Senaste nytt
Fotografering ett sätt att nå fram
När konstnären Dascha Esselius fotograferar personer med demens händer något märkligt. Många som tycks leva inneslutna i sin sjukdom börjar öppna sig för henne. Nu söker hon samarbete med äldreboenden för att ta reda på varför.
”Det här är ju jag – och det är riktigt bra! Vad kostar det?” Demenssjuke Olof talar entusiastiskt när han på datorns bildskärm får se ännu ett fotografi på sig själv. Det är första gången konstnären och fotografen Dascha Esselius hör honom säga något överhuvudtaget.
– För mig som kommer utifrån känns det som ett mirakel. Genom fotograferingen börjar många av de demenssjuka öppna sig, personer som när jag först träffar dem verkar okontaktbara. Deras nyfikenhet väcks, de börjar reagera på bilderna och märker att de faktiskt kan påverka hur de ser ut, säger Dascha Esselius.
År 2004 gjorde tjeckiskfödda Dascha Esselius sitt första besök i ”glömskans rike”. Med pengar från Konstnärsnämndens projektbidrag, och senare inom Konstfrämjandets projekt Skiss, tillbringade hon flera veckor på ett äldreboende i Nynäshamn. Trött på samtidens undomsfixering och vurmen för unga smala kroppar gladdes hon över att få ägna sig åt gamla människor.
– Men avsikten var inte att ta vackra porträtt på gamla ansikten. Projektet gick ut på att pröva olika konstnärliga uttrycksformer i vården och se om dessa kunde ha hälsofrämjande effekter.
Dascha Esselius skakar på huvudet och ler samtidigt förtjust när hon berättar om sitt första försök på äldreboendet.
– Jag hade valt ut några filmer och samlade några av de boende för att visa dem. Det blev helt misslyckat. Filmerna ökade snarare förvirringen hos de demenssjuka personerna.
Dascha Esselius lät sig inte nedslås. Efter tillstånd från anhöriga började hon fotografera de boende. Först på långt håll, efter måltiden vid matbordet. Sedan på närmare avstånd, en och en, när förtroendet etablerats och deras nyfikenhet väckts.
Kameran i hennes händer blev ett verktyg för att kommunicera, för att nå fram till människor som på grund av sin hjärnsjukdom gradvis sjunkit in i sin egen värld. Fast själva fotograferingen var bara den ena sidan av processen.
– Den andra, minst lika viktiga, var samtalen om bilderna. Jag hade med mig en bärbar dator så vi kunde titta på bilderna tillsammans bara en kort stund efter att jag fotograferat dem.
De flesta av de boende levde upp under fotograferingen, blev mer vitala och närvarande.
– En anhörig frågade mig var jag egentligen hade gjort med hennes make, han var ju så mycket piggare nu, säger Dascha Esselius som tror att fotograferingen kan ha en jag-stärkande effekt.
Genom att de demenssjuka personerna direkt fick se och tala om bilderna förstod de att de hade makt att påverka bildresultatet.
– Jag är ju konstnär, ingen demensexpert, men som jag ser det gav fotograferingen dem möjlighet att återerövra något av sig själva, delar som demenssjukdomen gradvis tagit ifrån dem, säger Dascha Esselius.
Det finns en annan tänkbar förklaring, en hypotes som betonar personen bakom kameran snarare än fotograferingen. De positiva effekterna beror helt enkelt på att Dascha Esselius har brytt sig ovanligt mycket om dessa personer – talat med och engagerat sig i dem. Det menar Ove Almqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Både han och Dascha Esselius är öppna för en vetenskaplig studie för att undersöka frågan närmare. De söker kontakt med äldreboenden där studien kan ske.
– Samtidigt skulle jag gärna utveckla en fotometodik som man kan ha glädje av på äldreboenden. För man ska inte behöva ta in konstnärer för detta. Att använda kameran för att utveckla kommunikationen med demenssjuka borde med fördel kunna göras av intresserad vårdpersonal, säger Dascha Esselius.
Magnus Westlander
”Det här är ju jag – och det är riktigt bra! Vad kostar det?” Demenssjuke Olof talar entusiastiskt när han på datorns bildskärm får se ännu ett fotografi på sig själv. Det är första gången konstnären och fotografen Dascha Esselius hör honom säga något överhuvudtaget.
– För mig som kommer utifrån känns det som ett mirakel. Genom fotograferingen börjar många av de demenssjuka öppna sig, personer som när jag först träffar dem verkar okontaktbara. Deras nyfikenhet väcks, de börjar reagera på bilderna och märker att de faktiskt kan påverka hur de ser ut, säger Dascha Esselius.
År 2004 gjorde tjeckiskfödda Dascha Esselius sitt första besök i ”glömskans rike”. Med pengar från Konstnärsnämndens projektbidrag, och senare inom Konstfrämjandets projekt Skiss, tillbringade hon flera veckor på ett äldreboende i Nynäshamn. Trött på samtidens undomsfixering och vurmen för unga smala kroppar gladdes hon över att få ägna sig åt gamla människor.
– Men avsikten var inte att ta vackra porträtt på gamla ansikten. Projektet gick ut på att pröva olika konstnärliga uttrycksformer i vården och se om dessa kunde ha hälsofrämjande effekter.
Dascha Esselius skakar på huvudet och ler samtidigt förtjust när hon berättar om sitt första försök på äldreboendet.
– Jag hade valt ut några filmer och samlade några av de boende för att visa dem. Det blev helt misslyckat. Filmerna ökade snarare förvirringen hos de demenssjuka personerna.
Dascha Esselius lät sig inte nedslås. Efter tillstånd från anhöriga började hon fotografera de boende. Först på långt håll, efter måltiden vid matbordet. Sedan på närmare avstånd, en och en, när förtroendet etablerats och deras nyfikenhet väckts.
Kameran i hennes händer blev ett verktyg för att kommunicera, för att nå fram till människor som på grund av sin hjärnsjukdom gradvis sjunkit in i sin egen värld. Fast själva fotograferingen var bara den ena sidan av processen.
– Den andra, minst lika viktiga, var samtalen om bilderna. Jag hade med mig en bärbar dator så vi kunde titta på bilderna tillsammans bara en kort stund efter att jag fotograferat dem.
De flesta av de boende levde upp under fotograferingen, blev mer vitala och närvarande.
– En anhörig frågade mig var jag egentligen hade gjort med hennes make, han var ju så mycket piggare nu, säger Dascha Esselius som tror att fotograferingen kan ha en jag-stärkande effekt.
Genom att de demenssjuka personerna direkt fick se och tala om bilderna förstod de att de hade makt att påverka bildresultatet.
– Jag är ju konstnär, ingen demensexpert, men som jag ser det gav fotograferingen dem möjlighet att återerövra något av sig själva, delar som demenssjukdomen gradvis tagit ifrån dem, säger Dascha Esselius.
Det finns en annan tänkbar förklaring, en hypotes som betonar personen bakom kameran snarare än fotograferingen. De positiva effekterna beror helt enkelt på att Dascha Esselius har brytt sig ovanligt mycket om dessa personer – talat med och engagerat sig i dem. Det menar Ove Almqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Både han och Dascha Esselius är öppna för en vetenskaplig studie för att undersöka frågan närmare. De söker kontakt med äldreboenden där studien kan ske.
– Samtidigt skulle jag gärna utveckla en fotometodik som man kan ha glädje av på äldreboenden. För man ska inte behöva ta in konstnärer för detta. Att använda kameran för att utveckla kommunikationen med demenssjuka borde med fördel kunna göras av intresserad vårdpersonal, säger Dascha Esselius.
Magnus Westlander
Konstnären Dascha Esselius tror att även vårdpersonal kan ha glädje av hennes fotograferingsmetod.
Tema demens i Läkartidningen
Hjärnsjukdomar med många dimensioner, så inleder Läkartidningen sitt demenstema i det senaste numret (nr 20/2009). På 34 sidor berättar flera av landets främsta forskare inom området bl a om de tre vanligaste demenssjukdomarna efter alzheimer: Lewykroppsdemens, vaskulär demens och frontotemporal demens. Artiklarna går att läsa på Läkartidningens webb » (nytt fönster).
Psykologiska tester ger inget svar på demensrisk
Psykologiska tester för att hitta äldre personer i riskzonen för demens fungerar inte längre. Orsaken är att 70-åringar numera klarar testerna betydligt bättre än vad 70-åringar gjorde förr. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet.
Avhandlingen bygger på data från H70-studien vid Sahlgrenska Akademin. I början av 1970-talet började forskare där följa en grupp 70-åriga Göteborgare över tiden. År 2000 påbörjades en ny studie med 70-åringar. Deltagarna har i båda fallen genomgått flera olika undersökningar över åren, bland annat en rad psykologiska tester som mäter språk, logik, rumsuppfattning och andra kognitiva funktioner.
Utifrån testresultaten har man försökt identifiera personer i riskzonen för att utveckla demens, något som fungerade bra för gruppen 70-åringar födda 1901 visar avhandlingen. Men för nästa generation, 70-åringar födda 1931, gav de psykologiska testerna ingen vägledning om demensrisken.
– Den senare generationen presterade betydligt bättre på de psykologiska testerna, skillnaderna i resultat inom denna grupp var väldigt små. Det är den huvudsakliga förklaringen till att dessa tester, som tidigare användes för att förutsäga demensrisken, inte längre fungerar, säger läkaren Simona Sacuiu som försvarar sin avhandlig den 15 maj.
Hennes studier visade att minnesstörningar, uppmätta i psykiatriska utvärderingar, var det enda som kunde ge en indikation om vilka 70-åringar som befinner sig riskzonen för demens. Men långtifrån alla som hade dåligt minne utvecklade demens. Sambandet blev dessutom svagare med åren. I studien ingick över 300 demensfria 85-åringar, efter tre år hade 17 procent av dem utvecklat demens.
– För 85-åringarna går det inte att säga att bara dåligt minne är ett tecken på annalkande demens, eftersom det behövdes ytterligare symptom utöver försämrat minne, som svårigheter att hitta ord eller rita en geometrisk figur, för att deras risk att få demens skulle öka, säger Simona Sacuiu.
Varför presterar då dagens 70-åringar bättre i psykologiska tester? Utvecklingen av arbetslivet och samhället i stort har inneburit en ökad betoning på problemlösning och intellektuell verksamhet. Det är en kortfattad men tänkbar förklaring menar Simona Sacuiu. Samtidigt är förekomsten av demens i stort sett oförändrad – det är lika vanligt nu som förr i de olika åldersgrupperna.
– Det verkar som om tröskeln till demenssjukdomen blivit högre, förstadiet blivit mindre tydligt. Man klarar av sin vardag en längre period innan de typiska demenssymptomen uppträder.
Magnus Westlander
Prodromal Cognitive Signs of Dementia
Sahlgrenska akademin, institutionen för neurovetenskap och fysiologi,
avdelningen för neuropsykiatrisk epidemiologi
Avhandlingen bygger på data från H70-studien vid Sahlgrenska Akademin. I början av 1970-talet började forskare där följa en grupp 70-åriga Göteborgare över tiden. År 2000 påbörjades en ny studie med 70-åringar. Deltagarna har i båda fallen genomgått flera olika undersökningar över åren, bland annat en rad psykologiska tester som mäter språk, logik, rumsuppfattning och andra kognitiva funktioner.
Utifrån testresultaten har man försökt identifiera personer i riskzonen för att utveckla demens, något som fungerade bra för gruppen 70-åringar födda 1901 visar avhandlingen. Men för nästa generation, 70-åringar födda 1931, gav de psykologiska testerna ingen vägledning om demensrisken.
– Den senare generationen presterade betydligt bättre på de psykologiska testerna, skillnaderna i resultat inom denna grupp var väldigt små. Det är den huvudsakliga förklaringen till att dessa tester, som tidigare användes för att förutsäga demensrisken, inte längre fungerar, säger läkaren Simona Sacuiu som försvarar sin avhandlig den 15 maj.
Hennes studier visade att minnesstörningar, uppmätta i psykiatriska utvärderingar, var det enda som kunde ge en indikation om vilka 70-åringar som befinner sig riskzonen för demens. Men långtifrån alla som hade dåligt minne utvecklade demens. Sambandet blev dessutom svagare med åren. I studien ingick över 300 demensfria 85-åringar, efter tre år hade 17 procent av dem utvecklat demens.
– För 85-åringarna går det inte att säga att bara dåligt minne är ett tecken på annalkande demens, eftersom det behövdes ytterligare symptom utöver försämrat minne, som svårigheter att hitta ord eller rita en geometrisk figur, för att deras risk att få demens skulle öka, säger Simona Sacuiu.
Varför presterar då dagens 70-åringar bättre i psykologiska tester? Utvecklingen av arbetslivet och samhället i stort har inneburit en ökad betoning på problemlösning och intellektuell verksamhet. Det är en kortfattad men tänkbar förklaring menar Simona Sacuiu. Samtidigt är förekomsten av demens i stort sett oförändrad – det är lika vanligt nu som förr i de olika åldersgrupperna.
– Det verkar som om tröskeln till demenssjukdomen blivit högre, förstadiet blivit mindre tydligt. Man klarar av sin vardag en längre period innan de typiska demenssymptomen uppträder.
Magnus Westlander
Prodromal Cognitive Signs of Dementia
Sahlgrenska akademin, institutionen för neurovetenskap och fysiologi,
avdelningen för neuropsykiatrisk epidemiologi
Tröskeln till demenssjukdomen tycks ha blivit högre, säger med dr Simona Sacuiu.
Svenska Demensdagarna närmar sig 1000-strecket
I år var Västerås värdstad för Svenska Demensdagarna som hölls den 5-6 maj. På Aros Congress Center samlades 850 demensintresserade personer för att ta del av föreläsningar under temat Hjärna mångfald.
Årets tema syftade på att hjärnsjukdomar som orsakar demens måste bemötas med en mångfald av åtgärder, både tidigt i sjukdomsförloppet och senare. Många olika yrkesgrupper behöver samarbeta för att bäst kunna hjälpa de demenssjuka och deras närstående.
Arrangörerna till de Svenska Demensdagarna representerar flertalet yrkesgrupper och tillhör ”Svenska nätverket för demenskunskap”. Arrangemanget är imponerande, antal deltagare ökar för varje år. Nästa års konferens kommer att vara i Örebro. Kommer det över 1000 deltagare då?
Ann-Christin Kärrman
Vissa av föreläsningarna kommer att finnas tillgängliga på www.demenskunskap.se » (nytt fönster)
Tv-inslag från Svenska Demensdagarna finns på SVT play » (nytt fönster)
Årets tema syftade på att hjärnsjukdomar som orsakar demens måste bemötas med en mångfald av åtgärder, både tidigt i sjukdomsförloppet och senare. Många olika yrkesgrupper behöver samarbeta för att bäst kunna hjälpa de demenssjuka och deras närstående.
Arrangörerna till de Svenska Demensdagarna representerar flertalet yrkesgrupper och tillhör ”Svenska nätverket för demenskunskap”. Arrangemanget är imponerande, antal deltagare ökar för varje år. Nästa års konferens kommer att vara i Örebro. Kommer det över 1000 deltagare då?
Ann-Christin Kärrman
Vissa av föreläsningarna kommer att finnas tillgängliga på www.demenskunskap.se » (nytt fönster)
Tv-inslag från Svenska Demensdagarna finns på SVT play » (nytt fönster)
Vänner och teaterbesök kan skjuta upp demens
Umgås med vänner, gå på teater och andra fritidsaktiviteter kan både minska risken för demens och skjuta upp debuten av sjukdomen. Det visar en avhandling från Karolinska Institutet.
Stephanie Paillard-Borg, som är verksam vid Aging Research Center, har under fyra och ett halvt år studerat hur livsstil och fritidsaktiviteter påverkar risken att utveckla demenssjukdom. Den 11 maj försvarar hon avhandlingen Leisure Activities At Old Age And Their Influence On Dementia Development. Den bygger på fyra studier av personer 75 år och äldre ur Kungsholmsprojektet. Deltagarna följdes under 6–9 år med start 1987–1989.
Huvudfrågan som samtliga studier bygger på är: utövar du någon/några fritidsaktiviteter? En öppen fråga som gav de äldre personerna möjligheten att själva räkna upp sina fritidsaktiviteter.
– I en studie tittade vi på de mentala, sociala och fysiska komponenterna inom varje enskild aktivitet. I en annan studie identifierade vi alla tre delarna bland flera av fritidsaktiviteterna. De olika metoderna gav liknande resultat som bekräftade våra observationer, säger Stephanie Paillard-Borg.
Aktiviteter som att vistas i sommarstugan och att träffa vänner innehåller alla tre komponenterna. Likaså att gå på teater. Många fysiska aktiviteter är också sociala då man kan utföra aktiviteten med andra människor, tex promenad i skogen. En högre grad i minst två av aktivitetsgrupperna visade en tidsfördröjning av demens med åtta månader, något som tidigare aldrig visats.
– Vi vet ju redan att det ännu inte finns någon bot mot demens. Det som är intressant är hur mycket de olika faktorerna fördröjer sjukdomen. Om vi kunde skjuta upp början av sjukdomen med fem år genom att finna den perfekta kombinationen av livsstilsfaktorer och mediciner skulle det vara fenomenalt både på ett samhälleligt och på ett personligt plan.
– Förhoppningsvis är vi på rätt spår.
Malin Hallberg
Stephanie Paillard-Borg, som är verksam vid Aging Research Center, har under fyra och ett halvt år studerat hur livsstil och fritidsaktiviteter påverkar risken att utveckla demenssjukdom. Den 11 maj försvarar hon avhandlingen Leisure Activities At Old Age And Their Influence On Dementia Development. Den bygger på fyra studier av personer 75 år och äldre ur Kungsholmsprojektet. Deltagarna följdes under 6–9 år med start 1987–1989.
Huvudfrågan som samtliga studier bygger på är: utövar du någon/några fritidsaktiviteter? En öppen fråga som gav de äldre personerna möjligheten att själva räkna upp sina fritidsaktiviteter.
– I en studie tittade vi på de mentala, sociala och fysiska komponenterna inom varje enskild aktivitet. I en annan studie identifierade vi alla tre delarna bland flera av fritidsaktiviteterna. De olika metoderna gav liknande resultat som bekräftade våra observationer, säger Stephanie Paillard-Borg.
Aktiviteter som att vistas i sommarstugan och att träffa vänner innehåller alla tre komponenterna. Likaså att gå på teater. Många fysiska aktiviteter är också sociala då man kan utföra aktiviteten med andra människor, tex promenad i skogen. En högre grad i minst två av aktivitetsgrupperna visade en tidsfördröjning av demens med åtta månader, något som tidigare aldrig visats.
– Vi vet ju redan att det ännu inte finns någon bot mot demens. Det som är intressant är hur mycket de olika faktorerna fördröjer sjukdomen. Om vi kunde skjuta upp början av sjukdomen med fem år genom att finna den perfekta kombinationen av livsstilsfaktorer och mediciner skulle det vara fenomenalt både på ett samhälleligt och på ett personligt plan.
– Förhoppningsvis är vi på rätt spår.
Malin Hallberg
Stephanie Paillard-Borg har visat att sociala och fysiska fritidsaktiviteter minskar risken för demens.
Uppdrag granskning väcker frågor
Den 6 maj visade Uppdrag granskning det första av två program om äldrevården. Det handlade om en utbredd brist på landets äldreboenden: många äldre får alltför sällan möjlighet att vistas utomhus. Ambitionerna finns ofta, i genomförandeplaner som uttrycker den boendes vilja och behov. Verkligheten talar ett annat språk. "Under de två åren jag har varit här, en eller två gånger, i veckan har hon aldrig varit på utsidan", berättar Ronny Lundström som besöker sin demenssjuka mor på ett äldreboende i Göteborg.
För hundar, hästar och interner på svenska fängelser är rätten att få vistas utomhus inskriven i lag. Så är det inte för äldre människor. För dem gäller socialtjänstlagens "skälig levnadsstandard", ett begrepp som är öppet för många olika tolkningar.
Debatt: Synd att man bara tar upp det negativa
"Jag såg Uppdrag granskning (del 1 om äldrevården red anm) och blev som många andra upprörd över det som både sades och visades. Själv arbetar jag på ett…Läs hela inlägget »
Mejla era åsikter
Är det dags att precisera äldres rättigheter i lagtexten? Eller…borde det inte vara självklart för varje socialnämnd att se till att kommunens skröpliga medborgare får uppleva årstidens växlingar då och då? Eller ska utevistelse betraktas som "grädde på moset", något som anhöriga och volontärer snarare än stat och kommun ska ta ansvar för? Debatten är fri – mejla gärna era åsikter och ideer: magnus.westlander@demenscentrum.se
För hundar, hästar och interner på svenska fängelser är rätten att få vistas utomhus inskriven i lag. Så är det inte för äldre människor. För dem gäller socialtjänstlagens "skälig levnadsstandard", ett begrepp som är öppet för många olika tolkningar.
Debatt: Synd att man bara tar upp det negativa
"Jag såg Uppdrag granskning (del 1 om äldrevården red anm) och blev som många andra upprörd över det som både sades och visades. Själv arbetar jag på ett…Läs hela inlägget »
Mejla era åsikter
Är det dags att precisera äldres rättigheter i lagtexten? Eller…borde det inte vara självklart för varje socialnämnd att se till att kommunens skröpliga medborgare får uppleva årstidens växlingar då och då? Eller ska utevistelse betraktas som "grädde på moset", något som anhöriga och volontärer snarare än stat och kommun ska ta ansvar för? Debatten är fri – mejla gärna era åsikter och ideer: magnus.westlander@demenscentrum.se
Uppdrag granskning om äldrevården
Del 2: SVT1, onsd 13 maj, kl 20 00
Reprisr: SVT24, 14 & 18 maj • SVT1, 14 & 16 maj
Del 1:
Se på SVT play » (nytt fönster)
Se intervju med äldreminstern » (nytt fönster)
Relaterade artiklar
Professor Mats Thorslund: "Ibland blir de stora orden viktigare än vårdens innehåll" » (nytt fönster)
Professor Yngve Gustafson: Brist på sol ökar risk för fallolyckor » (nytt fönster)
Här är det inne att vara ute
På Änglamarkens äldreboende är trädgårdsskötsel en del av det dagliga arbetet »
Demenskostnader både ökar och minskar
Samhällets kostnader för demenssjukdomar ökar och uppgick år 2005 till drygt 50 miljarder kronor. Kostnaderna per demenssjuk person har dock minskat. Det visar beräkningar som redovisas i Läkartidningen.
År 2005 uppgick samhällets kostnader för demenssjukdomar (huvudalternativet) till 50,1 miljarder kronor, en ökning med 11,5 miljarder sedan år 2000. Den största andelen, 85 procent, ligger på kommunerna. Vårdkostnaderna per demenssjuk person har däremot minskat under samma tidsperiod, från 373 00 till 352 000 kronor. Att samhällskostnaderna ändå ökat beror på att på att antalet demenssjuka blivit nästan 11 000 fler sedan år 2000.
Siffrorna är hämtade från en hälsoekonomisk analys av kostnadsutvecklingen under åren 2000 och 2005. Den bygger på en rad uppskattningar av bl a antalet demenssjuka, den informella vårdens omfattning och olika vårdkostnader. Författarna bakom studien är Anders Wimo, professor vid Karolinska institutet, Lennarth Johansson, docent vid Hälsohögskolan Jönköping och Linus Jönsson, med dr, i3Innovus. Läs artikeln i Läkartidningen »
Magnus Westlander
År 2005 uppgick samhällets kostnader för demenssjukdomar (huvudalternativet) till 50,1 miljarder kronor, en ökning med 11,5 miljarder sedan år 2000. Den största andelen, 85 procent, ligger på kommunerna. Vårdkostnaderna per demenssjuk person har däremot minskat under samma tidsperiod, från 373 00 till 352 000 kronor. Att samhällskostnaderna ändå ökat beror på att på att antalet demenssjuka blivit nästan 11 000 fler sedan år 2000.
Siffrorna är hämtade från en hälsoekonomisk analys av kostnadsutvecklingen under åren 2000 och 2005. Den bygger på en rad uppskattningar av bl a antalet demenssjuka, den informella vårdens omfattning och olika vårdkostnader. Författarna bakom studien är Anders Wimo, professor vid Karolinska institutet, Lennarth Johansson, docent vid Hälsohögskolan Jönköping och Linus Jönsson, med dr, i3Innovus. Läs artikeln i Läkartidningen »
Magnus Westlander
Tionde mötet för Nordeuropas demenscentra
I slutet av april hölls The North Sea Dementia Meeting för tionde året. Representanter från norra Europas demenscentra möttes denna gång i Köln.
Syftet med dessa nordeuropeiska möten är att skapa en plattform för utbyte av kunskap inom demensområdet och ett forum för diskussioner och samarbete. Demenscentra från ett tiotal länder, däribland Sverige, deltog i Kölnmötet som pågick under två dagar.
Medlemmarna i ”The North Sea Dementia Group” arbetar mot samma mål i sina hemländer: att sprida kunskap om demenssjukdomar och synliggöra behoven för de som insjuknar och deras anhöriga för att på så sätt förbättra demensvården.
Ett av alla spännande projekt från mötet presenterades av demenscentrat i Kölnregionen. I ”Fyra tassar till Dig” har volontärer tillsammans med sina hundar undervisats och tränats inför möten med personer med demenssjukdom. Tanken är att djur, särskilt hundar, ska stimulera sinnen och väcka minnen på ett sätt som gör att demenssjuka kan komma i kontakt med sin omgivning. Vid mötet mellan en hund och en demenssjuk person behövs inga ord utan här sker kommunikationen på ett djupare känslomässigt plan.
Från Belgien presenterades en pilotstudie. Där försöker man utveckla ett system för att identifiera smärta hos personer med svår demens genom att kontinuerligt mäta och tolka ansiktsuttryck med hjälp av en kamera. Svårigheter att tolka och förstå smärta hos demenssjuka är välkänt. Genom studier som denna kan kunskapen om smärta och smärtlindring vid demens öka.
I april 2010 träffas North Sea Dementia Group i Norge och då är det Norskt demenscentrum som står som värd för mötet.
Gunilla Nordberg
Syftet med dessa nordeuropeiska möten är att skapa en plattform för utbyte av kunskap inom demensområdet och ett forum för diskussioner och samarbete. Demenscentra från ett tiotal länder, däribland Sverige, deltog i Kölnmötet som pågick under två dagar.
Medlemmarna i ”The North Sea Dementia Group” arbetar mot samma mål i sina hemländer: att sprida kunskap om demenssjukdomar och synliggöra behoven för de som insjuknar och deras anhöriga för att på så sätt förbättra demensvården.
Ett av alla spännande projekt från mötet presenterades av demenscentrat i Kölnregionen. I ”Fyra tassar till Dig” har volontärer tillsammans med sina hundar undervisats och tränats inför möten med personer med demenssjukdom. Tanken är att djur, särskilt hundar, ska stimulera sinnen och väcka minnen på ett sätt som gör att demenssjuka kan komma i kontakt med sin omgivning. Vid mötet mellan en hund och en demenssjuk person behövs inga ord utan här sker kommunikationen på ett djupare känslomässigt plan.
Från Belgien presenterades en pilotstudie. Där försöker man utveckla ett system för att identifiera smärta hos personer med svår demens genom att kontinuerligt mäta och tolka ansiktsuttryck med hjälp av en kamera. Svårigheter att tolka och förstå smärta hos demenssjuka är välkänt. Genom studier som denna kan kunskapen om smärta och smärtlindring vid demens öka.
I april 2010 träffas North Sea Dementia Group i Norge och då är det Norskt demenscentrum som står som värd för mötet.
Gunilla Nordberg
Avhandling om demens och diabetes får pris
Svensk Förening för Diabetologi, en sektion inom Svenska Läkaresällskapet, har beslutat att tilldela Weili Xu, demensforskare vid Aging Research Center på Karolinska Institutet, pris för bästa kliniska avhandling inom diabetes området 2008.
Weili Xu disputerade förra året med en avhandling som visar ett tydligt samband mellan diabetes och demens. Resultaten i avhandlingen stöder det ökande antalet studier om sambandet mellan nedsatt funktion för reglering av blodsocker, skada i blodkärlen och neurodegenerativa förändringar i hjärnan. Hon kommer att ta emot priset vid den nationella konferensen DiabetesForum i Uppsala den 11 maj.
Gunilla Nordberg
Weili Xu disputerade förra året med en avhandling som visar ett tydligt samband mellan diabetes och demens. Resultaten i avhandlingen stöder det ökande antalet studier om sambandet mellan nedsatt funktion för reglering av blodsocker, skada i blodkärlen och neurodegenerativa förändringar i hjärnan. Hon kommer att ta emot priset vid den nationella konferensen DiabetesForum i Uppsala den 11 maj.
Gunilla Nordberg
Weili Xu, forskare vid KI
Ny webbresurs för vårdpersonal
Alzheimerfonden har startat en digital mötesplats för anställda inom demensvården. Förhoppningen är att den ska bidra till ökad kunskap och uppmuntra till informationsutbyte.
– Det finns så mycket erfarenhet och kunskap som är värdefull att förmedla vidare. Med sajten vill vi skapa ett öppet klimat för diskussioner och erfarenhetsutbyte inom vården, säger Sven Rosenkvist, styrelseordförande i Alzheimerfonden.
Nätmötesplatsen är öppen för alla som arbetar inom demensvården. Den blir tillgänglig först efter att man registrerat sig, detta för att säkerställa att enbart behöriga besöker mötesplatsen.
Nytt från Alzheimerfonden är även webb-tidningen Hjärnans Magasin som ska verka för debatt och kunskapsspridning. Prenumerationen är kostnadsfri. Läs mer på www.alzheimerfonden.se » (nytt fönster)
Magnus Westlander
– Det finns så mycket erfarenhet och kunskap som är värdefull att förmedla vidare. Med sajten vill vi skapa ett öppet klimat för diskussioner och erfarenhetsutbyte inom vården, säger Sven Rosenkvist, styrelseordförande i Alzheimerfonden.
Nätmötesplatsen är öppen för alla som arbetar inom demensvården. Den blir tillgänglig först efter att man registrerat sig, detta för att säkerställa att enbart behöriga besöker mötesplatsen.
Nytt från Alzheimerfonden är även webb-tidningen Hjärnans Magasin som ska verka för debatt och kunskapsspridning. Prenumerationen är kostnadsfri. Läs mer på www.alzheimerfonden.se » (nytt fönster)
Magnus Westlander