Sjukhus

Första Silviacertifierade sjukhusavdelningen 

avd 76 Danderyds sjukhus

Avdelning 76 på Danderyds sjukhus är den första i landet som Silviacertifierats. Hela personalen har utbildats i att bli bättre på att bemöta och ta hand om demenssjuka och förvirrade patienter.

– Ni är pionjärer, sade Wilhelmina Hoffman, verksamhetschef för Silviahemmet, vid den högtidliga certifieringen den 11 maj.  Patienterna kommer ju inte till akutsjukhuset på grund av demenssjukdom, men den gör vården av dem mer komplicerad. Ni är förebilder för andra och kan verka som ambassadörer på hela sjukhuset.

– Mina första sjukhusänglar, sade drottning Silvia, som fotograferades omgiven av all personal.

Avdelning 76 är en internmedicinsk avdelning där patienterna oftast är äldre.  Många är multisjuka och har kognitiv svikt.  De har exempelvis infektioner, KOL eller lunginflammation och behöver akutsjukhusets resurser. Både de som är demenssjuka och andra äldre patienter är dessutom ofta akut förvirrade. En del vill rymma, en del tror de är i fara eller har andra vanföreställningar.

– Hur de ska bemötas är ett problem på hela sjukhuset, säger Johan Ejerhed, medicinskt ansvarig läkare på avdelning 76.

Ofta blir de sämre på nätterna och får då lugnande medicin.

– Men den som tror han sitter i en båt och håller på att drunkna kanske inte blir hjälpt av medicin, säger Johan Ejerhed. Istället kanske man kan ta med honom till andra sidan korridoren och säga att nu är vi i land. 

Det fungerar inte heller att säga till den som irrar runt att hon ska lägga sig i sin säng och att hon är på sjukhus, något som kanske upprepas med allt högre röst. I den främmande sjukhusmiljön blir de här patienterna ofta ännu mer

avd 76 Danderyds sjukhus

Avdelning 76 på Danderyds sjukhus är den första i landet som Silviacertifierats. Hela personalen har utbildats i att bli bättre på att bemöta och ta hand om demenssjuka och förvirrade patienter.

– Ni är pionjärer, sade Wilhelmina Hoffman, verksamhetschef för Silviahemmet, vid den högtidliga certifieringen den 11 maj.  Patienterna kommer ju inte till akutsjukhuset på grund av demenssjukdom, men den gör vården av dem mer komplicerad. Ni är förebilder för andra och kan verka som ambassadörer på hela sjukhuset.

– Mina första sjukhusänglar, sade drottning Silvia, som fotograferades omgiven av all personal.

Avdelning 76 är en internmedicinsk avdelning där patienterna oftast är äldre.  Många är multisjuka och har kognitiv svikt.  De har exempelvis infektioner, KOL eller lunginflammation och behöver akutsjukhusets resurser. Både de som är demenssjuka och andra äldre patienter är dessutom ofta akut förvirrade. En del vill rymma, en del tror de är i fara eller har andra vanföreställningar.

– Hur de ska bemötas är ett problem på hela sjukhuset, säger Johan Ejerhed, medicinskt ansvarig läkare på avdelning 76.

Ofta blir de sämre på nätterna och får då lugnande medicin.

– Men den som tror han sitter i en båt och håller på att drunkna kanske inte blir hjälpt av medicin, säger Johan Ejerhed. Istället kanske man kan ta med honom till andra sidan korridoren och säga att nu är vi i land. 

Det fungerar inte heller att säga till den som irrar runt att hon ska lägga sig i sin säng och att hon är på sjukhus, något som kanske upprepas med allt högre röst. I den främmande sjukhusmiljön blir de här patienterna ofta ännu mer förvirrade.

Under 2015 har avdelningen fått medel, via en arbetsmiljösatsning, för att förbättra både arbetsmiljön för personalen och bemötandet av de här patienterna.  Därför har man nu certifierats i demensvård utifrån Silviahemmets vårdfilosofi.  All personal har fått samma grundutbildning, arbetsledare har fått ytterligare utbildning och det har även de som nu är handledare- två undersköterskor och en sjuksköterska.  Handledarna ska leda reflektionsstunder men även handleda andra avdelningar. 

– Det handlar bland annat om att få en annan förståelse för patienterna. Då prövar man andra metoder del först, innan man börjar ge lugnande medicin, säger Charlotte Julius, chefssjuksköterska.

Det är lätt hänt att bli irriterad på en patient som följer dig i hälarna eller frågar samma sak om och om igen.

– Personalen här är otroligt duktig på att hantera detta, säger Charlotte Julius. Det gör till exempel inget om patienter sitter med i vårt personalrum. Det är vanligt att de tror att de jobbar här, många har ju jobbat i vården. De kan följa med och dela ut matbrickor eller plocka handskar.

Det är inte helt lätt att ändra miljön på en vanlig sjukhusavdelning där det är trångt och ofta stökigt. Men det går att göra en hel del. På avdelning 76 har ett tvåbäddsrum inretts särskilt med tanke på patienter som är demenssjuka eller förvirrade.  En speciell almanacka/klocka visar bland annat tydligt när det är lunch, fika och middag, här finns en röd mjuk fåtölj och så kallade plockförkläden som är bra för de patienter som är oroliga och ”plockiga”.

Alla badrum på avdelningen har försetts med röda toalock och andra röda detaljer som gör det lättare att orientera sig.

– Och så har vi ett akvarium, det har jag kämpat för, säger Julia Soucek, sjuksköterska och handledare.

– Vi har alla blivit mer medvetna om hur man bemöter en patient med demenssjukdom. Det handlar om sådant som att ge mer tid och om att lyssna, säger hon.

– Och jag tar alltid kontakt med anhöriga eller med äldreboendet om de bor på ett sådant.

Sara Nilsson, undersköterska, tycker att det är stor skillnad på hur de ser på demenssjuka patienter nu mot tidigare.

– Jag känner mig tryggare i min roll nu, om jag möter en patient som är aggressiv till exempel.  Det är viktigt att vi alla är utbildade också och har samma grund.

Hon har mer tålamod nu än förr, säger hon.

– Om en patient till exempel vill bort från avdelningen och hem till frun försöker vi avleda, fråga vad frun heter till exempel. Det hjälper ju inte att upprepa att han måste stanna kvar.   Det gäller också att se till att det inte är så många olika personer runt de här patienterna.

De har också lärt sig att försöka hitta en ”nyckel” till patienten, något som gör att de kan bemöta just den personen bättre. Johan Ejerhed säger att det är ett större lugn på avdelningen nu.

– Vad det beror på vet vi inte säkert.  Jag tror det beror på att alla medarbetare har samma kunskapsbas. Vi förstår varandra bättre och kan då också samarbeta.

– Förhoppningen är att arbetssättet ska bli en integrerad del av arbetet på avdelningen och inte vara beroende av vilka personer som arbetar här för tillfället, säger Johan Ejerhed.

Publicerad: 2015-05-12, Uppdaterad: 2020-01-14

Känsligt att utreda lämplighet för körkort 

Catarina Lundberg

Det behövs fler mottagningar som bedömer den medicinska lämpligheten för körkortsinnehav. Det menar Catarina Lundberg, enhetschef Trafikmedicinskt centrum, som varit med och startat den första mottagningen i landet för äldre med minnesproblematik.

Det började som ett forskningsprojekt och slutade med en ny mottagning. I dag arbetar tio personer på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Deras främsta uppgift är att genomföra medicinska utredningar för att avgöra om personer som har någon form av kognitiv påverkan uppfyller kraven för att få köra bil.

Teamet består av läkare, psykologer, arbetsterapeuter och undersköterskor. Varje år tar de hand om cirka 600 ärenden. Det handlar om personer som kommer i kontakt med mottagningen för att få sina kognitiva funktioner och fysiska förutsättningar prövade.

I dag finns redan ytterligare några liknande mottagningar i landet, men de är få och Catarina efterfrågar fler.

– Vi är överhopade av remisser. Jag skulle önska att detta sköttes av andra också, inte minst ute på husläkarmottagningarna och att det fanns fler mottagningar i resten av landet. Samtidigt är det inte så enkelt. Man blir inte populär. Det är ett känsligt område för många, men som sjukvårdspersonal tycker jag att det är viktigt att man för frågan på tal i ett tidigt skede i exempelvis minnesutredningen.

– Det kan vara i samband med att patienten kommer in med en anhörig som tycker att personen tappat skärpan och börjat svikta. Det blir alltid dramatiskt när körkortet kommer på tal. Men berättar man för patienten i ett tidigt skede hinner han eller hon vänja sig vid tanken. Det blir inte lyckat om man dröjer med att ber

Catarina Lundberg

Det behövs fler mottagningar som bedömer den medicinska lämpligheten för körkortsinnehav. Det menar Catarina Lundberg, enhetschef Trafikmedicinskt centrum, som varit med och startat den första mottagningen i landet för äldre med minnesproblematik.

Det började som ett forskningsprojekt och slutade med en ny mottagning. I dag arbetar tio personer på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Deras främsta uppgift är att genomföra medicinska utredningar för att avgöra om personer som har någon form av kognitiv påverkan uppfyller kraven för att få köra bil.

Teamet består av läkare, psykologer, arbetsterapeuter och undersköterskor. Varje år tar de hand om cirka 600 ärenden. Det handlar om personer som kommer i kontakt med mottagningen för att få sina kognitiva funktioner och fysiska förutsättningar prövade.

I dag finns redan ytterligare några liknande mottagningar i landet, men de är få och Catarina efterfrågar fler.

– Vi är överhopade av remisser. Jag skulle önska att detta sköttes av andra också, inte minst ute på husläkarmottagningarna och att det fanns fler mottagningar i resten av landet. Samtidigt är det inte så enkelt. Man blir inte populär. Det är ett känsligt område för många, men som sjukvårdspersonal tycker jag att det är viktigt att man för frågan på tal i ett tidigt skede i exempelvis minnesutredningen.

– Det kan vara i samband med att patienten kommer in med en anhörig som tycker att personen tappat skärpan och börjat svikta. Det blir alltid dramatiskt när körkortet kommer på tal. Men berättar man för patienten i ett tidigt skede hinner han eller hon vänja sig vid tanken. Det blir inte lyckat om man dröjer med att berätta om remissen till körkortsutredningen till diagnosåterbesöket. Då får patienten två tråkiga besked samtidigt och då är tankarna antagligen fullt upptagna med att smälta vad diagnosen innebär.

Hon menar att det är viktigt att lägga fram frågan på ett rakt men milt sätt.

– Att berätta för patienten: ”Du kommer att få genomgå olika undersökningar. Är det ok att vi genomför en röntgen och tar ett prov av ryggmärgsvätskan?” Men det är också viktigt att berätta att vi förmodligen kommer att göra en körkortsmedicinsk utredning, ”För jag är skyldig att ta reda på om du uppfyller kraven på att ha körkort.”

Risken finns att patienten hoppar av redan där, men en utredning behöver inte vara ett hot.

– Patienten kan ju vara fortsatt lämplig. Det är viktigt att förklara att vi gör utredningen bara för att vi vill ha dig under uppsikt från och med nu.

Undersökningen resulterar i ett intyg eller en anmälan som skickas till Transportstyrelsen. Det är också där avgörandet om körkortsinnehavet fattas.

Sanna Ad Nilsson

Publicerad: 2014-09-12, Uppdaterad: 2020-01-14

Minnesmottagning brobyggare i vårdkedjan 

I Västra Östergötlands prisade vårdkedja spelar minnesmottagningen i Motala en aktiv roll. Personalen ger expertstöd till demensutredningar och har tagit initiativ till att kognitiv svikt fångas upp på lasarettet.

Tove Hultberg Vi har även tillsammans med Maria Kling, som är demenssjuksköterska i kommunen, utbildat lasarettets personal i demens. Ambitionen, att skapa ett mer demensvänligt sjukhus, har stöd av ledningen, säger Tove Hultberg, sjuksköterska på minnesmottagningen vid Motala lasarett.

En minnesmottagnings huvuduppgift brukar vara att utreda misstänkt demens och att följa upp diagnosticerade patienter. Det gäller även den i Motala. Även här är målgruppen patienter som primärvården saknar resurser och kompetens för att utreda. Det handlar ofta om yngre patienter (under 65 år) eller andra ”svårbedömda fall”, till exempel personer med psykiatrisk diagnos eller komplicerade sjukdomsförlopp.
 

Men minnesmottagningen är också en viktig länk i Västra Östergötlands vårdkedja som fick kvalitetsregistret SveDems:s kvalitetspris 2017 (se faktaruta). Personalen är involverad i flera samarbeten, både inom och utanför sjukhuset. Ett exempel är de återkommande konsultationsträffarna med personal från vårdcentraler och kommuner i regiondelen Västra Östergötland. I den ingår även kommunerna Boxholm, Mjölby, Vadstena och Ödeshög.

Varje vårdcentral – det finns tio i regiondelen – erbjuds konsultationsträffar två gånger per år.

– Då brukar vi gå igenom enskilda, ofta svårbedömda, fall. Kan det här vara tecken på alzheimer eller är det en vaskulär demens? Vi titt

I Västra Östergötlands prisade vårdkedja spelar minnesmottagningen i Motala en aktiv roll. Personalen ger expertstöd till demensutredningar och har tagit initiativ till att kognitiv svikt fångas upp på lasarettet.

Tove Hultberg Vi har även tillsammans med Maria Kling, som är demenssjuksköterska i kommunen, utbildat lasarettets personal i demens. Ambitionen, att skapa ett mer demensvänligt sjukhus, har stöd av ledningen, säger Tove Hultberg, sjuksköterska på minnesmottagningen vid Motala lasarett.

En minnesmottagnings huvuduppgift brukar vara att utreda misstänkt demens och att följa upp diagnosticerade patienter. Det gäller även den i Motala. Även här är målgruppen patienter som primärvården saknar resurser och kompetens för att utreda. Det handlar ofta om yngre patienter (under 65 år) eller andra ”svårbedömda fall”, till exempel personer med psykiatrisk diagnos eller komplicerade sjukdomsförlopp.
 

Men minnesmottagningen är också en viktig länk i Västra Östergötlands vårdkedja som fick kvalitetsregistret SveDems:s kvalitetspris 2017 (se faktaruta). Personalen är involverad i flera samarbeten, både inom och utanför sjukhuset. Ett exempel är de återkommande konsultationsträffarna med personal från vårdcentraler och kommuner i regiondelen Västra Östergötland. I den ingår även kommunerna Boxholm, Mjölby, Vadstena och Ödeshög.

Varje vårdcentral – det finns tio i regiondelen – erbjuds konsultationsträffar två gånger per år.

– Då brukar vi gå igenom enskilda, ofta svårbedömda, fall. Kan det här vara tecken på alzheimer eller är det en vaskulär demens? Vi tittar på testresultat tillsammans, hjälper till att analysera och tolka. Även frågor om läkemedel och BPSD-problematik diskuteras ofta, säger Tove Hultberg.

Vid konsultationsträffarna deltar även kommunernas arbetsterapeuter och demenssjuksköterskor som i hög grad är involverade i demensutredningarna. Arbetsfördelningen som styrs av regiondelens vårdprocessprogram innebär att arbetsterapeuter och demenssjuksköterskor tar fram det mesta av underlaget för diagnosen, inklusive MMSE och Klocktest. Primärvårdens läkare ansvarar för demensutredningens medicinska undersökningar och ställer diagnos.

Tove Hultberg framhåller att värdet av konsultationsträffarna inte bara handlar om kunskapsförmedling.

– De är också betydelsefulla för att vi får ansikten på varandra. Det gör det lättare att sedan lyfta på luren eller ta kontakt med varandra på andra sätt, säger hon.

Minnesmottagningen och kommunernas demenssjuksköterskor håller också i träffar för patienter och anhöriga. Målgruppen är personer som har fått en demensdiagnos under året. Under första träffen brukar minnesmottagningens läkare delta och fördelarna med dagverksamhet lyfts fram. I den andra träffen som vänder sig till enbart anhöriga medverkar biståndshandläggare och personal från kommunernas anhörigcentrum.

 

Även inom Motala lasarett pågår fruktbara samarbeten med minnesmottagningen som initiativtagare. På den geriatriska avdelningen har en rutin införts för att fånga upp kognitiv svikt. Samtliga patienter som inte har en demensdiagnos erbjuds MMSE och Klocktest.

– Om patienten får lägre än 25 poäng på MMSE eller inte klarar Klocktestet skickar personalen en remiss till vårdcentralen. Det behöver ju inte handla om en demenssjukdom men resultaten visar ändå att patienten bör utredas, säger Tove Hultberg.

Idén till denna ”screening”, som heter på fackspråk, kommer från Skåne. Studier från universitetssjukhusets medicinavdelningar visade att kognitiv svikt var mycket vanligt bland äldre patienter samtidigt som färre än var tionde hade en demensdiagnos (se faktaruta). Detta tyder på att mörkertalet är stort, det vill säga att många patienter har en demenssjukdom utan att ha blivit diagnosticerade. 

Syftet med att screena för kognitiv svikt är att flera kan få en tidig demensdiagnos och därmed tidig behandling och hjälp. Om så har blivit fallet håller på att utredas. Ännu finns inga siffror på hur många remisser till vårdcentralen som leder till utredning och eventuell diagnos.

bild på Maria Kling– Antalet demensutredningar ökar stadigt men det har det gjort i många år, säger demenssjuksköterskan Maria Kling som ändå ser en viss attitydförändring till screeningen på vårdcentraler och bland kommunens demenssjuksköterskor.

– Särskilt i början tyckte en hel del att det var etiskt problematiskt, att testa kognitiva funktioner utan att patienten bett om det. Ändå tar vi ju blodprov rutinmässigt i vården utan att någon reagerar. 
 

Monica Minja känner igen resonemanget på den geriatriska avdelningen där hon är tillförordnad chef. Kognitiv svikt är lite av ett tabu. 

Bild på Monica Minja– Men att screena för det verkar vara ett större problem för vårdpersonal än för patienter. Självklart får man tacka nej till att testa sig men det händer sällan. Tvärtom verkar det som att testerna upplevs positivt, att man blir ordentligt utredd, säger Monica Minja. 

Många patienter på geriatriken har redan en demensdiagnos och behovet av kunskap om bland annat bemötande är stort. Hela personalgruppen har gått Svenskt Demenscentrums webbutbildning Demens ABC plus Sjukhus och demensombud har utsetts. 

– Nu har jag bjudit in Tove och Göran (läkare red anm) från Minnesmottagningen att hålla i ett etikkafé. Det finns mycket att jobba vidare med för att skapa ett mer demensvänligt sjukhus, säger Monica Minja.

Magnus Westlander 

Publicerad: 2019-01-22, Uppdaterad: 2023-01-13

 

Faktaruta

  • Motiveringen till Svenska Demensregistrets pris för bästa vårdkedja 2017. ”För ett vårdprocessprogram som följer personer med demenssjukdom genom hela vårdkedjan och stödjer samarbetet över verksamhetsgränserna och där SveDem stärker processen och ger kunskap och förutsättningar för förbättringsarbete”.
  • Västra Östergötlands vårdprocessprogram för demens (nytt fönster)
  • Studien från medicinska avdelningar vid Skåne universitetssjukhus är en del av Gustav Torison avhandling Cognitive impairment in medical inpatients (2015)

Ny Silviaavdelning på tyskt sjukhus 

I Flensburg öppnar Tysklands andra demensvänliga sjukhusavdelning, inspirerad av Silviahemmets vårdfilosofi. ”Station Silvia” heter avdelningen som finns på akutsjukhuset St Franziskus.

Klaus WeilHöftfrakturer, hjärtproblem och stroke är några vanliga orsaker till att äldre behöver läggas in på sjukhus. Många av dem har dessutom en demenssjukdom.

– Var tredje patient som kommer in på grund av bruten höftled har också demens, säger Klaus Weil, chef och överläkare för geriatriska kliniken på St Franziskussjukhuset.

Den vanliga sjukhusmiljön kan vara skrämmande för demenssjuka patienter som riskerar att bli sämre i sin demens under sjukhusvistelsen.

– Vi vill därför skapa ett demensvänligt sjukhus, säger Klaus Weil.

Och hittills verkar patienter, anhöriga och personal vara nöjda. Station Silvia – uppkallad efter vår Drottning – har tagit emot patienter sedan i oktober men invigdes först nu i januari. Under ceremonin lyfte Flensburgs överborgmästare Simon Faber och flera andra talare fram svenska Silviahemmets vårdfilosofi som en förebild.

– De som arbetar på Station Silvia har lärt sig förstå ”dementiska”, säger Marie-Luise Strobach, överläkare, och skrattar. Det vill säga att det är vi i personalen som måste försöka förstå patienten.

Hon är en av dem som utbildat sig på Silviahemmet och som sedan i sin tur vidareutbildar personal på geriatrikkliniken om demens.

– Patienter med demens blir speciellt störda och förvirrade av hur det går till på sjukhus. Därför har vi försökt skapa en familjelik, hemlik atmosfär och en fast daglig struktur.

Station Silvia har ti

I Flensburg öppnar Tysklands andra demensvänliga sjukhusavdelning, inspirerad av Silviahemmets vårdfilosofi. ”Station Silvia” heter avdelningen som finns på akutsjukhuset St Franziskus.

Klaus WeilHöftfrakturer, hjärtproblem och stroke är några vanliga orsaker till att äldre behöver läggas in på sjukhus. Många av dem har dessutom en demenssjukdom.

– Var tredje patient som kommer in på grund av bruten höftled har också demens, säger Klaus Weil, chef och överläkare för geriatriska kliniken på St Franziskussjukhuset.

Den vanliga sjukhusmiljön kan vara skrämmande för demenssjuka patienter som riskerar att bli sämre i sin demens under sjukhusvistelsen.

– Vi vill därför skapa ett demensvänligt sjukhus, säger Klaus Weil.

Och hittills verkar patienter, anhöriga och personal vara nöjda. Station Silvia – uppkallad efter vår Drottning – har tagit emot patienter sedan i oktober men invigdes först nu i januari. Under ceremonin lyfte Flensburgs överborgmästare Simon Faber och flera andra talare fram svenska Silviahemmets vårdfilosofi som en förebild.

– De som arbetar på Station Silvia har lärt sig förstå ”dementiska”, säger Marie-Luise Strobach, överläkare, och skrattar. Det vill säga att det är vi i personalen som måste försöka förstå patienten.

Hon är en av dem som utbildat sig på Silviahemmet och som sedan i sin tur vidareutbildar personal på geriatrikkliniken om demens.

– Patienter med demens blir speciellt störda och förvirrade av hur det går till på sjukhus. Därför har vi försökt skapa en familjelik, hemlik atmosfär och en fast daglig struktur.

Station Silvia har tio platser, sex i tvåbäddsrum och fyra i enkelrum. Patienterna har, förutom den sjukdom som orsakar sjukhusvistelsen, mild eller medelsvår demens. Sängarna står längs väggen, eftersom det ger ökad trygghetskänsla. Kontrastfärger gör det lättare att hitta. På dörrarna finns samma bild, på gäss eller andra djur, både på in och utsidan för att underlätta orienteringen.

Belysningen i de allmänna utrymmena är speciell, den kan inte regleras manuellt. Den följer dygnets rytm. Det är ljusare på morgnarna och dagen, sedan dämpas ljuset. Helt mörkt blir det dock aldrig.

I det multiprofessionella vårdteamet ingår läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, fysioterapeut och neuropsykolog, dessutom så kallade alltagsbegleiters som annars bara finns på tyska äldreboenden. De har inga sjukvårdsuppgifter utan tillbringar dagen med patienterna; äter med dem och ser till att det finns något att sysselsätta sig med. Det kan vara sång, spela spel eller annat som intresserar.

Wenke Rost, ansvarig sjuksköterska på avdelningen, jobbade tidigare på kirurgen och tycker skillnaden är stor.

Wenke Rost
 Wenke Rost

– Jag hade inte trott att jag skulle vilja arbeta på en avdelning med demenssjuka, säger hon. Men det är fantastiskt att se hur lyckliga patienterna blir när de blir förstådda. Det är också ett helt annat lugn här. Vi försöker se till så att det är så få olika personer runt patienterna som möjligt.

I genomsnitt är patienterna på Station Silvia i två och en halv vecka, vilket innebär att det är en utmaning att hinna lära känna var och en. Socialarbetare ingår också i teamet och har nära kontakt med de anhöriga. Nya patienter ”skolas in” och anhöriga kan sova över om det behövs.

– Anhöriga är också en del av teamet, säger Marie-Luise Strobach.

Dörrarna är inte låsta men ingen patient har hittills gått härifrån.

– Vi har optiska gränser istället för lås, säger Klaus Weil och pekar på mörkare fält i golvet framför ytterdörrarna. Dörrarna är dessutom målade i samma färg som väggen, vilket kan göra dem lite svårare att upptäcka.

Den personal som arbetar här har själva valt det. Först var det inte så lätt att hitta personal, men nu vill fler och fler arbeta på Station Silvia, säger Klaus Weil.

Vad är den största skillnaden mellan Station Silvia och en vanlig sjukhusavdelning?

– Den intensiva kommunikationen, personalen sinsemellan, mellan personal och anhöriga, och med patienterna. Och att det är lugnare. Vi försöker flytta patienterna så lite som möjligt och göra undersökningar här på avdelningen, säger Klaus Weil.

St Franziskus sjukhus drivs av malteserorden som även driver sjukhuset St Hildegardis i Köln där den första Station Silvia öppnades för fem år sedan. I Flensburg finns även vidare ambitioner. Ministerpresident Torsten Albig, ”regeringschef” i delstaten Schleswig Holstein, som klippte bandet vid invigningen vill göra hela samhället demensvänligt.

– Alla ska ha baskunskap om vad sjukdomen innebär. Så om en äldre person vill betala med en knapp på bussen ska det gå bra, sade han.

Ett nätverk har bildats i Flensburg för att skapa en demensvänlig stad.

Kari Molin, frilansjournalist 

Publicerad: 2015-01-16, Uppdaterad: 2020-01-14

 

 

 

Personalgruppen på Station Silvia
Det multiprofessionella teamet på Station Silvia.

Invigning av Station Silvia
Fr v. Torsten Albig, ministerpresident i Schleswig Holstein, Wenke Rost, sjuksköterska och Marie-Luise Strobach, Marie-Luise Strobach, överläkare.

 

Relaterad artikel
Tysk satsning på demensvänliga sjukhus » 

På väg mot ett demensvänligt sjukhus  

På Trelleborgs lasarett har personalen utbildats i att upptäcka kognitiv svikt. De har också lärt sig hur man kan lugna och bemöta drabbade patienter. All personal ska bära ”demensglasögon”, dessutom finns demensombud på flera avdelningar.

Det startade med ett samarbetsprojekt mellan sjukhuset och Trelleborgs kommun.  Idag är projektet avslutat men arbetssättet lever vidare. Det berättar demenssjuksköterskan Kristina Edvardsson som var drivande från start.

– Jag hade väldigt fria tyglar när det gällde hur demenskunskapen skulle kunna spridas på sjukhuset, säger hon.

I början fick all personal en grundläggande information, sedan fortsatte Kristina Edvardsson med att utbilda avdelningsvis. Hon utbildade även demensombud på sjukhuset. Idag finns det totalt nio stycken, två på var och en av de fyra medicinavdelningarna och en på ortopeden. Ombuden ska ta tillvara de demenssjukas intressen på sjukhuset och sprida kunskap om bemötande till sina kolleger.

Kristina Edvardsson har även hållit studiecirklar och föreläst för såväl ambulanspersonal som personal på röntgen, laboratoriet och ögonmottagningen. Hur har intresset för dessa frågor varit på sjukhuset?

– Stort, man formligen sög åt sig kunskap, säger Kristina Edvardsson.

En hörnsten i arbetet är att misstanke om kognitiv svikt alltid ska föras in i journalen. Det säger Karin Norlin, arbetsterapeut och den som numera ser till att arbetssättet hålls vid liv.

– Vi lägger märke till hur patienten svarar och reagerar. Det handlar också om att allmänt observera patienten, till exempel om hon frågar åt vilket håll toaletten ligger för tredje gången på en kort stund.

Nog märkte personal även förr när något inte stämde, men då visste man inte vad man skulle göra av den kunskapen. Nu ska läkaren alltid skicka remiss till primärvården om det nu står ett ja

På Trelleborgs lasarett har personalen utbildats i att upptäcka kognitiv svikt. De har också lärt sig hur man kan lugna och bemöta drabbade patienter. All personal ska bära ”demensglasögon”, dessutom finns demensombud på flera avdelningar.

Det startade med ett samarbetsprojekt mellan sjukhuset och Trelleborgs kommun.  Idag är projektet avslutat men arbetssättet lever vidare. Det berättar demenssjuksköterskan Kristina Edvardsson som var drivande från start.

– Jag hade väldigt fria tyglar när det gällde hur demenskunskapen skulle kunna spridas på sjukhuset, säger hon.

I början fick all personal en grundläggande information, sedan fortsatte Kristina Edvardsson med att utbilda avdelningsvis. Hon utbildade även demensombud på sjukhuset. Idag finns det totalt nio stycken, två på var och en av de fyra medicinavdelningarna och en på ortopeden. Ombuden ska ta tillvara de demenssjukas intressen på sjukhuset och sprida kunskap om bemötande till sina kolleger.

Kristina Edvardsson har även hållit studiecirklar och föreläst för såväl ambulanspersonal som personal på röntgen, laboratoriet och ögonmottagningen. Hur har intresset för dessa frågor varit på sjukhuset?

– Stort, man formligen sög åt sig kunskap, säger Kristina Edvardsson.

En hörnsten i arbetet är att misstanke om kognitiv svikt alltid ska föras in i journalen. Det säger Karin Norlin, arbetsterapeut och den som numera ser till att arbetssättet hålls vid liv.

– Vi lägger märke till hur patienten svarar och reagerar. Det handlar också om att allmänt observera patienten, till exempel om hon frågar åt vilket håll toaletten ligger för tredje gången på en kort stund.

Nog märkte personal även förr när något inte stämde, men då visste man inte vad man skulle göra av den kunskapen. Nu ska läkaren alltid skicka remiss till primärvården om det nu står ett ja i rutan ”misstänkt kognitiv svikt”.

Miljön på sjukhuset har också fått en översyn. Alla avdelningar har fått en väska med saker som kan användas för att lugna och sysselsätta patienter med kognitiv svikt.  Där finns bland annat papper, penna och böcker med bilder från gamla Trelleborg, papper och penna – och så en gosehund med värmedyna i magen. Vovven blir ibland så populär att den följer med patienten hem.

Siv Nordström, undersköterska och demensombud, har sytt ett plockförkläde som är bra för patienter som är oroliga och plockiga.

– Man kan ha det på sig eller lägga det framför sig, säger hon. De kan dra i dragkedjan, plocka bland pärlorna, pilla på slipsen, muffen av fuskpäls, halsbandet. Många av sakerna gör att man får igång ett samtal.

Det gäller ofta att avleda den som har ångest och som kanske vill bort från sjukhuset.

– Man kommer långt med att fråga vad de har jobbat med, säger sjuksköterskan Marie Toring. En kvinnlig patient som rev sönder lappar hade jobbat på bank, hon fick papper och penna.

– Och en man hade haft en Volvo, vi hade turen att hitta en instruktionsbok för just den modellen, säger Siv Nordström. Då lugnade han sig. Det gäller att pröva sig fram till vad som fungerar.

När allt är vitt kan personer med kognitiva problem ha svårt att orientera sig. Därför pryds toadörrarna på Trelleborgslassarett av stora röda hjärtan. Röd textiltejp visar handtag och toalett. Nere i toastolen visar blått nagellack var herrarna ska rikta strålen någonstans. Patientens namn skrivs på en röd eller grön lapp på dörren, så att hon ska hitta rummet lättare.

– Och när vi tittar på foto av våra korridorer ser vi att golven är mörka utom vid sidorna och att de ibland blänker som om de vore såphala, säger Kristina Edvardsson. Om vi förstår att patienter kan uppfatta det mörka som en avgrund kan vi försöka avleda, prata med dem och se dem i ögonen medan vi går.

Alla ska försöka tänka på hur de talar och informerar kognitivt sviktande patienter. Det handlar om sådant som att visa och inte bara prata, att tala i korta meningar, inte ge för mycket information på en gång och att alla uttrycker sig likadant.

Om en patient inte får någon ro kan det hjälpa att köra runt med fikavagnen eller att patienten hjälper till att lägga in lakan i skåpet. En patient som är arg eller aggressiv kanske fungerar bättre tillsammans med någon annan i personalen.

– Då får man hämta en kollega, det finns ingen prestige i det, säger Siv Nordström.

Det gäller att ligga lite före och hitta nyckeln till var och en.

– Ibland kan det räcka med att jag krokar arm och så går vi en sväng runtom på sjukhuset, säger Siv Nordström.

Vita lögner är också helt ok att använda. Om någon vill ringa jobbet eller efter en taxi, då kan man ringa en expedition och låtsas att det är upptaget.  Och när någon väntar på besök kan man säga att de kommer nog snart och så tala om något annat.

– En 90-årig man vill hem till mamma och pappa. Han bad om permis. Men då får man ju prata om hans föräldrar och avleda, säger Siv Nordström.

Ett önskemål är att få mer samarbete med akutmottagningen. Ibland händer det att läkare bara rapporterar om akuta fysiska sjukdomar och inte om en eventuell demens.

– Kanske är det den demenssjuke patienten som ska komma allra snabbast till avdelningen, säger Kristina Edvardsson.

Kari Molin, frilansjournalist

Publicerad: 2014-04-28, Uppdaterad: 2020-01-14

 
 
 

Karin Norlin och Kristina Edvardsson
Arbetsterapeut Karin Norlin och
demenssjuksköterska Kristina Edvardsson

 

Marie Toring
Sjuksköterskan Marie Toring 

Siv Nordström
Undersköterskan Siv Nordström med sitt
plockförkläde, avsett för oroliga patienter.

Tysk satsning på demensvänliga sjukhus 

Sjukhusmiljöer är av flera skäl olämpliga för personer med demenssjukdom. I tyska Köln har man därför öppnat en demensanpassad avdelning med personal utbildad i Sverige. 

Station Silvia heter demensavdelningen som Sveriges drottning både invigt och gett sitt namn åt. Den tillhör sjukhuset Malteser Krankenhaus Sankt Hildegardis med totalt 250 vårdplatser för bland annat lungsjukdomar, urologi, kirurgi, medicin och geriatrik.

Liksom på andra moderna akutsjukhus är arbetstakten vid Sankt Hildegardis ofta högt uppdriven. Många olika specialister är involverade i vården och patienterna delar i regel rum – ingen bra miljö för personer med demenssjukdom, alltså.

Men längst bort i geriatrikkorridoren råder ett lugn som annars är sällsynt på sjukhus. Här ligger, lite avskilt, Station Silvia som invigdes hösten 2009. Hit kommer patienterna från akuten, geriatriken eller någon annan vårdavdelning. De kan ha ramlat och brutit höften, lida av hjärtsvikt eller haft en stroke. Många har flera diagnoser. Gemensamt för patienterna är att de har en demenssjukdom eller en misstänkt sådan.

bild på läkaren Jochen Gerd Hoffmann– Ett sjukhus är en rent fientlig omgivning för demenssjuka patienter. De blir dagligen kränkta och de blir ofta sämre i sin demenssjukdom under sjukhusvistelsen, säger Jochen Gerd Hoffmann, överläkare och chef för geriatriken på Sankt Hildegardis.

– Målet för vårt arbete är att hindra att de demenssjuka patienterna blir sämre i sin demens. Detta vore en stor framgång.

 

Station Silvia har plats för åtta patienter i mild eller medelsvår demensfas. De bor i ljusa och rymliga tvåbäddsr

Sjukhusmiljöer är av flera skäl olämpliga för personer med demenssjukdom. I tyska Köln har man därför öppnat en demensanpassad avdelning med personal utbildad i Sverige. 

Station Silvia heter demensavdelningen som Sveriges drottning både invigt och gett sitt namn åt. Den tillhör sjukhuset Malteser Krankenhaus Sankt Hildegardis med totalt 250 vårdplatser för bland annat lungsjukdomar, urologi, kirurgi, medicin och geriatrik.

Liksom på andra moderna akutsjukhus är arbetstakten vid Sankt Hildegardis ofta högt uppdriven. Många olika specialister är involverade i vården och patienterna delar i regel rum – ingen bra miljö för personer med demenssjukdom, alltså.

Men längst bort i geriatrikkorridoren råder ett lugn som annars är sällsynt på sjukhus. Här ligger, lite avskilt, Station Silvia som invigdes hösten 2009. Hit kommer patienterna från akuten, geriatriken eller någon annan vårdavdelning. De kan ha ramlat och brutit höften, lida av hjärtsvikt eller haft en stroke. Många har flera diagnoser. Gemensamt för patienterna är att de har en demenssjukdom eller en misstänkt sådan.

bild på läkaren Jochen Gerd Hoffmann– Ett sjukhus är en rent fientlig omgivning för demenssjuka patienter. De blir dagligen kränkta och de blir ofta sämre i sin demenssjukdom under sjukhusvistelsen, säger Jochen Gerd Hoffmann, överläkare och chef för geriatriken på Sankt Hildegardis.

– Målet för vårt arbete är att hindra att de demenssjuka patienterna blir sämre i sin demens. Detta vore en stor framgång.

 

Station Silvia har plats för åtta patienter i mild eller medelsvår demensfas. De bor i ljusa och rymliga tvåbäddsrum. Sängarna står längs väggen, istället för rakt ut, för att patienterna ska känna sig tryggare. Många röda detaljer underlättar orienteringen. Till avdelningen hör även ett dagrum med kök, matplats och soffgrupp.

bild på sjuksköterskan Rebekka Kleinpass– Meningen är att miljön ska vara så lite sjukhuslik som möjligt, patienterna har exempelvis sina egna kläder. Atmosfären här gör att patienterna vågar öppna sig mer. Vi försöker också få så mycket information som möjligt från de anhöriga, säger avdelningssjuksköterskan Rebekka Kleinpass.

En daglig struktur har visat sig vara viktig på Station Silvia. För att skilja dag- och nattvila åt används olika täcken. Det tas aldrig några prover under måltiderna, vilket annars förekommer på sjukhus. Patienerna har tillgång till arbetsterapi, sjukgymnastik och logoped och bland veckans återkommande aktiviteter hör besök av vårdhund och bakning.

 

Demensavdelningens arbetssätt och vårdfilosofi har hämtats från svenska Silviahemmet där flera av de anställda utbildats. De har sedan fört kunskaperna vidare inom sjukhuset. 

Meningen är att all personal ska genomgå en grundutbildning, även de som arbetar med administration och transporterar patienter mellan avdelningar. Jochen Gerd Hoffmann har förberett en särskild utbildning för läkarna som är den yrkeskategori som är svårast att få med sig.

– Jag var själv skeptisk först, erkänner han. Som läkare tror man kanske att man redan kan tillräckligt.

I dag talar Jochen Gerd Hoffmann entusiastiskt om de lärdomar han fick genom Silviahemmet, bland annat när det gäller kroppsspråk och mimik.

– Betydelsen av att inte visa att du har ont om tid, att inte stå ovanför patienten utan sitta i samma höjd och att tala lugnt och tydligt, säger han.

 

Jochen Gerd Hoffmann ser många positiva följder av sjukhusets demenssatsning. De berörda patienterna är lugnare. Aggressivitet och fallrisk verkar ha minskat, liksom användningen av lugnande mediciner.

– Men det behövs mer forskning innan det går att säga något definitivt om resultaten, betonar han

Sjukhusledningen verk ar ändå övertygad om att Station Silvia fyller viktiga behov. Snart öppnas en till demensavdelning och på sikt ska sådana finnas på alla Malteserordens sjukhus i landet. Vid sidan av denna satsning ska Tysklands mest demensvänliga sjukhus utses i en landsomfattande tävling.

Kari Molin, frilansjournalist

Publicerad: 2013-05-14, Uppdaterad: 2020-01-14

 

 

bild från invigningen
Drottning Silvia inviger Station Silvia, en avdelning anpassad för demenssjuka som tas in på sjukhuset Sankt Hildegardis i Köln.

Viktigt att reagera på handtagsfrågan 

Efter ett läkarbesök, på väg ut genom dörren, med handen på handtaget kan en patient säga ”och så är det de här med minnet”. Detta kallar jag ”handtagsfrågan” och då måste man reagera, säger Ann-Marie Liljeroth överläkare på Minnesmottagningen på Kristianstad lasarett.

Det var ett engagerat team från Minnesmottagningen som välkomnade oss en vacker vårdag i mars. Demens är fortfarande tabubelagt för många runtomkring oss. Det är ofta förknippat med skuld och skam. Desto viktigare är att denna fråga tas på allvar. När patienten säger att det är problem med minnet måste man reagera och erbjuda utredning och stöd.

I Kristianstad brinner man för demensfrågor och för dem är det inget nytt med en obruten vårdkedja. Redan 1996 startade arbetet med att huvudmännen satte sig ned för att komma fram till en samverkansform över huvudmannagränserna. Det här har lett till att det idag finns en väl utarbetad modell där Minnes­mottagningen är navet för att driva utvecklingen med demensfrågor framåt. Till minnesmottagningens hemsida » (nytt fönster).

Konceptet går ut på att det ska finnas en demenssjuksköterska som ansvarar för att utreda och följa upp patienter med demenssjukdom vid varje vårdcentral. För att få rätt kompetens auskulterar sköterskan på minnesmottagningen i fem dagar, samt ingår i ett nätverk med kontinuerlig fortbildning för demenssjuksköterskor.

– Tidigare var jag inte så medveten om problemen, men nu har jag hjälpmedel och struktur för att kunna utreda och följa upp personer med demenssjukdom, menar demenssjuksköterskan Christina Ericsson vid Kristianstadskliniken, en vårdcentral i privat regi.

Teamet på Minnesmottagningen består av läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeut, kurat

Efter ett läkarbesök, på väg ut genom dörren, med handen på handtaget kan en patient säga ”och så är det de här med minnet”. Detta kallar jag ”handtagsfrågan” och då måste man reagera, säger Ann-Marie Liljeroth överläkare på Minnesmottagningen på Kristianstad lasarett.

Det var ett engagerat team från Minnesmottagningen som välkomnade oss en vacker vårdag i mars. Demens är fortfarande tabubelagt för många runtomkring oss. Det är ofta förknippat med skuld och skam. Desto viktigare är att denna fråga tas på allvar. När patienten säger att det är problem med minnet måste man reagera och erbjuda utredning och stöd.

I Kristianstad brinner man för demensfrågor och för dem är det inget nytt med en obruten vårdkedja. Redan 1996 startade arbetet med att huvudmännen satte sig ned för att komma fram till en samverkansform över huvudmannagränserna. Det här har lett till att det idag finns en väl utarbetad modell där Minnes­mottagningen är navet för att driva utvecklingen med demensfrågor framåt. Till minnesmottagningens hemsida » (nytt fönster).

Konceptet går ut på att det ska finnas en demenssjuksköterska som ansvarar för att utreda och följa upp patienter med demenssjukdom vid varje vårdcentral. För att få rätt kompetens auskulterar sköterskan på minnesmottagningen i fem dagar, samt ingår i ett nätverk med kontinuerlig fortbildning för demenssjuksköterskor.

– Tidigare var jag inte så medveten om problemen, men nu har jag hjälpmedel och struktur för att kunna utreda och följa upp personer med demenssjukdom, menar demenssjuksköterskan Christina Ericsson vid Kristianstadskliniken, en vårdcentral i privat regi.

Teamet på Minnesmottagningen består av läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeut, kurator och sekreterare. Vid flera tillfällen understryker teamet att alla yrkeskategorier är viktiga och kompletterar varandra i arbetet med personer som har en demenssjukdom.

Trygghet, tillit och motivation är ledord i arbetet på mottagningen. Kuratorn och teamet erbjuder bland annat anhörigstöd, både individuellt och i grupp. De berättar att eftersom anhöriga kan uppleva att det är svårt att öppna och blotta sig har man provat att dela in gruppen i en herr- respektive damgrupp. Försöket fick positiv respons och de anhöriga tyckte det var befriande att få dela sina vardagsproblem med andra i liknande situation.

Camilla Collijn, sjuksköterska vid Minnesmottagningen, arbetar även som regional koordinator för att sprida Svenska Demensregistret SveDem  inom primärvården i nordöstra Skåne och Blekinge. Många inom primärvården upplever att det går åt mycket tid med att fylla i olika register. SveDem blir nu ytterligare ett.

För att motivera demenssköterskorna ger Camilla hjälp och stöd i att fylla i registret samtidigt som hon förklarar fördelarna med SveDem. Dels kvalitetssäkras arbetet vad gäller utredning och uppföljning av personer med demenssjukdom, dels synliggörs vårdcentralens statistik. När diagnos är ställd signalerar dessutom systemet när det är dags att följa upp patienten.

Sent på eftermiddagen avslutar vi mötet med det engagerade teamet på Minnesmottagningen, en inspirerande och innehållsrik dag.

Malin Grinde & Ann-Christin Kärrman

 

Publicerad: 2012-04-03, Uppdaterad: 2020-01-14

Från vänster, Ann-Marie Liljeroth, överläkare, Christina Ericsson,
demenssjuksköterska, Camilla Collijn,sjuksköterska, Anette
Tholl, arbetsterapeut.
Övre raden från vänster, Eva Reisch-Levin, sekreterare, Margareta
Månsson, kurator, Ann-Charlotte Palm, sjuksköterska