Epidemiologi | omvårdnad

Välbefinnande är möjligt 

God demensvård bygger på relationer och relationer formas av tid, tillit och trygghet. Det säger sjuksköterskan Iréne Ericsson som har doktorerat på välbefinnande och demens.

Välbefinnande och demens är också namnet på den doktorsavhandling som hon försvarade vid Hälsohögskolan i Jönköping i mitten av september. Titeln kan nog uppfattas lite provocerande, tror Iréne Ericsson, i synnerhet som den avser äldre personer i måttlig till svår demensfas.

– Men medvetenheten hos personer med långt gången demens är påtagligt mycket större än vad man i allmänhet tror. Och bara för att man förlorat större delen av sitt språk och har svårt att kommunicera saknar man inte behov och önskningar.

Iréne Ericsson är övertygad om att demenssjuka ofta omedvetet kränks, både av anhöriga och professionell vårdpersonal, på grund av att deras medvetenhetsgrad underskattas.

– Vi måste inse att personer med demens kan uppfatta vad vi gör och säger, även om de inte längre kan uttrycka sig med ord, säger hon.

Vad vi gör och hur vi beter oss spelar alltså roll. Frågan är då vad som är viktigt för att kunna uppleva välbefinnande när man är svårt demenssjuk. Social gemenskap? Ja, svarar Iréne Ericsson, men bara om det leder till en relation. För relationen är central för känslan av välbefinnande hävdar hon.

I sin forskning har hon bland annat analyserat videoupptagningar med personal och vårdtagare. De senare har hon även intervjuat. Iréne Ericsson filmade på två demensboenden där man infört så kallade "egentid". Denna stund, som varken kretsade kring omvårdnad eller praktiska sysslor, gjorde det möjligt att etablera en relation mellan kontaktperson och vårdtagare vilket ledde till att man såg på varandra på ett nytt sätt.

Iréne Ericsson fascinerades många gånger av kontaktpersonens bemötande. Små detaljer skapade tillit och

God demensvård bygger på relationer och relationer formas av tid, tillit och trygghet. Det säger sjuksköterskan Iréne Ericsson som har doktorerat på välbefinnande och demens.

Välbefinnande och demens är också namnet på den doktorsavhandling som hon försvarade vid Hälsohögskolan i Jönköping i mitten av september. Titeln kan nog uppfattas lite provocerande, tror Iréne Ericsson, i synnerhet som den avser äldre personer i måttlig till svår demensfas.

– Men medvetenheten hos personer med långt gången demens är påtagligt mycket större än vad man i allmänhet tror. Och bara för att man förlorat större delen av sitt språk och har svårt att kommunicera saknar man inte behov och önskningar.

Iréne Ericsson är övertygad om att demenssjuka ofta omedvetet kränks, både av anhöriga och professionell vårdpersonal, på grund av att deras medvetenhetsgrad underskattas.

– Vi måste inse att personer med demens kan uppfatta vad vi gör och säger, även om de inte längre kan uttrycka sig med ord, säger hon.

Vad vi gör och hur vi beter oss spelar alltså roll. Frågan är då vad som är viktigt för att kunna uppleva välbefinnande när man är svårt demenssjuk. Social gemenskap? Ja, svarar Iréne Ericsson, men bara om det leder till en relation. För relationen är central för känslan av välbefinnande hävdar hon.

I sin forskning har hon bland annat analyserat videoupptagningar med personal och vårdtagare. De senare har hon även intervjuat. Iréne Ericsson filmade på två demensboenden där man infört så kallade "egentid". Denna stund, som varken kretsade kring omvårdnad eller praktiska sysslor, gjorde det möjligt att etablera en relation mellan kontaktperson och vårdtagare vilket ledde till att man såg på varandra på ett nytt sätt.

Iréne Ericsson fascinerades många gånger av kontaktpersonens bemötande. Små detaljer skapade tillit och trygghet, som att duka fint och lägga en sötsak på kaffebrickan.

– Detta var också bara ett av flera sätt att signalera att man tog sig tid, något som visade sig vara jätteviktigt för att bygga en relation.

Under "egentiden" satt kontaktpersonen ofta på en pall med ansiktet vänt något uppåt mot personen med demens. På så sätt förstärktes känslan av att vårdtagaren stod i centrum.

– En demenssjuk kvinna sade efter ett "egentids"-möte att hon var så glad över att hon hade fått berätta om hur det var förr. Upplevelsen av att andra lyssnar på mig och att "jag faktiskt kan bidra med något" stärkte välbefinnandet, säger Iréne Ericsson.

Synen på den demenssjuke som en person med resurser präglar Iréne Ericssons forskning. Det gäller även arbetet med KUD, Klinisk utvärdering vid måttlig till svår demens, ett test som hon validerat i sin avhandling. KUD har hon utvecklat som en reaktion på MMT, det kognitiva test som är etablerat sedan många år men som Iréne Ericsson i många fall tycker är kränkande

– Medan MMT mäter vad man inte kan, det vill säga förlust av kognitiv förmåga, tar KUD fasta på vad som finns kvar av kognitiv förmåga. Det återstår en hel del utvecklingsarbete men på sikt hoppas jag KUD kan bli ett alternativ till MMT, säger Iréne Ericsson.

Magnus Westlander

"Välbefinnande och demens - Aspekter på välbefinnande
hos äldre personer med måttlig till svår demenssjukdom".
Iréne Ericsson (Hälsohögskolan, Jönköping)

Publicerad: 2019-11-21, Uppdaterad: 2020-01-14

 

bild på Iréne Ericsson
Även svårt demenssjuka personer kan uppleva välbefinnande, säger Iréne Ericsson.

Länk till avhandlingen »

Hemkänsla viktigare än hemlikt 

Äldreboenden bör vara "hemlika", det har länge betonats. Sjuksköterskan Hanna Falks forskning visar att känslan av att "höra hemma" är ännu viktigare. Här berättar hon om hur förändringar i miljön påverkar vårdklimat och relationer.

I maj 2010 lade jag fram min avhandling vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Den visade att äldreboendet är en komplicerad plats där det privata hemmet möter den publika institutionen. Av mina resultat framgår i korthet att anknytningen till institutionen är avgörande för att den ska kännas som hemma. Renoveringar som ska hjälpa till att skapa en mer hemlik och stödjande miljö har mindre betydelse för hur äldre personer upplever atmosfären. Flytt och renoveringar, och problemen som de medför, kan påverka äldre människors livskvalitet och välbefinnande negativt.

Det övergripande syftet med avhandlingen var att nå en ökad förståelse för hur förändringar i miljön påverkar vårdklimatet, relationen mellan personen och miljön i termer av livskvalitet och välbefinnande. Syftet var även att studera hur äldre personer skapar platsförankring och därigenom bevarar självidentiteten i särskilt boende.

Mina resultat visar att enbart fysiska miljöförändringar inte påverkar livskvalitet och välbefinnande i positiv bemärkelse. Personer med demens utsätts för särskilt stora påfrestningar i samband med renoveringar än de utan. En förklaring kan vara att den senare gruppen mer självständigt kunde undvika de olägenheter som renoveringar medförde genom att dra sig undan och stänga dörren om sig i sina privata rum. På så sätt kunde de bevara känslan av kontroll.

Personer med demens var mer beroende av närheten till personalen i de gemensamma utrymmena på boenden som i det här fallet omfattades av renoveringen.

I vissa fall kräver ny- och ombyggnationer att vårdtagare och vårdpersonal flyttas. I

Äldreboenden bör vara "hemlika", det har länge betonats. Sjuksköterskan Hanna Falks forskning visar att känslan av att "höra hemma" är ännu viktigare. Här berättar hon om hur förändringar i miljön påverkar vårdklimat och relationer.

I maj 2010 lade jag fram min avhandling vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Den visade att äldreboendet är en komplicerad plats där det privata hemmet möter den publika institutionen. Av mina resultat framgår i korthet att anknytningen till institutionen är avgörande för att den ska kännas som hemma. Renoveringar som ska hjälpa till att skapa en mer hemlik och stödjande miljö har mindre betydelse för hur äldre personer upplever atmosfären. Flytt och renoveringar, och problemen som de medför, kan påverka äldre människors livskvalitet och välbefinnande negativt.

Det övergripande syftet med avhandlingen var att nå en ökad förståelse för hur förändringar i miljön påverkar vårdklimatet, relationen mellan personen och miljön i termer av livskvalitet och välbefinnande. Syftet var även att studera hur äldre personer skapar platsförankring och därigenom bevarar självidentiteten i särskilt boende.

Mina resultat visar att enbart fysiska miljöförändringar inte påverkar livskvalitet och välbefinnande i positiv bemärkelse. Personer med demens utsätts för särskilt stora påfrestningar i samband med renoveringar än de utan. En förklaring kan vara att den senare gruppen mer självständigt kunde undvika de olägenheter som renoveringar medförde genom att dra sig undan och stänga dörren om sig i sina privata rum. På så sätt kunde de bevara känslan av kontroll.

Personer med demens var mer beroende av närheten till personalen i de gemensamma utrymmena på boenden som i det här fallet omfattades av renoveringen.

I vissa fall kräver ny- och ombyggnationer att vårdtagare och vårdpersonal flyttas. I Göteborg, där mina studier är gjorda, används ett ombyggt mentalsjukhus som temporära lokaler för samtliga äldreboenden i staden. Resultaten i avhandlingen visar att den här formen av tvångsförflyttningar i samband med omfattande ny- eller ombyggnationer påverkar äldre personer negativt, framförallt de utan demens sjukdom.

En förklaring till detta tror jag kan vara att vårdpersonalen i det här fallet flyttades till de temporära lokalerna samtidigt som vårdtagarna. Detta bidrog till att den relationella aspekten av omvårdnaden till stor del förblev oförändrad, vilket fungerade som en skyddande buffert inte minst för de med demenssjukdom.

En tredje tänkbar förklaring kan vara att de utan demens generellt sett har bättre förutsättningar att skapa en förankring och hemkänsla kopplad till själva platsen. De med demens upplevde igenkännande och därigenom trygghet, inte så mycket i den faktiska platsen som i de sociala relationer som fyller rummet.

Min avhandling tyder även på att platsförankring är en förutsättning för att känna sig som hemma i särskilt boende. Tidigare studier har visat att hemmet som plats är av stor betydelse för vår identitet och självbild. Tillbringar du tillräckligt lång tid på en plats så skapas en relation mellan dig och platsen som kan vara både positiv och negativ.

I termer av att känna sig som hemma i särskilt boende eftersträvas en positiv relation mellan den äldre personen och platsen. Dessvärre finns ofta inte den tiden när det handlar om sköra äldre personer vilket gör att vi som sjusköterskor måste skynda på processen genom medvetna strategier.

Förankringen, engelskans attachment, kan skapas i relation till platsen – "rummet" – eller någonstans bortom institutionen, till exempel vid minnet av ett tidigare hem, sedan länge förlorat. Resultaten från avhandlingen visar bland annat att individuella och delade innebörder, attityder och uppfattningar antingen stöttar eller hindrar skapandet av förankring.

För mig som sjuksköterska är det centralt att stödja den äldre personen att lyckas skapa en känsla av ”hemma” i den egna lägenheten eller rummet på boendet. Enligt våra resultat är självbestämmande och en känsla av att kontrollera sin tillvaro nyckelaspekter i skapandet av platsförankring. Viktigt är även att bli bekräftad, sedd och bemött med värdighet i mötet med vårdpersonalen, något som tyvärr inte är en självklarhet i den moderna svenska äldrevården.

Hanna Falk, fil dr, sjukskötersa och forskningsutvecklare vid Tre stiftelser

Publicerad: 2010-05-17, Uppdaterad: 2020-01-14

Personcentrerad omvårdnad – ett svårfångat ideal  

Personcentrerad omvårdad är en ledstjärna för all demensvård. Men hur vet man om den faktiskt präglar verksamheter och vilka positiva effekter kan den ha? Karin Sjögren, universitetslektor vid Umeå universitet, har forskat i ämnet.

 

Karin Sjögren är sjuksköterska och arbetade som vårdlärare innan hon började forska för drygt tio år sedan. Temat för hennes avhandlingsarbete var personcentrerad omvårdnad, ett begrepp som nästan samtidigt slog igenom på bred front i Sverige.

– Min doktorsavhandling var en del av ett pågående projekt och visst forskades det en del om personcentrerad omvårdnad redan före 2010. Men genom de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom, som kom samma år, fick begreppet sitt stora genombrott. I dag har det spridit sig till i stort sett alla vårdområden, säger Karin Sjögren.

Personen i fokus

bild på Karin SjögrenI riktlinjerna betonar Socialstyrelsen vikten av ett personcentrerat förhållningssätt i all vård och omsorg för personer med demenssjukdom. Kortfattat kan det beskrivas som att personen ska stå i fokus, inte sjukdomen. Vårdpersonalen ska ta hänsyn till den enskildes behov, resurser o önskemål. Relationen, även med de anhöriga, är lika viktig som arbetsuppgifterna som ska utföras.

– En kontrast till personcentrerad omvårdad är uppgiftsorienterade vård som mer utgår från organisationens behov. Den tar sig oftare uttryck i gemensamma rutiner, till exempel att alla på ett demensboende ska lägga sig ett visst klockslag. Personcentrerad omvårdnad är att låta läggtiderna variera och styras av personernas vanor och önskemål, säger Karin Sjögren.

Det är lätt att beskriva personcentrerad omvårdnad i allmänna ordalag. Men hur tar man reda på om den faktiskt bedrivs, vilka effekter den kan få och hur den kan befrämjas? Som forskare finns det tre sätt att närma sig ämnet menar Karin Sjögren.

– Det första är kvalitativa studier, det b

Karin Sjögren är sjuksköterska och arbetade som vårdlärare innan hon började forska för drygt tio år sedan. Temat för hennes avhandlingsarbete var personcentrerad omvårdnad, ett begrepp som nästan samtidigt slog igenom på bred front i Sverige.

– Min doktorsavhandling var en del av ett pågående projekt och visst forskades det en del om personcentrerad omvårdnad redan före 2010. Men genom de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom, som kom samma år, fick begreppet sitt stora genombrott. I dag har det spridit sig till i stort sett alla vårdområden, säger Karin Sjögren.

Personen i fokus

bild på Karin SjögrenI riktlinjerna betonar Socialstyrelsen vikten av ett personcentrerat förhållningssätt i all vård och omsorg för personer med demenssjukdom. Kortfattat kan det beskrivas som att personen ska stå i fokus, inte sjukdomen. Vårdpersonalen ska ta hänsyn till den enskildes behov, resurser o önskemål. Relationen, även med de anhöriga, är lika viktig som arbetsuppgifterna som ska utföras.

– En kontrast till personcentrerad omvårdad är uppgiftsorienterade vård som mer utgår från organisationens behov. Den tar sig oftare uttryck i gemensamma rutiner, till exempel att alla på ett demensboende ska lägga sig ett visst klockslag. Personcentrerad omvårdnad är att låta läggtiderna variera och styras av personernas vanor och önskemål, säger Karin Sjögren.

Det är lätt att beskriva personcentrerad omvårdnad i allmänna ordalag. Men hur tar man reda på om den faktiskt bedrivs, vilka effekter den kan få och hur den kan befrämjas? Som forskare finns det tre sätt att närma sig ämnet menar Karin Sjögren.

– Det första är kvalitativa studier, det betyder att man helt enkelt intervjuar vårdpersonal, patienter och närstående och ställer frågor som kan ge en bild av det personcentrerade arbetet på till exempel ett äldreboende.

Kartlägga utifrån skalor

En annan forskningsmetod är kartläggning utifrån särskilda skattningsskalor som kan avspegla förekomsten av personcentrerad omvårdnad. Ett exempel är P-CAT (Person-Centered Care Assessment Tool) som utvecklats i Australien och som Karin Sjögren i sitt avhandlingsarbete översatte och validerade till svenska förhållanden.

P-CAT är ett formulär med 13 påståenden som vårdpersonal på till exempel ett äldreboende får ta ställning till. Exempel är: ”Vi har frihet att ändra på arbetsrutiner utifrån hur de boende vill ha det” och ”Det är svårt för de boende att hitta i miljön”. Det finns 5 svarsalternativ som spänner från ”Nej, tar helt avstånd” till ”Ja, instämmer helt”. Svaren översätts sedan till poäng och totalsumman avspeglar förekomsten av personcentrerad omvårdnad.

– Om man använder P-CAT i kombination med andra enkätstudier kan man belysa vad som befrämjar personcentrerad omvårdnad och vilka positiva effekter den kan ha. Det finns bland annat studier som visar att personcentrerad omvårdnad har ett samband med en högre grad av arbetstillfredsställelse hos personalen samt en lägre grad av både arbetsstress och samvetsstress, säger Karin Sjögren.

Vad är hönan och ägget?

Men, påpekar hon, om man bara mäter vid ett tillfälle måste sådana samband tolkas med viss försiktighet.

– Är det personcentrerad omvårdnad som bidrar till högre arbetstillfredsställe eller tvärtom? Vad som är hönan och vad som är ägget kan vi inte med säkerhet säga. För det krävs ett ”före” och ett ”efter”, säger Karin Sjögren och syftar på den tredje forskningsmetoden: interventionsstudien.

En interventionsstudie innebär att ett förändringsarbete genomförs, till exempel en utbildningssatsning i bemötande, och att man med P-CAT och andra frågeformulär ”mäter” förhållandena både före och efter satsningen. På så sätt kan man belysa effekterna.

– Det finns en hel del sådana studier och i ärlighetens namn ska man säga att alla inte har gett det positiva resultat man kanske hade hoppats på. Ett exempel är en satsning på att hjälpa de boende att bli mer självständiga i hygiensituationer som ledde till att arbetsstressen ökade hos vårdpersonalen, säger Karin Sjögren.

Flera positiva effekter

Men desto fler studier visar att arbetsstressen minskar av personcentrerade arbetssätt. Många interventionsstudier uppvisar flera positiva effekter för både personer med demenssjukdom och vårdpersonal (få studier har omfattat anhöriga). Det har då handlat om utbildningssatsningar eller utvecklingsarbete kring bland annat livsberättelsen, personcentrerade fysiska aktiviteter, munvård och att förebygga beteendemässiga och psykiska symptom vid demens (BPSD).

– För personerna med demenssjukdom har det bland annat lett till ökad livskvalitet samt lägre förekomst av agitation och depressiva symptom. En studie visade att förekomsten av förstoppningar minskade efter att måltidsmiljön personanpassats, säger Karin Sjögren.

Vilken personcentrerad åtgärd som är viktigast och har störst effekt kan inte forskningen svara på. Men att det behöver finnas vissa förutsättningar för att nå resultat är tydligt.

– En gemensam värdegrund, bra teamarbete, en stödjande chef och en flexibel organisation som tillåter nya ideer – detta har vi sett är viktiga förutsättningar för en personcentrerad omvårdnad, säger Karin Sjögren.

Magnus Westlander

Publicerad: 2020-10-13, Uppdaterad: 2020-10-20

Möten som berikar 

I sin forskning följer Linda Örulv en samtalsgrupp med demenssjuka personer. Här beskriver hon vad deltagarna kan ge varandra. Hon söker också kontakt med både liknande verksamheter och samlevande par för att få nya infallsvinklar på samtalets möjligheter.

Jag ingår i en forskargrupp vid Linköpings universitet som arbetar med ett nytt forskningsprojekt med fokus på demens, samspel och personskap. Som en del i detta har jag fått förmånen att på nära håll följa en samtalsgrupp som drivs utifrån deltagarnas egna önskemål och initiativ.

Samtalandet har i den här gruppen fått en central roll, och att få följa dessa samtal är en ynnest. Jag tror att det hos många av oss finns en rädsla för att möta de svåra existentiella frågor som en demensdiagnos för med sig. Man vill inte riktigt ta i det utan slätar hellre över, i all välmening och för att undvika oro. Den här samtalsgruppen visar på möjligheterna i att mötas i samtalet, även kring dessa frågor och med olika grader av kognitiva svårigheter.

Genom den medicinska forskningen har vi fått en ganska god bild av vad det är som blir svårt för människor med demensdiagnoser och hur det ser ut i olika sjukdomsstadier. Den har ökat vårt hopp om att finna botemedel och att fler skall kunna få hjälp redan på ett tidigt stadium genom förfinade diagnosverktyg.

Men fortfarande vet vi alldeles för lite om hur personer med demenssjukdomar själva hanterar och förstår sin situation, i samspel med andra människor. Här räcker inte den medicinska forskningen till. Den fokuserar på det som är svårt och problematiskt, på det som är trasigt, och säger inte mycket om den potential som finns hos personen.

När det gäller betydelsen av sociala sammanhang har man länge fokuserat på de anhöriga. De har har erbjudits stödinsatser och samtalsgrupper, vilket naturligtvis är oerhört viktigt, men här finns

I sin forskning följer Linda Örulv en samtalsgrupp med demenssjuka personer. Här beskriver hon vad deltagarna kan ge varandra. Hon söker också kontakt med både liknande verksamheter och samlevande par för att få nya infallsvinklar på samtalets möjligheter.

Jag ingår i en forskargrupp vid Linköpings universitet som arbetar med ett nytt forskningsprojekt med fokus på demens, samspel och personskap. Som en del i detta har jag fått förmånen att på nära håll följa en samtalsgrupp som drivs utifrån deltagarnas egna önskemål och initiativ.

Samtalandet har i den här gruppen fått en central roll, och att få följa dessa samtal är en ynnest. Jag tror att det hos många av oss finns en rädsla för att möta de svåra existentiella frågor som en demensdiagnos för med sig. Man vill inte riktigt ta i det utan slätar hellre över, i all välmening och för att undvika oro. Den här samtalsgruppen visar på möjligheterna i att mötas i samtalet, även kring dessa frågor och med olika grader av kognitiva svårigheter.

Genom den medicinska forskningen har vi fått en ganska god bild av vad det är som blir svårt för människor med demensdiagnoser och hur det ser ut i olika sjukdomsstadier. Den har ökat vårt hopp om att finna botemedel och att fler skall kunna få hjälp redan på ett tidigt stadium genom förfinade diagnosverktyg.

Men fortfarande vet vi alldeles för lite om hur personer med demenssjukdomar själva hanterar och förstår sin situation, i samspel med andra människor. Här räcker inte den medicinska forskningen till. Den fokuserar på det som är svårt och problematiskt, på det som är trasigt, och säger inte mycket om den potential som finns hos personen.

När det gäller betydelsen av sociala sammanhang har man länge fokuserat på de anhöriga. De har har erbjudits stödinsatser och samtalsgrupper, vilket naturligtvis är oerhört viktigt, men här finns en risk att vi glömmer bort dem som det ju faktiskt i första hand gäller. Jag syftar på personerna som själva fått en demensdiagnos.

Jag menar att vi bör frångå synsättet på personer med demens som passiva mottagare av omsorg och istället se på dessa personer som aktiva deltagare i ett socialt samspel. Vi får inte glömma bort att människor är resurser för varandra. Personerna i den samtalsgrupp som jag följer illustrerar detta på ett härligt sätt.

Det är inspirerande att se hur gruppdeltagarna lyckas skapa ett ”rum” för att dela erfarenheter utan att behöva upprätthålla fasader eller släta över. Där kan man kan tala om sin situation tillsammans både med humor och med allvar i ett samhälle där det här tyvärr fortfarande är så tabubelagt.

I gruppen stöttar man varandra, har roligt och sörjer tillsammans, hanterar oro och frustration, håller koll på varandra och sörjer för varandras hälsa och välbefinnande, skämtar om svårigheterna, finner strategier för att klara av sin tillvaro och bygger upp en gemensam förståelse. Man balanserar hela tiden mellan humor och allvar på ett oerhört subtilt sätt. Allt detta strider mot vad många tror är möjligt för den här patientgruppen och är i sig något som förtjänar att uppmärksammas.

Det händer så mycket i de här samtalen, och det är så viktigt att ge utrymme för sådana samtal! Jag hoppas att vi i vår forskning kommer att lyckas belysa hela det här spektrat, och också lyfta fram den initiativkraft som finns hos de här personerna. Den här gruppen nöjer sig nämligen inte med att träffas och stötta varandra, utan har också så mycket de vill förmedla till världen utanför gruppen – för att förändra bilden av demens och möjliggöra för fler att få stöd och hjälp, och för att förbättra det bemötande och den omsorg de själva och andra med dem får i vårt samhälle.

Det här är en grupp som aktivt arbetar för att sprida kunskap om demenssjukdomar från de sjukas eget perspektiv, genom föredrag och framträdanden i media både lokalt och på ett nationellt plan. Att på detta vis kunna hjälpa någon annan i samma sits ger dem mening och riktning.

Linda Örulv,
fil dr och forskarassistent,
Institutionen för medicin och hälsa,
Linköpings universitet.

Publicerad: 2009-09-06, Uppdaterad: 2020-01-14

Bild på Linda Örulv
I samtalsgrupperna kan man dela erfarenheter utan att behöva upprätthålla fasader eller släta över, säger Linda Örulv.

Nycklarna till den goda vården 

Viktigast för en god demensvård är att skapa en tillitsfull och trygg relation tillsammans med den demenssjuka personen och dennes anhöriga. Det säger professor Sirkka-Liisa Ekman.

Det viktigaste för god demensvård är att personalen skapar en tillitsfull och trygg relation tillsammans med personen med en demenssjukdom och anhöriga. Att skapa förutsättningar för att kunna kommunicera och förstå varandra. Det säger Sirkka-Liisa Ekman, professor i omvårdnad vid Karolinska Institutet, med många års erfarenheter som sjuksköterska i Finland, Schweiz och i Sverige.

I mitten av 1980-talet arbetade hon som klinikföreståndare inom geriatriken i Umeå med professor Bengt Winblad. Sirkka-Liisa Ekman såg i studier att personer som inte hade demenssjukdom fick mer av personalens tid än de som hade demens.

– Bengt och jag frågade Astrid Norberg, första professorn i omvårdnad, vad hon trodde det berodde på. Efter en lång stunds tystnad tittade Astrid Norberg på mig och sa: Varför frågar du mig? Varför frågar du inte personalen?

– Det var så det började.

Sirkka-Liisa Ekman säger att i omvårdnaden om personer med demenssjukdom gäller det att hitta sätt att nå personen. Att förstå den värld där personen befinner sig.

– För att nå dit måste jag som vårdare först och främst ha kunskap om personens livshistoria och kultur. Men också se personen som hon är idag.

– Vi måste också få kunskap om vilka strategier vi kan använda för att komma runt de hinder som försvårar en kommunikation. De uttalanden personen gör kan verka märkliga och vara utan mening men när jag försöker sätta mig in i vad personen kan tänkas mena, då blir det logiskt och inte alls konstigt.

Sirkka-Liisa Ekman menar att det finns ett antal lås man måste låsa upp för att komma åt personens tankar och känslor.

– Omvårdnad handlar om att bemöt

Viktigast för en god demensvård är att skapa en tillitsfull och trygg relation tillsammans med den demenssjuka personen och dennes anhöriga. Det säger professor Sirkka-Liisa Ekman.

Det viktigaste för god demensvård är att personalen skapar en tillitsfull och trygg relation tillsammans med personen med en demenssjukdom och anhöriga. Att skapa förutsättningar för att kunna kommunicera och förstå varandra. Det säger Sirkka-Liisa Ekman, professor i omvårdnad vid Karolinska Institutet, med många års erfarenheter som sjuksköterska i Finland, Schweiz och i Sverige.

I mitten av 1980-talet arbetade hon som klinikföreståndare inom geriatriken i Umeå med professor Bengt Winblad. Sirkka-Liisa Ekman såg i studier att personer som inte hade demenssjukdom fick mer av personalens tid än de som hade demens.

– Bengt och jag frågade Astrid Norberg, första professorn i omvårdnad, vad hon trodde det berodde på. Efter en lång stunds tystnad tittade Astrid Norberg på mig och sa: Varför frågar du mig? Varför frågar du inte personalen?

– Det var så det började.

Sirkka-Liisa Ekman säger att i omvårdnaden om personer med demenssjukdom gäller det att hitta sätt att nå personen. Att förstå den värld där personen befinner sig.

– För att nå dit måste jag som vårdare först och främst ha kunskap om personens livshistoria och kultur. Men också se personen som hon är idag.

– Vi måste också få kunskap om vilka strategier vi kan använda för att komma runt de hinder som försvårar en kommunikation. De uttalanden personen gör kan verka märkliga och vara utan mening men när jag försöker sätta mig in i vad personen kan tänkas mena, då blir det logiskt och inte alls konstigt.

Sirkka-Liisa Ekman menar att det finns ett antal lås man måste låsa upp för att komma åt personens tankar och känslor.

– Omvårdnad handlar om att bemöta och se personen som en individ. Bemöter jag en person med demenssjukdom med respekt får jag också respekt tillbaka. Motsatsförhållandet gäller också, brist på respekt föder icke-respekt, som i sin tur blir till en nedåtgående spiral med bland annat aggressivitet som resultat.

Hon berättar om studier hon har gjort med hjälp av videofilmer. Personalen har låtit sig filmas i situationer när de har vårdat personer med demenssjukdom.

– Det är lärorikt att se sig själv i det vardagliga arbetet. Många gånger blir personalen förskräckta när de ser hur de gör i vissa situationer och hur de pratar till personen i fråga.

– Det skulle säkert hjälpa många att förändra sitt arbetssätt. Men det krävs mod att våga ställa sig framför kameran.

Demenssjukdomen gör det svårt att uttrycka sig både verbalt och icke-verbalt, därför måste vi ha kunskaper om hur vi ska nå fram. För det går att kommunicera, menar Sirkka-Liisa Ekman.

Beskrivningen att en svårt demenssjuka person är som en levande död reagerar Sirkka-Liisa Ekman starkt på. Hon hör den då och då.

– Det är ruskigt att bli bemött med den inställningen. Det är dessutom helt fel. Det finns kapacitet kvar inom personen, men den är instängd i den trasiga hjärnan som Astrid Norberg brukar säga.

– Det innebär att personen har svårt att uttrycka sig både verbalt och icke-verbalt. För att nå fram till den kvarvarande kompetensen krävs att vi har kunskaper om hur vi ska bemöta och nå fram till personen. För det går att kommunicera.

Sirkka-Liisa Ekman säger att det finns de som har synsättet och inställningen i sig från början. Men andra kan också lära sig.

– Det gäller att förstå och få insikt om att till exempel en aggressiv person inte är aggressiv främst på grund av sin demenssjukdom utan att det handlar om bakomliggande frustration att inte bli förstådd, att inte bli bemött på ett icke-respektfull sätt, smärta eller någonting annat.

– När insikten finns att även om jag inte förstår den här personen finns kapacitet jag inte ser. Då kan jag kanske lära mig vilka ”nycklar” jag kan använda mig av för att nå fram till den individuella personen bakom sjukdomen. Hur jag ska kunna kommunicera med just den här människan.

I grunden, menar Sirkka-Liisa Ekman, måste den som vårdar tycka att det är intressant att arbeta med personer som har demenssjukdom. Att vilja få personen att må så bra som möjligt. Då blir också omvårdnadsarbetet givande och det blir en glädje i arbetet som gynnar alla parter. Hur god demensvård bör utformas har länge engagerat Sirkka-Liisa Ekman. Framför allt när det gäller äldre personer med utländsk bakgrund. Hon var med att starta Finskt äldrecentrum i Stockholm för snart 15 år sedan.

– Det är särskilt svårt för den som invandrat till Sverige och haft svenska som andra språk. Då minnet sviker är svenskan det språk som först tappas vilket gör det ännu svårare för personen med en demenssjukdom att förstå och att göra sig förstådd. Något som i sin tur påverkar relationerna till vårdpersonal och omgivning.

– Det är svårt att hitta sätt att kommunicera när jag som personal inte talar den äldres modersmål. Att inte kunna vistas bland personer som delar ens egen kultur och språk, gör dessa äldre extra sårbara, förvirrade och isolerade.

Text Inger Raune
Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Äldre i Centrum, nr 1/2008

 

Publicerad: 2008-11-20, Uppdaterad: 2020-01-14

 


Professor Sirkka-Liisa Ekman

Personligheten kan ha betydelse 

En socialt och utåtriktad personlighet kombinerad med ett lättsamt sinne kan minska risken för demenssjukdomar. Forskaren Hui-Xin Wangs studie vid ARC har fått stor uppmärksamhet, även i brasiliansk press.

Publikationen heter ”Personality and lifestyle in relation to dementia incidence” och gavs ut den 19 januari i den vetenskapliga tidskriften Neurology. En av hjärnorna bakom studien är Hui-Xin Wang, forskare vid Aging Research Center. Hon pustar ut på sitt arbetsrum efter många intervjuer som gjorts den senaste veckan. Drivkraften kommer från hennes brinnande intresse för människors personlighet och hur det påverkar ohälsa. Studien har pågått under en sexårsperiod där 506 personer, 78 år och äldre, deltagit i personlighetstest och medicinska kontroller.

Personerna deltog samtidigt i Kungsholmsprojektet och urvalet gjordes så att endast de personerna utan demensdiagnos fick delta i personlighetsstudien. Genom enkätsvar delades personerna upp i grupper efter grad av neuroticism (orobenägenhet) och extraversion (social förmåga). Efter sex år hade nästan 30 procent utvecklat demens. För de emotionellt stabila och utåtriktade personerna var risken för demens hälften jämfört med de andra grupperna.

Hui-Xin kom till Sverige från USA 1995 då hennes man fick en forskartjänst vid Karolinska Institutet.

 – Jag var statistiker och jobbade på National Bureau of Statistics i Kina. I Kina fick min generation inte välja arbete. Man fick ta det jobb man blev tilldelad. Här i Sverige fick jag sen möjlighet att göra det jag är intresserad av.

Forskning är så mycket mer än bara ett arbete, menar Hui-Xin. Hjärnan stänger aldrig av tankarna på jobbet. Hon tänker bäst i sömnen och kan vakna mitt i natten av en snilleblixt. Då lutar hon sig över nattygsbordet och skriver ner sina idéer på en lapp, utan att tända.

– Forskare är galna, säger h

En socialt och utåtriktad personlighet kombinerad med ett lättsamt sinne kan minska risken för demenssjukdomar. Forskaren Hui-Xin Wangs studie vid ARC har fått stor uppmärksamhet, även i brasiliansk press.

Publikationen heter ”Personality and lifestyle in relation to dementia incidence” och gavs ut den 19 januari i den vetenskapliga tidskriften Neurology. En av hjärnorna bakom studien är Hui-Xin Wang, forskare vid Aging Research Center. Hon pustar ut på sitt arbetsrum efter många intervjuer som gjorts den senaste veckan. Drivkraften kommer från hennes brinnande intresse för människors personlighet och hur det påverkar ohälsa. Studien har pågått under en sexårsperiod där 506 personer, 78 år och äldre, deltagit i personlighetstest och medicinska kontroller.

Personerna deltog samtidigt i Kungsholmsprojektet och urvalet gjordes så att endast de personerna utan demensdiagnos fick delta i personlighetsstudien. Genom enkätsvar delades personerna upp i grupper efter grad av neuroticism (orobenägenhet) och extraversion (social förmåga). Efter sex år hade nästan 30 procent utvecklat demens. För de emotionellt stabila och utåtriktade personerna var risken för demens hälften jämfört med de andra grupperna.

Hui-Xin kom till Sverige från USA 1995 då hennes man fick en forskartjänst vid Karolinska Institutet.

 – Jag var statistiker och jobbade på National Bureau of Statistics i Kina. I Kina fick min generation inte välja arbete. Man fick ta det jobb man blev tilldelad. Här i Sverige fick jag sen möjlighet att göra det jag är intresserad av.

Forskning är så mycket mer än bara ett arbete, menar Hui-Xin. Hjärnan stänger aldrig av tankarna på jobbet. Hon tänker bäst i sömnen och kan vakna mitt i natten av en snilleblixt. Då lutar hon sig över nattygsbordet och skriver ner sina idéer på en lapp, utan att tända.

– Forskare är galna, säger hon med ett skratt. Man jobbar aldrig bara åtta timmar om dagen, man är aldrig ledig. Till och med när jag åkte hem till familj och vänner i Kina på semestern kände jag att även om min kropp var där, var min tanke kvar i Sverige på jobbet. Forskningen blir både arbete och fritid.

Arbetet som forskare är vacklande. Hur framtiden ser ut går inte att förutspå och otryggheten ser Hui-Xin som en negativ bit av hennes arbete. Men om man inte ger upp har man goda chanser att lyckas.

– Vi ser alltid till att ansöka om pengar, även om vi har väldigt liten chans att få dem. Osäkerheten är det värsta med att vara forskare, man vet aldrig om man får fortsätta om två år. Man måste då ha hög motivation och en stark tro på sig själv att man kan göra det här.

I Sverige blev Hui-Xin presenterad för bland andra Bengt Winblad och Laura Fratiglioni, båda verksamma vid Aging Research Center. Hui-Xin fick chansen att ingå i ett forskarteam som för henne resulterade i en avhandling 2001, ”The impact of lifesstyles on the occurrence of dementia”. Den visar bland annat att ett rikt socialt nätverk och kontinuerlig fysisk såsom mental aktivitet minskar risken för demens. I framtiden vill hon fortsätta studera hur livsstil och personlighet påverkar andra typer av ohälsa, som hjärt- och kärlsjukdomar och depression.

TEXT/FOTO: MALIN HALLBERG

Publicerad: 2009-03-04, Uppdaterad: 2020-01-14


Hui-Xin Wang, forskare vid Aging Research Center (ARC), Stockholm

Professorn från Toscana spanar efter riskfaktorer  

Idag finns starka belägg för att livsstilen påverkar risken för demens. Sambandet är positivt för individen men ställer samtidigt krav på både vård och omsorg påpekar professor Laura Fratiglioni. Den 28 oktober tilldelades hon Folksams pris för epidemiologisk forskning 2009.

Att identifiera riskfaktorer för demens är en viktig del av den epidemiologiska forskning som Laura Fratiglioni leder vid Aging Research Center (ARC) i Stockholm. Hennes arbetsrum ligger högt upp i Äldreforskningens Hus och från sitt skrivbord ser hon doktorander och utländska gästforskare röra sig hemtamt i den ljusa korridoren. Ansiktsuttrycket avslöjar att hon trivs.

– Det är en spännande och kreativ miljö att verka i. Vi har täta internationella kontakter. Gästföreläsare, doktorander och ”postdocs” kommer från bland annat Holland och Italien, ja, även från USA och Kina, säger Laura Fratiglioni på flytande svenska med omisskännlig italiensk accent.

Avhandlingar och vetenskapliga artiklar från ARC kommer i en strid ström och har bidragit till en ny, något mer hoppfull, syn på demens. Botande behandling lyser ännu med sin frånvaro men föreställningen att dessa hjärnsjukdomar drabbar blint tillhör numera historien.

Demens nämns allt oftare när prevention och förebyggande arbete förs på tal. Det beror på att forskarna har hittat och bekräftat tydliga samband mellan vår livsstil och, framför allt, Alzheimers sjukdom – den vanligaste demensssjukdomen. Idag kan man med fog påstå att fysisk aktivitet, social och mental stimlans ger ett visst skydd mot demens.

– Det betyder inte att en god livsstil är ett vaccin mot sjukdomen men om en sådan kan skjuta upp demensdebuten några år betyder det mycket för individen och även för samhället i stort.

Det är alltså bra att ”hålla hjärnan i trim”. Var det inte så våra gamla mor- och farföräldrar bru

Idag finns starka belägg för att livsstilen påverkar risken för demens. Sambandet är positivt för individen men ställer samtidigt krav på både vård och omsorg påpekar professor Laura Fratiglioni. Den 28 oktober tilldelades hon Folksams pris för epidemiologisk forskning 2009.

Att identifiera riskfaktorer för demens är en viktig del av den epidemiologiska forskning som Laura Fratiglioni leder vid Aging Research Center (ARC) i Stockholm. Hennes arbetsrum ligger högt upp i Äldreforskningens Hus och från sitt skrivbord ser hon doktorander och utländska gästforskare röra sig hemtamt i den ljusa korridoren. Ansiktsuttrycket avslöjar att hon trivs.

– Det är en spännande och kreativ miljö att verka i. Vi har täta internationella kontakter. Gästföreläsare, doktorander och ”postdocs” kommer från bland annat Holland och Italien, ja, även från USA och Kina, säger Laura Fratiglioni på flytande svenska med omisskännlig italiensk accent.

Avhandlingar och vetenskapliga artiklar från ARC kommer i en strid ström och har bidragit till en ny, något mer hoppfull, syn på demens. Botande behandling lyser ännu med sin frånvaro men föreställningen att dessa hjärnsjukdomar drabbar blint tillhör numera historien.

Demens nämns allt oftare när prevention och förebyggande arbete förs på tal. Det beror på att forskarna har hittat och bekräftat tydliga samband mellan vår livsstil och, framför allt, Alzheimers sjukdom – den vanligaste demensssjukdomen. Idag kan man med fog påstå att fysisk aktivitet, social och mental stimlans ger ett visst skydd mot demens.

– Det betyder inte att en god livsstil är ett vaccin mot sjukdomen men om en sådan kan skjuta upp demensdebuten några år betyder det mycket för individen och även för samhället i stort.

Det är alltså bra att ”hålla hjärnan i trim”. Var det inte så våra gamla mor- och farföräldrar brukade säga? Laura Fratiglioni ler och nickar igenkännande.

– Visst var det så och nu har forskningen visat att de faktiskt hade rätt. Dessutom finns idag ett starkt vetenskapligt stöd för att börja se över sin livsstil tidigare i livet, redan i medelåldern.

Högt blodtryck, diabetes och rökning i medelåldern är faktorer som har visat sig öka risken för demens senare i livet. Hög utbildning och motion har tvärtom en skyddande effekt. Laura Fratiglioni försöker leva som hon lär. Inga cigaretter och stegräknaren ska helst stå på 10 000 innan dagen är slut. I morse kom hon till jymmet klockan sju.

– Jag är inne i en bra period för närvarande, men det går i vågor, säger hon.

Det kan man knappast säga om hennes karriär som gått mer eller mindre spikrakt. 1996 blev Laura Fratiglioni forskningsledare inom Kungsholmsprojektet vid Stiftelsen Äldrecentrum. Året därpå utsågs hon till docent och ytterligare tre år senare till professor vid Karolinska Institutet.

Idag tillhör Laura Fratiglioni världens ledande forskare på geriatrisk epidemiologi och demenssjukdomar. Ett officiellt erkännande får hon i Berwaldhallen den 28 oktober då hon tar emot Folksam pris för epidemiologisk forskning 2009. Prissumman är på 100 000 kr.

– Laura Fratiglioni var en av de första som kartlade riskfaktorerna för vaskulär och neurodegenerativ demens. Hennes studier om hur livsstil, sociala faktorer, blodtryck och diabetes påverkar demenssjukdom har stor betydelse för folkhälsan, säger professor Anders Ahlbom, ordförande i priskommittén.

Laura Fratiglioni disputerade 1993 vid Karolinska Institutet. Ämnesvalet för avhandlingen var långtifrån självklart. Både MS och stroke låg nära till hands, diagnoser som hon hade lång erfarenhet av från sitt arbete som neurolog på universitetssjukhuset i Florens.

Demens var vid denna tid ett rätt outforskat område. Alzheimerforskningen hade ännu inte skapat några braskande rubriker men det fanns ett embryo till något spännande: Kungsholmsprojektet.

Kungsholmsprojektet var en befolkningsstudie i "världens äldsta stadsdel". Det startade 1987 då forskare från Stiftelsen Äldrecentrum började samla in mängder av data om stadsdelens 75-åringar. Deltagarnas hälsa och livsstil följdes sedan under många år. Närmare 2500 deltog i studien, den äldsta blev 105 år.

– Professor Bengt Winblad ledde studien och väckte mitt intresse för den. Befolkningsstudier är ju helt nödvändiga för epidemiologisk demensforskning och Kungsholmsprojektet skulle på sikt komma att ge utmärkta möjligheter att studera både riskfaktorer och förekomst av demens i olika åldersgrupper, säger Laura Fratiglioni.

Vad visste man då om riskfaktorer för demens i slutet på 1980-talet? Inte mycket. Det var känt att hög ålder ökade risken avsevärt. Likaså att ärftliga faktorer hade betydelse och då inte bara i de sällsynta fall av alzheimer som orsakas av sjukliga förändringar i arvsanlag. I sin avhandling, en av de första inom Kungsholmsprojektet, fann Laura Fratiglioni att demens i släkten ökade risken att insjukna även efter 75 års ålder. Hon kunde även konstatera att hög utbildning gav ett visst skydd mot demens.

– Men det sambandet trodde jag skulle försvinna när vi senare skulle kontrollera för t ex alkohol och rökning, men det visade vara fel. Flera efterföljande studier har bekräftat att utbildningsnivån i sig påverkar risken för demens.

Kungsholmsprojektet gav den epidemiologiska demensforskningen i Sverige en rejäl skjuts. Numera publiceras nya rön om riskfaktorer snart sagt varje månad. Upptäckten av livsstilens betydelse för demenssjukdom är i grunden något positivt tycker Laura Fratiglioni. Individen har fått en möjlighet att påverka sin risk.

– Men man får inte glömma bort vård- och omsorgens roll, den blir ju inte mindre viktig. För högt blodtryck och diabetes kräver god vård och behandling. Och en sjuk 80-årig ensamstående kvinna behöver kanske hjälp med att få mental och social stimulans.

– Att förebygga demens är inte bara individens ansvar.
 

Samspelet mellan genetiska riskfaktorer och livsstilsfaktorer ser Laura Fratiglioni som ett nytt spännande fält för den epidemiologiska forskningen. Hon nämner en studie på den s k APOe4-allelen.

– Det är en sårbarhetsgen som ökar risken för demens. Docent Miia Kivipelto har visat att för dem som hade denna genvariant och som samtidigt hade motionerat mycket i medelåldern så försvann riskökningen helt. Man kan givetvis inte dra några säkra slutsatser av en enda studie men det är definitivt ett spännande forskningsfält.

Stress och demens är ett annat intressant samband att studera närmare anser Laura Fratiglioni. Möjligheterna för detta ökar bland annat genom data från SNAC-K, den stora befolkningsstudie som påbörjades 2001 och som följer personer från och med 60 års ålder.

Stress är möjligen också avigsidan av den mediala uppmärksamhet som demenssjukdomar har fått på senare år. Det räcker med att glömma bort vad man parkerat bilen för att folk ska börja fundera på om detta är ett första sjukdomstecken. Professorn manar till besinning.

– En viss försämring av minnet sker ju med åren, det är inget konstigt med det. Man ska också ha klart för sig att även bland dem med tydliga minnesstörningar, det som vi på fackspråk kallar MCI, är det faktiskt bara en tredjedel som utvecklar en demenssjukdom.

Magnus Westlander

Publicerad: 2009-10-28, Uppdaterad: 2020-01-14

 
 

Bild på Lauta Fratiglioni

En god livsstil är inget vaccin mot demens men kan i många fall bidra till att skjuta upp insjuknadet, säger professor Laura Fratiglioni vid ARC-Karolinska Institutet. (foto: Stefan Zimmerman)

 

Vikten har betydelse 

Övervikt i medelåldern anses vara en riskfaktor för demens. Gerontolog Anna Dahls avhandling visar att det finns anledning att ha koll på vikten långt upp i åren. Här tar hon upp ett samband som överraskade henne.

Jag är ett barn av min tid. Enda sedan tidig skolålder har jag förstått att det är negativt att vara tjock och då inte minst för hälsans skull. Den massmediala indoktrinering har tagit sig uttryck flera gånger i mitt liv.

Under min studietid jobbade jag extra inom äldreomsorgen som outbildat vårdbiträde. I min okunskap tänkte jag att anledningen till att vi vägde personerna på demensavdelningen var för att de inte skulle gå upp i vikt. En undersköterska upplyste mig dock om att vi vägde dem av den motsatta anledningen, det vill säga att vi inte ville att de ska gå ner i vikt.

När jag senare hade avslutat mina grundstudier och kommit in på forskarutbildningen, så hade ett flertal studier publicerats om att övervikt kan öka risken för demens. Eftersom vi vid Institutet för Gerontologi hade tillgång till flera studier där både vikt och längd uppmätts och demens hade blivit diagnostiserat, så tyckte jag och min handledare professor Stig Berg att det var ett lämpligt avhandlingsområde för min del.

Vi bekräftade i ett par studier från Svenska tvillingregistret att högt body mass index (BMI) i medelåldern ökar risken för demens och kognitiv nedgång. Men döm om min förvåning när jag insåg att äldre personer med högre BMI hade en mindre risk för att insjukna i demens än de med lägre BMI, både i den finska populationen som jag studerade, men också i ett flertal andra jämförbara studier.

bild på vågHur kan då övervikt, som anses vara en riskfaktor för demens, gå från att vara en riskfaktor till att vara e

Övervikt i medelåldern anses vara en riskfaktor för demens. Gerontolog Anna Dahls avhandling visar att det finns anledning att ha koll på vikten långt upp i åren. Här tar hon upp ett samband som överraskade henne.

Jag är ett barn av min tid. Enda sedan tidig skolålder har jag förstått att det är negativt att vara tjock och då inte minst för hälsans skull. Den massmediala indoktrinering har tagit sig uttryck flera gånger i mitt liv.

Under min studietid jobbade jag extra inom äldreomsorgen som outbildat vårdbiträde. I min okunskap tänkte jag att anledningen till att vi vägde personerna på demensavdelningen var för att de inte skulle gå upp i vikt. En undersköterska upplyste mig dock om att vi vägde dem av den motsatta anledningen, det vill säga att vi inte ville att de ska gå ner i vikt.

När jag senare hade avslutat mina grundstudier och kommit in på forskarutbildningen, så hade ett flertal studier publicerats om att övervikt kan öka risken för demens. Eftersom vi vid Institutet för Gerontologi hade tillgång till flera studier där både vikt och längd uppmätts och demens hade blivit diagnostiserat, så tyckte jag och min handledare professor Stig Berg att det var ett lämpligt avhandlingsområde för min del.

Vi bekräftade i ett par studier från Svenska tvillingregistret att högt body mass index (BMI) i medelåldern ökar risken för demens och kognitiv nedgång. Men döm om min förvåning när jag insåg att äldre personer med högre BMI hade en mindre risk för att insjukna i demens än de med lägre BMI, både i den finska populationen som jag studerade, men också i ett flertal andra jämförbara studier.

bild på vågHur kan då övervikt, som anses vara en riskfaktor för demens, gå från att vara en riskfaktor till att vara en skyddande faktor i hög ålder? En trolig anledning är att långt innan diagnosen kan ställas påverkar demenssjukdomen vikten, genom till exempel minskad aptit och förändringar i ämnesomsättningen. Låg vikt skulle därmed vara en konsekvens av demenssjukdomen, snarare än att övervikt har en skyddande effekt.

Man kan också spekulera i om fettvävnad kan ha en betydelse för hjärnans funktioner. Den är ju kroppens största producent av hormoner. Det ska också betonas att äldre personer som ingår i studier är ett urval av personer som faktiskt har överlevt. Man kan därför tänka sig att de är bärare av gener eller andra fysiska egenskaper som har gjort dem mindre känsliga för fetmans negativa inverkan. En alternativ hypotes är att de är bärare av fetma som är mindre farlig.

Därför är det intressant att följa viktutvecklingen i en grupp människor från tidig vuxenålder (eller ännu hellre från födseln) till slutet av livet, för att se om det finns olika typer av viktmönster och fetma bland dem som senare i livet blir dementa eller inte. Det är något som jag ska gå vidare med och analysera i studier bland annat från svenska tvilling registret.

Lärdomar som jag vill dela med mig av från mina studier, är att man inte alltid kan generalisera forskningsresultat och hälsoråd från medelålders till äldre personer. Det kanske inte är så farligt att vara lite rund då man är gammal?

Anna Dahl, fil dr & gerontolog, Hälsohögskolan i Jönköping.

Publicerad: 2009-10-15, Uppdaterad: 2020-01-14

bild på Anna Dahl
Anna Dahl blev överraskad när hon fann att äldre personer med låg BMI (undervikt) hade ökad risk för demens.

BMI (Body Mass Index) anger relationen mellan en persons vikt och längd:
BMI = vikten / längden x längden
Ett BMI högre än 25 betraktas som övervikt, undervikt är lägre än 19.