Nytt om forskning
Blodprovet som ger hopp
Oskar Hansson forskar om blodmarkörer som kan bidra till tidig diagnos av Alzheimers sjukdom. Här kan du se en film om hans forskning.
Hjärnsjukdomen Alzheimer är både dödlig och obotlig. För att utveckla en behandling måste sjukdomen kunna avslöjas tidigt. Oskar Hansson och hans forskargrupp vid Lunds universitet har upptäckt att proteinet tau, som vid sjukdom bildar nystan i hjärnans nervceller, läcker ut i blodet. Genom ett blodprov kan man nu därför diagnostisera patienter tidigt i sjukdomsförloppet. Förhoppningen är också att det påskyndar utvecklingen av bromsmediciner. I filmen från Wallenbergstiftelserna möter du Oskar Hansson och hans patient Alf Andersson
Hjärnsjukdomen Alzheimer är både dödlig och obotlig. För att utveckla en behandling måste sjukdomen kunna avslöjas tidigt. Oskar Hansson och hans forskargrupp vid Lunds universitet har upptäckt att proteinet tau, som vid sjukdom bildar nystan i hjärnans nervceller, läcker ut i blodet. Genom ett blodprov kan man nu därför diagnostisera patienter tidigt i sjukdomsförloppet. Förhoppningen är också att det påskyndar utvecklingen av bromsmediciner. I filmen från Wallenbergstiftelserna möter du Oskar Hansson och hans patient Alf Andersson
Senaste nytt om Alzheimers sjukdom
Se UR Play:s inspelning av Henrik Zetterbergs föreläsning från Svenska Demensdagarna 2024.
Neurokemiprofessorn Henrik Zetterberg föreläser om de senaste framstegen inom alzheimerforskningen. Han berättar om sjukdomens historia och om nutidens diagnostik och behandling av Alzheimers sjukdom, samt hur detta kan komma att implementeras i svensk sjukvård.
Inspelat den 21 maj 2024 på Svenska mässan i Göteborg.
Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.
Neurokemiprofessorn Henrik Zetterberg föreläser om de senaste framstegen inom alzheimerforskningen. Han berättar om sjukdomens historia och om nutidens diagnostik och behandling av Alzheimers sjukdom, samt hur detta kan komma att implementeras i svensk sjukvård.
Inspelat den 21 maj 2024 på Svenska mässan i Göteborg.
Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.
Nestor inom alzheimerforskningen prisas
Bengt Winblad, professor vid Karolinska Institutet, har erhållit Joan Boada & Mercè Rovira award. Prisceremonin hölls under det åttonde Barcelona Pittsburg-mötet rörande Alzheimers sjukdom.
Bengt Winblad fick priset för sin livslånga alzheimerforskning med bland annat en omfattande doktorandhandledning och genom framtagandet av den första generationens läkemedel för att behandla Alzheimers sjukdom.
Kongressen, som ägde rum den 15 maj i år, arrangeras av Ace Alzheimer Center Barcelona och Alzheimers forskningscenter vid University of Pittsburgh.
Källa: Läkartidningen
Bengt Winblad fick priset för sin livslånga alzheimerforskning med bland annat en omfattande doktorandhandledning och genom framtagandet av den första generationens läkemedel för att behandla Alzheimers sjukdom.
Kongressen, som ägde rum den 15 maj i år, arrangeras av Ace Alzheimer Center Barcelona och Alzheimers forskningscenter vid University of Pittsburgh.
Källa: Läkartidningen
Fullsatta Demensdagar i Göteborg
Den 21–22 maj gick Svenska Demensdagarna av stapeln för 23:e gången. På Svenska Mässan i ett sommarvarmt Göteborg samlades 1500 konferensdeltagare för att lyssna på föreläsningar inom området kognitiv svikt och demens, för att inspireras, utbyta erfarenheter och mötas mellan yrkesgrupperna.
Den två dagar långa konferensen bjöd på seminarier, utställare och posterutställning – och i centrum av allt fanns storföreläsningarna där de främsta namnen presenterade de mest aktuella ämnena.
Botar ovisshet
Jens Berggren, leg. psykolog och styrelsemedlem i Svenska nätverket för demenskunskap, öppnade konferensen och hälsade alla välkomna och lyfte fram ett av Svenska Demensdagarnas främsta syften.
– Ovisshet är något vi försöker bota här på Svenska Demensdagarna – genom föreläsningar och seminarier – men också genom att vi alla träffas. Då kan man byta erfarenheter, både om vad man ska göra – och vad man inte ska göra.
Populära storföreläsningar
Därefter var det dags för konferensens första storföreläsning. Frida Nobel, geriatriker och medicinalråd vid Socialstyrelsen, intog scenen i Svenska Mässans största sal och presenterade Socialstyrelsens underlag till regeringen om en utvecklad nationell strategi för demenssjukdom. Hon framhöll särskilt vikten av att öka förutsättningarna för samverkan mellan vård, omsorg och tandvård och förbättra möjligheterna att inkludera privata utförare i informationsdelning och uppföljning.
Henrik Zetterberg, överläkare och professor i neurokemi, berättade om alzheimerforskningens och diagnostikens historia och framsteg och presenterade var vi befinner oss idag när det gäller blodmarkörer för Alzheimers sjukdom i klinisk rutinsjukvård. Diagnosen är fortfarande klinisk, men biomarkörer i ryggvätska eller blod kan avslöja sjukdomen redan innan symptomen uppträder och kan användas som ett stöd för diagnos. Henrik fick också alla att skratta, dels genom sin skarpa kritik av EMA:s senfärdighet i att godkänna nya läkemedel, dels genom att förklara att vi måste vara försiktiga med vad vi lär oss:
– Hjärnan är inte fullt så plastisk som man säger. Så var försiktiga med vad ni lär er, för ny kunskap lägger inte bara till nervkopplingar, den tar bort dem också.
Utställning och seminarier
Efter fika och mingel ute bland de välbesökta montrarna där bland andra Svenskt Demenscentrum, Silviahemmet, BPSD-registret, SveDem och en mängd andra organisationer och företag fanns representerade började dagens seminarier. Utbudet var digert och svårigheten var nog att välja det som lockade allra mest. Deltagarna kunde fördjupa sig i så skilda ämnen som att skapa multiprofessionella team inom demensvården, att vara anhörig till yngre personer med kognitiv sjukdom, HBTQ i svensk demensomsorg, lärande och demens, att åldras med NPF, dagverksamhet i en oas till praktisk tillämpning av FINGER-modellen.
För att ge så många som möjligt chansen att gå på just det seminarium man ville fanns det en ny möjlighet under konferensens andra dag.
”Bjud gärna på er själva”
Under första dagens sista storföreläsning intervjuades Ulrika Harmsen, specialist-lärare, författare, egenföretagare och trebarnsmamma som fick diagnosen Alzheimers sjukdom vid 44 års ålder, av Erik Jedenius, leg sjuksköterska och forskare inom demensområdet. Ulrika berättade öppet och med både allvar och humor om sina erfarenheter och publiken blev starkt berörd av hennes historia.
– Glöm för all del inte bort att alla människor behöver få ett gott skratt då och då – så bjud gärna på er själva. Det gör gott, skickade hon med till den samlade vårdpersonalen.
Festlig bankett med dans
När första dagens program var avslutat var det dags för fest och middag. Svenska Mässan dukade upp en trerättersmeny och Skoglund Entertainment underhöll, bland annat med en musikalisk resa från 1940-talet och fram till idag. Kvällen fylldes av god mat, många skratt och intensiva samtal och en hel del spontandans.
Förebygg demens med livsstilsförändringar
Andra dagen inleddes med Miia Kivipelto, professor och överläkare i klinisk geriatrik, samt grundare och vetenskaplig ledare vid FINGERS Brain Health Institute. Hon höll en mycket uppskattad storföreläsning om FINGER-modellen och livsstilens betydelse för att förebygga demens och kognitiv svikt. 40% av all demens är kopplad till livsstil, vilket innebär att det finns mycket hälsa att vinna, både i förebyggande syfte och för dem som redan har fått en diagnos. FINGER-modellen har visat att man kan förebygga och minska risken för kognitiv svikt med hjälp av livsstilsförändringar. Den har fått stort internationellt genomslag och idag är 65 länder med i nätverket World Wide Fingers och 19 000 personer deltar i olika FINGER-studier världen över.
Positiv avslutande spaning
Efter lunch, då det också fanns tid för ett sista besök bland montrarna, var det dags för sista föreläsningen. Andreas Jönsson, Silviasjuksköterska och specialistsjuksköterska på lasarettet i Ystad, gjorde en spaning vars syfte var att ge kunskap för att vi gemensamt ska kunna hjälpas åt att också identifiera bevarade förmågor trots sjukdom, att låta personer med kognitiv sjukdom få möjlighet att använda dessa förmågor, för att också kunna uppleva en större självständighet och bättre självkänsla.
Med denna positiva och personcentrerade tanke avslutades konferensens två fullspäckade dagar. Vi ses nästa år i Göteborg igen!
Foto: Yanan Li
Botar ovisshet
Jens Berggren, leg. psykolog och styrelsemedlem i Svenska nätverket för demenskunskap, öppnade konferensen och hälsade alla välkomna och lyfte fram ett av Svenska Demensdagarnas främsta syften.
– Ovisshet är något vi försöker bota här på Svenska Demensdagarna – genom föreläsningar och seminarier – men också genom att vi alla träffas. Då kan man byta erfarenheter, både om vad man ska göra – och vad man inte ska göra.
Populära storföreläsningar
Därefter var det dags för konferensens första storföreläsning. Frida Nobel, geriatriker och medicinalråd vid Socialstyrelsen, intog scenen i Svenska Mässans största sal och presenterade Socialstyrelsens underlag till regeringen om en utvecklad nationell strategi för demenssjukdom. Hon framhöll särskilt vikten av att öka förutsättningarna för samverkan mellan vård, omsorg och tandvård och förbättra möjligheterna att inkludera privata utförare i informationsdelning och uppföljning.
Henrik Zetterberg, överläkare och professor i neurokemi, berättade om alzheimerforskningens och diagnostikens historia och framsteg och presenterade var vi befinner oss idag när det gäller blodmarkörer för Alzheimers sjukdom i klinisk rutinsjukvård. Diagnosen är fortfarande klinisk, men biomarkörer i ryggvätska eller blod kan avslöja sjukdomen redan innan symptomen uppträder och kan användas som ett stöd för diagnos. Henrik fick också alla att skratta, dels genom sin skarpa kritik av EMA:s senfärdighet i att godkänna nya läkemedel, dels genom att förklara att vi måste vara försiktiga med vad vi lär oss:
– Hjärnan är inte fullt så plastisk som man säger. Så var försiktiga med vad ni lär er, för ny kunskap lägger inte bara till nervkopplingar, den tar bort dem också.
Utställning och seminarier
Efter fika och mingel ute bland de välbesökta montrarna där bland andra Svenskt Demenscentrum, Silviahemmet, BPSD-registret, SveDem och en mängd andra organisationer och företag fanns representerade började dagens seminarier. Utbudet var digert och svårigheten var nog att välja det som lockade allra mest. Deltagarna kunde fördjupa sig i så skilda ämnen som att skapa multiprofessionella team inom demensvården, att vara anhörig till yngre personer med kognitiv sjukdom, HBTQ i svensk demensomsorg, lärande och demens, att åldras med NPF, dagverksamhet i en oas till praktisk tillämpning av FINGER-modellen.
För att ge så många som möjligt chansen att gå på just det seminarium man ville fanns det en ny möjlighet under konferensens andra dag.
”Bjud gärna på er själva”
Under första dagens sista storföreläsning intervjuades Ulrika Harmsen, specialist-lärare, författare, egenföretagare och trebarnsmamma som fick diagnosen Alzheimers sjukdom vid 44 års ålder, av Erik Jedenius, leg sjuksköterska och forskare inom demensområdet. Ulrika berättade öppet och med både allvar och humor om sina erfarenheter och publiken blev starkt berörd av hennes historia.
– Glöm för all del inte bort att alla människor behöver få ett gott skratt då och då – så bjud gärna på er själva. Det gör gott, skickade hon med till den samlade vårdpersonalen.
Festlig bankett med dans
När första dagens program var avslutat var det dags för fest och middag. Svenska Mässan dukade upp en trerättersmeny och Skoglund Entertainment underhöll, bland annat med en musikalisk resa från 1940-talet och fram till idag. Kvällen fylldes av god mat, många skratt och intensiva samtal och en hel del spontandans.
Förebygg demens med livsstilsförändringar
Andra dagen inleddes med Miia Kivipelto, professor och överläkare i klinisk geriatrik, samt grundare och vetenskaplig ledare vid FINGERS Brain Health Institute. Hon höll en mycket uppskattad storföreläsning om FINGER-modellen och livsstilens betydelse för att förebygga demens och kognitiv svikt. 40% av all demens är kopplad till livsstil, vilket innebär att det finns mycket hälsa att vinna, både i förebyggande syfte och för dem som redan har fått en diagnos. FINGER-modellen har visat att man kan förebygga och minska risken för kognitiv svikt med hjälp av livsstilsförändringar. Den har fått stort internationellt genomslag och idag är 65 länder med i nätverket World Wide Fingers och 19 000 personer deltar i olika FINGER-studier världen över.
Positiv avslutande spaning
Efter lunch, då det också fanns tid för ett sista besök bland montrarna, var det dags för sista föreläsningen. Andreas Jönsson, Silviasjuksköterska och specialistsjuksköterska på lasarettet i Ystad, gjorde en spaning vars syfte var att ge kunskap för att vi gemensamt ska kunna hjälpas åt att också identifiera bevarade förmågor trots sjukdom, att låta personer med kognitiv sjukdom få möjlighet att använda dessa förmågor, för att också kunna uppleva en större självständighet och bättre självkänsla.
Med denna positiva och personcentrerade tanke avslutades konferensens två fullspäckade dagar. Vi ses nästa år i Göteborg igen!
Foto: Yanan Li
Svenska Demensdagarna är en konferens som arrangeras av Svenska Nätverket för Demenskunskap. Konferensen erbjuder en möjlighet till fortbildning och inspiration inom området kognitiv svikt och demens. Dagarna är en fantastisk möjlighet att mötas tvärprofessionellt och dela med sig av sin kunskap och erfarenhet och ta till sig den kunskap som andra har. Här kan du läsa mer (nytt fönster).
Textilkonst som kreativ demensvård
Textilkonstnären Nanny Rådenman deltar i Konstfacks examensutställning 2024 med ett socialt konstprojekt inom demensvård. Med Väv mig genom en dröm hoppas hon kunna öppna upp bilden av demens och stärka relationen mellan boende, personal och anhöriga genom kreativ vård.
När Nanny Rådenman kom hem från en vävutbildning i Japan behövde hon ett jobb, snabbt. Genom kontakter blev hon anställd som vårdbiträde på ett demensboende.
– Så fort jag kom in i den här miljön trivdes jag väldigt väl och jag har hittat flera kopplingar mellan bildväv och demensvård. Båda bygger i stor utsträckning på ordlös kommunikation. Och det är en fantasirik miljö – man måste vara snabb och hela tiden utmana sig. För att förstå vad en person säger så måste man öva sin fantasi och hänga på, säger Nanny Rådenman.
Den sociala aktiviteten i centrum
Väv mig genom en dröm är det första projekt hon gör där hon kombinerar sitt konsthantverk med sitt engagemang för demensvård.
– Mitt ursprungliga fokus med projektet var att de boende skulle vara delaktiga i skapandet, så jag började med workshops på boendet, arbetsterapeuterna hade valt ut deltagarna och de flesta kunde uttrycka sig i tal och röra sig relativt obehindrat. Jag hade med mig färgprover i en liten mapp och så pratade vi om färg och form, men jag märkte direkt att det som kan göra skillnad är själva aktiviteten, det sociala, inte att de boende ska lära sig ett hantverk. För de flesta blir det helt fel, det skapar mer stress och ångest.
Hon kom fram till att hon ville testa att väva inne på en avdelning för att kunna nå även de som inte deltar i aktivitetsrummet. På avdelningen ställde Nanny upp en liten vävstol som hon flyttade bort varje kväll för att den inte skulle hindra verksamheten eller riskera att någon skadade sig på den.
– Jag hade min vävstol och en massa garn och så satt jag där och vävde. Vissa kom fram självmant, andra fick jag bjuda in.
Tydlig effekt
En kvinna i rullstol sken upp som en sol när Nanny visade garn och vävstol. Hennes tal var begränsat och hon uttryckte sig enbart med enstaka ord.
– När hon väl blev öppen mot mig var hon enormt positiv. Hon upprepade ”Underbart, underbart”. Vi hade vävt en dag och hon hade varit väldigt delaktig i att välja färger, och när jag tackade för dagen sa hon plötsligt en hel mening: ”Jag skulle behöva gå på toaletten”. Att hon sa en hel mening var helt fantastiskt, och att hon uttryckte sin egen vilja. Jag upplevde att hon kom tillbaka till sitt jag lite mer.
En annan kvinna var väldigt orolig och ville ständigt ha nya saker att göra, men hon kom till ro och uttryckte att det var som terapi att se på när Nanny vävde.
– Jag tror att det är viktigt att det finns något att samlas kring. Jag skulle ju kunna sätta mig och bara prata med de boende, men jag tror att det är enklare för både dem och mig om det här hantverket pågår i bakgrunden. Vi kan prata om vävandet, men vi kan också prata om vad som helst.
Positiva effekter för fler än de boende
Personalen på boendet har tyckt att det har varit bra att de boende fick ta del av en aktivitet, och att vävningen är en aktivitet som passar bra att ha just på avdelningen. Den är lugn och stör inte, samtidigt som det händer något. Flera anhöriga har också visat stort engagemang för vävstolen och Nanny kan dra nytta av sina egna erfarenheter, både av att vara personal och anhörig.
– Som personal tycker jag att det var ganska svårt att möta anhöriga och åt andra hållet också, att som anhörig möta personal. Där tror jag att hantverket kan vara ett sätt att mötas och man kan upptäcka att man kanske har mer gemensamt än man först trodde.
Projektet fortsätter
Under våren har projektet utökats och Nanny Rådenman har deltagit i ett forskningsprojekt i samarbete med ett demensboende i Göteborg. Dessutom har hon fått projektbidrag så att hon kan fortsätta att utveckla samarbetet med demensboendet i Stockholm som är grunden till Väv mig genom en dröm.
– Jag tror att jag i samråd med anhöriga kommer att placera vävningen inne hos boende som är så pass sjuka att de mest är sängliggande, de som sällan kommer ut ur sin lägenhet, om det är möjligt. Jag vill se vad det kreativa inslaget kan göra för dem. Då kommer det inte att handla om det visuella intrycket så mycket, men vävningen har ju det här rytmiska ljudet. Och så kan man känna på materialen och uppleva närvaron.
För Nanny är det inte bara de boende, personalen och de anhöriga som är viktiga i konstprojektet. Hon värdesätter också samarbetet med forskare.
– Min dröm är att få fortsätta vara ute på boenden och göra det jag älskar, väva och träffa människor, och jobba i en forskningsgrupp så att det här kommer ut och kan göra nytta.
Den sociala aktiviteten i centrum
Väv mig genom en dröm är det första projekt hon gör där hon kombinerar sitt konsthantverk med sitt engagemang för demensvård.
– Mitt ursprungliga fokus med projektet var att de boende skulle vara delaktiga i skapandet, så jag började med workshops på boendet, arbetsterapeuterna hade valt ut deltagarna och de flesta kunde uttrycka sig i tal och röra sig relativt obehindrat. Jag hade med mig färgprover i en liten mapp och så pratade vi om färg och form, men jag märkte direkt att det som kan göra skillnad är själva aktiviteten, det sociala, inte att de boende ska lära sig ett hantverk. För de flesta blir det helt fel, det skapar mer stress och ångest.
Hon kom fram till att hon ville testa att väva inne på en avdelning för att kunna nå även de som inte deltar i aktivitetsrummet. På avdelningen ställde Nanny upp en liten vävstol som hon flyttade bort varje kväll för att den inte skulle hindra verksamheten eller riskera att någon skadade sig på den.
– Jag hade min vävstol och en massa garn och så satt jag där och vävde. Vissa kom fram självmant, andra fick jag bjuda in.
Tydlig effekt
En kvinna i rullstol sken upp som en sol när Nanny visade garn och vävstol. Hennes tal var begränsat och hon uttryckte sig enbart med enstaka ord.
– När hon väl blev öppen mot mig var hon enormt positiv. Hon upprepade ”Underbart, underbart”. Vi hade vävt en dag och hon hade varit väldigt delaktig i att välja färger, och när jag tackade för dagen sa hon plötsligt en hel mening: ”Jag skulle behöva gå på toaletten”. Att hon sa en hel mening var helt fantastiskt, och att hon uttryckte sin egen vilja. Jag upplevde att hon kom tillbaka till sitt jag lite mer.
En annan kvinna var väldigt orolig och ville ständigt ha nya saker att göra, men hon kom till ro och uttryckte att det var som terapi att se på när Nanny vävde.
– Jag tror att det är viktigt att det finns något att samlas kring. Jag skulle ju kunna sätta mig och bara prata med de boende, men jag tror att det är enklare för både dem och mig om det här hantverket pågår i bakgrunden. Vi kan prata om vävandet, men vi kan också prata om vad som helst.
Positiva effekter för fler än de boende
Personalen på boendet har tyckt att det har varit bra att de boende fick ta del av en aktivitet, och att vävningen är en aktivitet som passar bra att ha just på avdelningen. Den är lugn och stör inte, samtidigt som det händer något. Flera anhöriga har också visat stort engagemang för vävstolen och Nanny kan dra nytta av sina egna erfarenheter, både av att vara personal och anhörig.
– Som personal tycker jag att det var ganska svårt att möta anhöriga och åt andra hållet också, att som anhörig möta personal. Där tror jag att hantverket kan vara ett sätt att mötas och man kan upptäcka att man kanske har mer gemensamt än man först trodde.
Projektet fortsätter
Under våren har projektet utökats och Nanny Rådenman har deltagit i ett forskningsprojekt i samarbete med ett demensboende i Göteborg. Dessutom har hon fått projektbidrag så att hon kan fortsätta att utveckla samarbetet med demensboendet i Stockholm som är grunden till Väv mig genom en dröm.
– Jag tror att jag i samråd med anhöriga kommer att placera vävningen inne hos boende som är så pass sjuka att de mest är sängliggande, de som sällan kommer ut ur sin lägenhet, om det är möjligt. Jag vill se vad det kreativa inslaget kan göra för dem. Då kommer det inte att handla om det visuella intrycket så mycket, men vävningen har ju det här rytmiska ljudet. Och så kan man känna på materialen och uppleva närvaron.
För Nanny är det inte bara de boende, personalen och de anhöriga som är viktiga i konstprojektet. Hon värdesätter också samarbetet med forskare.
– Min dröm är att få fortsätta vara ute på boenden och göra det jag älskar, väva och träffa människor, och jobba i en forskningsgrupp så att det här kommer ut och kan göra nytta.
Vårutställningen är en grupputställning där avgångsstudenterna vid Konstfack visar sina verk. Den pågår 15-24 maj 2024. Här hittar du mer information (nytt fönster).
Nya avhandlingar inom demensområdet
Det har kommit två nya avhandlingar inom demensområdet, en om stödbehoven för partnervårdare, en annan om livssituationen för yngre med kognitiv sjukdom.
Fyra kritiska punkter
Malin Aspö, doktorand vid avdelningen för klinisk geriatrik vid Karolinska Institutet, har undersökt hur yngre personer med kognitiv sjukdom och deras anhöriga upplever sin livssituation. Syftet med avhandlingen har varit att öka kunskapen om så kallade kritiska punkter och transitioner, det vill säga övergångarna mellan två stabila perioder i sjukdomsförloppet. Särskilt fyra kritiska punkter visade sig i studien: att få diagnosen, att sluta arbeta i förtid, att inte bli beviljad stödinsatser och att flytta till särskilt boende.
– Mycket av tidigare forskning har fokuserat på behoven hos äldre personer med kognitiv sjukdom. Det finns ett stort behov av att öka förståelsen för yngre personers behov och jag hoppas att min avhandling kan bidra till att sprida kunskap om deras specifika behov, säger Malin Aspö.
Avhandlingen visar att mer kunskap om behoven hos yngre personer med kognitiv sjukdom behövs hos bland andra biståndshandläggare, men också utanför hälso- och sjukvården och socialtjänsten, exempelvis hos arbetsgivare och Försäkringskassan.
Partnervårdarens unika roll
Vid Dalarna Högskola har Marcus Falk Johansson disputerat i vårdvetenskap. Avhandlingen For better and for worse - till death do us part undersöker partnervårdares särprägel och betonar påverkan av det delade livet med personen med demenssjukdom. Ensamhet, känslor av fångenskap och den äktenskapliga relationen spelar en avgörande roll i formandet av deras uppfattning sin livssituation.
– Partners som blir anhörigvårdare befinner sig i en unik situation som skiljer sig från andra anhöriga. Det är en komplex livs- och omsorgssituation, där olika aspekter påverkar deras upplevelser bortom deras partners ibland omfattande omsorgsbehov, säger Marcus Falk Johansson.
Mer information behövs
Marcus Falk Johanssons forskning visar att många personer som vårdar en partner med demenssjukdom i hög grad upplever att de är ensamma i sitt vårdande och inte ens hälften av dem känner till rätten att få stöd. En ännu mindre del av dem mottar eller har blivit erbjudna stöd. Samhället behöver alltså bli bättre på att informera om vilket stöd som finns att få och hur man kan få stöd som vårdare.
Slutsatserna är särskilt viktiga för partnervårdare, men även beslutsfattare och praktiker kan dra nytta av insikterna för att driva positiva förändringar inom äldreomsorgspolitik och tillvägagångssätt.
Fyra kritiska punkter
Malin Aspö, doktorand vid avdelningen för klinisk geriatrik vid Karolinska Institutet, har undersökt hur yngre personer med kognitiv sjukdom och deras anhöriga upplever sin livssituation. Syftet med avhandlingen har varit att öka kunskapen om så kallade kritiska punkter och transitioner, det vill säga övergångarna mellan två stabila perioder i sjukdomsförloppet. Särskilt fyra kritiska punkter visade sig i studien: att få diagnosen, att sluta arbeta i förtid, att inte bli beviljad stödinsatser och att flytta till särskilt boende.
– Mycket av tidigare forskning har fokuserat på behoven hos äldre personer med kognitiv sjukdom. Det finns ett stort behov av att öka förståelsen för yngre personers behov och jag hoppas att min avhandling kan bidra till att sprida kunskap om deras specifika behov, säger Malin Aspö.
Avhandlingen visar att mer kunskap om behoven hos yngre personer med kognitiv sjukdom behövs hos bland andra biståndshandläggare, men också utanför hälso- och sjukvården och socialtjänsten, exempelvis hos arbetsgivare och Försäkringskassan.
Partnervårdarens unika roll
Vid Dalarna Högskola har Marcus Falk Johansson disputerat i vårdvetenskap. Avhandlingen For better and for worse - till death do us part undersöker partnervårdares särprägel och betonar påverkan av det delade livet med personen med demenssjukdom. Ensamhet, känslor av fångenskap och den äktenskapliga relationen spelar en avgörande roll i formandet av deras uppfattning sin livssituation.
– Partners som blir anhörigvårdare befinner sig i en unik situation som skiljer sig från andra anhöriga. Det är en komplex livs- och omsorgssituation, där olika aspekter påverkar deras upplevelser bortom deras partners ibland omfattande omsorgsbehov, säger Marcus Falk Johansson.
Mer information behövs
Marcus Falk Johanssons forskning visar att många personer som vårdar en partner med demenssjukdom i hög grad upplever att de är ensamma i sitt vårdande och inte ens hälften av dem känner till rätten att få stöd. En ännu mindre del av dem mottar eller har blivit erbjudna stöd. Samhället behöver alltså bli bättre på att informera om vilket stöd som finns att få och hur man kan få stöd som vårdare.
Slutsatserna är särskilt viktiga för partnervårdare, men även beslutsfattare och praktiker kan dra nytta av insikterna för att driva positiva förändringar inom äldreomsorgspolitik och tillvägagångssätt.
Marcus Falk Johansson: For better and for worse, till death do us part: Support needs of persons caring for a co-habitant spouse or partner with dementia (nytt fönster)
Malin Aspö: Life changing moments: transitions and critical points in young-onset dementia (nytt fönster)
Göteborgare sökes till stor alzheimerstudie
Digitala minnestester och blodprover – med den kombinationen ska förutsättningarna för tidigare diagnoser vid Alzheimers sjukdom prövas. Vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen ingår i en studie som leds av Göteborgs universitet och som nu öppnar för anmälan.
Studien heter REAL AD och vänder sig till alla personer i åldern 50–80 år som inte har en demensdiagnos och som kan ta sig till en av de drygt hundra vårdcentralerna inom Närhälsan i Västra Götaland. Alla som uppfyller kriterierna kan delta oavsett vilken vårdcentral de är listade på. Minst 3 000 deltagare behövs.
– Det här är ett rejält ambitiöst projekt och det har varit en enorm utmaning att demokratisera studien. Den ska återspegla både stad och landsbygd, vara tillgänglig för så många deltagare som möjligt och involvera hela Närhälsan, vilket betyder att även de mest avlägsna vårdcentralerna måste kunna vara med vad gäller provhantering och provtransporter, säger Michael Schöll, professor vid Göteborgs universitet och forskningsledare för REAL AD.
Tester i hemmiljö
I studien testas först kognitionen, alltså minnet och tankeförmågan, med hjälp av digitala verktyg och på egen hand. Rekommendationen är att det görs hemma och i lugn och ro. Deltagarna erbjuds sedan att lämna ett blodprov på något av de totalt 111 provtagningsställena.
Deltagarna kan genomföra de digitala kognitionstesterna i ytterligare tre omgångar, efter 18, 27 och 36 månader, och även lämna ett andra blodprov efter 18 månader. Testerna går relativt snabbt och kan göras på alla fyra språken.
Det görs även en separat studie med ett mindre antal slumpmässigt utvalda deltagare som även undersöks kliniskt på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, för att bekräfta resultaten av de digitala kognitionstesterna och blodanalyserna. Den kliniska delen av studien utförs på sjukhusets minnesmottagning i samarbete med professor och överläkare Silke Kern.
Framtiden i primärvården
Forskningen tar sikte på tidig diagnostik med avstamp i de digitala kognitiva testerna och blodmarkörerna. Om kombinationen av verktygen fungerar för att upptäcka tidiga sjukdomstecken hos den allmänna befolkningen är förhoppningen att de ska användas inom primärvård framöver.
– Att diagnoserna måste komma tidigare är vedertaget, också med tanke på att det väntar nya läkemedel runt hörnet. Flertalet diagnoser ställs inom primärvården, därför måste diagnostiken stärkas där, och kunskap behövs om det kan vara möjligt att screena för alzheimer hos den allmänna befolkningen, säger Michael Schöll.
REAL AD har en egen hemsida med information även på arabiska, finska och engelska, www.realad.se (nytt fönster)
Läs hela pressmedelandet, Göteborgs universitet (nytt fönster)
Studien heter REAL AD och vänder sig till alla personer i åldern 50–80 år som inte har en demensdiagnos och som kan ta sig till en av de drygt hundra vårdcentralerna inom Närhälsan i Västra Götaland. Alla som uppfyller kriterierna kan delta oavsett vilken vårdcentral de är listade på. Minst 3 000 deltagare behövs.
– Det här är ett rejält ambitiöst projekt och det har varit en enorm utmaning att demokratisera studien. Den ska återspegla både stad och landsbygd, vara tillgänglig för så många deltagare som möjligt och involvera hela Närhälsan, vilket betyder att även de mest avlägsna vårdcentralerna måste kunna vara med vad gäller provhantering och provtransporter, säger Michael Schöll, professor vid Göteborgs universitet och forskningsledare för REAL AD.
Tester i hemmiljö
I studien testas först kognitionen, alltså minnet och tankeförmågan, med hjälp av digitala verktyg och på egen hand. Rekommendationen är att det görs hemma och i lugn och ro. Deltagarna erbjuds sedan att lämna ett blodprov på något av de totalt 111 provtagningsställena.
Deltagarna kan genomföra de digitala kognitionstesterna i ytterligare tre omgångar, efter 18, 27 och 36 månader, och även lämna ett andra blodprov efter 18 månader. Testerna går relativt snabbt och kan göras på alla fyra språken.
Det görs även en separat studie med ett mindre antal slumpmässigt utvalda deltagare som även undersöks kliniskt på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, för att bekräfta resultaten av de digitala kognitionstesterna och blodanalyserna. Den kliniska delen av studien utförs på sjukhusets minnesmottagning i samarbete med professor och överläkare Silke Kern.
Framtiden i primärvården
Forskningen tar sikte på tidig diagnostik med avstamp i de digitala kognitiva testerna och blodmarkörerna. Om kombinationen av verktygen fungerar för att upptäcka tidiga sjukdomstecken hos den allmänna befolkningen är förhoppningen att de ska användas inom primärvård framöver.
– Att diagnoserna måste komma tidigare är vedertaget, också med tanke på att det väntar nya läkemedel runt hörnet. Flertalet diagnoser ställs inom primärvården, därför måste diagnostiken stärkas där, och kunskap behövs om det kan vara möjligt att screena för alzheimer hos den allmänna befolkningen, säger Michael Schöll.
REAL AD har en egen hemsida med information även på arabiska, finska och engelska, www.realad.se (nytt fönster)
Läs hela pressmedelandet, Göteborgs universitet (nytt fönster)
Läs artikel från innovationsmilljön PREDEM, Blodanalys testas i ny alzheimerstudie på vårdcentraler
Största kartläggningen av demenssjukdom i Sverige
Vid Karolinska Institutet pågår den hittills största kartläggningen av kognitiv svikt och demenssjukdom i Sverige. Den ska ge ny kunskap genom att länka samman patientdata från olika register och studier.
Hur många personer i Sverige är diagnosticerade med Alzheimers sjukdom? När får de sin diagnos och vilka undersökningar har då gjorts? Det är bara några av de frågor som forskarna vid Karolinska Institutet hoppas få svar på.
– Sedan har vi gruppen med MCI (lindrig kognitiv funktionsnedsättning red anm), något som kan vara ett förstadium till Alzheimers sjukdom. Hur många som är diagnosticerade med MCI har vi för närvarande inte ens några rimliga uppskattningar på men även det är något som kartläggningen kan ge svar på, säger Emil Aho, doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet.
Länkar samman patientdata
Kartläggningen länkar samman patientdata från en rad olika register och forskningsstudier. Det handlar bland annat om Socialstyrelsens patient- och läkemedelsregister. Befolkningsstudien H-70, som följer äldre personer över tid, är en annan värdefull källa, liksom olika studier av biomarkörer.
Andra data hämtas från nationella kvalitetsregister som BPSD-registret och SveDem. I SveDem kan man följa den behandling och det stöd som patienterna får från att diagnosen är ställd. Det är världens största demensregister i sitt slag men har ändå sina begränsningar.
Många diagnoser i primävården
– Alla minnesmottagningar i landet registrerar i SveDem men betydligt färre vårdcentraler är anslutna. Och vi misstänker att det är i primärvården som de allra flesta demensdiagnoser ställs, säger Emil Aho.
Det senaste året har han därför ägnat sig åt att samla in diagnosdata från landets regioner.
– I regionerna Skåne, Stockholm och Västra Götaland finns stora databaser där vi relativt enkelt kan få fram uppgifter om bland annat diagnoser. I övriga regioner är det något mer tidskrävande, bland annat på grund av att alla privata vårdcentraler måste godkänna att informationen skickas till oss, säger Emil Aho.
Analyser i höst
Framåt hösten hoppas Emil Aho ha samlat in så pass mycket data att analysarbetet kan påbörjas.
Ladda ned Research plan – disease progression, treatment, prognosis and resource utilisation in dementia (nytt fönster)
Text: Magnus Westlander
Hur många personer i Sverige är diagnosticerade med Alzheimers sjukdom? När får de sin diagnos och vilka undersökningar har då gjorts? Det är bara några av de frågor som forskarna vid Karolinska Institutet hoppas få svar på.
– Sedan har vi gruppen med MCI (lindrig kognitiv funktionsnedsättning red anm), något som kan vara ett förstadium till Alzheimers sjukdom. Hur många som är diagnosticerade med MCI har vi för närvarande inte ens några rimliga uppskattningar på men även det är något som kartläggningen kan ge svar på, säger Emil Aho, doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet.
Länkar samman patientdata
Kartläggningen länkar samman patientdata från en rad olika register och forskningsstudier. Det handlar bland annat om Socialstyrelsens patient- och läkemedelsregister. Befolkningsstudien H-70, som följer äldre personer över tid, är en annan värdefull källa, liksom olika studier av biomarkörer.
Andra data hämtas från nationella kvalitetsregister som BPSD-registret och SveDem. I SveDem kan man följa den behandling och det stöd som patienterna får från att diagnosen är ställd. Det är världens största demensregister i sitt slag men har ändå sina begränsningar.
Många diagnoser i primävården
– Alla minnesmottagningar i landet registrerar i SveDem men betydligt färre vårdcentraler är anslutna. Och vi misstänker att det är i primärvården som de allra flesta demensdiagnoser ställs, säger Emil Aho.
Det senaste året har han därför ägnat sig åt att samla in diagnosdata från landets regioner.
– I regionerna Skåne, Stockholm och Västra Götaland finns stora databaser där vi relativt enkelt kan få fram uppgifter om bland annat diagnoser. I övriga regioner är det något mer tidskrävande, bland annat på grund av att alla privata vårdcentraler måste godkänna att informationen skickas till oss, säger Emil Aho.
Analyser i höst
Framåt hösten hoppas Emil Aho ha samlat in så pass mycket data att analysarbetet kan påbörjas.
Ladda ned Research plan – disease progression, treatment, prognosis and resource utilisation in dementia (nytt fönster)
Text: Magnus Westlander
Nya sätt att betala för nya läkemedel
Nya läkemedel mot alzheimer kan snart vara på gång, något som ställer hälso- och sjukvården inför stora utmaningar. En rapport inom ramen för innovationsmiljön PREDEM lyfter bland annat fram behovet av nya betalningslösningar.
Svenskutvecklade lecanemab används sedan ett år tillbaka som läkemedel mot Alzheimers sjukdom i USA. Nu väntar läkemedelsbolaget Eisai på tillstånd för att få marknadsföra lecanemab i Europa. Ett klartecken från den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) skulle innebära ett stort framsteg för personer med Alzheimers sjukdom men även en omfattande utmaning för det svenska hälso- och sjukvårdssystemet.
Det handlar om en stor potentiell patientgrupp – uppskattningsvis lever närmare 100 000 personer i Sverige med Alzheimers sjukdom. Med ett nytt läkemedel som kan bromsa sjukdomsförloppet kommer troligen många som inte har någon diagnos, men har en oro över exempelvis sitt minne, att söka sig till vården i hopp om att få tillgång till den nya behandlingen.
– Trycket på sjukvården kan komma att öka kraftigt, även på grund av att lecanemab ska intas intravenöst på en vårdklinik. Därför behöver vi troligtvis se över alternativa betalningsformer för diagnostik och behandling, säger Oskar Frisell, projektledare vid Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) och huvudförfattare till rapporten Prevention, diagnostik och sjukdomsmodifierande behandling av kognitiv svikt och demenssjukdomar – hur kan vi betala för det?
Förhandlingar med läkemedelsbolagen
Idag står regionerna för större delen av läkemedelsnotan för läkemedel som ges på klinik. Priserna på de enskilda läkemedlen bestäms efter förhandlingar med läkemedelsbolagen, ofta i samråd med Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV). Värdebaserad prissättning är den betalningsform som används.
– Priset sätts per dos, patient eller behandling. Utgångspunkten är hur stor den kliniska nyttan är, det vill säga läkemedlets hälsoeffekter för patienterna. Stora hälsoeffekter kan göra att läkemedlet blir kostnadseffektivt även vid ett mycket högt pris, säger Oskar Frisell.
Även hur vanligt och hur allvarligt tillståndet är vägs in. För läkemedel mot sällsynta och svåra sjukdomstillstånd är regionerna beredda att betala mer. TLV tar däremot endast hänsyn till hur allvarligt sjukdomstillståndet är i sina beslut.
Okända långsiktiga effekter
– När det gäller lecanemab ställs den värdebaserade prissättningen inför tydliga utmaningar, bland annat för att läkemedlets hälsoeffekter är okända på längre sikt. En felaktig uppskattning av effekterna kan leda till att skattebetalarna får betala för ett läkemedel som inte visar sig vara kostnadseffektivt eller, tvärtom, att läkemedelsbolagets ersättning blir för liten.
I fallet med Alzheimers sjukdom så kommer troligtvis en kostnadseffektiv behandling, där en värdebaserad ersättningsmodell används, ändå inte innebära att alla som potentiellt har nytta av behandlingen också får tillgång till den. Detta på grund av att budgetpåverkan väntas bli stor när både kostnad för läkemedel, diagnostik och uppföljning vägs in.
Två alternativa betalningslösningar
Hur kan man då lösa denna knut? I IHE-rapporten tar författarna upp alternativa betalningslösningar. I princip handlar det om två grundtyper: finansiella och utfallsbaserade. Oskar Frisell ger ett par exempel.
– En finansiell betalningsmodell kan vara att regionerna helt enkelt får en rabatt som sänker priset på läkemedlet och gör att det åtminstone på kort sikt kan bli kostnadseffektivt. Storleken på dessa rabatter är oftast hemliga.
Utfallsbaserade modeller länkar betalningen i stället till den faktiska nyttan av läkemedlet.
– Man kan tänka sig att regionerna betalar en viss summa för varje patient mot att patienterna om fem år får en viss bestämd hälsoförbättring. I annat fall får läkemedelsbolaget betala tillbaka värdet som motsvarar mellanskillnaden i förväntad och uppnådd hälsoförbättring, säger Oskar Frisell.
Sprider riskerna
I rapporten diskuteras för- och nackdelar med olika betalningslösningar. Gemensamt för dem är att de syftar till att sprida riskerna.
– För regionerna, och indirekt skattebetalarna, handlar det om att minimera risken att betala för något som inte har någon effekt. Läkemedelsbolaget får å sin sida möjlighet att tidigt sälja sin produkt och kan sedan ta fram data som visar att den verkligen fungerar.
En annan aspekt av lecanemab, och sannolikt även framtida sjukdomsmodifierande läkemedel mot Alzheimers sjukdom, är att kostnader och besparingar förskjuts mellan olika samhällssektorer. Av en tidigare PREDEM-rapport framgår att ca 80 procent av samhällets kostnader för demenssjukdomar faller på landets kommuner och mindre än 2 procent på regionerna.
Kostnader förskjuts till regionerna
Detta kan komma att förändras, om lecanemab godkänns och fungerar som man hoppas. Besparingarna sker då sannolikt i kommunerna i form av ett minskat behov av särskilt boende och andra stödinsatser. Regionerna som betalar för diagnostik, läkemedel och den intravenösa behandlingen väntas däremot få ökade kostnader.
– Det kan ju visa sig att lecanemab är kostnadseffektivt och har en god effekt men eftersom den potentiella patientgruppen är stor saknar regionerna resurser att betala för det. Därför tror vi att staten på sikt behöver ta en större roll för finansieringen av den här typen av läkemedel där omfattande diagnostik krävs, säger Oskar Frisell.
Magnus Westlander
Svenskutvecklade lecanemab används sedan ett år tillbaka som läkemedel mot Alzheimers sjukdom i USA. Nu väntar läkemedelsbolaget Eisai på tillstånd för att få marknadsföra lecanemab i Europa. Ett klartecken från den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) skulle innebära ett stort framsteg för personer med Alzheimers sjukdom men även en omfattande utmaning för det svenska hälso- och sjukvårdssystemet.
Det handlar om en stor potentiell patientgrupp – uppskattningsvis lever närmare 100 000 personer i Sverige med Alzheimers sjukdom. Med ett nytt läkemedel som kan bromsa sjukdomsförloppet kommer troligen många som inte har någon diagnos, men har en oro över exempelvis sitt minne, att söka sig till vården i hopp om att få tillgång till den nya behandlingen.
– Trycket på sjukvården kan komma att öka kraftigt, även på grund av att lecanemab ska intas intravenöst på en vårdklinik. Därför behöver vi troligtvis se över alternativa betalningsformer för diagnostik och behandling, säger Oskar Frisell, projektledare vid Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) och huvudförfattare till rapporten Prevention, diagnostik och sjukdomsmodifierande behandling av kognitiv svikt och demenssjukdomar – hur kan vi betala för det?
Förhandlingar med läkemedelsbolagen
Idag står regionerna för större delen av läkemedelsnotan för läkemedel som ges på klinik. Priserna på de enskilda läkemedlen bestäms efter förhandlingar med läkemedelsbolagen, ofta i samråd med Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV). Värdebaserad prissättning är den betalningsform som används.
– Priset sätts per dos, patient eller behandling. Utgångspunkten är hur stor den kliniska nyttan är, det vill säga läkemedlets hälsoeffekter för patienterna. Stora hälsoeffekter kan göra att läkemedlet blir kostnadseffektivt även vid ett mycket högt pris, säger Oskar Frisell.
Även hur vanligt och hur allvarligt tillståndet är vägs in. För läkemedel mot sällsynta och svåra sjukdomstillstånd är regionerna beredda att betala mer. TLV tar däremot endast hänsyn till hur allvarligt sjukdomstillståndet är i sina beslut.
Okända långsiktiga effekter
– När det gäller lecanemab ställs den värdebaserade prissättningen inför tydliga utmaningar, bland annat för att läkemedlets hälsoeffekter är okända på längre sikt. En felaktig uppskattning av effekterna kan leda till att skattebetalarna får betala för ett läkemedel som inte visar sig vara kostnadseffektivt eller, tvärtom, att läkemedelsbolagets ersättning blir för liten.
I fallet med Alzheimers sjukdom så kommer troligtvis en kostnadseffektiv behandling, där en värdebaserad ersättningsmodell används, ändå inte innebära att alla som potentiellt har nytta av behandlingen också får tillgång till den. Detta på grund av att budgetpåverkan väntas bli stor när både kostnad för läkemedel, diagnostik och uppföljning vägs in.
Två alternativa betalningslösningar
Hur kan man då lösa denna knut? I IHE-rapporten tar författarna upp alternativa betalningslösningar. I princip handlar det om två grundtyper: finansiella och utfallsbaserade. Oskar Frisell ger ett par exempel.
– En finansiell betalningsmodell kan vara att regionerna helt enkelt får en rabatt som sänker priset på läkemedlet och gör att det åtminstone på kort sikt kan bli kostnadseffektivt. Storleken på dessa rabatter är oftast hemliga.
Utfallsbaserade modeller länkar betalningen i stället till den faktiska nyttan av läkemedlet.
– Man kan tänka sig att regionerna betalar en viss summa för varje patient mot att patienterna om fem år får en viss bestämd hälsoförbättring. I annat fall får läkemedelsbolaget betala tillbaka värdet som motsvarar mellanskillnaden i förväntad och uppnådd hälsoförbättring, säger Oskar Frisell.
Sprider riskerna
I rapporten diskuteras för- och nackdelar med olika betalningslösningar. Gemensamt för dem är att de syftar till att sprida riskerna.
– För regionerna, och indirekt skattebetalarna, handlar det om att minimera risken att betala för något som inte har någon effekt. Läkemedelsbolaget får å sin sida möjlighet att tidigt sälja sin produkt och kan sedan ta fram data som visar att den verkligen fungerar.
En annan aspekt av lecanemab, och sannolikt även framtida sjukdomsmodifierande läkemedel mot Alzheimers sjukdom, är att kostnader och besparingar förskjuts mellan olika samhällssektorer. Av en tidigare PREDEM-rapport framgår att ca 80 procent av samhällets kostnader för demenssjukdomar faller på landets kommuner och mindre än 2 procent på regionerna.
Kostnader förskjuts till regionerna
Detta kan komma att förändras, om lecanemab godkänns och fungerar som man hoppas. Besparingarna sker då sannolikt i kommunerna i form av ett minskat behov av särskilt boende och andra stödinsatser. Regionerna som betalar för diagnostik, läkemedel och den intravenösa behandlingen väntas däremot få ökade kostnader.
– Det kan ju visa sig att lecanemab är kostnadseffektivt och har en god effekt men eftersom den potentiella patientgruppen är stor saknar regionerna resurser att betala för det. Därför tror vi att staten på sikt behöver ta en större roll för finansieringen av den här typen av läkemedel där omfattande diagnostik krävs, säger Oskar Frisell.
Magnus Westlander
Prevention, diagnostik och sjukdomsmodifierande behandling av kognitiv svikt och demenssjukdomar – hur kan vi betala för det? Frisell O, Bexelius C, Jönsson L, Lindgren P, Persson S, IHE-rapport 2024:2 | Ladda ned från IHE:s webb (nytt fönster)
MMSE-NR3 är nu tillgängligt på svenska
Bedömningsinstrumentet MMSE-NR3 kan nu laddas ned via Svenskt Demenscentrums webb. Det har utvecklats vid norska Nasjonalt senter for aldring og helse och används vid utredning av kognitiv svikt.
MMSE-NR3 omfattar 30 frågor och ger en grov uppskattning av testpersonens kognitiva funktioner.
– Genom att det norska MMSE-NR3 översatts till svenska kan vi nu erbjuda avgiftsfri nedladdning via vår webbportal. Det är naturligtvis glädjande eftersom det är ett efterfrågat instrument som även rekommenderas i de nationella riktlinjerna vid utredning av personer med misstänkt kognitiv svikt, säger Wilhelmina Hoffman, chef vid Svenskt Demenscentrum.
Avgiftsfri nedladdning
MMSE-NR3 har ursprungligen tagits fram av Nasjonalt senter for aldring og helse, Svenskt Demenscentrums norska systercentrum. På initiativ av företaget Mindmore har det översatts till svenska och fått det norska centrumets godkännande att göra det avgiftsfritt tillgängligt i Sverige.
Under översättningen och bearbetningen av MMSE-NR3 har Mindmore samarbetat med Svensk förening för kognitiv medicin. En rad experter har varit involverade, bland andra neuropsykolog Beata Terzis som låg bakom utvecklingen av MMSE-SR som nu MMSE-NR3 ersätter.
Även digital version
Vid sidan av den pappersbaserade versionen av MMSE-NR3 har Mindmore tagit fram en avgiftsbelagd digital version. Enligt företaget har den flera fördelar, bland annat genom att vara enklare att administrera och rätta.
MMSE-NR3 omfattar 30 frågor och ger en grov uppskattning av testpersonens kognitiva funktioner.
– Genom att det norska MMSE-NR3 översatts till svenska kan vi nu erbjuda avgiftsfri nedladdning via vår webbportal. Det är naturligtvis glädjande eftersom det är ett efterfrågat instrument som även rekommenderas i de nationella riktlinjerna vid utredning av personer med misstänkt kognitiv svikt, säger Wilhelmina Hoffman, chef vid Svenskt Demenscentrum.
Avgiftsfri nedladdning
MMSE-NR3 har ursprungligen tagits fram av Nasjonalt senter for aldring og helse, Svenskt Demenscentrums norska systercentrum. På initiativ av företaget Mindmore har det översatts till svenska och fått det norska centrumets godkännande att göra det avgiftsfritt tillgängligt i Sverige.
Under översättningen och bearbetningen av MMSE-NR3 har Mindmore samarbetat med Svensk förening för kognitiv medicin. En rad experter har varit involverade, bland andra neuropsykolog Beata Terzis som låg bakom utvecklingen av MMSE-SR som nu MMSE-NR3 ersätter.
Även digital version
Vid sidan av den pappersbaserade versionen av MMSE-NR3 har Mindmore tagit fram en avgiftsbelagd digital version. Enligt företaget har den flera fördelar, bland annat genom att vara enklare att administrera och rätta.
Läs mer och ladda ned MMSE-NR3 via Svenskt Demenscentrums webb eller direkt från Mindmores webb.