Naturnära aktiviteter
Många av aktiviteterna på Råkhaugen präglas av dagverksamhetens geografiska läge på en fjällsluttning omgiven av fantastisk natur precis inpå knuten och fjorden nedanför. Som en kuliss bortom fjorden sticker 222 snötäckta fjälltoppar upp. Några platta småöar i fjorden kallas skämtsamt för Moldiverna. Gästerna gör båtturer i fjordlandskapet, åker skidor eller gör utflykter ner till centrum som ligger 4 kilometer från Råkhaugen. På sommaren tar de ibland med sig frukosten ut i skogen eller till den relativt nyanlagda strandpromenaden i centrum. Där kan de sitta på bänkar bland rosenplanteringarna och njuta av utsikten ut mot fjorden där färjorna går i skytteltrafik. Moldes smeknamn är för övrigt Rosornas stad. Varje sommar besöker gästerna självklart Moldes jazzfestival, den största i Norge. Musiken ligger många på Råkhaugen varmt om hjärtat och man har en alldeles egen kör, Kor Kjekt.
Stärka självkänslan
Även för dem som inte klarar av att gå särskilt långt är det viktigt att komma ut, för både kroppen och psyket.
– Vår uppgift är att göra vardagen så bra som möjligt för gästerna. Även om inte alla minns vad de varit med om under dagen är det viktigt att de har en bra känsla i kroppen när de åker hem igen, säger Marit Hoemsnes Angen.
Hon och de anställda på Råkhaugen vill att gästerna ska känna sig sedda, accepterade och få en stärkt självkänsla, något som ofta får sig en törn i samband med en demensdiagnos.
Starkt stöd från kommunen
Att Råkhaugens Dagsenter är viktig inser också Molde kommun, som är helt beroende av dagverksamheten för att personerna med demenssjukdom ska kunna bo hemma längre. Marit Hoemsnes Angen upplever att kommunen lyssnar på dem. Nedskärningar drabbar aldrig dagverksamheten.
– Skulle man ta bort det här måste man ju ha fler platser på vårdboenden.
Lärdom att inte stänga ned
Under coronapandemin stängde dagverksamheten ned helt i sex månader, varpå många flyttade in på vårdboende. När dagverksamheten öppnade igen mådde många mycket sämre, både fysiskt och mentalt.
– En lärdom vi dragit av detta är att om det händer igen kan man inte stänga ned, utan helt enkelt leva med det.
På schemat: Att skapa poesi
Under vinterhalvåret hålls poesigrupper på Råkhaugen Dagsenter ungefär en gång i månaden. Elisabeth Sjømæling Gravdehaug och en kollega startade aktiviteten redan år 2009. Till en början fick de hjälp av en sjuksköterska som hade erfarenhet av metoden. Därefter har de fortsatt att vidareutveckla den.
– Det har blivit många fina historier och dikter och vi har haft många trevliga stunder, berättar Elisabeth Sjømæling Gravdehaug.
Frågor kring ett tema
Så här går det till: Ledarna bjuder in några gäster att delta, helst tre, max fem personer per gång. Alla kan vara med. Olika gäster bjuds in varje gång. Två anställda leder poesistunden som håller på i cirka en timme.
Alla sitter runt ett bord som pyntats lite hemtrevligt, kanske med tända ljus. Temat har ledarna valt i förväg. Det kan handla om vad som helst, till exempel årstider, naturen, städer, känslor, musik. För att få inspiration kan ledarna visa bilder, spela upp musik eller berätta något om temat. Erfarenheten har visat att bilder är det som är mest effektivt för att förmedla inspiration.
Därefter ställer den ena ledaren frågor medan den andra noterar det som sägs, även namnet på den som säger något. Ibland blir det mycket att skriva ned, ibland räcker det med några fångande ord. Oftast är det en person som bidrar med orden till en dikt, andra gånger blir det en gemensam dikt.
När dikterna är klara och nedskrivna brukar de läsas upp inför alla, ibland av personerna bakom dikterna.
Blev en tryckt bok
Några av dikterna resulterade i en tryckt bok år 2021 efter att ett samarbete i projektet ”Dikt och demens” inletts med Högskolan i Molde. Då fick man professionell hjälp av professor Oddgeir Synnes och Arne Ruset, överläkare i psykiatri, att ta fram diktsamlingen ”Tellagulla”. Grupperna samlades på samma sätt som tidigare, men det gjordes också en ljudupptagning av det som blev sagt.
Poetiskt språk som resurs
Genom projektet ville Synnes och Ruset visa hur man kan lyfta fram resurser som fortfarande finns hos personer med demenssjukdom, utan att för den skull underskatta deras svårigheter.
De skriver i bokens förord: ”I detta arbete har vi blivit överraskade över hur många texter vi kunde hitta efter varje poesigrupp som varade i en timme med tre eller fyra deltagare. Hur små levande detaljer från barn- och ungdomsåren dök upp. Vi hittade reflektioner kring att bli äldre och vad som är viktigt idag. Och här fanns många poetiska vändningar av ursprungliga uttryck som vi bara lade märke till när vi verkligen tog oss tid att lyssna på vad som sades. För att inte glömma all humor som finns i dessa dikter! När vi framförde texterna till deltagarna såg vi att dikterna gjorde intryck på dem. Det blev mycket skratt och ibland några tårar när texterna lästes upp. Och deltagarna visade att de var stolta över texterna.”
Under den internationella litteraturfestivalen Bjørnsonfestivalen i Molde 2018 framfördes några av dikterna av en skådespelare. Många av deltagarna satt då på de främre bänkarna.
Text och foto: Christina Nemell