ARBETA MED DEMENS

På demensboendet Ekebo i Växjö används kameran flitigt. Ingenting är för vardagligt för att förevigas, till glädje för de boende och deras anhöriga. Undersköterskan Åse Johnsson berättar om hur bilder kan användas i demensvården.

Redan i demensboendets entré möts man av fotografier. På en stor tavla porträtteras de anställda inklusive Pepsi, Ekebos egen huskatt. Detta underlättar för både de boende och besökarna att lära sig våra namn. Men personalbilderna är bara en del av fotograferandet.

Vi fotograferar väldigt mycket, stora som små händelser – olika aktiviteter, utflykter och vid till exempel födelsedagar. Enkelheten är viktig. Digitalkameran är kompakt och kan användas av all personal. Boendet har även tillgång till en vanlig färgskrivare och fotopapper till albumen. Vissa bilder förbättras i vår dator.

Mitt bildintresse går långt tillbaka i tiden. Efter att ha läst bl a webbdesign insåg jag att mitt intresse kunde användas i arbetet här på Ekebo. Jag upptäckte tidigt att de boende blev väldigt glada när de såg sig själva på kort, samtidigt blev det många trevliga samtal runt fotoalbum.

Numera skriver vi själva ut bilderna på avdelningen. Varje person (boende) har sitt eget fotoalbum. Utformningen är enkel, bilderna är utskrivna på vanliga A4-papper. All personal deltar i utformningen av albumen.
 

När anhöriga kommer på besök tittar de ofta på kort tillsammans. Som demenssjuk kan man ha svårt att berätta vad man gör på dagarna eller vad man varit med om. Det känns roligt att ge de anhöriga en inblick i vår vardag samtidigt kunna visa alla ”goa” ansiktsutryck som vi fångat på bild av de boende.

Det personliga albumet ges till de anhöriga när en boende avlider. De har även möjlighet att få bilderna på CD-skiva. Den anhöriga har ju sällan sin egen kamera med sig vid besöken.

Våren 2008 deltog Ekebo i Växjö kommuns Goda Exempel. Då visade vi bilder på våra aktiviteter, när de boende jobbade i trädgården med att plantera, vattna och räfsa löv. Vi hade skärmen på avdelningen ett par veckor. Vilka härliga diskussioner det blev om bilderna, de boende stod ofta vid skärmen och pratade om vilka som var med på korten samtidigt tyckte de om att visa bilderna på sig själva för andra.

Jag gör även album från våra utflykter, med en fin framsida med datum. Runt dessa album uppstår livliga diskussioner: Vilka var med på utflykten? Vad gjorde vi? Vad åt vi?

I vår matsal har vi fyra tavlor med årstidskort. Vi byter bilder efter årstid eller högtid, ett bra sätt att bli påmind om vilken tid på året det är. Även dessa bilder blir bra samtalsämnen. "Men titta där är ju vårt pepparkakshus!". "Den bilden tog vi när vi plockade vitsippor".
 

På lägenhetsdörrarna har vi en namnskylt med en bild på den boende. Skyltarna gör det lättare att hitta hem, samtidigt kan man gå i korridoren och se vad andra bor och heter.

När demenssjukdomen gått längre är det inte alla som känner igen sig på bilderna: "Nej, här bor inte jag, det där är ju mormor på den bilden".
Tanken är då att använda kort på dem tidigare i livet, kanske när de är i 40-årsåldern, eller deras brudkort.

Förra året fotogarferade vi de boende och gjorde personliga julhälsningar som skickades till alla anhöriga. På kortet fanns en bild på dem själva och sedan fick de skriva under med sina namn. Det var jätteuppskattat.

Även våra arbetshelger dokumenteras. Vi har haft olika teman, t ex ett gammalt kafferep och provning av hattar och smycken. När de boende ser albumen från dessa "minnesstunder" pratar de glatt om hur trevligt vi hade det.

Som sagt, fotografering och fotoalbum finns med i Ekebos olika arbetsmetoder för att förgylla de boendes vardag. Detta arbete hade inte gått att genomföra om det inte varit för Solgårdens enhetschef, Pia Persson. Hon har varit en otrolig hjälp hela tiden och stöttat med både tid och inköp av material, samt varit positivt inställd till mina förslag och idéer.

Åse Johnsson

Stress kan göra att man glömmer ibland. Men att stress kan leda till en varaktig försämring av minnet får inget stöd i en ny avhandling från Lunds universitet.

Stress och minnesproblem har på senare år diskuterats flitigt. Rubriker som "Stress kan leda till demens" har dykt upp i medierna. Men sambandet tonas ned i en avhandling av neuropsykolog Susanna Vestberg, forskare vid avdelningen för geriatrisk psykiatri vid Lunds universitet.

– Det finns ingen tydlig koppling mellan en hög stressnivå och en påtaglig och varaktig nedsättning av minnet. Åtminstone inte i den här studien, säger hon i ett pressmeddelande.

Susanna Vestberg, som försvarar sin avhandling den 12 juni, har följt 65 patienter som sökt sig till minnesmottagningen vid Universitetssjukhuset i Lund. De flesta upplevde stressymptom och uttryckte en oro över att drabbas av demens. Samtliga upplevde besvärande minnesnedsättning i sin vardag. Många var fortfarande yrkesaktiva och berättade om svårigheter att lära sig nya rutiner på arbetet, att komma ihåg namn eller var de hade lagt sina saker.

Efter utredningen visade det sig att endast hälften av patienterna hade minnessvikt. De båda grupperna skilde sig inte åt, varken vad gäller personlighetsdrag eller på symptom på ångest eller depressivitet. I båda grupperna fanns det personer med påtagliga stressymptom. Kvinnorna i studien kände sig mer stressade än männen.

– Men det finns ingen självklar koppling mellan stress och ett försämrat minne. När patienterna under utredningen i lugn och ro fick sitta ner fungerade minnet. Det som de här patienterna upplever tolkar jag istället som en situationsbetingad glömska, när de har för många bollar i luften samtidigt, vilket man inte klarar i längden.

Ingen patient i studien hade hade insjuknat i demens efter drygt ett års uppföljning. Däremot led många fortsatt av oro och nedstämdhet och var fortfarande sjukskrivna. Susanna Vestberg anser att avhandlingen visar vikten av att upplevda minnessvårigheter uppmärksammas, även bland personer i medelåldern.

– Patienterna i den här studien är en grupp som har svårigheter, men glädjande är att ungefär hälften av dem kände sig mindre oroliga efter att ha genomgått en utredning, oavsett om de hade en påtaglig minnesnedsättning eller inte. Förmodligen för att de fått en förklaring till sina svårigheter.

– De här patienterna finns inte bara på minnesmottagningar. De söker sig till vårdcentraler, företagshälsovården och psykiatrin. Det är viktigt för läkaren att känna till, att bakom oron och nedstämdheten kan dölja sig en rejäl minnessvikt, säger Susanna Vestberg.

Magnus Westlander

Mål

Det ultimata målet med validationsmetoden är att återupprätta värdigheten för att kunna dö i frid. Övriga målsättningar är:

• återställa självkänslan
• minska stress
• rättfärdiga existensen
• arbeta för att lösa konflikter som finns kvar från det förflutna
• minska behovet av kemiska och fysiska tvång
• öka den verbala och den icke – verbala kommunikationen
• förhindra tillbakadragande till vegeterande (att den demenssjuke går in i sig själv)
• förbättra gångförmågan och det fysiska välbefinnandet

Principer

1. Alla mycket gamla människor är unika och värdefulla.
2. Desorienterade gamla människor skall accepteras som de är – vi ska inte försöka att ändra dem.
3. Att lyssna med empati bygger tillit, minskar oro och återupprättar värdighet
4. Smärtsamma känslor som uttrycks, erkänns och bekräftas av en lyssnare som man litar på minskar. Smärtsamma känslor som ignoreras eller trycks ned kommer att öka i styrka.
5. Det finns en orsak bakom beteendet hos mycket gamla och desorienterade människor.
6. De bakomliggande orsakerna till desorienterade människors beteende kan vara ett eller flera grundläggande mänskliga behov, t.ex. behovet av att vara älskad, att höra till, behovet av att vara till nytta och vara produktiv, behov av att uttrycka känslor. De drar sig tillbaka, från de närvarande, till de förflutna, för att tillfredsställa sina behov. De löser upp, återupplever, avreagerar och uttrycker sig.
7. Tidigare inlärda beteenden återvänder när den verbala förmågan och närminnet försämras.
8. Personliga symboler, som desorienterade människor använder är personer eller saker – i nutid - som representerar människor eller föreställningar från det förflutna som är laddade med känsla.
9. Desorienterade gamla människor lever ofta samtidigt på många medvetandenivåer
10. När de fem sinnena försämras, stimulerar och använder de desorienterade äldre sina inre sinnen: de ser med sitt inre öga och hör ljud och röster i sitt inre öra från det förflutna
11. Händelser, känslor, ljud, dofter, smaker och bilder skapar känslor, som i sin tur väcker liknande känslor upplevda i det förflutna. Den gamla människan reagerar på samma sätt som hon gjorde förr.

Kommunikation

Kommunikationen försvåras av att jag som tandläkare har svårt att avgöra om svaren på mina frågor är relevanta. Att peka ut den tand som orsakar symptom kan vara svårt för den friska personen, men en person med demens kanske inte ens klagar över smärta i munnen. Han eller hon kan istället visa på annat sätt att något i kroppen är störande. Ibland yttrar det sig som aggressivitet och en annan gång som försämrad matlust eller minskad lust att umgås med andra människor.

Kooperation

Kooperationen, såväl i behandlingsstolen, som när det gäller egenvården kan brista. När patienten själv har förlorat insikten om vad som är bäst för henne/honom måste någon annan ta över ansvaret. Samtidigt är det viktigt i all vård, att vi inte kränker våra patienters integritet. När vi närmar oss en person med demenssjukdom blir gränserna allt svårare att dra. Här ställs stora krav på etiska överväganden med respekt för viljan hos en individ med försämrad autonomi.

– Kan vi tvinga någon att laga en tand? Naturligtvis inte! Vår uppgift är att lindra symptom om all annan behandling är omöjlig.

Målet

Målet för tandvården är ett resultat av odontologiska överväganden ställda mot patientens önskemål och förmåga, med samtidig hänsyn taget till medicinska realiteter och ekonomi. Ofta kan inte en demenssjuk klara sin dagliga hygien inklusive tandrengöring på egen hand. Den optimala tandvården, som är en självklar rättighet för den friska personen, är inte ens önskvärd för den som inte orkar sitta i tandläkarstolen och framför allt aldrig kommer att kunna sköta sin dagliga munhygien själv.

Behandling

Behandlingen på tandklinik går ofta förvånansvärt bra, eftersom de flesta vuxna under en lång följd av år repeterat ett tandvårdsbeteende på klinik hos tandläkare eller tandhygienist. Däremot kan tand- och munvård i hemmet stöta på motstånd, när make/maka eller vårdpersonal erbjuder sig att hjälpa till. Den vardagliga munvården uppfattas hos de flesta av oss som mycket privat och ett intrång innanför läpparna är ett stort steg innanför det som vi värnar om som mest personligt.

Med diagnosen demenssjukdom följer ofta en biståndsbedömning som möjliggör en rätt att få sin nödvändiga tand-och munvård utförd mot sjukvårdsavgift. 

Christina Unosson, tandläkare