ARBETA MED DEMENS

På Malmgården låser man inga dörrar och varken brickbord eller sömnmedel förekommer. Engagemang och personligt bemötande gör tvingande skyddsåtgärder överflödiga. 

Malmgården ligger i Skara och är ett boende för personer med svåra beteendestörningar på grund av demens eller annan psykisk sjukdom. Vid sidan av tre avdelningar för permanent boende finns en enhet för korttidsboende och växelvård. Där finns även trygghetsplatser för akuta behov.

Anledningen till mitt besök är ren nyfikenhet. För på Malmgården lär man varken använda sig av sömnmedel eller tvingande skyddsåtgärder som låsta dörrar, bälten och brickbord. Är det möjligt? Ja, enhetschef och demenssjuksköterskan Kristina Nilsson-Lindström intygar att det stämmer.

– Vi har istället en levande diskussion kring förhållningssätt och bemötande vid svåra situationer. Frågor som diskuteras kan vara ”vad är viktigt för personen”, ”vilka känslor uttrycker hon” och ”hur kan vi arbeta för att personen ska må så gott som möjligt”.

På Malmgården strävar man efter att arbeta med personcentrerad omsorg och ett relationsinriktad arbetssätt – ett  jagstödjande förhållningssätt och känslomässigt bemötande. Detta blir tydligt under rundvandringen i huset. Vi möter en demenssjuk person med sex potatisskalare i fickorna.

– Jag ser att du skalat potatis, säger Kristina och hälsar glatt utan att kommentera antalet potatisskalare.

Margareta Hellström är demenssjuksköterska och knuten till Malmgården. Hon träffar personer med nydiagnostiserad demenssjukdom i ett tidigt skede, när hon fått kännedom om dessa från primärvården, länssjukvården eller geriatriken.

– Det är positivt att i ett tidigt skede lära känna dessa personer fram till dess att personen flyttar till demensboendet. Då kan man lättare hantera och förstå olika beteenden och personen själv kan uppleva en större tillit och trygghet, menar Margareta Hellström.

Hon understryker vad Kristina Nilsson-Lindström säger. Först arbetar man aktivt med personligt bemötande innan man – i sista hand – tar till läkemedel för att dämpa olika beteenden.                      

– Det gäller att bekräfta personen – ”jag ser dig”, ”här är jag”, ”jag finns här” – om och om igen till dess att personen känner sig trygg, säger Margareta Hellström.

Ett stort ansvar vilar givetvis på vårdbiträden och undersköterskor. Demenssjuksköterskor och enhetschef finns nära till hands och rycker in när medarbetare behöver stöd och hjälp. Var fjärde vecka hålls teamträffar. Då diskuterar man olika fall för att sedan metodiskt pröva sig fram och utvärdera olika tillvägagångssätt. Enheten är även ansluten till svenska BPSD-registret. 

– Därutöver har personalen reflektionsträffar var tredje vecka och handledning var sjätte. Båda är viktiga förutsättningar för att hantera de utmaningar man ställs inför, säger Kristina Nilsson-Lindström.

Badrummet är ofta platsen för svåra situationer på äldreboenden. God personlig hygien kan krocka med personens intregritet och självbestämmande. På Malmgården brukar man lösa dilemmat genom att lugna, motivera och lirka. Men i ett fall har detta inte fungerat.

– Istället för att konfrontera vårdtagaren och riskera att kränka honom får han tvätta sig på egen hand. Att han mår bra är de absolut viktigaste, säger Kristina Nilsson-Lindström.

Anhöriga är viktiga. Demenssjuksköterskan och enhetschefen bjuder in till anhörigträffar vid tre tillfällen i samband med att make, maka eller förälder fått en demensdiagnos. Träffarna utgår ifrån de anhörigas önskemål. Fortsättningsvis har man anhörigträff en gång i månaden riktat specifikt till grupper med enbart make, maka eller barn. I herrgruppen har egna initiativ, som att bilda matlag tillkommit.

– Vad skulle ni säga är vinsten med ert sätt att arbeta?

– Tydlighet och ett tillåtande klimat, svarar enhetschefen Kristina Nilsson-Lindström

– Lugnt tempo, flexibilitet och trygghet, menar demenssjuksköterskan Margareta Hellström.

– Uppstår problem kan man lyfta det direkt med kollegorna – för att få stöd och råd, säger sjuksköterskan Åsa Holmberg och tilläger att varje dag är rolig när man känner att man kan få någon att må gott…

Ann-Christin Kärrman

Hur gör en biståndshandläggare när en demenssjuk person säger nej tack till hjälp trots att behovet är uppenbart? I Hallsberg har det kommunala demensteamet hittat sätt att hantera problemet.

Teamet består av demenshandläggare, arbetsterapeut och demenssjuksköterska. Ofta går de två och två på hembesök.

– Vid det första hembesöket brukar vi dela upp oss en stund, så att jag talar med den anhörige och den andra från teamet med den som är sjuk, säger Britt- Mari Jansson, demenshandläggare.

– Vi frågar alltid först om det är ok att vi gör så. En fördel är att anhöriga kan tala mer fritt, utan att känna att de sårar den som är sjuk.

Vem som tar första kontakten med teamet varierar. Ofta är det anhöriga. Kanske har de fått information i samband med att en diagnos har ställts eller läst om teamet i den broschyr som ligger i vårdcentralens väntrum.

Demensteamet kan också vara den första kontakten för oroliga anhöriga och grannar.

– Barn ringer ofta till oss, säger Maria Stenevang, arbetsterapeut. ”När jag var hos mamma i helgen såg jag att hon bränt ner varenda spisplatta och glömt kaffebryggaren” kan de säga och fråga om hon kan få en spisvakt. Det är en bra inkörsport för oss.

När teamet gör sitt första hembesök kommer många frågor upp. Teamet kan ge råd och vara ett stöd.

– När man får sin diagnos är både patienter och anhöriga ofta i en chockfas och kanske inte mottagliga för all information, säger Anne-Ly Höijer, demenssjuksköterska. När vi kommer får vi frågor om sjukdomen, om läkemedel, anhöriga undrar hur de ska prata och bemöta.

I början tyckte Britt-Mari Jansson att det var svårt att ställa frågor till den som fått en demenssjukdom.

– Men jag har lärt mig att det går att fråga när de fått förtroende för mig. Man måste hitta en inkörsport. Kanske gå runt i lägenheten, prata om ett foto...

Det gäller att vara medveten om att den som lider av en demenssjukdom ofta skärper sig till det yttersta. Det kan då först förefalla som om hon eller han klarar sig utmärkt. Detta är något djupt mänskligt. Dagverksamhet är ofta bra men det gäller att lägga fram det på ett sätt så det kan accepteras. Britt-Mari Jansson brukar berätta om Ängarnas café, dit man kan komma för att träffa andra.

”Din vår är min vår och alla vackra flickors vår…”. Ulla, Ingegärd, Britt och femton till tjugo andra damer och enstaka herrar sjunger koncentrerat i kören på Nytorgsgårdens vård- och omsorgsboende i Stockholm.

Texterna till de gamla vårsångerna finns där än i minnet hos många av dem. Och när körtimmen är slut dröjer glädjen kvar.

Nytorgskören, som kören just döpt sig till, startades för ett drygt halvår sedan. Sedan drygt ett år leder Göran Annebring också en liknande kör på närbelägna Katarinagården. Körerna är en del i ett projekt som handlar om socialt innehåll i äldreomsorgen på Södermalm.

Han kommer i god tid före körtimmen och börjar spela lite på gitarren.

– En del sitter och väntar i soffan när jag kommer. Jag trivs med detta, jag ser att de blir glada.

Just nu övas vårsånger. Som regel har Göran Annebring något tema.

– Jag försöker välja kända melodier och texter, gärna sådana som har lite djupare mening som Dan Andersson eller Taube. Vi läser ofta texterna först. Vi sjunger inte i stämmor, många har inte sjungit sedan skoltiden. Meningen är att de ska sjunga ut och bli glada av sången.

En del av körsångarna talar inte längre så mycket, en del minns inte det som hände nyss. Men när Göran stämmer upp ”Blåsippan ute i backarna står…” , ” Vintern rasat…” ” När Lillan kom till jorden..” ” Det är våren…” och andra gamla visor och slagdängor sjunger många hela verser utantill.

– Det är fascinerande att se och höra, säger Barbro Karlsson, vårdbiträde på Nytorgsgården. De sjunger efteråt också. De lever upp genom kören.

– Det är jätteglada och det märks att de mår bra efteråt, säger Martin Akrasho, undersköterska. Tryggheten ökar och oron minskar.

Flera ur personalen sitter och sjunger med de ”sina”. Det är också meningen, förklarar Anneli Miller, arbetsterapeut och även musiker, som varit med och utformat projektet med socialt innehåll.

– Det är viktigt att stötta personalen i att komma igång så att aktiviteterna fortsätter sedan. Engagerad personal är ett måste.

Det kan se ut som om det går bra att ta en rast när de äldre ändå sitter och sjunger.

– Men personalen behövs, det är en trygghet att de är med, säger Anneli Miller. Det kan bli för många intryck för en del av de äldre. Bara om de är lugna kan de ta emot intrycken, men det finns de som inte får ro om inte personalen är med. Dessutom kan ju omvårdnadsbehov uppstå under tiden sången pågår. Det handlar också om vad som händer sedan, när Göran har gått sin väg med sin gitarr.

För dem som har en demenssjukdom är det bra med en fast struktur. Kören är alltid samma tid och samma veckodag, vilket är en bra hjälp för att hålla reda på tiden.

Det gäller för personalen att förstå att de äldre först kan säga ”nej, jag vill inte” vara med i kören.

– Men det kan så småningom bli rutin och en ny vana. En dam ville absolut inte. Då föreslog jag att vi skulle gångträna lite. Vi gick till kören och satte oss en stund och sedan ville hon vara med.

Det märks en tydlig skillnad på dem som är med på körsången.

– De är jätteglada och blir lugna av att sjunga, flera har blommat ut tack vare kören, säger Anneli Miller.

Åter till Göran Annebring och körsångarna. Nu har fler flockats i rummet som börjar bli ganska fullt. Enstaka verkar mest sitta utan att kunna sjunga med, men Anneli Miller förklarar att det kan ändå vara en glädje för dem. Den som inte vill vara med visar detta med sitt kroppsspråk.

– Det finns många undersökningar som visar hur positivt det är med sång i demensvården, säger Anneli Miller. Det är viktigt att se aktiviteter som kören som en del av omsorgen, precis som dusch eller måltider. Sången måste förankras i verksamheten, understryker hon.

På Katarinagårdens vård- och omsorgsboende (som inte har speciella demensavdelningar) har kören hittat på namnet ”Sångkattorna”. Också hit kommer Göran Annebring en eftermiddag i veckan. Och även här har flera av sångarna samlats i god tid. Bert, Sif och Kaj är på plats medan Göran förbereder gitarren. Snart kommer Karin, 100 år som är med för första gången.

Sif visar fram en bok som svar på frågor om vad hon gillar kören. Där står att hon drabbats av afasi efter en stroke och har lite svårt med talet. Men sjunga kan hon, det får vi snart höra.

Den ena efter den andra kommer – både damer och herrar och några med anhöriga därtill.

Göran drar igång med lite uppvärmning: Säg mmm som i Marabou… Säg aaa och se ut som fågelholkar, äää…

Också här övas vårsånger och för många flyter texterna som rinnande vatten. Det är Sven-Ingvars Luffarvisan blandat med Studentsången och Vintern rasat. Göran berömmer och bedömer vad som ska vara med vid den konsert som snart ska ordnas.

– Överdriv gärna texten så den hörs, uppmanar Göran Annebring. Och med ”Alla fåglar kommit ren” ljudande i öronen lämnar vi Sångkattorna.

Kari Molin

Morgonmötet i Tibro är sig inte likt. Åtta undersköterskor och en sjuksköterska är ovanligt uppspelta och skålar med demenssamordnaren och sina chefer. I går eftermiddag kom beskedet att de tilldelas priset Bästa demensteam i hemtjänsten 2011.

Glasen i möteslokalen bubblar av champagne – alkoholfri, förstås – medan demensteamets chef Vivi-Anne Bergman bubblar av stolthet, främst över sina engagerade medarbetare.

– Det är ju fantastiskt. Vi visste redan att vi var Sveriges bästa demensteam men nu kommer hela landet att få veta det, utbrister hon osvenskt kaxigt i telefon. Fast man anar glimten i ögat.

Demensteamet inom Tibros hemtjänst har varit i gång sedan november 2010. De åtta demensutbildade undersköterskorna hjälper ett 30-tal demenssjuka personer och deras anhöriga. Omvårdnadsansvarig är Jenny Blom, sjuksköterska med spetskompetens i demens. 

Teamet strävar efter att minimera antalet personer runt varje vårdtagare, något som ökar tryggheten och möjligheten att skapa förtroendefulla relationer. Kontinuiteten underlättas av att flera arbetar delade pass.

– Det innebär att de kan promenera med sin vårdtagare till dagverksamheten på morgonen. Mitt på dagen är de lediga och när de går på sitt eftermiddagspass hjälper de samma vårdtagare hem, säger Vivi-Anne Bergman.

Hälften av teamets vårdtagare är inskrivna i dagverksamheten som ligger i samma hus som demensteamets lokaler. Här finns även en korttidsavdelning för personer med demens. Personalen på de olika enheterna brukar efterhand bli kända ansikten för många vårdtagare och kan med fördel "rycka in" för varandra, till exempel vid sjukdom.

Ett väl fungerande demensteam har ett utvecklat samarbete med många aktörer. I Tibro deltar kommunens arbetsterapeut, biståndsbedömaren, demenssamordnare och sjukgymnast regelbundet i teamträffarna.

– Biståndbedömaren har goda kunskaper om demenssjukdomar och vet att personer med demens behöver god tid. Det gör att teamet ofta får den tid de behöver, utan stress, säger Jenny Johansson, demenssamordnare i Tibro och en av initiativtagarna till att bilda demensteamet.

Ett nyare samarbete som håller på att ta form rör vårdcentralens minnesmottagning som startade i höstas och som också ligger i samma hus.

– Det händer att anhöriga till personer som uppvisar misstänkta demenssymptom hör av sig. Då försöker vi hjälpa till att etablera kontakt med minnesmottagningen för att få en utredning till stånd. Genom samarbetet får också vårdcentralen återkoppling på det stöd personen får, säger Jenny Johansson.

Demensteamet får många lovord från både vårdtagarna och deras anhöriga. Den täta och nära kommunikationen framhålls som mycket betydelsefull eller som en anhörig utrycker det i ett brev: "Det känns tryggt för mig som anhörig att jag alltid kan ringa när jag undrar över något eller känner oro – och de i sin tur ringer mig om de undrar något."

Magnus Westlander