ARBETA MED DEMENS

– Det känns jätteroligt och viktigt att lyfta naturens positiva inverkan för alla, säger Laila Becker, projektledare på SDC.

Häng med oss ut är en metod som främjar den psykiska och fysiska hälsan genom att man vistas ute i naturen tillsammans med andra. Metoden bygger på att man utbildar ledare, som sedan tar med sig kunskaperna hem till sin arbetsplats och håller i Häng med oss ut-grupper där.

I dag används metoden bland annat inom socialpsykiatri, LSS, vuxenpsykiatri, missbruksbehandling, kyrkan, arbetsmarknadsinsatser, skola och barn- och ungdomspsykiatri.

”Det här kommer att bli jättebra”

Therese Rosenkvist på Friluftsfrämjandet är utbildad arbetsterapeut och den som har skapat metoden. Hon ser fram emot att sätta i gång arbetet.

– Det ska bli så roligt att få jobba med personer som kan demens och få koppla ihop det med Häng med oss ut! Jag har redan börjat fördjupa mig och jag känner att det här kommer att bli jättebra, säger hon.

Vilka är byggstenarna i Häng med oss ut-metoden?

– Naturens betydelse för hälsan, kamratstöd, aktivitetens betydelse ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv samt, i den här varianten, kunskap om demenssjukdom.

Ser du någon utmaning redan nu?

– I vanliga fall är det personalen som är utmaningen, att hitta dem som är villiga att vara ute. Så att hitta rätt personer och att den här verksamheten får de resurser som krävs, för det kräver ju lite mer att vara ute jämfört med att stanna inomhus.

Testas i verkligheten

Så vad händer nu? Till att börja med ska arbetsgruppen med medlemmar från både Friluftsfrämjandet och SDC träffas och arbeta fram en anpassad modell för personer med kognitiv svikt/demens, sedan väntar testning av modellen på några olika enheter runt om i landet. Efter det sker en revidering utifrån referensgruppens synpunkter.

– Planen är att vi ska ha en ledarutbildning klar under 2027, säger Laila Becker.

Text: Karin Nyman
Foto: Getty/Istock

Under de senaste åren har flera blodtester för att upptäcka Alzheimers sjukdom lanserats på den europeiska marknaden. Testerna har dock varit tillgängliga för hälso- och sjukvården under en relativt kort period och deras referensvärden är fortfarande osäkra.

– Vi ser en utveckling där nya blodtester introduceras och fler är på gång att CE-märkas. Det är ännu inte klart vilken roll de kommer att ha i vårdkedjan eller i vilken utsträckning de kan ersätta nuvarande diagnostik. Vi i rådet behöver mer underlag för att kunna bedöma testerna utifrån såväl patientnytta som kostnadseffektivitet, säger Annkristin Svensbergh, ordförande i MTP-rådet, i ett pressmeddelande.

Öppnar för specialistvården

Trots rekommendationen om att avvakta med breddinförande av blodtester öppnar MTP-rådet för att de kan användas inom specialistvården. Detta förutsätter en strukturerad uppföljning och att användningen sker i syfte att öka kunskapen. MTP-rådet uppmuntrar även en användning inom ramen för kliniska studier.

Sahlgrenska universitetssjukhuset har redan börjat använda blodtester i alzheimerdiagnostiken. Blodet analyseras för fosforylerat tau, pTau217, en viktig markör för att värdera förekomsten av alzheimerförändringar i hjärnan.

– På fem år har det gått från forskning till klinisk rutin. Från noll gör vi nu nästan hundra analyser i veckan, säger Joel Simrén, ST-läkare i Klinisk kemi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, i Neurologi i Sverige.

Större betydelse framöver

Förekomsten av pTau217 i blodet ökar redan flera år innan patienten märker av några symtom vilket gör att testet kommer få ännu större betydelse framöver.

– Förhoppningen är att testet i framtiden ska användas betydligt tidigare och bredare. Men det förutsätter förstås att det finns ett sätt att förhindra att sjukdomen bryter ut. Den springande punkten är att kunna ge ett läkemedel som påverkar amyloida plack eller andra hjärnförändringar innan de försämrar hjärncellernas funktion. Det pågår väldigt mycket forskning kring detta just nu, säger Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

En förutsättning är att projekten genomförs i samverkan med region och en eller flera kommuner. De ska även omfatta samtliga fem komponenter i FINGER-modellen, det vill säga hälsosam kost, fysisk aktivitet, kognitiv träning, sociala aktiviteter samt kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer.

Studier pekar på att cirka 40 procent av alla demenssjukdomar kan kopplas till livsstilsfaktorer som går att påverka. Även tidigare inaktiva personer kan få tydliga hälsovinster av livsstilsförändringar. FINGER-modellen, som bygger på forskning, tar upp hur hälsofrämjande och demensförebyggande arbete kan stärkas genom att stödja individers möjligheter att göra livsstilsförändringar.

Webbutbildningen FINGER abc behandlar FINGER-modellen och tar upp hur hjärnhälsan kan påverkas positivt av en ändrad livsstil. Utbildningen har tagits fram av Svenskt Demenscentrum i samarbete med Fingers Brain Health Institute.

Socialstyrelsen kommer att publicera mer information om hur man rekvirerar statsbidraget och de villkor som gäller på webbsidan nedan i början av mars. Ansökningstiden är satt till den 16 mars–15 april 2026.

Till Socialstyrelsens sida om statsbidraget »

Nio av tio personer med demenssjukdom drabbas någon gång av ångest, utåtagerande beteende eller andra BPSD. Symptomen behandlas ofta med läkemedel som dock kan ge allvarliga biverkningar. För att förebygga och minska BPSD rekommenderar Socialstyrelsen istället en personcentrerad vård i en anpassad miljö. Men enligt myndigheten förekommer detta i alltför liten utsträckning.

SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, har nu granskat och kommenterat en systematisk översikt på området. Den visar hur icke-farmakologiska insatser kan införas på särskilda boenden för att minska BPSD.

Samverkan och kommunikation viktigt

– Det räcker inte med enskilda punktinsatser, utan för att lyckas med implementeringen behövs en helhetsstrategi. Strategin bör inkludera att stärka samverkan och kommunikation mellan personal och anhöriga eller närstående och att det finns tillräckligt med resurser i form av personal och tid. Det behövs också utbildning till personal och organisatoriskt stöd. Även ledarskapet har betydelse, säger Frida Fröberg, projektledare vid SBU.

I översikten ingår 24 kvalitativa studier, publicerade i tidskriften Campbell Systematic Reviews. De flesta är genomförda i England, USA, Kanada och Australien men SBU menar att resultaten är relevanta även för svenska förhållanden.

Betonar ledarskapet

Ann-Christin Kärrman,  Svenskt Demenscentrum, har deltagit i arbetet som extern granskare. Hon vill särskilt betona ledarskapets betydelse för att förebygga BPSD.

–  Att arbeta med BPSD är komplext och kräver goda kunskaper bland alla medarbetare. Här har cheferna ett särskilt ansvar och för att kunna stötta personalen behöver de i sin tur kunskap, säger Ann-Christin Kärrman

– Det är även viktigt att anhöriga får kunskap och förståelse för BPSD i ett tidigt skede. Vårdpersonalen har en betydelsefull roll att förklara symptomen och hur vi arbetar för att förebygga dessa.

Text: Magnus Westlander

Även om Sverige år 1972 blev först i världen med att erbjuda möjligheten att ändra juridiskt kön efter utredning, har vårdens bemötande av transpersoner lämnat en del övrigt att önska. Kanske är det därför inte så märkligt att en del äldre hbtqi-personer drar sig för att söka vård och omsorg. Det vill organisationen Transammans ändra på. 

– Många äldre transpersoner har erfarenheter av dåligt bemötande i vården, vilket skapar oro inför åldrande och ett eventuellt ökat vårdbehov. Att behöva hjälp med exempelvis intima situationer, samtidigt som man oroar sig för om vårdgivaren har negativa attityder, kan vara starkt ångestskapande. De flesta som arbetar inom vård och omsorg vill förstås göra sitt bästa, men bristande kunskap och osäkerhet kan skapa mindre bra situationer, säger Linn Storm.

Referensgrupp med transpersoner

Forskning om den äldre hbtqi-gruppen är bristfällig. Linn Storm och Transammans har tagit fram utbildningen ihop med en referensgrupp med transpersoner som är 65-plus. Utbildningen innehåller fysiska träffar, en handbok för stöttning i det praktiska arbetet, samt en webbaserad del där fakta, filmer, övningar och reflektionsfrågor till stor del bygger på transgruppens egna berättelser och erfarenheter. 

– Men utbildningen baseras även på forskning och jag har under resans gång haft förmånen att få bolla med forskare och andra professionella som arbetar med äldre och/eller transpersoner på olika sätt, säger Linn Storm. 

Att inte kunna känna sig säker på att bli bemött med respekt är för många äldre transpersoner en tröskel till att söka vård och omsorg. Exempelvis kan det handla om att bli ”felkönad” eller att inte bli kallad för sitt rätta namn. Det kan också handla om ren okunskap där vårdgivaren lägger över på vårdtagaren att informera. I andra fall kan transidentiteten blåsas upp, trots att den saknar relevans för själva omvårdnaden. 

– Tyvärr finns även erfarenheter av att möta kränkande och nedvärderande kommentarer. Det är dock viktigt att poängtera att de flesta också har många erfarenheter av att bli väl bemötta i vården. Men som en av mina referenspersoner uttryckte det så är det ”lotteriet” som är stressande. Att man helt enkelt inte vet hur man kommer att bli bemött, säger Linn Storm. 

Aldrig för sent att göra rätt

Forskningen om levda erfarenheter av demenssjukdomar bland transpersoner (och hbtqi-personer generellt) är mycket begränsad. De få studier som finns visar att transpersoner med demenssjukdomar eller kognitiv svikt ofta känner oro för diskriminering inom vård, omsorg och socialtjänst. En del upplever rädsla för att oavsiktligt berätta om sin identitet i otrygga sammanhang eller förlora möjligheten att förmedla vem man själv är. Flera vittnar även om en oro för om omgivningen kommer att respektera och stå upp för ens transidentitet när man inte längre kan göra det själv.

– Den begränsade forskningen visar att personal inom äldreomsorgen ofta känner osäkerhet kring frågor om könsidentitet och sexualitet, eller betraktar dem som irrelevanta om individen inte själv tar upp dem. Detta blir särskilt problematiskt när demenssjukdomen minskar personens möjlighet och förmåga att uttrycka vem man är och vad man behöver, säger Linn Storm.

Hon betonar att det självfallet inte finns ett generellt sätt att bemöta alla transpersoner på. I stället handlar det om att se varje person som en enskild individ och vara medveten om de normer och föreställningar som kan påverka bemötandet. 

Om Linn Storm får ge ett handfast råd till alla som jobbar inom vården så är det:

– Be om ursäkt om du känner att det blivit lite fel, utan att göra en stor grej av det. Det är (nästan) aldrig för sent att göra rätt!

Text: Juan Martinez

QSNA – Queen Silvia Nursing Award – delas i Sverige ut till sjuksköterskor och undersköterskor som har en idé eller som har gjort insatser för att förbättra vårdkvaliteten för äldre personer och dem som lever med demens. 

I år belönas Alma Fager (bilden) i sjuksköterskeklassen för sitt arbete med projektet Norra Strandgatan 21 i Helsingborg, en mötesplats och testarena för samverkan och nytänkande kring kognitiv sjukdom/demens. 

– Att få det här priset känns enormt. Jag är hedrad, tacksam och stolt. Hedrad över att bli tilldelad ett så framstående pris, tacksam för möjligheten det ger mig att fortsätta driva i frågorna kring personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom och stolt över att arbetet på Norra Strandgatan 21 uppmärksammas, säger Alma Fager.

Bred målgrupp

Syftet med Norra Strandgatan 21 är bland annat att sprida kunskap till allmänheten och att på ett lättillgängligt sätt kunna erbjuda stöd till personer som har fått en demensdiagnos, inte minst de som befinner sig tidigt i sjukdomen. 

Andra målgrupper är familj och anhöriga, men även samhället i stort – vem som helst är nämligen välkommen in i lokalerna som ligger mitt i stan. Norra Strandgatan 21 är en del av Helsingborgs satsning på att bli ”en kognitivt vänlig stad”.

Vad betyder det här priset för dig?

– För mig personligen innebär det här bekräftelse på att det jag gör är viktigt, att jag är på rätt väg och att vi tillsammans måste våga tänka nytt för att möta personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom i deras behov och funderingar.

Stöd och samhörighet i Lidköping

I undersköterskeklassen belönas Linda Boo i Lidköpings kommun för sitt arbete med Saras torg. Det är en mötesplats där personer som nyligen har fått en demensdiagnos och deras anhöriga kan träffa andra som befinner sig i en liknande situation.

Saras torg erbjuder bland annat stödgrupper för anhöriga och studiecirklar för personer som nyligen har fått sin diagnos. Satsningen är preventiv och man vill med Saras torg erbjuda samhörighet, stöd och information i tidigt skede innan andra kommunala insatser behövs. Linda Boo har varit med i projektet sedan starten.

Både Alma Fager och Linda Boo nominerades till QSNA av sina chefer.

Text: Karin Nyman

Startskottet för kommunens utvecklingsarbete var projektet Samverkan för ett standardiserat insatsförlopp vid demenssjukdom, där Umeå var en av fem kommuner som deltog. Projektet leddes av Svenskt Demenscentrum under åren 2020–2021 på uppdrag av Socialdepartementet.

Kristina Sandgren är samordnare för demensområdet i Umeå kommun.

– Vi har nu tagit fram en handlingsplan för att införa det standardiserade insatsförloppet i äldreomsorgen. Den stämmer väl överens med äldreomsorgens mål, som är trygg och säker vård och omsorg samt självständighet i hemmet. Vi strävar efter att man ska kunna bo kvar hemma med god livskvalitet så långt det är möjligt, säger hon. 

Handlingsplanen utgår från den nya nationella demensstrategins utvecklingsområden. 

– Följer vi vår handlingsplan vet vi att vi kommer att jobba personcentrerat, att vi följer demensstrategin, de nationella riktlinjerna och anhörigstrategin, säger Kristina Sandgren.

Multiprofessionellt arbetssätt

– Det är vårt multiprofessionella arbetssätt, ”Samarbete vid demenssjukdom”, som gjort att vi nått framgång med det standardiserade insatsförloppet, betonar hon.

För att genomföra den nya handlingsplanen har en organisation skapats med en styrgrupp som fattar de stora besluten. Styrgruppen består av verksamhetscheferna för hemtjänst, vård- och omsorgsboende, hälso- och sjukvård samt utredning äldre.

– Styrgruppen är oerhört viktig för mig och Kristina som sitter med i flera arbetsgrupper, säger Catharina Persson som är enhetschef för demensteamet.

Årets demensteam 2025

Demensteamet i Umeå fick i höstas utmärkelsen Årets demensteam 2025 av Demensfonden. I motiveringen hänvisades till teamets höga specialistkompetens kombinerat med ett personcentrerat arbetssätt och stark samverkan. 

– Vi är jättestolta och hedrade över priset, säger Catharina Persson som lett teamet sedan 2018.

Både från ledarhåll och politiskt håll har man valt att satsa på demensteamet. Från januari 2024 utökades teamet från två personer till åtta.

Stjärnmärkning av hela äldreomsorgen

Ett av de politiska beslut som har tagits är att hela äldreomsorgen ska ta del av utbildningsmodellen Stjärnmärkt från Svenskt Demenscentrum. Det första boendet har nu genomgått utbildningen och ytterligare 13 är på gång. Biståndshandläggare, dagverksamheter och anhörigkonsulenter är Stjärnmärkta sedan tidigare. 

Min pärm – en integrerad del i arbetssättet

I Umeås standardiserade arbetssätt ingår att erbjuda Min pärm till personer som har fått en demensdiagnos och kommer på återbesök till sin hälsocentral. En sjuksköterska går då igenom innehållet med patienten.

Min pärm har tagits fram av Svenskt Demenscentrum för att besvara frågor som många ställer sig efter att ha fått sin demensdiagnos. 

 – Min pärm är uppskattad av alla som har fått den och sjuksköterskor tycker att den ger ett bra stöd för dialog med patienten, berättar Kristina Sandgren.

Ny inriktning på dagverksamheterna

Dagverksamheterna har också påbörjat ett förändringsarbete. Här har man bytt fokus från social samvaro till förebyggande och hälsoinriktade aktiviteter.

– Vi jobbar med aktiviteter inspirerade av FINGER-modellen. Vi har också påbörjat arbetet med att erbjuda olika inriktningar efter var i sjukdomsskedet man befinner sig, berättar Kristina Sandberg. 

Hjärnträffen – en öppen verksamhet

Ett annat nytillskott är den nya öppna verksamheten Hjärnträffen som under 2025 haft 15 deltagare som är i tidigt skede av sin demenssjukdom. Tanken är att steget vidare till dagverksamhet inte ska bli så stort.

Samarbetet med regionen

Förändringsarbetet i Umeå kommun har varit framgångsrikt och omfattande. Dock har regionen i nuläget ingen vårdutvecklare inom demensområdet. 

– Det försvårar utvecklingsinsatser i vår samverkan, påpekar Kristina Sandgren.

– Vi har lärt oss mycket, bland annat att när man ska förankra en större förändring så behöver man hålla i och hålla ut.

Text: Christina Nemell

I dag lever ungefär 150 000 personer i Sverige med en demenssjukdom. Men trots växande behov får bara 45 procent av patienterna i primärvården en demensdiagnos inom vårdgarantins 90 dagar. I specialistvården är andelen endast 30 procent.

– Det är oroande att människor tvingas leva i ovisshet under så lång tid. När människor tvingas vänta i månader påverkar det hela livet – relationer, trygghet och förmågan att planera framtiden, säger Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson i ett pressmeddelande.

Fler fullständiga demensutredningar

Utgångspunkten för Socialstyrelsens utvärdering har varit hur väl kommuner och regioner följer de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom. Positiva delar som lyfts fram är bland annat att allt fler får en fullständig demensutredning inom primärvården. Det handlar om 88 procent vilket är en betydligt högre andel än vid den tidigare utvärderingen från 2018.

En brist i demensutredningarna är att endast var femte patient i primärvården, och varannan i specialistvården, får en strukturerad funktions- och aktivitetsbedömning. En sådan är central för att kunna utforma lämpliga insatser anser Socialstyrelsen.

Personcentrerad vård vanligare

Personcentrerad vård utvecklas positivt på särskilda demensboenden, där åtta av tio använder sig av levnadsberättelser i arbetet. Hemtjänsten ligger däremot långt efter på detta område. Läkemedelsbehandlingen varierar kraftigt mellan regioner och mellan socioekonomiska grupper. Här har skillnaderna ökat sedan förra utvärderingen.

Socialstyrelsen lyfter även fram samarbetet mellan kommuner och regioner som behöver stärkas. Många uppger brist på läkarkontakter och för få platser i särskilda boenden, samtidigt som utvecklingen av multiprofessionella demensteam står stilla eller till och med går bakåt. Inom området anhörigstöd syns vissa förbättringar inom hälso- och sjukvården medan kommunernas insatser ligger kvar på låga nivåer.