Senaste nytt

Ryggmärgsprov används ofta vid diagnos av Alzheimers sjukdom. Men det kan även kan ge besked om vilka som löper stor risk att utveckla sjukdomen. Det visar ny forskning från bl a Sahlgrenska akademin.

Forskarna har på senare år försökt identifiera olika biomarkörer, det vill säga proteiner i ryggmärgsvätskan som kan användas för att diagnostisera Alzheimers sjukdom. Nu visar en studie i tidskriften Lancet Neurology att det typiska mönster av biomarkörer som kallas CSF AD profile går att påvisas i ryggmärgsvätskan redan vid mycket lindrig minnestörning, innan störningen kan fångas av andra tester.

– De patienter som hade de typiska biomarkörförändringarna i sin ryggvätska hade en 27 gånger högre risk att försämras. Vi kunde också se att samtliga patienter med mild kognitiv störning som blev sämre och utvecklade Alzheimers hade dessa biomarkörförändringar i sin ryggvätska, säger professor Kaj Blennow vid Sahlgrenska akademin i ett pressmeddelande från Göteborgs universitet.

Forskningen ingår i det europeiska forskningsprojektet DESCRIPA. Studien omfattar prover från 168 patienter från sju europeiska länder. I studien kunde forskarna även koppla samman biomarköruppsättningen med andra fynd som är typiska för sjukdomen, t ex riskgenen APOE e4 och förtvining av hippocampus, den del av hjärnbarken som styr minnet.

– Fyndet att analys av biomarkörer i ryggvätska kan påvisa Alzheimer i ett mycket tidigt stadium av sjukdomen kommer att få en mycket stor betydelse om den nya typen av läkemedel som direkt kan bromsa sjukdomsförloppet visar sig ha en klinisk effekt, då det är viktigt att starta behandling innan hjärnförändringarna hunnit bli alltför uttalade, säger Kaj Blennow.

Magnus Westlander

Stress och minnesproblem har på senare år diskuterats flitigt. Rubriker som "Stress kan leda till demens" har dykt upp i medierna. Men sambandet tonas ned i en avhandling av neuropsykolog Susanna Vestberg, forskare vid avdelningen för geriatrisk psykiatri vid Lunds universitet.

– Det finns ingen tydlig koppling mellan en hög stressnivå och en påtaglig och varaktig nedsättning av minnet. Åtminstone inte i den här studien, säger hon i ett pressmeddelande.

Susanna Vestberg, som försvarar sin avhandling den 12 juni, har följt 65 patienter som sökt sig till minnesmottagningen vid Universitetssjukhuset i Lund. De flesta upplevde stressymptom och uttryckte en oro över att drabbas av demens. Samtliga upplevde besvärande minnesnedsättning i sin vardag. Många var fortfarande yrkesaktiva och berättade om svårigheter att lära sig nya rutiner på arbetet, att komma ihåg namn eller var de hade lagt sina saker.

Efter utredningen visade det sig att endast hälften av patienterna hade minnessvikt. De båda grupperna skilde sig inte åt, varken vad gäller personlighetsdrag eller på symptom på ångest eller depressivitet. I båda grupperna fanns det personer med påtagliga stressymptom. Kvinnorna i studien kände sig mer stressade än männen.

– Men det finns ingen självklar koppling mellan stress och ett försämrat minne. När patienterna under utredningen i lugn och ro fick sitta ner fungerade minnet. Det som de här patienterna upplever tolkar jag istället som en situationsbetingad glömska, när de har för många bollar i luften samtidigt, vilket man inte klarar i längden.

Ingen patient i studien hade hade insjuknat i demens efter drygt ett års uppföljning. Däremot led många fortsatt av oro och nedstämdhet och var fortfarande sjukskrivna. Susanna Vestberg anser att avhandlingen visar vikten av att upplevda minnessvårigheter uppmärksammas, även bland personer i medelåldern.

– Patienterna i den här studien är en grupp som har svårigheter, men glädjande är att ungefär hälften av dem kände sig mindre oroliga efter att ha genomgått en utredning, oavsett om de hade en påtaglig minnesnedsättning eller inte. Förmodligen för att de fått en förklaring till sina svårigheter.

– De här patienterna finns inte bara på minnesmottagningar. De söker sig till vårdcentraler, företagshälsovården och psykiatrin. Det är viktigt för läkaren att känna till, att bakom oron och nedstämdheten kan dölja sig en rejäl minnessvikt, säger Susanna Vestberg.

Magnus Westlander

Forskarna har följt mer än 16000 personer med typ 2 diabetes under perioden 1989 till 2002. Under denna period vårdades 1465 av dessa på sjukhus eller erhöll akut sjukvård på grund av svår hypoglykemi. Ingen av dessa hade år 2002 diagnostiserats med demenssjukdom eller kognitiv nedsättning. Samtliga deltagare i studien följdes därefter fram till 2007 avseende kognition och utvecklande av demenssjukdom.

Resultatet visar att bland de personer som haft minst en episod av låg blodsockerhalt ökade risken för demens med 26 procent jämfört med personer som inte hade haft motsvarande episod. Risken att insjukna i demenssjukdom ökade ännu mer vid två och tre episoder av låg blodsockerhalt. Dessa resultat stod sig även när forskarna justerade för faktorer som kunde påverka resultaten som exempelvis ålder, kön, BMI och hur låg tid de hade haft diabetessjukdomen.

De amerikanska forskarna undersökte även om det fanns ett omvänt orsakssammanhang, d v s om diabetiker med begynnande demenssjukdom löper större risk att drabbas av låg blodsockerhalt på grund av att de missköter diabetesmedicineringen. Forskarna tittade därför specifikt på hypoglykemi-episoder hos de medelålders deltagarna i studien, där demenssjukdom normalt inte brukar debutera. Även hos dessa var episoder av lågt blodsocker kopplat till ökad risk för demens senare i livet.

Resultaten av studien gör att man enligt författarna bör diskutera hur effektivt man ska behandla äldre personer med typ 2 diabetes. En alltför strikt behandling kan medföra att risken för demens ökar så mycket att det därför kanske inte är att eftersträva alltför en bra kontroll av blodsockerhalten. För att bekräfta dessa resultat behövs dock fler studier om sambandet mellan episoder av hypoglykemi och risken att insjukna i demenssjukdom.

Gunilla Nordberg

Blodbrist, på fackspråk anemi, innebär att blodets syreupptagningsförmåga är nedsatt på grund av t ex för få röda blodkroppar. Tillståndet är inte ovanligt bland äldre personer, något som den italienska läkaren Anna Rita Atti noterat i sitt arbete på minneskliniken i Bologna. När hon fick möjligheten att börja forska på Aging Research Center i Stockholm föll det sig därför naturligt att undersöka kopplingen mellan blodbrist och demens.

– Det finns få studier på detta. Min forskning, som bygger på data från Kungsholmsprojektet, visar att äldre personer med anemi löper 60 procent större risk att drabbas av demens. Men givetvis behövs fler studier som styrker detta samband för att man ska kunna säga att anemi är en riskfaktor för demens, säger Anna Rita Atti.

Studien omfattar 1435 äldre invånare från stadsdelen Kungsholmen. Deltagarna som följts över tiden, med början från 75 års ålder, ingår även i avhandlingens andra delstudie. I den undersöks sambandet mellan kroppsvikt och demens. Anna Rita Atti har använt Body Mass Index (BMI), ett mått som anger en relation mellan kroppsvikt och -längd, för att definiera under- och övervikt. Resultaten både överraskar och ligger i linje med tidigare forskning.

– Det finns flera studier som pekar på att övervikt i medelåldern är en riskfaktor för demens. Min studie visade att äldre överviktiga personer snarare hade en lägre risk att utveckla demens. Vad dessa personer vägde i medelåldern framgår inte av mina data, säger säger Anna Rita Atti.

En kraftig minskning av BMI under en treårsperiod ökade risken att utveckla demens under påföljande treårsperiod. Det sambandet får stöd av en nyligen publicerad studie i tidskriften Neurology (se högerspalt).

Anna Rita Atti undersökte även en rad kroppsliga (somatiska) sjukdomars effekt på hjärnans funktionsförmåga. Stroke, diabetes och depressionssymptom var förknippade med en måttlig försämring av minnet och andra s k kognitiva förmågor (CIND), något som i sin tur ökar risken för att en demenssjukdom utvecklas.

Hennes avhandling heter The effect of somatic disorders on brain aging and dementia och försvaras den 3 juni 2009 vid Institutionen för neurobiologi, Karolinska institutet.

Magnus Westlander