Virkade gamla grytlappar och ett album med fotografier från uppväxtåren. Det är exempel på verktyg i reminiscens, en metod som hjälper demenshandikappade att kommunicera.
Tänk dig en gammal kvinna, född och uppvuxen i Norrlands inland. Kom till Stockholm som 25-åring där hon arbetade som distriktssköterska fram till pension. Maken är död sedan flera år. Barnen utflugna och bosatta runt om i landet. Så drabbas hon av Alzheimers sjukdom och hamnar på ett äldreboende.
Sjukdomen drabbar hennes minne, förmåga att orientera sig och ta initiativ. Meningar blir plötsligt svåra att formulera. Personalen är vänlig men hon känner sig ändå alltmer vilsen, kringskuren från både omvärlden och sitt förflutna.
Så en dag tar någon fram hennes sjuksköterskedräkt från 1940-talet. Minnen väcks till liv. Hon börjar berätta – och någon finns där som lyssnar. Trådar till det förgångna knyts, hennes identitet och självkänsla stärks.
I reminiscensmetoden kallas sjuksköterskedräkten för en minnesväckare. Fast Lotta Isacs, som håller utbildningar i metoden, föredrar egentligen den engelska termen ”trigger”, på svenska ungefär ”igångsättare”. Minnesväckare kan föra tankarna till minnesträning – och det är något annat än reminiscens.
– Reminiscens är helt enkel en metod där man arbetar med historia och traditioner för att öka lusten och viljan att kommunicera. Genom att använda minnesväckare väcks associationer och personen kan minnas sådant som hon trodde sig ha glömt för länge sedan, säger Lotta Isacs.
I slutet av 1990-talet började Lotta Isacs introducera reminiscens på Villa Cederschiöld, ett gruppboende och dagverksamhet för demenshandikappade i Stockholm. Inspirationen kom från Reminiscense center i London.
– Vi började med att bygga upp en stimulerande inomhusmiljö. Tidstypiska möbler, gamla husgeråd och andra bruksföremål är så oerhört viktiga. Kala institutionsmiljöer inbjuder inte till samtal. Hellre några virkade grytlappar som hänger på fel ställe, de kan vara utmärkta minnesväckare och starta samtal om att laga mat, favoriträtter, kräftskivan.
Man kan också arbeta mer planerat. Personalen samlar en grupp kring ett tema, t ex sommar. Gamla badkläder och ett kexpaket kan fungera som minnesväckare. Sommarvisor sjungs eller, om man glömt texten, nynnas. Historier och intryck från barndomens somrar väcks till liv.
– Ibland kommer tårar, ett obehagligt minne dyker upp. Så är det, reminiscens ändrar ingen livshistoria. För en del kan det ändå kännas bättre efteråt, när man fått berätta om vad som hände.
Reminiscens förutsätter att man sätter sig in den demenshandikappades historia. Vad har varit viktigt i livet?
– Mannen som talar osammanhängande om fotboll, vad försöker han egentligen förmedla? Kanske var han pojklagspelare i Växjö och tänker på en viktig match. Som vårdpersonal handlar det om att sitta ner en stund, kanske hålla en hand, och lyssna aktivt. Det är ju tyvärr något som vi är dåliga på i vårt samhälle, säger Lotta Isacs.
På en del demensboenden i landet arbetar man med minnesboxar. Den demenshandikappade får sätta ihop ett eget album med bilder från uppväxtåren, bröllopet och andra milstolpar i livet. I en låda samlas trasdockan, favoritskivan och annat betytt särskilt mycket. Samma sak får vårdpersonalen göra i de utbildningar som Lotta Isacs håller i.
– Deltagarna får fylla sina egna lådor, det är jättespännande. Man lär känna varandra. Och vad väljer man att visa upp? Smärtsamma händelser vill en del hålla för sig själva, andra berätta öppet om.
Det är viktigt att respektera personens egen historia, såsom hon själv vill berätta den. Reminiscens handlar inte om att gräva fram obearbetade upplevelser från uppväxtåren.
– Reminiscens kan ha en terapeutisk effekt men är ingen terapi – det är viktigt att påpeka, säger Lotta Isacs.
Magnus Westlander