ARBETA MED DEMENS

Sikta mot stjärnorna! är en inspirationsdag för medarbetare på alla verksamheter som är eller vill bli Stjärnmärkta, och arrangeras av Svenskt Demenscentrum och kvalitetsregistret SveDem. Dagen bjuder enligt traditionen på föreläsningar i olika ämnen som på något sätt knyter an till kognitiv svikt och demens, plus goda exempel från Stjärnmärkta verksamheter.

Laila Becker som är utvecklingsansvarig för Stjärnmärktmodellen var den första att kliva upp på scenen, efter att moderatorerna hälsat alla välkomna. Hon berättade bland annat att den första enheten utanför Sverige – Oasen på Åland – kunde läggas till listan över Stjärnmärkta enheter under förra året. Totalt finns nu 522 stycken. Även Stjärnmärkt LSS växer och är nu uppe i 37 enheter.

Sedan tog Madeleine Åkerman, Silviasjuksköterska och koordinator på SveDem, över scenen. Hon berättade att samtliga 58 specialistmottagningar är anslutna till SveDem, liksom 799 av landets särskilda boenden. Det ger möjlighet till kontinuitet.

– Tanken är att man ska kunna följa en person från diagnos till livets slut.

För särskilda boenden är ett av kraven för stjärnmärkning just att man registrerar i SveDem. 

– Med hjälp av SveDem får ni ett kvitto på ert arbete, och det arbete ni lägger ner i och med satsningen på Stjärnmärkt, sa Madeleine Åkerman.

Allt man registrerar in får man resultatrapporter på. De kan underlätta både kvalitetsarbete och uppföljning, och även visa hur väl man följer de nationella riktlinjer som finns. 

Snabbkurs i forskningsläget

– Det är jättemycket som pågår, och det finns jättemycket att säga, så ni ska få en liten crash course. 

Så sparkade Maria Eriksdotter, rektorsråd och professor på Karolinska institutet och överläkare på Karolinska universitetssjukhuset, igång sin föreläsning med rubriken ”Demensforskningen i dag – nya framsteg och möjligheter!”

Sedan bjöd hon bland annat på en snabbkurs i genetik och en i biomarkörer, plus en genomgång av 14 riskfaktorer som, rätt hanterade, kan minska risken att utveckla en demenssjukdom. Det handlar bland annat om fetma, rökning, diabetes, högt blodtryck, övermått av alkohol, utbildningsnivå och nedsatt hörsel och syn.

– Utöver de här finns det också andra riskfaktorer man tittar på. Bland annat njurfunktionsnedsättning, men där behövs mer forskning, sa Maria Eriksdotter.

Omvårdnadens betydelse för personer med demenssjukdom är ett annat ämne som hon gärna skulle se att det forskades mer på:

– God omvårdnad är viktig, det vet vi. Men det här är ett område där mer forskning skulle behövas.

Lätt tappa kontakten med tandvården

Pia Skott, övertandläkare vid Akademiskt centrum för äldretandvård, talade om munhälsa och kognitiv sjukdom.

– När man blir äldre ökar i regel tandvårdsbehovet. Det som är lagat behöver ofta lagas igen. Och man tappar lätt kontakten med tandvården, man går bara när det är akut, berättade hon. 

Att munhälsan lätt blir eftersatt när vi åldras är särskilt tydligt för sköra personer. Det kan vara svårt att hinna med, svårt att komma ihåg och svårt med motoriken. Muntorrhet är en annan faktor som påverkar tänderna. Delvis kommer den med åldern, men det kan också vara en effekt av att man tar många mediciner.

Pia Skott tipsade även om tre bra frågor att ställa för att uppmärksamma en persons munhälsa:

1. Har du träffat någon tandläkare under de senaste två åren? 
   ”Fråga inte om personen har en tandläkare. Det tycker vi ju alla att vi har, för vi har ju gått till någon någon gång.”
2. Har du besvär från munnen?
   ”Många äldre idag har en tuggsida, den andra använder de inte. Och det ger en snedbelastning som inte är så bra.”
3. Är det någonting du undviker att äta för att det är besvärligt för dig?

Gott om goda exempel

Efter lunch fortsatte dagen med goda exempel från Stjärnmärkta verksamheter. Först ut var skånska Vellinge. Barbro Carlsson, Silviasyster på Forenede Care, och Guri Thelin, kvalitetsansvarig vård och omsorg på Vellinge kommun, berättade om sitt långsiktiga samarbete över gränserna mellan olika vård- och omsorgsgivare. Kommunen har satsat medvetet på att få till en jämlik demensvård oavsett var du bor i kommunen, och som ett led i det Stjärnmärkt alla som arbetar med vård och omsorg för personer med demenssjukdom, även staben och myndigheten.

Man har också ett multiprofessionellt demensteam som träffas regelbundet, och alla kommuninnevånare som får en demensdiagnos erbjuds ett kostnadsfritt hembesök, om de samtycker till att teamet tar kontakt.

– Vid ett sådant nybesök berättar vi om vad vi gör och vad vi kan hjälpa till med. Då har man träffats och då brukar det gå lite lättare sedan när man behöver hjälp, för vi har redan träffats, berättade Barbro Carlsson.

Laila Arousell, specialiserad demensundersköterska på Addera omsorg, och Jennie Wallin, specialiserad demensundersköterska i det kognitiva stödteamet i Ljusdal kommun i Hälsingland, berättade om hur Addera arbetar med Stjärnmärkt som ett led i att få till ett både hållbart och kvalitetssäkrat arbetssätt. 

En del i att vara Stjärnmärkt är att enheten ska driva ett utvecklingsprojekt under året. Addera har under sina år som Stjärnmärkt bland annat arbetat strukturerat med levnadsberättelsen och utvecklat ett digitalt verktyg som underlättar för personalen. I år handlar projektet om att utveckla det personcentrerade bemötandet. 

– En framgångsfaktor är ett personcentrerat ledarskap där man tar tillvara personalens intressen, så att till exempel den som är extra intresserad av digitala lösningar har kunnat jobba lite extra med det, sa Jennie Wallin.

Andra framgångsfaktorer hon tog upp är en intresserad, lyhörd och tydlig ledning, ett prestigelöst teamarbete och att man låter personen få stå i centrum.

Addera omsorg har i dag fyra hemtjänstgrupper som enbart besöker personer med kognitiv sjukdom som demens, och förra året utsågs företaget till Årets arbetsplats av kommunens vård och omsorgscollege.

Nästa goda exempel kom från Stockholm och Gärdets gruppbostad, den första verksamheten i Sverige som blev Stjärnmärkt LSS.

Det är en verksamhet där det bor personer med intellektuell funktionsnedsättning som har ett omfattande tillsyns- och omsorgsbehov. De bor i egen lägenhet, med egen inredning och så vidare, men det finns även gemensamma ytor om man vill umgås med andra. Och det finns personal på plats dygnet runt.

– Vi hoppade på pilotprojektet för att uppnå ett personcentrerat arbetssätt, och vi ville utbilda oss i Stjärnmärkt, berättade enhetschefen Katarina Råhlin.

Verksamheten lägger mycket energi på utbildning, utveckling och att hitta nya lösningar för sina hyresgäster, och har ett gemensamt förhållningssätt som bygger på bland annat öppenhet, lärande, helhetssyn och handlingsutrymme.

– Handlingsutrymmet är en del av det gemensamma förhållningssättet för att öka kvaliteten. Det är okej att ”go with the flow”. Om en hyresgäst vill äta kebab till lunch, ja då gör vi det. Vi behöver inte vänta till lördag, sa Katarina Råhlin. 

Nollvisionen, som handlar om en vård utan tvång och begränsningar, är också viktig för teamet på Gärdets gruppbostad.  

– Vi jobbar mycket med Nollvisionen för att det inte ska bli slentrian, sa Lilia Jakobsson Secka, specialistundersköterska i demens.

Katarina Råhlin hade också ett medskick till arrangörerna av Sikta mot stjärnorna:

– Vi har varit på de här dagarna några gånger och det är viktigt att även LSS får komma in och vara med, också med tanke på att personer med IF och Downs syndrom har rätt att få diagnos i tid. Vi behöver också få komma med i de här registren, SveDem till exempel. Det kanske är något att få med framåt, sa hon.

Sexuell hälsa

Sexuell hälsa och demenssjukdom var ämnet när Sara Johnson Hjulström, koordinator på Svenskt Demenscentrum, och Lotta Roupe, Silviasyster tog över ordet. De började med att definiera sexuell hälsa som rätten att må bra och känna sig bekväm i sin sexualitet och sina relationer, att själv få bestämma över sin kropp och sexualitet, oavsett vem man är och under hela livet. 

– Det här handlar om känslor, och det är lättväckta känslor. Behovet av närhet och intimitet och att få känna hudkontakt, det finns kvar hela livet. Men det är också individuellt, så det gäller att ha ett personcentrerat förhållningssätt, sa Lotta Roupe.

Hur hanterar vi då sexuella uttryck?

– Inte så sällan bemöter vi dem med humor, eller genom att ignorera, titta upp i taket, eller så kanske vi går och tar den där koppen kaffe som vi tar hundra gånger om dagen. Och fungerar det så är det kanske bra så. Men kan det också vara så att man negligerar ett mänskligt behov? frågade Lotta Roupe retoriskt, och tillade: 

– Personen ska aldrig, aldrig, aldrig behöva känna skam eller få en tillrättavisning för ett naturligt behov hörni. Det kan ofta vara sjukdomen som gör att man inte kan uttrycka behov av närhet eller beröring på ett bra sätt.

Att prata om saker som har med sexualitet att göra är inte alltid enkelt, men det blir lättare om man tränar på det på arbetsplatsen, som ett tema bland andra. Och det är bra om man har pratat om de här sakerna i arbetsgruppen innan knepiga situationer uppstår. 

– Chefen är en viktig person i det här arbetet. Det är viktigt att vi har arbetslaget och chefen bakom oss när vi ska ta upp de här sakerna, för det är inte alltid så lätta situationer, sa Sara Johnson Hjulström.

– Alla känner sig kanske inte heller okej med att prata om de här sakerna. Det är okej, men då är det också viktigt att ha chefen med på tåget.

Föreläsarna påminde om att det är viktigt att komma ihåg att alla inte är heterosexuella. Och så tipsade de om att ta fram en policy för frågor som har med sexuell hälsa att göra. Det kan förslagsvis göras i en mindre arbetsgrupp på upp till fem personer. Gruppen hämtar in kunskap och tar fram förslag på policy som man sedan diskuterar på en arbetsplatsträff. Någon eller några bör sedan ha ansvar för att policyn uppdateras årligen, och om det kommer nya riktlinjer. För den som vill läsa på om sexuell hälsa finns det bra information från till exempel WHO, på 1177 och SRHR.se. 

Viktigt förstå orsaker till BPSD

Sibylle Meyer Standar, överläkare på minnesmottagningen i Hudiksvall/Gävle, talade om hur personcentrerat teamarbete kan minska användningen av läkemedel vid beteendemässiga och psykiska symptom vid demens (BPSD). Här är tydliga mål och roller i arbetet viktiga, liksom att olika kompetenser finns med i teamet. God kommunikation och respekt för varandras kompetenser behövs också, och att man sätter personen i centrum, inte sjukdomen.

Hon tog också upp att vissa beteenden som ofta tolkas som ”oro”, och därför kanske hanteras med läkemedel, faktiskt kan vara uttryck för att grundläggande behov hos personen inte är tillfredsställda. Hon gav två exempel:

1. Vandringsbeteende behöver inte bero på oro utan kan handla om något annat, till exempel hunger.
2. Ropbeteende, att till exempel ropa ”hjälp” eller ”hallå” gång på gång.
   ”Det här handlar inte om orden, utan ropandet är uttryck för personens eget språk som vi behöver lära oss att förstå. Det kan handla om smärta, livsleda, att känna sig ensam till exempel. Här är det viktigt att vi försöker hitta orsaken bakom så att vi kan lösa behovet, för annars är risken stor att beteendet permanentas.”

Sibylle Meyer Standar talade även om skillnaden mellan ångest och oro. Hon beskrev att ångest även ger tydliga kroppsliga symptom som bland annat hjärtklappning och tryck över bröstet, och att det kan vara skäl till att ge läkemedel. Oro handlar mer om tankar som snurrar i huvudet: Var är jag? Vad förväntas av mig? Vad ska jag göra här?

– Och vad behöver man när man är orolig? Man behöver någon som tar en i handen.

Text: Karin Nyman, foto: Yanan Li

Redan som ung forskare i höjd med Tysklands återförening år 1990, började Elmar Grässel fokusera på åldrande, geriatrik och sjukdomar inom demensspektrumet. Arbetet med gruppbaserade och icke-farmakologiska terapier påbörjades dock några år senare och lade grunden till vad som kom att bli MAKS, en multimodal behandlingsmetod som kombinerar olika interventioner och som tillsammans har visat sig kunna förbättra livskvaliteten hos demenssjuka. 

– Människan har genom historien alltid varit aktiv i rörelse, i samspel med andra och i vardagliga uppgifter. Det är egentligen de egenskaperna, ända sedan homo erectus, som har gjort människan till människa, säger Elmar Grässel.

Fyra grundpelare

Förkortningen MAKS indikerar att metoden vilar på fyra grundpelare; kognitiv stimulering, fysisk aktivitet, social interaktion och vardagliga aktiviteter. Tillsammans ska de så långt det är möjligt bevara individens förmågor så länge som möjligt. 

– Vi vill att människor ska vara så mentalt pigga som möjligt, så länge som möjligt, för att kunna njuta av sina liv. 

Elmar Grässel är kritisk mot att vårdens riktlinjer som ofta är endimensionella och domineras av medicinska behandlingar, trots att icke-farmakologiska och flerskiktade metoder som exempelvis MAKS har dokumenterad effekt på deltagarna. 

– Här gäller det att vi arbetar evidensbaserat. Eller som man brukar säga inom vetenskapen, att mäta är att veta. Annars är det bara åsikter.

Digitala bakträffar i Mexiko

MAKS-metoden har enligt Elmar Grässel visat sig vara såväl kostnadseffektiv som skalbar till flera sammanhang, från fysiska träffar på äldreboenden till digitala grupper. Främst har metoden fått stor spridning i Tyskland, men den används numera även i Kina, Norge och Mexiko.

– I Mexiko vet jag att de har digitala träffar via mobiltelefonen, där deltagarna till exempel bakar tillsammans. Så metoden fungerar fint i bägge formerna. MAKS har även visat sig minska depression, samt beteendemässiga och psykologiska symptom vid demens.

Över 200 upplägg

Elmar Grässels forskning och resultat kring MAKS finns i princip tillgängligt för vem som helst att ta del av. Men för att säkerställa kvaliteten för de som tänker tillämpa metoden professionellt så finns det en tredagarsutbildning för vårdpersonal som ger en certifiering som gäller i tre år.

Det finns standardiserat material framtaget med manualer och över 200 upplägg för olika aktiviteter.

– Egentligen är MAKS inget nytt eller spektakulärt. Metoden bygger på vad människan har gjort under miljontals år. 

Text: Juan Martinez

– Det känns jätteroligt och viktigt att lyfta naturens positiva inverkan för alla, säger Laila Becker, projektledare på SDC.

Häng med oss ut är en metod som främjar den psykiska och fysiska hälsan genom att man vistas ute i naturen tillsammans med andra. Metoden bygger på att man utbildar ledare, som sedan tar med sig kunskaperna hem till sin arbetsplats och håller i Häng med oss ut-grupper där.

I dag används metoden bland annat inom socialpsykiatri, LSS, vuxenpsykiatri, missbruksbehandling, kyrkan, arbetsmarknadsinsatser, skola och barn- och ungdomspsykiatri.

”Det här kommer att bli jättebra”

Therese Rosenkvist på Friluftsfrämjandet är utbildad arbetsterapeut och den som har skapat metoden. Hon ser fram emot att sätta i gång arbetet.

– Det ska bli så roligt att få jobba med personer som kan demens och få koppla ihop det med Häng med oss ut! Jag har redan börjat fördjupa mig och jag känner att det här kommer att bli jättebra, säger hon.

Vilka är byggstenarna i Häng med oss ut-metoden?

– Naturens betydelse för hälsan, kamratstöd, aktivitetens betydelse ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv samt, i den här varianten, kunskap om demenssjukdom.

Ser du någon utmaning redan nu?

– I vanliga fall är det personalen som är utmaningen, att hitta dem som är villiga att vara ute. Så att hitta rätt personer och att den här verksamheten får de resurser som krävs, för det kräver ju lite mer att vara ute jämfört med att stanna inomhus.

Testas i verkligheten

Så vad händer nu? Till att börja med ska arbetsgruppen med medlemmar från både Friluftsfrämjandet och SDC träffas och arbeta fram en anpassad modell för personer med kognitiv svikt/demens, sedan väntar testning av modellen på några olika enheter runt om i landet. Efter det sker en revidering utifrån referensgruppens synpunkter.

– Planen är att vi ska ha en ledarutbildning klar under 2027, säger Laila Becker.

Text: Karin Nyman
Foto: Getty/Istock

Under de senaste åren har flera blodtester för att upptäcka Alzheimers sjukdom lanserats på den europeiska marknaden. Testerna har dock varit tillgängliga för hälso- och sjukvården under en relativt kort period och deras referensvärden är fortfarande osäkra.

– Vi ser en utveckling där nya blodtester introduceras och fler är på gång att CE-märkas. Det är ännu inte klart vilken roll de kommer att ha i vårdkedjan eller i vilken utsträckning de kan ersätta nuvarande diagnostik. Vi i rådet behöver mer underlag för att kunna bedöma testerna utifrån såväl patientnytta som kostnadseffektivitet, säger Annkristin Svensbergh, ordförande i MTP-rådet, i ett pressmeddelande.

Öppnar för specialistvården

Trots rekommendationen om att avvakta med breddinförande av blodtester öppnar MTP-rådet för att de kan användas inom specialistvården. Detta förutsätter en strukturerad uppföljning och att användningen sker i syfte att öka kunskapen. MTP-rådet uppmuntrar även en användning inom ramen för kliniska studier.

Sahlgrenska universitetssjukhuset har redan börjat använda blodtester i alzheimerdiagnostiken. Blodet analyseras för fosforylerat tau, pTau217, en viktig markör för att värdera förekomsten av alzheimerförändringar i hjärnan.

– På fem år har det gått från forskning till klinisk rutin. Från noll gör vi nu nästan hundra analyser i veckan, säger Joel Simrén, ST-läkare i Klinisk kemi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, i Neurologi i Sverige.

Större betydelse framöver

Förekomsten av pTau217 i blodet ökar redan flera år innan patienten märker av några symtom vilket gör att testet kommer få ännu större betydelse framöver.

– Förhoppningen är att testet i framtiden ska användas betydligt tidigare och bredare. Men det förutsätter förstås att det finns ett sätt att förhindra att sjukdomen bryter ut. Den springande punkten är att kunna ge ett läkemedel som påverkar amyloida plack eller andra hjärnförändringar innan de försämrar hjärncellernas funktion. Det pågår väldigt mycket forskning kring detta just nu, säger Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

En förutsättning är att projekten genomförs i samverkan med region och en eller flera kommuner. De ska även omfatta samtliga fem komponenter i FINGER-modellen, det vill säga hälsosam kost, fysisk aktivitet, kognitiv träning, sociala aktiviteter samt kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer.

Studier pekar på att cirka 40 procent av alla demenssjukdomar kan kopplas till livsstilsfaktorer som går att påverka. Även tidigare inaktiva personer kan få tydliga hälsovinster av livsstilsförändringar. FINGER-modellen, som bygger på forskning, tar upp hur hälsofrämjande och demensförebyggande arbete kan stärkas genom att stödja individers möjligheter att göra livsstilsförändringar.

Webbutbildningen FINGER abc behandlar FINGER-modellen och tar upp hur hjärnhälsan kan påverkas positivt av en ändrad livsstil. Utbildningen har tagits fram av Svenskt Demenscentrum i samarbete med Fingers Brain Health Institute.

Socialstyrelsen kommer att publicera mer information om hur man rekvirerar statsbidraget och de villkor som gäller på webbsidan nedan i början av mars. Ansökningstiden är satt till den 16 mars–15 april 2026.

Till Socialstyrelsens sida om statsbidraget »

Nio av tio personer med demenssjukdom drabbas någon gång av ångest, utåtagerande beteende eller andra BPSD. Symptomen behandlas ofta med läkemedel som dock kan ge allvarliga biverkningar. För att förebygga och minska BPSD rekommenderar Socialstyrelsen istället en personcentrerad vård i en anpassad miljö. Men enligt myndigheten förekommer detta i alltför liten utsträckning.

SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, har nu granskat och kommenterat en systematisk översikt på området. Den visar hur icke-farmakologiska insatser kan införas på särskilda boenden för att minska BPSD.

Samverkan och kommunikation viktigt

– Det räcker inte med enskilda punktinsatser, utan för att lyckas med implementeringen behövs en helhetsstrategi. Strategin bör inkludera att stärka samverkan och kommunikation mellan personal och anhöriga eller närstående och att det finns tillräckligt med resurser i form av personal och tid. Det behövs också utbildning till personal och organisatoriskt stöd. Även ledarskapet har betydelse, säger Frida Fröberg, projektledare vid SBU.

I översikten ingår 24 kvalitativa studier, publicerade i tidskriften Campbell Systematic Reviews. De flesta är genomförda i England, USA, Kanada och Australien men SBU menar att resultaten är relevanta även för svenska förhållanden.

Betonar ledarskapet

Ann-Christin Kärrman,  Svenskt Demenscentrum, har deltagit i arbetet som extern granskare. Hon vill särskilt betona ledarskapets betydelse för att förebygga BPSD.

–  Att arbeta med BPSD är komplext och kräver goda kunskaper bland alla medarbetare. Här har cheferna ett särskilt ansvar och för att kunna stötta personalen behöver de i sin tur kunskap, säger Ann-Christin Kärrman

– Det är även viktigt att anhöriga får kunskap och förståelse för BPSD i ett tidigt skede. Vårdpersonalen har en betydelsefull roll att förklara symptomen och hur vi arbetar för att förebygga dessa.

Text: Magnus Westlander

Även om Sverige år 1972 blev först i världen med att erbjuda möjligheten att ändra juridiskt kön efter utredning, har vårdens bemötande av transpersoner lämnat en del övrigt att önska. Kanske är det därför inte så märkligt att en del äldre hbtqi-personer drar sig för att söka vård och omsorg. Det vill organisationen Transammans ändra på. 

– Många äldre transpersoner har erfarenheter av dåligt bemötande i vården, vilket skapar oro inför åldrande och ett eventuellt ökat vårdbehov. Att behöva hjälp med exempelvis intima situationer, samtidigt som man oroar sig för om vårdgivaren har negativa attityder, kan vara starkt ångestskapande. De flesta som arbetar inom vård och omsorg vill förstås göra sitt bästa, men bristande kunskap och osäkerhet kan skapa mindre bra situationer, säger Linn Storm.

Referensgrupp med transpersoner

Forskning om den äldre hbtqi-gruppen är bristfällig. Linn Storm och Transammans har tagit fram utbildningen ihop med en referensgrupp med transpersoner som är 65-plus. Utbildningen innehåller fysiska träffar, en handbok för stöttning i det praktiska arbetet, samt en webbaserad del där fakta, filmer, övningar och reflektionsfrågor till stor del bygger på transgruppens egna berättelser och erfarenheter. 

– Men utbildningen baseras även på forskning och jag har under resans gång haft förmånen att få bolla med forskare och andra professionella som arbetar med äldre och/eller transpersoner på olika sätt, säger Linn Storm. 

Att inte kunna känna sig säker på att bli bemött med respekt är för många äldre transpersoner en tröskel till att söka vård och omsorg. Exempelvis kan det handla om att bli ”felkönad” eller att inte bli kallad för sitt rätta namn. Det kan också handla om ren okunskap där vårdgivaren lägger över på vårdtagaren att informera. I andra fall kan transidentiteten blåsas upp, trots att den saknar relevans för själva omvårdnaden. 

– Tyvärr finns även erfarenheter av att möta kränkande och nedvärderande kommentarer. Det är dock viktigt att poängtera att de flesta också har många erfarenheter av att bli väl bemötta i vården. Men som en av mina referenspersoner uttryckte det så är det ”lotteriet” som är stressande. Att man helt enkelt inte vet hur man kommer att bli bemött, säger Linn Storm. 

Aldrig för sent att göra rätt

Forskningen om levda erfarenheter av demenssjukdomar bland transpersoner (och hbtqi-personer generellt) är mycket begränsad. De få studier som finns visar att transpersoner med demenssjukdomar eller kognitiv svikt ofta känner oro för diskriminering inom vård, omsorg och socialtjänst. En del upplever rädsla för att oavsiktligt berätta om sin identitet i otrygga sammanhang eller förlora möjligheten att förmedla vem man själv är. Flera vittnar även om en oro för om omgivningen kommer att respektera och stå upp för ens transidentitet när man inte längre kan göra det själv.

– Den begränsade forskningen visar att personal inom äldreomsorgen ofta känner osäkerhet kring frågor om könsidentitet och sexualitet, eller betraktar dem som irrelevanta om individen inte själv tar upp dem. Detta blir särskilt problematiskt när demenssjukdomen minskar personens möjlighet och förmåga att uttrycka vem man är och vad man behöver, säger Linn Storm.

Hon betonar att det självfallet inte finns ett generellt sätt att bemöta alla transpersoner på. I stället handlar det om att se varje person som en enskild individ och vara medveten om de normer och föreställningar som kan påverka bemötandet. 

Om Linn Storm får ge ett handfast råd till alla som jobbar inom vården så är det:

– Be om ursäkt om du känner att det blivit lite fel, utan att göra en stor grej av det. Det är (nästan) aldrig för sent att göra rätt!

Text: Juan Martinez

QSNA – Queen Silvia Nursing Award – delas i Sverige ut till sjuksköterskor och undersköterskor som har en idé eller som har gjort insatser för att förbättra vårdkvaliteten för äldre personer och dem som lever med demens. 

I år belönas Alma Fager (bilden) i sjuksköterskeklassen för sitt arbete med projektet Norra Strandgatan 21 i Helsingborg, en mötesplats och testarena för samverkan och nytänkande kring kognitiv sjukdom/demens. 

– Att få det här priset känns enormt. Jag är hedrad, tacksam och stolt. Hedrad över att bli tilldelad ett så framstående pris, tacksam för möjligheten det ger mig att fortsätta driva i frågorna kring personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom och stolt över att arbetet på Norra Strandgatan 21 uppmärksammas, säger Alma Fager.

Bred målgrupp

Syftet med Norra Strandgatan 21 är bland annat att sprida kunskap till allmänheten och att på ett lättillgängligt sätt kunna erbjuda stöd till personer som har fått en demensdiagnos, inte minst de som befinner sig tidigt i sjukdomen. 

Andra målgrupper är familj och anhöriga, men även samhället i stort – vem som helst är nämligen välkommen in i lokalerna som ligger mitt i stan. Norra Strandgatan 21 är en del av Helsingborgs satsning på att bli ”en kognitivt vänlig stad”.

Vad betyder det här priset för dig?

– För mig personligen innebär det här bekräftelse på att det jag gör är viktigt, att jag är på rätt väg och att vi tillsammans måste våga tänka nytt för att möta personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom i deras behov och funderingar.

Stöd och samhörighet i Lidköping

I undersköterskeklassen belönas Linda Boo i Lidköpings kommun för sitt arbete med Saras torg. Det är en mötesplats där personer som nyligen har fått en demensdiagnos och deras anhöriga kan träffa andra som befinner sig i en liknande situation.

Saras torg erbjuder bland annat stödgrupper för anhöriga och studiecirklar för personer som nyligen har fått sin diagnos. Satsningen är preventiv och man vill med Saras torg erbjuda samhörighet, stöd och information i tidigt skede innan andra kommunala insatser behövs. Linda Boo har varit med i projektet sedan starten.

Både Alma Fager och Linda Boo nominerades till QSNA av sina chefer.

Text: Karin Nyman