Sällskapsdjur kan ge närhet och trygghet

Det är så mycket vi tar för givet – att leva och att ha hälsan, att ha familj och vänner som bryr sig om oss och ser oss. Men ingen lever för evigt och hälsan står oss inte alltid bi, och vänner och familj förändras kanske och avlägsnar sig känslomässigt.

Han var bara 59 år och mycket dement. De närstående orkade inte med honom längre, minnesluckorna, den nattliga oron, oförmågan att hitta ens till den egna sängen, eller att kunna klä på sig på morgonen (men väl klä av sig alla kläderna mitt på dagen).


Nu bodde han på ett trygghetsboende med Cissi – hunden som han fått som valp när demensen debuterade för några år sedan. De två var oskiljaktliga, vilket gjorde, att båda fick flytta in på kommunens trygghetsboende som "brukare" eller "kunder". Så länge de bott i det gamla huset hade han och Cissi kunnat göra promenader i byn – för Cissi hittade alltid hem och visade vägen. Nu fick promenaderna ske med den trevliga personalen, som både husse och hund mycket uppskattade och gladde sig åt.

När Cissi skällde på morgonen var det dags att gå upp, och när Cissi hoppade upp i sängen på kvällen var det dags att gå till sängs – stundom med kläderna på. Det gjorde nu inte så mycket – personalen tog en kvällspromenad med Cissi, samtidigt som han fick hjälp. Båda tyckte mycket om att sitta i soffan och titta på TV – särskilt sporten. Då kommenterade och pratade husse med Cissi, som lyssnade, viftade på svansen och förstod – "Cissi är fantastisk på ishockey, men gillar fotboll också", sade husse till mig.


I sådana ögonblick försvinner
gapet mellan människa och djur. Vi blir en art på vår jord. Och ändå är detta under vad som sker i varje ögonblick i den dagliga samvaron mellan sällskapsdjuren som vi håller av och som håller av oss. Det märkliga är att vi tar det för givet.

När det gäller djur i vården är det relationen till djuret som är det väsentliga. Betydelsen av hunden eller katten som sällskap, stöd och tröst är väl dokumenterad i vetenskapliga undersökningar. Banden mellan människa och djur har sin rot i vårt känslomässiga behov av närhet och trygghet, av att få och ge kärlek. Det är måhända sällskapsdjurets största uppgift också i demensvården: att älska och bli älskad.

Barbro Beck-Friis,
professor i geriatrik

Senast uppdaterad 03 november 2008 - 17:06 © Svenskt Demenscentrum

 


bild Barbro Beck Friis
Barbro Beck Friis,
professor i geriatrik

Svenskt Demenscentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår