Lite mertid ger mycket nytta
Minskade väntetider, bättre patientsäkerhet och en garanti för att en fullständig demensutredning görs. Det är några av fördelarna med att registrera i SveDem anser demensteamet på vårdcentralen i Tranås.
– Vi visste nog även tidigare vad som ska ingå i en demensutredning. Men dels tog utredningarna lång tid, dels var det svårt att komma i mål och verkligen få fram en diagnos. Det säger Helene Lorenz, arbetsterapeut och Peter Lundin Johansson, vårdenhetschef och sjuksköterska.
Båda ingår i det demensteam som sedan länge finns på vårdcentralen i Tranås. I teamet ingår även en läkare som samarbetar med biståndshandläggare och sjuksköterskor i kommunen. År 2010 anslöt sig vårdcentralen till de nationella kvalitetsregistret SveDem.
– Vi hade börjat fundera på att göra ett eget register när vi hörde talas om SveDem, säger Helene Lorenz. Ett skäl för att gå med var att förbättra patientsäkerheten. Det fanns en risk för att vi tappade bort och missade att följa upp patienter i tid. SveDem ger också en tydlig struktur för hur en utredning ska gå till och vi får data som vi sedan använder för att förbättra.
Efter att man på vårdcentralen börjat registrera i SveDem upptäckte de att det tog lång tid från att patienten sökte tills utredningen påbörjades. Det har lett till nya rutiner.
– När en patient eller anhörig ringer hit ska den sjuksköterska som svarar alltid kontakta mig vid misstanke om demens, säger Peter Lundin Johansson. Jag ringer sedan upp patienten eller den anhöriga och ställer fler frågor.
– Jag kan prata med både patient och med anhörig, om det är ok för patienten. Sedan skickar jag över en symptomenkät, som de kan fylla i tillsammans . Samtidigt bokar jag in en tid, cirka en vecka senare, till Helene, förutsatt att patienten är med på det.
Helene Lorenz gör sedan M
Minskade väntetider, bättre patientsäkerhet och en garanti för att en fullständig demensutredning görs. Det är några av fördelarna med att registrera i SveDem anser demensteamet på vårdcentralen i Tranås.
– Vi visste nog även tidigare vad som ska ingå i en demensutredning. Men dels tog utredningarna lång tid, dels var det svårt att komma i mål och verkligen få fram en diagnos. Det säger Helene Lorenz, arbetsterapeut och Peter Lundin Johansson, vårdenhetschef och sjuksköterska.
Båda ingår i det demensteam som sedan länge finns på vårdcentralen i Tranås. I teamet ingår även en läkare som samarbetar med biståndshandläggare och sjuksköterskor i kommunen. År 2010 anslöt sig vårdcentralen till de nationella kvalitetsregistret SveDem.
– Vi hade börjat fundera på att göra ett eget register när vi hörde talas om SveDem, säger Helene Lorenz. Ett skäl för att gå med var att förbättra patientsäkerheten. Det fanns en risk för att vi tappade bort och missade att följa upp patienter i tid. SveDem ger också en tydlig struktur för hur en utredning ska gå till och vi får data som vi sedan använder för att förbättra.
Efter att man på vårdcentralen börjat registrera i SveDem upptäckte de att det tog lång tid från att patienten sökte tills utredningen påbörjades. Det har lett till nya rutiner.
– När en patient eller anhörig ringer hit ska den sjuksköterska som svarar alltid kontakta mig vid misstanke om demens, säger Peter Lundin Johansson. Jag ringer sedan upp patienten eller den anhöriga och ställer fler frågor.
– Jag kan prata med både patient och med anhörig, om det är ok för patienten. Sedan skickar jag över en symptomenkät, som de kan fylla i tillsammans . Samtidigt bokar jag in en tid, cirka en vecka senare, till Helene, förutsatt att patienten är med på det.
Helene Lorenz gör sedan MMSE-SR och klocktest på vårdcentralen och de har då med sig enkäten.
– Ofta kommer de i par, om det inte är en ensamstående person, säger Helene Lorenz. Det är då A och O att vara öppen med vad test och symptomenkät är till för och hur vi använder dem. Jag gör testerna i enrum med patienten och sedan hämtar jag den anhörige. Jag ger dem ofta en broschyr med telefonnummer och information om hur demensteamet arbetar.
Detta sker alltså redan före blodprovstagning och läkarundersökning.
Det är också vanligt att patienten sökt flera gånger för olika, ofta diffusa, kroppsliga åkommor. Läkaren kan börja misstänka att det kan handla om en demenssjukdom och vill starta en minnesutredning.
En del patienter vill inte låta sig utredas och då kan det ta tid innan man får till en utredning. Likaså om det är anhöriga som vill skydda patienten från att få en demensdiagnos.
Idag är arbetssättet med demensteam och ordentlig demensutredning etablerat på vårdcentralen. Det har lett till att alla som arbetar här är uppmärksamma på tidiga tecken. Det är en trygghet för alla på vårdcentralen att veta att teamet finns.
Den gamla inställningen, att det inte är någon vits med att utreda, finns inte lägre hos de läkare som arbetar här, säger Peter Lundin Johansson. Läkarna gör också tillräckligt många demensutredningar för att känna en säkerhet.
– Jag tror också att de känner en trygghet i att veta att vi följer upp patienten. SveDem flaggar när det är dags för uppföljning och det är något fantastiskt bra, då vet vi att ingen tappas bort, säger Helene Lorenz.
Vid uppföljningen diskuteras också hur det fungerar hemma och om det behövs stöd som hemtjänst eller dagverksamhet. Teamet samarbetar med kommunen via träffar varannan vecka.
Antalet demensutredningar har ökat successivt sedan vårdcentralen gick med i SveDem men har nu stabiliserat sig. Tar det mycket tid att registrera i SveDem?
– Vi var rädda för det och undrade hur vi skulle ro det i land, säger Helene Lorenz. Men jag tycker inte det tar för mycket tid eftersom vi verkligen har nytta av registret.
Däremot tycker det att det vore bra om vårdcentraler fick ersättning för utredningar och uppföljningar för att stimulera att fler ansluter sig.
Vilka är de största fördelarna med att registrera i SveDem?
– Det stora framsteget är att läkarna oftare än förr verkligen ställer demensdiagnoser, säger säger Peter Lundin Johansson och får medhåll av Helene Lorenz.
Som på många andra håll i landet har vakanta tjänster ibland besatts av hyrläkare i Tranås.
– Läkarna har haft olika erfarenheter med sig. De som tidigare jobbat i Skåne kanske gjorde på ett sätt, i Västernorrland på ett annat. Det kunde bli lite godtyckligt och kom mer an på den enskilda läkaren, säger Peter Lundin Johansson.
– Nu har vi en utredning som Tranås vårdcentral står för och som följer det nationella riktlinjer som finns. Det blir en form av garanti för att vi inte missar något, säger han.
Kari Molin, frilansjournalist
Att arbeta med SveDem ger många fördelar tycker Helene Lorenz och Peter Lundin Johansson.
Skåne satsar på minnesmottagningar
På Kirsebergs vårdcentral i Malmö finns en minnesmottagning. Här arbetar man med att fånga upp personer med minnesproblem som många gånger söker vård av helt andra skäl.
På bordet i väntrummet på Kirsebergs vårdcentral ligger lappar med rubriken "Har du fått sämre minne?". Det är ett test med sju frågor som besvaras med ja eller nej: "Har du fått svårare att läsa, räkna eller uttrycka dig? Har du svårt att hitta i omgivningen eller inomhus?".
Den som svarar ja på minst två frågor och lämnar in papperet blir kontaktad av minnesmottagningens ansvariga sjuksköterska. Personen hälsas välkommen till ett samtal, gärna tillsammans med en anhörig.
– Själva hjärtat i demensvården är bemötandet och på minnesmottagningen handlar det om att få en god personlig relation med patient och anhöriga. I många fall ska vi ju hålla kontakt framöver, följa upp hur mediciner fungerar och se hur patienten har det, säger sjuksköterskan Rozita Torkpoor som har arbetat på minnesmottagningen sedan starten 2008.
Numera har hon efterträtts av Ann Sofie Svensson och är istället knuten till KunskapsCentrum för Demenssjukdomar. Här håller Rozita Torkpoor i utbildningar inför upprättandet av nya minnesmottagningar på vårdcentraler i Region Skåne.
Minnesmottagningar drivs i regel av specialistkliniker på sjukhusen. Varför behövs sådana även i primärvården?
Utgångspunkten är att ju tidigare personer med minnesstörningar fångas upp desto snabbare kan primärvården utreda, ställa diagnos och ge behandling. Det innebär lättnader för både patient och anhöriga.
 |
|
|
| Rozita Torkpoor |
– Alla kommer till vårdcentralen, hit kommer personer med minnessvårigheter som söker för olika krämpor. Flera av dem kommer ofta. Men distriktsläkaren har sällan tillräckligt med tid för patienter med symptom som kan tyda på begynnande eller utvecklad demens, säger Rozita Torkpoor.
Ett läkarbesök får ta max en halvtimme, medan ett besök hos sköterskan på minnesmottagningen får ta den tid det tar, ibland upp till två timmar.
– Det jag gör underlättar för doktorn, säger hon.
På minnesmottagningen tas blodprov och blodtryck. En rad tester genomförs i syfte att kartlägga olika förmågor. För att få en bild av patientens livshistoria, familj och hjälp i hemmet finns ett formulär, en minneslista att följa. Anamnesen är viktig, det gäller att få en helhetsbild och att förmedla den till doktorn.
Minnesmottagningens sjuksköterska arbetar även halvtid inne på vårdcentralen som ligger på samma våningsplan. Minnesmottagningen är alltså en del av primärvården och varje ny läkare informeras om dess funktion. Det är till patientansvarig läkare som Rozita vänder sig med sin sammanfattning av basutredningen. Ett primärvårdsprogram används som stöd för beslut om diagnos.
Rozita Torkpoor anser att tidig upptäckt är en nyckel till en god demensvård. Samarbete är en annan.
– En person med demenssjukdom är beroende av insatser av alla huvudmän under sin sjukdomsutveckling, säger Rozita Torkpoor. Rutiner och samverkan ska etableras och fungera så smidigt att patienten inte märker om ansvaret går över från en huvudman till en annan.
Hennes viktigaste samarbetspartners är biståndshandläggaren Marie-Louise Gräntz och stadsdelens demenssjuksköterska Marina Andersson. Hon samarbetar också med kommunens arbetsterapeut. Smidigt och snabbt, tycker Rozita Torkpoor, eftersom arbetsterapeuten i många fall redan hjälper den patient som hon utreder.
– Kommer det fram under samtalet att patienten har svårt att klara sig hemma vill jag ta tag i det genast, säger hon. Därför frågar jag om jag får kontakta biståndshandläggaren. Det betyder att patienten kan få kommunalt beslut om bistånd, stöd och hjälp, redan under utredningens gång.
I Skåne har minnesmottagningar upprättats på flera vårdcentraler de senaste åren, inom ramen för Region Skånes Närsjukvårdsprojektet. Samtliga mottagningar får regelbundet handledning och konsultation av specialistläkare från Neuropsykistriska kliniken i Malmö.
text: Bitte Lundborg • foto: Yanan Li
Fr. v. demenssjuksköterska Marina Andersson, Rozita Torkpoor och biståndshandläggare Marie Louise Gräntz.
Patienter som vårdcentralen remitterar till specialistklinik:
- Yngre patienter med kognitiv svikt
- Snabbt fortskridande demens
- Osäker diagnos efter basutredning
- Ovanliga demensformer
Team med längre tid för äldre patienter
Tid till att lära känna patienterna och teamarbete. Det är några av nycklarna i arbetet med äldre sköra och i vissa fall demenssjuka patienter vid äldremottagningen vid Sophiahemmets Husläkarmottagning.
Teamet består av en geriatriker och tre distriktssköterskor och har även hand om hemsjukvården. Till Äldremottagningen kan alla som fyllt 75 ringa och få prata med en distriktssköterska direkt, utan att först göra en rad knappval.
Måndag till fredag bemannar samma distriktssköterska telefonen. Hon lär känna patienterna som i sin tur lär känna henne. Vägg i vägg med distriktssköterskorna har Karin Kjellström Hedskog, som är geriatriker, sin mottagning.
– Jag träffar främst sköra patienter. De kan ha minnessvikt och kanske demensdiagnos. Ofta är de multisjuka och har en rad mediciner och ofta många sjukhusanläggningar, säger hon.
Tina Stjernholms (distriktssköterska) och Karin Kjellström Hedskogs (geriatriker) patienter är alla äldre än 75 år.
Arbetssättet här passar särskilt väl för patienter med demens. Distriktssköterskan ringer alltid upp patienter som missat en besökstid och hör efter vad som har hänt. När det behövs ringer hon och påminner patienterna dagen innan eller samma dag.
Det är ovanligt med geriatriker i primärvården. Oftast arbetar de inom slutenvården och det har även Karin Kjellström Hedskog gjort tidigare.
– Det är inte ovanligt med återinläggningar och frågan det väckte var om jag kunde göra något för att förhindra en del av dem. Det känns både viktigt och spännande att få arbeta preventivt, säger hon.
<Tid till att lära känna patienterna och teamarbete. Det är några av nycklarna i arbetet med äldre sköra och i vissa fall demenssjuka patienter vid äldremottagningen vid Sophiahemmets Husläkarmottagning.
Teamet består av en geriatriker och tre distriktssköterskor och har även hand om hemsjukvården. Till Äldremottagningen kan alla som fyllt 75 ringa och få prata med en distriktssköterska direkt, utan att först göra en rad knappval.
Måndag till fredag bemannar samma distriktssköterska telefonen. Hon lär känna patienterna som i sin tur lär känna henne. Vägg i vägg med distriktssköterskorna har Karin Kjellström Hedskog, som är geriatriker, sin mottagning.
– Jag träffar främst sköra patienter. De kan ha minnessvikt och kanske demensdiagnos. Ofta är de multisjuka och har en rad mediciner och ofta många sjukhusanläggningar, säger hon.
Tina Stjernholms (distriktssköterska) och Karin Kjellström Hedskogs (geriatriker) patienter är alla äldre än 75 år.
Arbetssättet här passar särskilt väl för patienter med demens. Distriktssköterskan ringer alltid upp patienter som missat en besökstid och hör efter vad som har hänt. När det behövs ringer hon och påminner patienterna dagen innan eller samma dag.
Det är ovanligt med geriatriker i primärvården. Oftast arbetar de inom slutenvården och det har även Karin Kjellström Hedskog gjort tidigare.
– Det är inte ovanligt med återinläggningar och frågan det väckte var om jag kunde göra något för att förhindra en del av dem. Det känns både viktigt och spännande att få arbeta preventivt, säger hon.
På Sophiahemmet fick hon även en stor frihet i att bygga upp ett teamarbete. Mottagningstiderna är också förlängda. Alla som listas på Äldremottagningen får ett extra förlängt nybesök.
Hur patienterna kommer hit varierar. En del ringer själva till Äldremottagningen. Det kan också vara oroliga anhöriga som hör av sig.
Andra kommer via husläkarna på den vanliga mottagningen, de har då bedömt patienten som skör. Kanske märker de att hon inte tar sina mediciner som hon borde eller att minnet verkar dåligt. Kanske har patienten missat flera besökstider.
Patienterna kommer först till distriktssköterskorna för ett samtal. Då tas vikt, längd och blodtryck och eventuella läkemedelsrelaterade symptom skattas (Phase-20).
– Under det första samtalet får vi också en ganska bra känsla för hur stort behovet är. Sedan träffar de Karin, säger Tina Stjernholm, distriktssköterska.
Tid är en viktig faktor, understryker Karin Kjellström Hedskog.
– Det initiala är att få en bild av vem den här personen är. Vad fungerar och vad verkar inte fungera. Vad finns det för nätverk runt patienten? Lagar han maten själv, har han hemtjänst, är det en patient som är helt ensam eller finns det anhöriga på nära håll?
Sen ska hon också, inte minst, gå igenom den medicinska anamnesen och läkemedelslistan som kanvara lång.
– När besöket får ta ordentligt med tid blir det tydligt när det inte fungerar. Jag ställer också följdfrågor och ber patienten berätta mer.
Kanske ser jag att kläderna är för stora, att patienten verkar ha gått ner i vikt. Kan patienten berätta varför hon tar sina olika mediciner? Söker hon efter ord? Missar hon besökstider?
Karin Kjellström Hedskog har tidigare arbetat på minnesmottagning och har stor nytta av sin erfarenhet.
Det krävs fingertoppskänsla för hur man ställer frågor med respekt, utan att kränka patienten.
En stor del av distriktssköterskornas arbete handlar om att ringa, prata, lyssna och påminna patienter. De har också ofta kontakt med anhöriga, hur mycket och på vilket sätt beror på behoven.
– En patient som har återbesökstid hos doktorn kanske inte minns vad som bestämts. Hon kan bli orolig, Då kollar vi upp att patienten uppfattat vad som planerats. Ibland ringer vi och påminner, säger Tina Stjernholm.
Hur gör ni om en patient inte vill gå till doktorn?
– Om patienten har behov av det försöker jag i möjligaste mån att göra hembesök, säger Karin Kjellström Hedskog.
Och om patienten inte alls vill göra en minnesutredning får man närma sig långsamt. Det handlar om att etablera en kontakt och skapa förtroende. Kanske får distriktssköterskan göra ett hembesök och då skapa en kontakt.
Det händer att anhöriga ringer och säger att de inte får iväg sin förälder eller make till doktorn. Det går givetvis inte att tvinga någon att utredas. Däremot att motivera och förklara.
Basala demensutredningar gör Karin Kjellström Hedskog själv, i tveksamma fall skickar hon patienten vidare till minnesmottagning.
– Jag brukar göra MMSE själv om det är jag som utreder, ibland hemma hos patienten om det behövs.
Funktionsbedömningar i hemmet görs av en arbetsterapeut som är specialistutbildad inom området kognitiv svikt.
Vad är viktigt att tänka på vid diagnossamtalet?
– Att både ha tid att berätta om utredningsresultatet och att svara på frågor. Jag brukar alltid börja med att fråga hur patienten upplevde utredningen. Jag går systematiskt igenom utredningens delar.
Hur reagerar patienterna?
– Det är väldigt olika. En del blir oerhört ledsna, det är ju en allvarlig diagnos. Andra blir chockade och några kan bli arga. En del visar ingenting. Kanske visar man mer vid nästa besök när man kommer till distriktssköterskan.
Går det att förmedla hopp till den som tycker livet mist sin mening?
– En viktig del är att vi följer upp, vi lämnar inte bara patienten med beskedet. Det handlar om att ha en plan som vid andra allvarliga sjukdomar. Och att fokusera på det som fortfarande fungerar. Likaså att berätta om vad det finns för hjälp och stöd att få, både för patienten och de anhöriga. Om medicin ska sättas in är det viktigt att förklara hur den verkar och alltid följa upp regelbundet.
Kari Molin
ORDFÖRKLARING | Geriatriker
Specialistläkare inom området
åldrandets sjukdomar