelseffekterna över en längre tid. Forskningsledaren professor Clive Ballard anser att studien ger klara belägg för att behandling med neuroleptika inte har några positiva effekter på måttliga beteendestörningar hos personer med Alzheimers sjukdom.

På brittiska sjukhem använder upp till 60 % neuroleptika. Även i Sverige är det vanligt förekommande. I Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer för äldres läkemedel sägs att neuroleptika bör reserveras i första hand för psykotiska tillstånd, t ex hallucinationer och vanföreställningar. Men i praktiken ordineras det ofta även mot andra symptom, hävdar Johan Fastbom, sakkunnig i läkemedelsfrågor på Socialstyrelsen.

– Svenska sjukhemsstudier visar att 25 – 35 % av de boende ordineras neuroleptika, medan ungefär 10 % lider av psykotiska tillstånd. Det betyder att 15 - 25 % får läkemedlen av andra orsaker. Att det finns en överförskrivning av neuroleptika till personer med demens bekräftas även av de läkemedelsgenomgångar som görs.

Johan Fastbom anser att neuroleptika kan motiveras även vid icke-psykotiska tillstånd. Det kan handla om mycket aggressiva beteenden i samband med omvårdnaden som gör situationen ohållbar för omgivningen. Men detta bör vara undantagsfall. Johans Fastbom pekar på flera skäl.

– För det första är neuroleptikas effekt på måttliga beteendestörningar helt enkelt dålig. För det andra har de biverkningar i form av bland annat Parkinsonliknande symptom och blodtrycksfall. Ofta blir personen i fråga också avtrubbad.

Ett tredje skäl är, enligt Johan Fastbom, att läkemedlen kan hindra ett bättre omhändertagande.

– Det finns mycket man kan göra när en person med demens är orolig. Smärta, förstoppning, svårt att kissa – kroppsliga åkommor kan många gånger yttra sig som beteendestörningar och det kanske man inte upptäcker om personen i fråga ges läkemedel med dämpande effekt.

Läs mer om den brittiska studien i Public Libary of Science Medicine.

Magnus Westlander

Forskare från Kings College London och universiteten i Oxford och Newcastle har undersökt 165 personer med Alzheimers sjukdom. Samtliga hade fått neuroleptika under minst tre månader. Deltagarna delades in i två grupper. I den ena fortsatte läkemedelsbehandlingen som tidigare, i den andra ersattes neuroleptikan med placebo (tabletter utan verkan).

Grupperna jämfördes sedan efter 6 och 12 månader. Förmågan att utrycka sig i tal försämrades i gruppen som fortsatt med neuroleptika – det var den enda statistiskt säkerställda skillnaden. När det gällde förändring i aggressivitet och andra s k neuropsykiatriska symptom fanns obetydliga skillnader mellan grupperna.

Jämfört med tidigare studier på området har denna studerat läkemedelseffekterna över en längre tid. Forskningsledaren professor Clive Ballard anser att studien ger klara belägg för att behandling med neuroleptika inte har några positiva effekter på måttliga beteendestörningar hos personer med Alzheimers sjukdom.

På brittiska sjukhem använder upp till 60 % neuroleptika. Även i Sverige är det vanligt förekommande. I Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer för äldres läkemedel sägs att neuroleptika bör reserveras i första hand för psykotiska tillstånd, t ex hallucinationer och vanföreställningar. Men i praktiken ordineras det ofta även mot andra symptom, hävdar Johan Fastbom, sakkunnig i läkemedelsfrågor på Socialstyrelsen.

– Svenska sjukhemsstudier visar att 25 – 35 % av de boende ordineras neuroleptika, medan ungefär 10 % lider av psykotiska tillstånd. Det betyder att 15 - 25 % får läkemedlen av andra orsaker. Att det finns en överförskrivning av neuroleptika till personer med demens bekräftas även av de läkemedelsgenomgångar som görs.

Johan Fastbom anser att neuroleptika kan motiveras även vid icke-psykotiska tillstånd. Det kan handla om mycket aggressiva beteenden i samband med omvårdnaden som gör situationen ohållbar för omgivningen. Men detta bör vara undantagsfall. Johans Fastbom pekar på flera skäl.

– För det första är neuroleptikas effekt på måttliga beteendestörningar helt enkelt dålig. För det andra har de biverkningar i form av bland annat Parkinsonliknande symptom och blodtrycksfall. Ofta blir personen i fråga också avtrubbad.

Ett tredje skäl är, enligt Johan Fastbom, att läkemedlen kan hindra ett bättre omhändertagande.

– Det finns mycket man kan göra när en person med demens är orolig. Smärta, förstoppning, svårt att kissa – kroppsliga åkommor kan många gånger yttra sig som beteendestörningar och det kanske man inte upptäcker om personen i fråga ges läkemedel med dämpande effekt.

Läs mer om den brittiska studien i Public Libary of Science Medicine.

Magnus Westlander

11 jun 2008

Vindrickare har lägre demensrisk 

 FORSKNING

En studie från Göteborg visar att kvinnor som dricker vin minskar sin risk att få demens. Om det beror på deras livsstil eller vinet i sig är oklart.

Studien är gjord på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet. Den bygger på data från 1458 kvinnor i den så kallade Kvinnoundersökningen. Vid sex tillfällen, mellan 1968 och 2005, har de undersökts och intervjuats, bland annat om sina alkoholvanor. Kvinnorna har tillfrågats hur ofta de dricker vin, öl och starksprit. Svarsalternativen har varierat från ”aldrig” till ”dagligen”.

34 år efter den första undersökningen hade 162 kvinnor fått diagnosen demens. Bland dem som begränsade sitt alkoholintag till vin fanns den lägsta andelen drabbade. En högre andel med demens fanns både i gruppen som konsumerat öl eller starksprit och bland dem som helt avstått från alkohol.

Resultatet ligger i linje med internationell forskning som visat att personer som dricker vin – regelbundet och i måttliga mängder – har en lägre risk att utveckla demens. Orsakerna bakom sambandet är dock oklara, betonar professor Ingmar Skoog som leder studien tillsammans med professor Lauren Lissner.

– En möjlig förklaring är att det skulle finnas någon beståndsdel i vin som skyddar mot demens, till exempel genom att påverka hjärnvävnaden. Här pågår studier på flera håll i världen.

Det är också tänkbart, menar Ingmar Skoog, att skyddet uppstår via en minskad risk för hjärt-kärlsjukdom.

– Måttlig vinkonsumtion tycks ju ha en skyddande effekt mot hjärt-kärlsjukdom som i sin tur påverkar risken att drabbas av Alzheimers sjukdom (den vanligaste formen av demens red anm.)

Det finns även en tredje möjlig förklaring till sambandet mellan vin och demens och som gör att forskarna knappast kan rekommendera allmänheten att ändra sina dryckesvanor. Göteborgsstudiens resultat har visserligen tagit hänsyn till bland annat utbildning, BMI (övervikt) och rökning, faktorer som anses påverka risken för demens. Men det kan finnas andra livsstilsfaktorer som inte fångas upp av denna studie och som har betydelse i sammanhanget.

– Kanske har de kvinnor som dricker vin då och då en förmåga att slappna av och njuta av livet. Det kan inte uteslutas att det finns något i deras livsstil, snarare än vinet i sig, som ger ett skydd mot demens, säger Ingmar Skoog.

Läs studien i sin helhet i American Journal of Epidemiology (nytt fönster).

Studien är gjord på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet. Den bygger på data från 1458 kvinnor i den så kallade Kvinnoundersökningen. Vid sex tillfällen, mellan 1968 och 2005, har de undersökts och intervjuats, bland annat om sina alkoholvanor. Kvinnorna har tillfrågats hur ofta de dricker vin, öl och starksprit. Svarsalternativen har varierat från ”aldrig” till ”dagligen”.

34 år efter den första undersökningen hade 162 kvinnor fått diagnosen demens. Bland dem som begränsade sitt alkoholintag till vin fanns den lägsta andelen drabbade. En högre andel med demens fanns både i gruppen som konsumerat öl eller starksprit och bland dem som helt avstått från alkohol.

Resultatet ligger i linje med internationell forskning som visat att personer som dricker vin – regelbundet och i måttliga mängder – har en lägre risk att utveckla demens. Orsakerna bakom sambandet är dock oklara, betonar professor Ingmar Skoog som leder studien tillsammans med professor Lauren Lissner.

– En möjlig förklaring är att det skulle finnas någon beståndsdel i vin som skyddar mot demens, till exempel genom att påverka hjärnvävnaden. Här pågår studier på flera håll i världen.

Det är också tänkbart, menar Ingmar Skoog, att skyddet uppstår via en minskad risk för hjärt-kärlsjukdom.

– Måttlig vinkonsumtion tycks ju ha en skyddande effekt mot hjärt-kärlsjukdom som i sin tur påverkar risken att drabbas av Alzheimers sjukdom (den vanligaste formen av demens red anm.)

Det finns även en tredje möjlig förklaring till sambandet mellan vin och demens och som gör att forskarna knappast kan rekommendera allmänheten att ändra sina dryckesvanor. Göteborgsstudiens resultat har visserligen tagit hänsyn till bland annat utbildning, BMI (övervikt) och rökning, faktorer som anses påverka risken för demens. Men det kan finnas andra livsstilsfaktorer som inte fångas upp av denna studie och som har betydelse i sammanhanget.

– Kanske har de kvinnor som dricker vin då och då en förmåga att slappna av och njuta av livet. Det kan inte uteslutas att det finns något i deras livsstil, snarare än vinet i sig, som ger ett skydd mot demens, säger Ingmar Skoog.

Läs studien i sin helhet i American Journal of Epidemiology (nytt fönster).

11 jun 2008

Insulin och kolesterol har betydelse för Alzheimers sjukdom 

 FORSKNING

Nedsatt insulinfunktion och höga kolesterolvärden kan bidra till uppkomsten av Alzheimers sjukdom. Det framgår av två nya studier.

I den ena studien har Uppsalaforskare undersökt drygt 2 300 män i den s k Ulsamundersökningen. När deltagarna var 50 år gjordes en hälsokontroll som omfattade bl a ett insulin- och sockertest. Drygt 30 år senare hade närmare 400 av männen utvecklat en demenssjukdom eller befann sig i ett förstadium till demens.

Alzheimers sjukdom visade sig vara 50 procent vanligare bland dem som vid 50-årskontrollen hade haft en nedsatt förmåga att frisätta hormonet insulin.

– Detta pekar på att störd frisättning av insulin kan bidra till uppkomsten av Alzheimers sjukdom och att en lagom mängd insulin är viktig för hjärnans normala funktion, säger doktoranden Elina Rönnemaa, läkare vid Akademiska sjukhusets geriatriska klinik, till Uppsala Nya Tidning.

Mer om insulinstudien i UNT (nytt fönster).

Sambandet mellan kolesterol och demens behandlas i en ny studie publicerad i American Academy of Neurology. Docent Miia Kivipelto vid ARC/Karolinska institutet har ingått i det forskarlag som undersökt drygt 9 700 män och kvinnor från Kalifornien. Kolesterolhalten i blodet uppmättes mellan 1964–1973 då deltagarna var 40–45 år. Sedan granskade forskarna deras journaler, från 1994 till 2007, för att se vilka som drabbats av demens.

Sambandet mellan höga kolesterolvärden och Alzheimers sjukdom var entydigt; ju högre värde desto större risk att insjukna. I gruppen med de högsta kolesterolhalterna hade deltagarna 50 procent större risk att utveckla Alzheimers sjukdom än i gruppen med de lägsta halterna.

Forskarna fann även ett visst samband mellan höga kolesterolvärden och vaskulär demens men detta var inte statistiskt säkerställt.

Studien sammanfattas på engelska (nytt fönster).

I den ena studien har Uppsalaforskare undersökt drygt 2 300 män i den s k Ulsamundersökningen. När deltagarna var 50 år gjordes en hälsokontroll som omfattade bl a ett insulin- och sockertest. Drygt 30 år senare hade närmare 400 av männen utvecklat en demenssjukdom eller befann sig i ett förstadium till demens.

Alzheimers sjukdom visade sig vara 50 procent vanligare bland dem som vid 50-årskontrollen hade haft en nedsatt förmåga att frisätta hormonet insulin.

– Detta pekar på att störd frisättning av insulin kan bidra till uppkomsten av Alzheimers sjukdom och att en lagom mängd insulin är viktig för hjärnans normala funktion, säger doktoranden Elina Rönnemaa, läkare vid Akademiska sjukhusets geriatriska klinik, till Uppsala Nya Tidning.

Mer om insulinstudien i UNT (nytt fönster).

Sambandet mellan kolesterol och demens behandlas i en ny studie publicerad i American Academy of Neurology. Docent Miia Kivipelto vid ARC/Karolinska institutet har ingått i det forskarlag som undersökt drygt 9 700 män och kvinnor från Kalifornien. Kolesterolhalten i blodet uppmättes mellan 1964–1973 då deltagarna var 40–45 år. Sedan granskade forskarna deras journaler, från 1994 till 2007, för att se vilka som drabbats av demens.

Sambandet mellan höga kolesterolvärden och Alzheimers sjukdom var entydigt; ju högre värde desto större risk att insjukna. I gruppen med de högsta kolesterolhalterna hade deltagarna 50 procent större risk att utveckla Alzheimers sjukdom än i gruppen med de lägsta halterna.

Forskarna fann även ett visst samband mellan höga kolesterolvärden och vaskulär demens men detta var inte statistiskt säkerställt.

Studien sammanfattas på engelska (nytt fönster).

11 jun 2008

Diabetes ökar risken för demens 

 FORSKNING

Diabetes ökar risken för Alzheimers sjukdom och vaskulär demens hos äldre personer. Resultaten, som ligger i linje med tidigare forskning, presenteras i en doktorsavhandling vid Karolinska Institutet.

Det är forskaren Weili Xu som hittat ett tydligt samband mellan diabetes och demens. Risken för demens är mycket hög för den som vid sidan av diabetes har både högt blodtryck (svår systolisk hypertoni) och hjärtsjukdom. Det finns också ett samband mellan så kallad borderline diabetes (på gränsen till sjukdomen) och ökad risk för Alzheimers sjukdom. Demensrisken är större om man får diabetes i medelåldern jämfört med senare i livet. En effektiv kontroll av blodsockret kan minska risken.

Resultaten stöder det ökande antalet studier som visar samband mellan nedsatt funktion för reglering av blodsocker, skada i blodkärlen och neuro-degenerativa förändringar i hjärnan. Genetiska faktorer, uppväxtmiljö och miljön under vuxenlivet kan behöva läggas till för att fullt ut förstå sambandet mellan diabetes och demens, enligt Weili Xu som den 16 maj försvarar sin avhandling vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet,

Avhandlingen bygger på data från Kungsholmsprojektet, en befolkningsstudie om åldrande och demens hos 75-åringar och äldre, och data från tvillingstudien Harmony på personer över 65 år.

Xu Weili (2008). Diabetes Mellitus and
the Risk of Dementia. A Population-based Study.

ARC, Institutionen för Neurobiology,
Vårdvetenskap och Samhälle,
Karolinska Institutet.

Det är forskaren Weili Xu som hittat ett tydligt samband mellan diabetes och demens. Risken för demens är mycket hög för den som vid sidan av diabetes har både högt blodtryck (svår systolisk hypertoni) och hjärtsjukdom. Det finns också ett samband mellan så kallad borderline diabetes (på gränsen till sjukdomen) och ökad risk för Alzheimers sjukdom. Demensrisken är större om man får diabetes i medelåldern jämfört med senare i livet. En effektiv kontroll av blodsockret kan minska risken.

Resultaten stöder det ökande antalet studier som visar samband mellan nedsatt funktion för reglering av blodsocker, skada i blodkärlen och neuro-degenerativa förändringar i hjärnan. Genetiska faktorer, uppväxtmiljö och miljön under vuxenlivet kan behöva läggas till för att fullt ut förstå sambandet mellan diabetes och demens, enligt Weili Xu som den 16 maj försvarar sin avhandling vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet,

Avhandlingen bygger på data från Kungsholmsprojektet, en befolkningsstudie om åldrande och demens hos 75-åringar och äldre, och data från tvillingstudien Harmony på personer över 65 år.

Xu Weili (2008). Diabetes Mellitus and
the Risk of Dementia. A Population-based Study.

ARC, Institutionen för Neurobiology,
Vårdvetenskap och Samhälle,
Karolinska Institutet.