Sjuksköterska

Välmeriterad sjuksköterska får Silviahemmets stipendium 

Från prisutdelningen
Fr.v. Claes Dinkelspiel, professor Maria Eriksdotter, Drottning Silvia,
docent Helle Wijk och Wilhelmina Hoffman, chef för Silviahemmet.

För första gången har Silviahemmets Forsknings- och Utbildningsstipendium tilldelats en sjuksköterska. Den 22 mars tog docent Helle Wijk emot diplomet ur H.M. Drottningens hand vid en ceremoni under Silviahemmets stora inspirationsdag på Hotell Hilton i Stockholm. Stipendiet är på 50 000 kr.

Helle Wijk är doktor i medicinsk vetenskap, docent i omvårdnad och universitetslektor vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Hon får året stipendium "för sitt betydelsefulla arbete för kunskapsutvecklingen gällande intern miljö i vård- och omsorgsboende för personer med demenssjukdom".

Hennes forskningsrön har i högsta grad haft en högst praktisk tillämpning ute i verksamheterna. Inte minst har hon ökat medvetenheten om färgval och kontrasters betydelse för en personcentrerad omvårdnad.

Förutom forskning har Helle Wijk utbildat och föreläst. Hon har gett ut en rad läroböcker för sjuksköterskor med särskild betoning på boendemiljöns utformning. Dessutom har hon varit delaktig i arbetet med de nationella riktlinjerna. Hon är även knuten till Svenskt Demenscentrum sedan 2008 då det bildades.

Vi som har förmånen att ha Helle Wijk som arbetskamrat gläds med henne åt den fina och välförtjänta utmärkelsen.

Från prisutdelningen
Fr.v. Claes Dinkelspiel, professor Maria Eriksdotter, Drottning Silvia,
docent Helle Wijk och Wilhelmina Hoffman, chef för Silviahemmet.

För första gången har Silviahemmets Forsknings- och Utbildningsstipendium tilldelats en sjuksköterska. Den 22 mars tog docent Helle Wijk emot diplomet ur H.M. Drottningens hand vid en ceremoni under Silviahemmets stora inspirationsdag på Hotell Hilton i Stockholm. Stipendiet är på 50 000 kr.

Helle Wijk är doktor i medicinsk vetenskap, docent i omvårdnad och universitetslektor vid institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet. Hon får året stipendium "för sitt betydelsefulla arbete för kunskapsutvecklingen gällande intern miljö i vård- och omsorgsboende för personer med demenssjukdom".

Hennes forskningsrön har i högsta grad haft en högst praktisk tillämpning ute i verksamheterna. Inte minst har hon ökat medvetenheten om färgval och kontrasters betydelse för en personcentrerad omvårdnad.

Förutom forskning har Helle Wijk utbildat och föreläst. Hon har gett ut en rad läroböcker för sjuksköterskor med särskild betoning på boendemiljöns utformning. Dessutom har hon varit delaktig i arbetet med de nationella riktlinjerna. Hon är även knuten till Svenskt Demenscentrum sedan 2008 då det bildades.

Vi som har förmånen att ha Helle Wijk som arbetskamrat gläds med henne åt den fina och välförtjänta utmärkelsen.

Publicerad: 2017-06-16, Uppdaterad: 2020-01-14

Utbildning för att jobba säkert med läkemedel 

Webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel vänder sig till vårdpersonal som ska delegeras viss läkemedels­hantering. Utbildningen är avgiftsfri och består av fem delkurser som var och en tar ca 15-30 minuter. För att kuna göra det avslutande kunskapstestet måste man ha gått igenom hela utbildningen. Vid godkänt kunskapstest kan ett diplom laddas ned.

Genomgången utbildning ger baskunskaper för att:

  • ge läkemedel i rätt tid, till rätt person på rätt sätt
  • ge god omvårdnad som komplement och alternativ till läkemedel
  • känna igen risker och uppmärksamma, reagera och signalera vid förändringar
  • förstå roll och ansvar vid delegering
  • uppmärksamma symtom vid diabetes och ge insulin.

Jobba säkert med läkemedel är framtagen av Sveriges Kommuner och Landsting och är tillgänglig via Svenskt Demenscentrums utbildningsportal. Läs mer under Utbildning

Webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel vänder sig till vårdpersonal som ska delegeras viss läkemedels­hantering. Utbildningen är avgiftsfri och består av fem delkurser som var och en tar ca 15-30 minuter. För att kuna göra det avslutande kunskapstestet måste man ha gått igenom hela utbildningen. Vid godkänt kunskapstest kan ett diplom laddas ned.

Genomgången utbildning ger baskunskaper för att:

  • ge läkemedel i rätt tid, till rätt person på rätt sätt
  • ge god omvårdnad som komplement och alternativ till läkemedel
  • känna igen risker och uppmärksamma, reagera och signalera vid förändringar
  • förstå roll och ansvar vid delegering
  • uppmärksamma symtom vid diabetes och ge insulin.

Jobba säkert med läkemedel är framtagen av Sveriges Kommuner och Landsting och är tillgänglig via Svenskt Demenscentrums utbildningsportal. Läs mer under Utbildning

Publicerad: 2019-11-21, Uppdaterad: 2020-01-14

bild på Jobba med läkemedel

 

Välbefinnande är möjligt 

God demensvård bygger på relationer och relationer formas av tid, tillit och trygghet. Det säger sjuksköterskan Iréne Ericsson som har doktorerat på välbefinnande och demens.

Välbefinnande och demens är också namnet på den doktorsavhandling som hon försvarade vid Hälsohögskolan i Jönköping i mitten av september. Titeln kan nog uppfattas lite provocerande, tror Iréne Ericsson, i synnerhet som den avser äldre personer i måttlig till svår demensfas.

– Men medvetenheten hos personer med långt gången demens är påtagligt mycket större än vad man i allmänhet tror. Och bara för att man förlorat större delen av sitt språk och har svårt att kommunicera saknar man inte behov och önskningar.

Iréne Ericsson är övertygad om att demenssjuka ofta omedvetet kränks, både av anhöriga och professionell vårdpersonal, på grund av att deras medvetenhetsgrad underskattas.

– Vi måste inse att personer med demens kan uppfatta vad vi gör och säger, även om de inte längre kan uttrycka sig med ord, säger hon.

Vad vi gör och hur vi beter oss spelar alltså roll. Frågan är då vad som är viktigt för att kunna uppleva välbefinnande när man är svårt demenssjuk. Social gemenskap? Ja, svarar Iréne Ericsson, men bara om det leder till en relation. För relationen är central för känslan av välbefinnande hävdar hon.

I sin forskning har hon bland annat analyserat videoupptagningar med personal och vårdtagare. De senare har hon även intervjuat. Iréne Ericsson filmade på två demensboenden där man infört så kallade "egentid". Denna stund, som varken kretsade kring omvårdnad eller praktiska sysslor, gjorde det möjligt att etablera en relation mellan kontaktperson och vårdtagare vilket ledde till att man såg på varandra på ett nytt sätt.

Iréne Ericsson fascinerades många gånger av kontaktpersonens bemötande. Små detaljer skapade tillit och

God demensvård bygger på relationer och relationer formas av tid, tillit och trygghet. Det säger sjuksköterskan Iréne Ericsson som har doktorerat på välbefinnande och demens.

Välbefinnande och demens är också namnet på den doktorsavhandling som hon försvarade vid Hälsohögskolan i Jönköping i mitten av september. Titeln kan nog uppfattas lite provocerande, tror Iréne Ericsson, i synnerhet som den avser äldre personer i måttlig till svår demensfas.

– Men medvetenheten hos personer med långt gången demens är påtagligt mycket större än vad man i allmänhet tror. Och bara för att man förlorat större delen av sitt språk och har svårt att kommunicera saknar man inte behov och önskningar.

Iréne Ericsson är övertygad om att demenssjuka ofta omedvetet kränks, både av anhöriga och professionell vårdpersonal, på grund av att deras medvetenhetsgrad underskattas.

– Vi måste inse att personer med demens kan uppfatta vad vi gör och säger, även om de inte längre kan uttrycka sig med ord, säger hon.

Vad vi gör och hur vi beter oss spelar alltså roll. Frågan är då vad som är viktigt för att kunna uppleva välbefinnande när man är svårt demenssjuk. Social gemenskap? Ja, svarar Iréne Ericsson, men bara om det leder till en relation. För relationen är central för känslan av välbefinnande hävdar hon.

I sin forskning har hon bland annat analyserat videoupptagningar med personal och vårdtagare. De senare har hon även intervjuat. Iréne Ericsson filmade på två demensboenden där man infört så kallade "egentid". Denna stund, som varken kretsade kring omvårdnad eller praktiska sysslor, gjorde det möjligt att etablera en relation mellan kontaktperson och vårdtagare vilket ledde till att man såg på varandra på ett nytt sätt.

Iréne Ericsson fascinerades många gånger av kontaktpersonens bemötande. Små detaljer skapade tillit och trygghet, som att duka fint och lägga en sötsak på kaffebrickan.

– Detta var också bara ett av flera sätt att signalera att man tog sig tid, något som visade sig vara jätteviktigt för att bygga en relation.

Under "egentiden" satt kontaktpersonen ofta på en pall med ansiktet vänt något uppåt mot personen med demens. På så sätt förstärktes känslan av att vårdtagaren stod i centrum.

– En demenssjuk kvinna sade efter ett "egentids"-möte att hon var så glad över att hon hade fått berätta om hur det var förr. Upplevelsen av att andra lyssnar på mig och att "jag faktiskt kan bidra med något" stärkte välbefinnandet, säger Iréne Ericsson.

Synen på den demenssjuke som en person med resurser präglar Iréne Ericssons forskning. Det gäller även arbetet med KUD, Klinisk utvärdering vid måttlig till svår demens, ett test som hon validerat i sin avhandling. KUD har hon utvecklat som en reaktion på MMT, det kognitiva test som är etablerat sedan många år men som Iréne Ericsson i många fall tycker är kränkande

– Medan MMT mäter vad man inte kan, det vill säga förlust av kognitiv förmåga, tar KUD fasta på vad som finns kvar av kognitiv förmåga. Det återstår en hel del utvecklingsarbete men på sikt hoppas jag KUD kan bli ett alternativ till MMT, säger Iréne Ericsson.

Magnus Westlander

"Välbefinnande och demens - Aspekter på välbefinnande
hos äldre personer med måttlig till svår demenssjukdom".
Iréne Ericsson (Hälsohögskolan, Jönköping)

Publicerad: 2011-11-24, Uppdaterad: 2020-01-14

 

bild på Iréne Ericsson
Även svårt demenssjuka personer kan uppleva välbefinnande, säger Iréne Ericsson.

Länk till avhandlingen »

Diagnostik av ätproblem 

Edinburgh Feeding Evaluation in Dementia (EdFED) är ett omtalat instrument som används för att diagnostisera ätproblem och behov av ätstödjande åtgärder. Det har hittills inte används så mycket i Sverige.
Ladda ned pdf (nytt fönster, 1 sid)

Edinburgh Feeding Evaluation in Dementia (EdFED) är ett omtalat instrument som används för att diagnostisera ätproblem och behov av ätstödjande åtgärder. Det har hittills inte används så mycket i Sverige.
Ladda ned pdf (nytt fönster, 1 sid)

Publicerad: 2011-02-17, Uppdaterad: 2020-01-14

Kunskaper förändrade demensvården 

När ett nytt fall av vanvård uppmärksammas i medierna ställer sig en och annan frågan: var det ändå inte bättre förr? Wallis Jansson ser tillbaka på sin yrkeskarriär och konstaterar att demensvård länge handlade om att gissa och hoppas att man gjorde rätt.

För 50 år sedan gick jag på sjuksköterskeskola. Ingen pratade om demenssjukdomar på hela utbildningen, inget var nämnt i kursplanen om dessa sjukdomar eller hur man skulle bemöta och förhålla sig till de personer som var drabbade. Det fanns helt enkelt inga kunskaper.

Under min praktikplacering i psykiatri träffade jag flera patienter, som jag aldrig fick något grepp om vilken diagnos de hade. Ingen kunde heller förklara. Jag har flera av dem fortfarande helt klara i mitt minne, de har inte släppt mig, trots att så lång tid har gått. Nu när jag kan mer om demens och vad det innebär, förstår jag.

På den tiden sa man att de här personerna var åderförkalkade, senila eller att de hade gått i barndom, och de togs ofta om hand på låsta avdelningar på stora mentalsjukhus, om de inte gömdes i hemmen.

Detta var alltså runt 1960.
 

Ett hopp fram till början av 1980-talet. Hur såg det ut då? Då arbetade jag som sjuksköterska på det som på den tiden kallades långvård. Då fanns ordet demens i alla fall, men inte så mycket mer.

Högst upp på det stora sjukhuset (våning 9) fanns en demensavdelning som var låst och där 48 patienter vandrade fram och tillbaka hela dagarna och ibland även på nätterna. På de övriga sex avdelningarna, som var lika stora, fanns också patienter med demens och de var då blandade med patienter med andra sjukdomar.

Som personal var det väldigt svårt att veta vad vi skulle svara när patienterna kom med alla sina frågor om och om igen, och hur vi skulle bemöta dem i olika svåra situationer som kunde uppstå. Det var jättesvårt att förstå vad

När ett nytt fall av vanvård uppmärksammas i medierna ställer sig en och annan frågan: var det ändå inte bättre förr? Wallis Jansson ser tillbaka på sin yrkeskarriär och konstaterar att demensvård länge handlade om att gissa och hoppas att man gjorde rätt.

För 50 år sedan gick jag på sjuksköterskeskola. Ingen pratade om demenssjukdomar på hela utbildningen, inget var nämnt i kursplanen om dessa sjukdomar eller hur man skulle bemöta och förhålla sig till de personer som var drabbade. Det fanns helt enkelt inga kunskaper.

Under min praktikplacering i psykiatri träffade jag flera patienter, som jag aldrig fick något grepp om vilken diagnos de hade. Ingen kunde heller förklara. Jag har flera av dem fortfarande helt klara i mitt minne, de har inte släppt mig, trots att så lång tid har gått. Nu när jag kan mer om demens och vad det innebär, förstår jag.

På den tiden sa man att de här personerna var åderförkalkade, senila eller att de hade gått i barndom, och de togs ofta om hand på låsta avdelningar på stora mentalsjukhus, om de inte gömdes i hemmen.

Detta var alltså runt 1960.
 

Ett hopp fram till början av 1980-talet. Hur såg det ut då? Då arbetade jag som sjuksköterska på det som på den tiden kallades långvård. Då fanns ordet demens i alla fall, men inte så mycket mer.

Högst upp på det stora sjukhuset (våning 9) fanns en demensavdelning som var låst och där 48 patienter vandrade fram och tillbaka hela dagarna och ibland även på nätterna. På de övriga sex avdelningarna, som var lika stora, fanns också patienter med demens och de var då blandade med patienter med andra sjukdomar.

Som personal var det väldigt svårt att veta vad vi skulle svara när patienterna kom med alla sina frågor om och om igen, och hur vi skulle bemöta dem i olika svåra situationer som kunde uppstå. Det var jättesvårt att förstå vad de menade och hur vi skulle bete oss. Ingen visste något utan vi fick gissa.

Och vad gissade vi?

Jo – vi resonerade som så, att om någon hade förlorat funktionen i en bruten arm till exempel, så var träning väldigt viktig för att man skulle få tillbaka funktionen i armen. Vi tänkte då att om man nu har förlorat sitt minne så ska vi väl träna minnet. Och vi tränade minnet och ställde frågor som patienterna inte kunde svara på.

Vi trodde också att vi skulle föra patienterna, som ju levde mer eller mindre i sina världar, tillbaka till verkligheten. Varje gång någon frågade efter mamma (och det kunde ju samma person göra flera gånger om dagen), så talade vi om för dem att mamma var död sedan lång tid tillbaka.

Vi gjorde verkligen så gott vi kunde och hoppades att vi gjorde rätt. Men vi gjorde inte rätt.
 

Från början av 80-talet och framåt har det skett stora framsteg. Demenssjukdomar har blivit ett stort forskningsområde i hela världen och med Sverige på en framskjuten plats. Medicinsk forskning har skördat stora framgångar sedan dess och parallellt med den har det pågått omvårdnadsforskning, där sjuksköterskor, arbetsterapeuter och vårdlärare till exempel har studerat hur personer med demens ska bemötas för att de ska må bra och få dagar med livskvalitet.

Förut visste vi inget – nu vet vi mycket och nya rön duggar tätt.

I dag ställer vi inte frågor som vi vet att vi inte kan få svar på.
I dag ger vi inte Hulda dödsbudet att hennes mamma är död flera gånger om dagen.

I dag har vi helt andra vägar att gå.
I dag ser också boendena helt annorlunda ut.

Det är viktigt att forskningsrönen snabbt kommer de sjuka personerna till del, och för att det ska vara möjligt måste ju personal få del av kunskaperna först. Därför känns det bra att det satsas på utbildning av personalen i dag.

God omvårdnad är den bästa medicinen. Att bedriva vård och omsorg om personer med demens hör till de mest kvalificerade arbeten inom vården. Förhållningssättet måste vara integrerat i vårdaren som måste vara aktiv med både hjärna oh hjärta.

Och varför är det så kvalificerat?

Man måste kunna se vad som inte syns och höra vad som inte sägs.
Man måste kunna förstå och göra sig förstådd också när orden fattas.
Men utan kunskap är det svårt att förstå.

Kunskap är nyckeln till förståelse

Wallis Jansson, sjuksköterska, med dr och projektledare på Nestor
FoU-center.

Publicerad: 2008-11-27, Uppdaterad: 2020-01-14

bild på Wallis Jansson
"Högst upp på det stora sjukhuset fanns en demensavdelning som var låst och där 48 patienter vandrade fram och tillbaka hela dagarna, berättar Wallis Jansson som gick på sjuksköterskeskola för över 50 år sedan.

Minnesmottagning brobyggare i vårdkedjan 

I Västra Östergötlands prisade vårdkedja spelar minnesmottagningen i Motala en aktiv roll. Personalen ger expertstöd till demensutredningar och har tagit initiativ till att kognitiv svikt fångas upp på lasarettet.

Tove Hultberg Vi har även tillsammans med Maria Kling, som är demenssjuksköterska i kommunen, utbildat lasarettets personal i demens. Ambitionen, att skapa ett mer demensvänligt sjukhus, har stöd av ledningen, säger Tove Hultberg, sjuksköterska på minnesmottagningen vid Motala lasarett.

En minnesmottagnings huvuduppgift brukar vara att utreda misstänkt demens och att följa upp diagnosticerade patienter. Det gäller även den i Motala. Även här är målgruppen patienter som primärvården saknar resurser och kompetens för att utreda. Det handlar ofta om yngre patienter (under 65 år) eller andra ”svårbedömda fall”, till exempel personer med psykiatrisk diagnos eller komplicerade sjukdomsförlopp.
 

Men minnesmottagningen är också en viktig länk i Västra Östergötlands vårdkedja som fick Svenska Demensregistrets kvalitetspris 2017 (se faktaruta). Personalen är involverad i flera samarbeten, både inom och utanför sjukhuset. Ett exempel är de återkommande konsultationsträffarna med personal från vårdcentraler och kommuner i regiondelen Västra Östergötland. I den ingår även kommunerna Boxholm, Mjölby, Vadstena och Ödeshög.

Varje vårdcentral – det finns tio i regiondelen – erbjuds konsultationsträffar två gånger per år.

– Då brukar vi gå igenom enskilda, ofta svårbedömda, fall. Kan det här vara tecken på alzheimer eller är det en vaskulär demens? Vi tittar p

I Västra Östergötlands prisade vårdkedja spelar minnesmottagningen i Motala en aktiv roll. Personalen ger expertstöd till demensutredningar och har tagit initiativ till att kognitiv svikt fångas upp på lasarettet.

Tove Hultberg Vi har även tillsammans med Maria Kling, som är demenssjuksköterska i kommunen, utbildat lasarettets personal i demens. Ambitionen, att skapa ett mer demensvänligt sjukhus, har stöd av ledningen, säger Tove Hultberg, sjuksköterska på minnesmottagningen vid Motala lasarett.

En minnesmottagnings huvuduppgift brukar vara att utreda misstänkt demens och att följa upp diagnosticerade patienter. Det gäller även den i Motala. Även här är målgruppen patienter som primärvården saknar resurser och kompetens för att utreda. Det handlar ofta om yngre patienter (under 65 år) eller andra ”svårbedömda fall”, till exempel personer med psykiatrisk diagnos eller komplicerade sjukdomsförlopp.
 

Men minnesmottagningen är också en viktig länk i Västra Östergötlands vårdkedja som fick Svenska Demensregistrets kvalitetspris 2017 (se faktaruta). Personalen är involverad i flera samarbeten, både inom och utanför sjukhuset. Ett exempel är de återkommande konsultationsträffarna med personal från vårdcentraler och kommuner i regiondelen Västra Östergötland. I den ingår även kommunerna Boxholm, Mjölby, Vadstena och Ödeshög.

Varje vårdcentral – det finns tio i regiondelen – erbjuds konsultationsträffar två gånger per år.

– Då brukar vi gå igenom enskilda, ofta svårbedömda, fall. Kan det här vara tecken på alzheimer eller är det en vaskulär demens? Vi tittar på testresultat tillsammans, hjälper till att analysera och tolka. Även frågor om läkemedel och BPSD-problematik diskuteras ofta, säger Tove Hultberg.

Vid konsultationsträffarna deltar även kommunernas arbetsterapeuter och demenssjuksköterskor som i hög grad är involverade i demensutredningarna. Arbetsfördelningen som styrs av regiondelens vårdprocessprogram innebär att arbetsterapeuter och demenssjuksköterskor tar fram det mesta av underlaget för diagnosen, inklusive MMSE och Klocktest. Primärvårdens läkare ansvarar för demensutredningens medicinska undersökningar och ställer diagnos.

Tove Hultberg framhåller att värdet av konsultationsträffarna inte bara handlar om kunskapsförmedling.

– De är också betydelsefulla för att vi får ansikten på varandra. Det gör det lättare att sedan lyfta på luren eller ta kontakt med varandra på andra sätt, säger hon.

Minnesmottagningen och kommunernas demenssjuksköterskor håller också i träffar för patienter och anhöriga. Målgruppen är personer som har fått en demensdiagnos under året. Under första träffen brukar minnesmottagningens läkare delta och fördelarna med dagverksamhet lyfts fram. I den andra träffen som vänder sig till enbart anhöriga medverkar biståndshandläggare och personal från kommunernas anhörigcentrum.

 

Även inom Motala lasarett pågår fruktbara samarbeten med minnesmottagningen som initiativtagare. På den geriatriska avdelningen har en rutin införts för att fånga upp kognitiv svikt. Samtliga patienter som inte har en demensdiagnos erbjuds MMSE och Klocktest.

– Om patienten får lägre än 25 poäng på MMSE eller inte klarar Klocktestet skickar personalen en remiss till vårdcentralen. Det behöver ju inte handla om en demenssjukdom men resultaten visar ändå att patienten bör utredas, säger Tove Hultberg.

Idén till denna ”screening”, som heter på fackspråk, kommer från Skåne. Studier från universitetssjukhusets medicinavdelningar visade att kognitiv svikt var mycket vanligt bland äldre patienter samtidigt som färre än var tionde hade en demensdiagnos (se faktaruta). Detta tyder på att mörkertalet är stort, det vill säga att många patienter har en demenssjukdom utan att ha blivit diagnosticerade. 

Syftet med att screena för kognitiv svikt är att flera kan få en tidig demensdiagnos och därmed tidig behandling och hjälp. Om så har blivit fallet håller på att utredas. Ännu finns inga siffror på hur många remisser till vårdcentralen som leder till utredning och eventuell diagnos.

bild på Maria Kling– Antalet demensutredningar ökar stadigt men det har det gjort i många år, säger demenssjuksköterskan Maria Kling som ändå ser en viss attitydförändring till screeningen på vårdcentraler och bland kommunens demenssjuksköterskor.

– Särskilt i början tyckte en hel del att det var etiskt problematiskt, att testa kognitiva funktioner utan att patienten bett om det. Ändå tar vi ju blodprov rutinmässigt i vården utan att någon reagerar. 
 

Monica Minja känner igen resonemanget på den geriatriska avdelningen där hon är tillförordnad chef. Kognitiv svikt är lite av ett tabu. 

Bild på Monica Minja– Men att screena för det verkar vara ett större problem för vårdpersonal än för patienter. Självklart får man tacka nej till att testa sig men det händer sällan. Tvärtom verkar det som att testerna upplevs positivt, att man blir ordentligt utredd, säger Monica Minja. 

Många patienter på geriatriken har redan en demensdiagnos och behovet av kunskap om bland annat bemötande är stort. Hela personalgruppen har gått Svenskt Demenscentrums webbutbildning Demens ABC plus Sjukhus och demensombud har utsetts. 

– Nu har jag bjudit in Tove och Göran (läkare red anm) från Minnesmottagningen att hålla i ett etikkafé. Det finns mycket att jobba vidare med för att skapa ett mer demensvänligt sjukhus, säger Monica Minja.

Magnus Westlander 

Publicerad: 2019-11-22, Uppdaterad: 2020-01-14

 

Faktaruta

  • Motiveringen till Svenska Demensregistrets pris för bästa vårdkedja 2017. ”För ett vårdprocessprogram som följer personer med demenssjukdom genom hela vårdkedjan och stödjer samarbetet över verksamhetsgränserna och där SveDem stärker processen och ger kunskap och förutsättningar för förbättringsarbete”.
  • Västra Östergötlands vårdprocessprogram för demens (nytt fönster)
  • Studien från medicinska avdelningar vid Skåne universitetssjukhus är en del av Gustav Torison avhandling Cognitive impairment in medical inpatients (2015)

Landets första Silviasjuksköterskor 

Jag har stärkts i min yrkesroll och känner verkligen lust att jobba vidare. Det säger Ann-Marie Wall som numera kan titulera sig Silviasjuksköterska. Ett 40-tal sjuksköterskor som gått utbildningen fick i går Silviahemmets brosch och diplom ur Drottningens hand.

Ann-Marie Wall ingår i den första kullen av elever som går ut denna ettåriga högskoleutbildning inom demensområdet. Det är den enda i sitt slag för landets sjuksköterskor. Sedan 1996 har undersköterskor kunnat förkovra sig inom demensområdet genom en utbildning till Silviasyster. Denna blev högskoleutbildning 2004. Idag är båda utbildningarna nätbaserade och ges av Sophiahemmets Högskola i samverkan med Stiftelsen Silviahemmet.

Utbildningen till Silviasjuksköterska utgår från den palliativa vårdfilosofin. Den innehåller fyra kurser: Palliativ omvårdnad vid demenssjukdomar,
Specifik omvårdnad vid demenssjukdom, Ledarskap med fokus på god omvårdnad inom demensvård och Förbättringsarbete, kvalitetssäkring och pedagogiska strategier inom demensvård.

Den sista delkursen gav Anne-Marie Wall mest. Då fick demenssjuksköterskan från Säffle kommun bl a beskriva en förändringsprocess.

– Det var värdefullt eftersom jag tidigare inte jobbat så mycket med detta, samtidigt är det just det som ligger framför mig. Vi ska bilda ett demensteam i kommunen där jag, två undersköterskor och en arbetsterapeut kommer att ingå.

Anne-Marie Wall ser mest fördelar med att gå en nätbaserad distansutbildning.

– Du är inte beroende av tider och kan studera när du vill. Sen är det ju faktiskt en viss fördel att jobba och plugga samtidigt eftersom man gradvis kan tillämpa det man lär sig.

Hon får medhåll av studiekamraten Trine Johansson, demenssjuksköterska i Strömstad, som arbetat heltid under utbildningstiden.

– Det har varit ett tufft men roligt år. Och så har man blivt sporrad av koll

Jag har stärkts i min yrkesroll och känner verkligen lust att jobba vidare. Det säger Ann-Marie Wall som numera kan titulera sig Silviasjuksköterska. Ett 40-tal sjuksköterskor som gått utbildningen fick i går Silviahemmets brosch och diplom ur Drottningens hand.

Ann-Marie Wall ingår i den första kullen av elever som går ut denna ettåriga högskoleutbildning inom demensområdet. Det är den enda i sitt slag för landets sjuksköterskor. Sedan 1996 har undersköterskor kunnat förkovra sig inom demensområdet genom en utbildning till Silviasyster. Denna blev högskoleutbildning 2004. Idag är båda utbildningarna nätbaserade och ges av Sophiahemmets Högskola i samverkan med Stiftelsen Silviahemmet.

Utbildningen till Silviasjuksköterska utgår från den palliativa vårdfilosofin. Den innehåller fyra kurser: Palliativ omvårdnad vid demenssjukdomar,
Specifik omvårdnad vid demenssjukdom, Ledarskap med fokus på god omvårdnad inom demensvård och Förbättringsarbete, kvalitetssäkring och pedagogiska strategier inom demensvård.

Den sista delkursen gav Anne-Marie Wall mest. Då fick demenssjuksköterskan från Säffle kommun bl a beskriva en förändringsprocess.

– Det var värdefullt eftersom jag tidigare inte jobbat så mycket med detta, samtidigt är det just det som ligger framför mig. Vi ska bilda ett demensteam i kommunen där jag, två undersköterskor och en arbetsterapeut kommer att ingå.

Anne-Marie Wall ser mest fördelar med att gå en nätbaserad distansutbildning.

– Du är inte beroende av tider och kan studera när du vill. Sen är det ju faktiskt en viss fördel att jobba och plugga samtidigt eftersom man gradvis kan tillämpa det man lär sig.

Hon får medhåll av studiekamraten Trine Johansson, demenssjuksköterska i Strömstad, som arbetat heltid under utbildningstiden.

– Det har varit ett tufft men roligt år. Och så har man blivt sporrad av kollegernas idéer, genom kontakterna man fått via nätet, säger hon.

Drottning Silvia delade inte bara ut diplom och broscher vid avslutningsceromomin på Silviahemmet på Drottningholm. Hon har även varit personligt engagerad i tillkomsten av denna utbildning, liksom tidigare i den för undersköterskor (Silviasystrar).

– Det här är en stor dag även för mig. Nu har vi avancerade utbildningar i demens för både sjuksköterskor och undersköterskor. Båda yrkeskategorierna är ju så viktiga för teamarbetet. Min dröm är att så småningom kunna erbjuda läkarna en motsvarande utbildning, säger Drottningen.

Magnus Westlander

 

Publicerad: 2009-02-06, Uppdaterad: 2020-01-14

 

bild på ceremoni
Drottningen delar ut diplom till Ann-Marie Wall som nu kan titulera sig Silviasjuksköterska.