Senaste nytt
Bengt Winblad om de senaste forskningsframstegen
Professor Bengt Winblad var inledningstalare när Svenska Demensdagarna hölls 24–25 maj 2023 i Örebro. Bengt Winblad beskrivs ofta som svensk nestor inom demensområdet. Han har skrivit mer än 700 vetenskapliga artiklar och har varit handledare för mer än 150 doktorander.
Sedan Bengt Winblad kom till Karolinska Institutet 1987 har han sett mycket hända inom demensområdet. I Sverige har stora framsteg gjorts både i alzheimerforskningen och genom fler yrkesutbildningar med demensinriktning.
Genetik och livsstilsfaktorer påverkar
– Kunskapen om genetiska förändringar har ökat och idag vet vi att genetiken spelar en allt större roll vid uppkomsten av Alzheimers sjukdom. I kliniska prövningar har man sett att så många som 50–60 procent av alla deltagare har riskgenen apoe4, berättade Bengt Winblad.
Forskning visar också att livsstilsfaktorer som att äta bra och föra ett aktivt liv kan fördröja insjuknandet i en demenssjukdom. Genom insatser inom primärvården kontrolleras blodtryck, blodfetter och vikt, vilket minskar antalet insjuknade i både demens- och hjärt-kärlsjukdomar.
– En annan skillnad från 80-talet är att vi idag kan sätta en demensdiagnos säkert 10 år tidigare, bland annat med hjälp av nya markörer och avancerade hjärnavbildande metoder. Också de kliniska undersökningarna har blivit mycket, mycket bättre, påpekar Bengt Winblad.
Nya antikroppsbehandlingar
Under senare år har vi också sett en utveckling av immunterapibehandlingar. Myndigheterna i USA har godkänt intravenös behandling med antikroppar för substanserna aducanumab och svenskutvecklade lecanumab. Också ett tredje preparat, donanemab, kommer att lämnas in för godkännande.
Nu finns det alltså tre antikroppar som kan påverka bildandet av beta-amyloid. Alla tre har visat sig kraftigt reducera placken i hjärnan och ge viss klinisk effekt.
Snart tillgängligt i Sverige
Lecanemab blir troligen tillgängligt i Sverige i början av nästa år, 2024. Det kommer då att behöva injiceras i patienterna varannan vecka. Lecanemab, som kommer att säljas under namnet Leqembi har visat på en 27 procent långsammare försämring. Det kan innebära ett bättre liv för patienterna och att de kan bo kvar hemma längre.
Donanemab har visat en 35-procentig minskad nedgång av sjukdomsförloppet. Resultaten från lecanemab och donanemab kan sägas vara likvärdiga, enligt Bengt Winblad. De har testats på två olika ålderspopulationer i olika sjukdomsfas.
Kombinationsbehandling trolig
– Det är fantastiska framsteg att vi fått de här antikropparna. Det ger hopp för framtiden. Men vi botar ju inte sjukdomen, så på sikt är det mest troligt att det blir en kombination av dessa behandlingar, säger Bengt Winblad.
Det många forskare fokuserar på nu är att hitta terapier med småmolekyler som lättare kan passera in i hjärnan och nervcellerna.
I Slovakien håller ett aktivt vaccin mot tau på att utvecklas, men det tar lång tid att ta fram ett läkemedel och det är kostsamt.
Demenssjukdomar dyrast av alla sjukdomar
Av alla sjukdomar är det demenssjukdomarna som kostar samhället allra mest, berättade Bengt Winblad, mer än 70 miljarder kronor årligen. Sjukdomen har ett långt förlopp som kräver mycket vård och omsorg, särskilt mot slutet.
Svenska framgångar inom tidig diagnostik
Redan 20 år innan en demensdiagnos kan sättas går det att se en kraftig ökning av inlagringen av beta-amyloid i hjärnan. Winblad betonade vikten av tidig diagnos för att kunna sätta in behandling innan nervcellsdöden gått för långt. Tidig diagnostik är ett svenskt profilområde och med hjälp av biomarkörer kan vi idag ställa en tidigare diagnos. Patienter med tidig diagnos kan därmed inkluderas i kliniska prövningar i ett tidigare skede, vilket ger säkrare resultat.
Det senaste tillskottet i tidig diagnos är biomarkörer i blodplasma. Där kan man nu mäta i stort sett samma markörer som i ryggmärgsvätska, bland annat beta-amyloid, tau och markörer för gliaceller. Nyligen har det konstaterats att man också kan mäta sockermolekyler, glykaner, som klibbar fast sig på cellerna.
Efterlyser en allomfattande demensplan
Portugal, Serbien och Sverige är de enda länderna kvar i Europa som inte har en nationell demensplan.
– Jag tycker att vår regering ska ta fram en nationell demensplan med mätbara mål inom alla områden, alltifrån omvårdnad till basal forskning – och lova att sätta av pengar till detta.
Bengt Winblad har läst USA:s och Europas alla demensplaner och framhåller den holländska och den amerikanska som föredömliga. Han betonar att en bra demensplan med avsatta medel och där man trycker på behovet av basal forskning, också lockar industrin att ta fram nya läkemedel.
Text: Christina Nemell
Foto: Yanan Li/Svenskt Demenscentrum
Sedan Bengt Winblad kom till Karolinska Institutet 1987 har han sett mycket hända inom demensområdet. I Sverige har stora framsteg gjorts både i alzheimerforskningen och genom fler yrkesutbildningar med demensinriktning.
Genetik och livsstilsfaktorer påverkar
– Kunskapen om genetiska förändringar har ökat och idag vet vi att genetiken spelar en allt större roll vid uppkomsten av Alzheimers sjukdom. I kliniska prövningar har man sett att så många som 50–60 procent av alla deltagare har riskgenen apoe4, berättade Bengt Winblad.
Forskning visar också att livsstilsfaktorer som att äta bra och föra ett aktivt liv kan fördröja insjuknandet i en demenssjukdom. Genom insatser inom primärvården kontrolleras blodtryck, blodfetter och vikt, vilket minskar antalet insjuknade i både demens- och hjärt-kärlsjukdomar.
– En annan skillnad från 80-talet är att vi idag kan sätta en demensdiagnos säkert 10 år tidigare, bland annat med hjälp av nya markörer och avancerade hjärnavbildande metoder. Också de kliniska undersökningarna har blivit mycket, mycket bättre, påpekar Bengt Winblad.
Nya antikroppsbehandlingar
Under senare år har vi också sett en utveckling av immunterapibehandlingar. Myndigheterna i USA har godkänt intravenös behandling med antikroppar för substanserna aducanumab och svenskutvecklade lecanumab. Också ett tredje preparat, donanemab, kommer att lämnas in för godkännande.
Nu finns det alltså tre antikroppar som kan påverka bildandet av beta-amyloid. Alla tre har visat sig kraftigt reducera placken i hjärnan och ge viss klinisk effekt.
Snart tillgängligt i Sverige
Lecanemab blir troligen tillgängligt i Sverige i början av nästa år, 2024. Det kommer då att behöva injiceras i patienterna varannan vecka. Lecanemab, som kommer att säljas under namnet Leqembi har visat på en 27 procent långsammare försämring. Det kan innebära ett bättre liv för patienterna och att de kan bo kvar hemma längre.
Donanemab har visat en 35-procentig minskad nedgång av sjukdomsförloppet. Resultaten från lecanemab och donanemab kan sägas vara likvärdiga, enligt Bengt Winblad. De har testats på två olika ålderspopulationer i olika sjukdomsfas.
Kombinationsbehandling trolig
– Det är fantastiska framsteg att vi fått de här antikropparna. Det ger hopp för framtiden. Men vi botar ju inte sjukdomen, så på sikt är det mest troligt att det blir en kombination av dessa behandlingar, säger Bengt Winblad.
Det många forskare fokuserar på nu är att hitta terapier med småmolekyler som lättare kan passera in i hjärnan och nervcellerna.
I Slovakien håller ett aktivt vaccin mot tau på att utvecklas, men det tar lång tid att ta fram ett läkemedel och det är kostsamt.
Demenssjukdomar dyrast av alla sjukdomar
Av alla sjukdomar är det demenssjukdomarna som kostar samhället allra mest, berättade Bengt Winblad, mer än 70 miljarder kronor årligen. Sjukdomen har ett långt förlopp som kräver mycket vård och omsorg, särskilt mot slutet.
Svenska framgångar inom tidig diagnostik
Redan 20 år innan en demensdiagnos kan sättas går det att se en kraftig ökning av inlagringen av beta-amyloid i hjärnan. Winblad betonade vikten av tidig diagnos för att kunna sätta in behandling innan nervcellsdöden gått för långt. Tidig diagnostik är ett svenskt profilområde och med hjälp av biomarkörer kan vi idag ställa en tidigare diagnos. Patienter med tidig diagnos kan därmed inkluderas i kliniska prövningar i ett tidigare skede, vilket ger säkrare resultat.
Det senaste tillskottet i tidig diagnos är biomarkörer i blodplasma. Där kan man nu mäta i stort sett samma markörer som i ryggmärgsvätska, bland annat beta-amyloid, tau och markörer för gliaceller. Nyligen har det konstaterats att man också kan mäta sockermolekyler, glykaner, som klibbar fast sig på cellerna.
Efterlyser en allomfattande demensplan
Portugal, Serbien och Sverige är de enda länderna kvar i Europa som inte har en nationell demensplan.
– Jag tycker att vår regering ska ta fram en nationell demensplan med mätbara mål inom alla områden, alltifrån omvårdnad till basal forskning – och lova att sätta av pengar till detta.
Bengt Winblad har läst USA:s och Europas alla demensplaner och framhåller den holländska och den amerikanska som föredömliga. Han betonar att en bra demensplan med avsatta medel och där man trycker på behovet av basal forskning, också lockar industrin att ta fram nya läkemedel.
Text: Christina Nemell
Foto: Yanan Li/Svenskt Demenscentrum
Håll koll på måendet i hettan!
En värmebölja sveper över Europa. På flera håll i Sverige varnar SMHI för temperaturer på över 30 grader. För människor med demenssjukdom kan det heta vädret vara extra riskfyllt.
– Det är jätteviktigt att förebygga värmeslag och det går att göra på flera sätt, säger Malin Aspö, sjuksköterska och PhD vid Svenskt Demenscentrum.
Kvicksilvret i termometrarna har rusat rejält de senaste veckorna. I flera länder är värmen så stark att myndigheterna har fått utfärda varningar till allmänheten. Även i Sverige har höga temperaturer uppmätts på flera håll och SMHI:s prognos pekar på att det kan bli över 30 grader varmt i flera delar av landet under kommande dagar. För äldre människor kan höga temperaturer vara en stor hälsorisk. För personer med demenssjukdom kan det varma vädret vara ännu lömskare, då förmågan att känna av värme kan vara nedsatt.
– En person med en demenssjukdom tar kanske inte själv initiativ till att dricka extra vätska under varma dagar. Därför är det viktigt att personal inom vård- och omsorg eller anhöriga påminner personen om att dricka mycket. För personer som har svårt att få i sig mycket vätska kan det gå lättare med exempelvis en isglass, säger Malin Aspö.
Även saltförlust vid värme
Det finns även kost med hög andel vätska som kan ersätta annan mat vid varmare dagar. Såväl soppa som yoghurt, men även många sorters frukt och grönsaker, kan ge extra vätsketillförsel vid varmt väder.
– När vi svettas mycket förlorar vi också salter. Då kan man erbjuda exempelvis salta nötter, chips eller oliver, säger Malin Aspö.
Gärna ute men vid rätt tid
En annan viktig aspekt vid varmt väder är möjligheten att kunna kyla ned sig. Fläktar och gardiner som ger skugga kan vara bra att ha. Likaså att vädra på kvällarna när temperaturen sjunkit.
– Jag tycker absolut att personer med demenssjukdom ska ha möjlighet att njuta av sommardagarna, även utomhus. Men man kan undvika att vara utomhus när det är som varmast på dagen. När man är utomhus bör man också vistas i skuggan eller under parasoller. Utomhusaktiviteter, som exempelvis promenader bör ske när det är svalare under dagarna, säger Malin Aspö.
Observera tecken
Personer med demenssjukdom kan ha svårare än andra att känna av att de påverkas av värmen. Alla kan inte heller sätta ord på om de känner obehag, törst eller illamående när temperaturen stiger. Därför är det viktigt att alla runtomkring är observanta på olika tecken.
– Utöver vanliga symptom som ökad törst, trötthet, yrsel, huvudvärk, illamående och kräkningar, samt minskad urinmängd så kan ökad förvirring uppstå. Personer med demenssjukdom kan få förändrat beteenden, exempelvis bli mer irriterade eller uppträda rastlöst. Så det gäller att vi som finns i närheten är observanta, säger Malin Aspö och tillägger:
– Skulle en person med demenssjukdom uppvisa tecken på värmeslag så gäller samma som för alla människor: kontakta sjukvården!
Text: Juan Martinez
Kvicksilvret i termometrarna har rusat rejält de senaste veckorna. I flera länder är värmen så stark att myndigheterna har fått utfärda varningar till allmänheten. Även i Sverige har höga temperaturer uppmätts på flera håll och SMHI:s prognos pekar på att det kan bli över 30 grader varmt i flera delar av landet under kommande dagar. För äldre människor kan höga temperaturer vara en stor hälsorisk. För personer med demenssjukdom kan det varma vädret vara ännu lömskare, då förmågan att känna av värme kan vara nedsatt.
– En person med en demenssjukdom tar kanske inte själv initiativ till att dricka extra vätska under varma dagar. Därför är det viktigt att personal inom vård- och omsorg eller anhöriga påminner personen om att dricka mycket. För personer som har svårt att få i sig mycket vätska kan det gå lättare med exempelvis en isglass, säger Malin Aspö.
Även saltförlust vid värme
Det finns även kost med hög andel vätska som kan ersätta annan mat vid varmare dagar. Såväl soppa som yoghurt, men även många sorters frukt och grönsaker, kan ge extra vätsketillförsel vid varmt väder.
– När vi svettas mycket förlorar vi också salter. Då kan man erbjuda exempelvis salta nötter, chips eller oliver, säger Malin Aspö.
Gärna ute men vid rätt tid
En annan viktig aspekt vid varmt väder är möjligheten att kunna kyla ned sig. Fläktar och gardiner som ger skugga kan vara bra att ha. Likaså att vädra på kvällarna när temperaturen sjunkit.
– Jag tycker absolut att personer med demenssjukdom ska ha möjlighet att njuta av sommardagarna, även utomhus. Men man kan undvika att vara utomhus när det är som varmast på dagen. När man är utomhus bör man också vistas i skuggan eller under parasoller. Utomhusaktiviteter, som exempelvis promenader bör ske när det är svalare under dagarna, säger Malin Aspö.
Observera tecken
Personer med demenssjukdom kan ha svårare än andra att känna av att de påverkas av värmen. Alla kan inte heller sätta ord på om de känner obehag, törst eller illamående när temperaturen stiger. Därför är det viktigt att alla runtomkring är observanta på olika tecken.
– Utöver vanliga symptom som ökad törst, trötthet, yrsel, huvudvärk, illamående och kräkningar, samt minskad urinmängd så kan ökad förvirring uppstå. Personer med demenssjukdom kan få förändrat beteenden, exempelvis bli mer irriterade eller uppträda rastlöst. Så det gäller att vi som finns i närheten är observanta, säger Malin Aspö och tillägger:
– Skulle en person med demenssjukdom uppvisa tecken på värmeslag så gäller samma som för alla människor: kontakta sjukvården!
Text: Juan Martinez
Personer med demenssjukdom upplever inte alltid törstkänsla eller uppmärksammar inte att de är överhettade. De kan också ha svårt att uttrycka hur de mår. Vanliga varningssignaler är:
- stark trötthet
- yrsel
- huvudvärk
- torr hud
Värme kan dessutom förvärra oro, förvirring och andra hälsoproblem.
Tips till personer med demenssjukdom och deras anhöriga:
- Drick ofta – små mängder vatten eller sval dryck, till exempel te.
- Ät mat med mycket vätska, som gurka, vattenmelon och jordgubbar.
- Håll bostaden sval och dra för gardiner eller persienner.
- Använd lätta och ljusa kläder.
- Flytta aktiviteter till svalare tider på dagen, till exempel morgon och kväll.
Var uppmärksam på tecken på hypertermi (överhettning) och agera i tid!
Källa: Tyska Alzheimerföreningen (Deutsche Alzheimergesellschaft)
Fler råd vid värmeböljor — Folkhälsomyndigheten »
Delta i seminarium om framtidens äldrevård
Hur kan vi i praktiken uppnå ett mer personcentrerat och åldersvänligt samhälle?
Den frågan ska det nya forskningscentret Demsam vrida och vända på under sitt seminarium i Almedalen. Och du kan vara med och diskutera.
”Vart är vi på väg? Från vision till praktik, vi bygger en äldrevård och omsorg för livet”. Det är rubriken på seminariet, som kommer att fokusera på omställningen till nära vård, den nya socialtjänstlagen och hur vi i praktiken kan uppnå ett mer personcentrerat och åldersvänligt samhälle.
Under seminariet ger representanter från forskning, myndigheter, organisationsutveckling och näringsliv kortare inspel om hur de önskar bidra till ett sådant samhälle. Efter det följer en paneldiskussion där även publiken är välkommen att delta i samtalet.
Bland de medverkande finns bland annat representanter från Socialstyrelsen, Göteborgs universitet, Göteborgs stad, samt aktörer inom välfärdsteknik och samhällsutveckling. Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, är en av dem som ska delta.
– Utvecklingen vi behöver bygger på samverkan. Det är en förutsättning för att innovationer och kunskap blir verklighet i praktiken, så jag ser fram emot ett spännande seminarium, säger hon.
Kom, lyssna och diskutera
Fokus för paneldiskussionen kommer att ligga på hur vi tillsammans kan skapa:
- mer personcentrerade och sammanhängande stödinsatser
- bättre samverkan mellan offentlig sektor, forskning och näringsliv
- miljöer och arbetssätt som främjar hälsa, självständighet och välbefinnande
- förutsättningar för att innovation ska kunna implementeras och skapa verkligt värde.
Helle Wijk, professor och centrumföreståndare för Demsam, är värd för seminariet.
– Jag hoppas att de inledande inspelen på seminariet ska inspirera den efterföljande debatten kring utvecklingsområden, innovation och nya samarbeten, säger hon.
Vilka vill du ska komma och lyssna till seminariet, och kanske även ge sig in i paneldiskussionen?
– Alla är varmt välkomna som har erfarenhet av att leva med eller arbeta med vård och omsorg inom demens, chefer och ledare, beslutsfattare och politiker.
Text: Karin Nyman, foto: Most Photos
”Vart är vi på väg? Från vision till praktik, vi bygger en äldrevård och omsorg för livet”. Det är rubriken på seminariet, som kommer att fokusera på omställningen till nära vård, den nya socialtjänstlagen och hur vi i praktiken kan uppnå ett mer personcentrerat och åldersvänligt samhälle.
Under seminariet ger representanter från forskning, myndigheter, organisationsutveckling och näringsliv kortare inspel om hur de önskar bidra till ett sådant samhälle. Efter det följer en paneldiskussion där även publiken är välkommen att delta i samtalet.
Bland de medverkande finns bland annat representanter från Socialstyrelsen, Göteborgs universitet, Göteborgs stad, samt aktörer inom välfärdsteknik och samhällsutveckling. Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, är en av dem som ska delta.
– Utvecklingen vi behöver bygger på samverkan. Det är en förutsättning för att innovationer och kunskap blir verklighet i praktiken, så jag ser fram emot ett spännande seminarium, säger hon.
Kom, lyssna och diskutera
Fokus för paneldiskussionen kommer att ligga på hur vi tillsammans kan skapa:
- mer personcentrerade och sammanhängande stödinsatser
- bättre samverkan mellan offentlig sektor, forskning och näringsliv
- miljöer och arbetssätt som främjar hälsa, självständighet och välbefinnande
- förutsättningar för att innovation ska kunna implementeras och skapa verkligt värde.
Helle Wijk, professor och centrumföreståndare för Demsam, är värd för seminariet.
– Jag hoppas att de inledande inspelen på seminariet ska inspirera den efterföljande debatten kring utvecklingsområden, innovation och nya samarbeten, säger hon.
Vilka vill du ska komma och lyssna till seminariet, och kanske även ge sig in i paneldiskussionen?
– Alla är varmt välkomna som har erfarenhet av att leva med eller arbeta med vård och omsorg inom demens, chefer och ledare, beslutsfattare och politiker.
Text: Karin Nyman, foto: Most Photos
När: Den 23 juni klockan 11.15–13.45.
Var: Seminariet äger rum på Uppsala universitets Campus Gotland, Cramérgatan, B-huset, huvudentré, Sal B22.
Hur: Seminariet är kostnadsfritt. Alla som är intresserade är varmt välkomna – ingen föranmälan krävs. Salen har plats för 60 personer.
Demsam är ett forsknings- och samverkanscentrum vid Göteborgs universitet som samlar forskare, praktiker och samhällsaktörer för att utveckla ett mer demensvänligt samhälle. Läs mer på deras webbplats: https://www.gu.se/demsam »
Stöd för KST i vetenskaplig genomgång
Kognitiv stimuleringsterapi, KST, kan ha positiv påverkan inom flera områden för personer som lever med en demenssjukdom. Det konstateras i en utvärdering som gjorts av SBU, statens beredning för medicinsk och social utvärdering.
– Jätteroligt och det här gör att vi känner oss ännu tryggare i vårt arbete med att ta fram en svensk version av KST, säger Mirjam Brocknäs, utvecklingsledare på Svenskt Demenscentrum.
Tidigare i år ställde Svenskt Demenscentrum (SDC) en fråga till myndigheten SBU om forskningsläget kring effekten av kognitiv stimuleringsterapi. SBU identifierade en systematisk översikt bestående av tio internationella studier som sammantaget ger till handa att KST kan ha positiva effekter på bland annat kognitiv funktion och livskvalitet hos personer som lever med en demenssjukdom
– Vi kan betrakta KST som en välstuderad insats för personer med demenssjukdom. Även om evidensen är något begränsad finns det ett vetenskapligt stöd som visar att KST i grupp kan ha positiva effekter på kognition, livskvalitet och även aktiviteter i dagliga livet, säger Mirjam Brocknäs, utvecklingsledare på Svenskt Demenscentrum.
Starkare underlag
Hon berättar att SDC har varit i kontakt med internationella forskare, och även med samtalsledare och deltagare redan innan SBU fick i uppdrag att undersöka forskningsläget.
– Vi hade från flera olika håll fått bekräftelse på de positiva effekterna, men att vi nu har ett gediget och samlat svenskt kunskapsunderlag är mycket värdefullt. SBU:s arbete har varit noggrant och omfattande och ger oss ett starkare och med legitimt underlag i vår väg framåt, där ju kommunerna i allt högre grad förväntas arbeta mer evidensbaserat, säger Mirjam Brocknäs.
Hoppas på mer forskning
Demenssjukdomar är i dagsläget obotliga. Icke-farmakologiska insatser, som exempelvis KST, kan dock ha stor positiv påverkan på patientens livskvalitet. Mirjam Brocknäs har egen erfarenhet av att arbeta med en rad olika metoder, bland annat inom dans och konst, och hon har sett mycket goda resultat i patienternas vardag.
– Min förhoppning är att detta öppnar dörren för mer omfattande forskning framöver, så att vi kan kartlägga effekterna av ännu fler icke-farmakologiska insatser inom demensomsorgen, säger hon.
Lätt att implementera
KST är en evidensbaserad metod med fokus på att stimulera och träna hjärnan. Metoden är multidimensionell eftersom de kognitiva övningarna flätas samman med social samvaro, fysisk aktivitet och andra element.
– Även om metoden kräver utbildning och struktur, är den mycket tacksam att implementera i exempelvis dagverksamheter. Eftersom sådana verksamheter redan anordnar dagliga aktiviteter, krävs sällan några extra personalresurser, säger Mirjam Brocknäs och fortsätter:
– Det kanske viktigaste incitamentet är att KST möter ett behov hos målgruppen. Personer som nyligen har fått en demensdiagnos efterfrågar aktiviteter för att bibehålla och förbättra sin kognitiva förmåga. KST erbjuder den möjligheten.
Flera komponenter gör skillnad
Fördelarna med KST är, enligt Mirjam Brocknäs, just att det är en multidimensionell metod, vilket innebär att den innehåller flera olika komponenter – till exempel kognitiv stimulans, social interaktion samt meningsfulla aktiviteter. Hon hänvisar till forskning inom området där just interventioner med flera komponenter har större effekt än insatser som enbart fokuserar på en enskild funktion, exempelvis isolerad minnesträning.
– Det som utmärker KST är att metoden ger bra effekt på kognitionen utan att kräva orimligt stora resurser. Personalen kan leverera målinriktad hjärnträning på ett smidigt sätt, vilket gör metoden både kostnadseffektiv och lätt att implementera i befintliga verksamheter, säger Mirjam Brocknäs.
Svensk version i vår
Redan idag finns KST som behandlingsmetod på ett antal orter i Sverige. I de fallen har personalen utbildat sig i Danmark, Norge eller England där utbildningen redan finns på plats. Våren 2027 kommer SDC att lansera en svensk version av KST. Den kommer att vara avgiftsfri för alla som jobbar inom vård och omsorg.
– Vi vet att det finns en stor efterfrågan på just den här typen av behandlingsmetoder, så det ska bli fantastiskt roligt att kunna erbjuda KST till alla som arbetar inom svensk demensvård, säger Mirjam Brocknäs och avslutar:
– Att få omsätta den här typen av forskning i praktiken och se hur människor faktiskt mår bättre är den främsta anledningen till mitt yrkesval.
Text: Juan Martinez
Tidigare i år ställde Svenskt Demenscentrum (SDC) en fråga till myndigheten SBU om forskningsläget kring effekten av kognitiv stimuleringsterapi. SBU identifierade en systematisk översikt bestående av tio internationella studier som sammantaget ger till handa att KST kan ha positiva effekter på bland annat kognitiv funktion och livskvalitet hos personer som lever med en demenssjukdom
– Vi kan betrakta KST som en välstuderad insats för personer med demenssjukdom. Även om evidensen är något begränsad finns det ett vetenskapligt stöd som visar att KST i grupp kan ha positiva effekter på kognition, livskvalitet och även aktiviteter i dagliga livet, säger Mirjam Brocknäs, utvecklingsledare på Svenskt Demenscentrum.
Starkare underlag
Hon berättar att SDC har varit i kontakt med internationella forskare, och även med samtalsledare och deltagare redan innan SBU fick i uppdrag att undersöka forskningsläget.
– Vi hade från flera olika håll fått bekräftelse på de positiva effekterna, men att vi nu har ett gediget och samlat svenskt kunskapsunderlag är mycket värdefullt. SBU:s arbete har varit noggrant och omfattande och ger oss ett starkare och med legitimt underlag i vår väg framåt, där ju kommunerna i allt högre grad förväntas arbeta mer evidensbaserat, säger Mirjam Brocknäs.
Hoppas på mer forskning
Demenssjukdomar är i dagsläget obotliga. Icke-farmakologiska insatser, som exempelvis KST, kan dock ha stor positiv påverkan på patientens livskvalitet. Mirjam Brocknäs har egen erfarenhet av att arbeta med en rad olika metoder, bland annat inom dans och konst, och hon har sett mycket goda resultat i patienternas vardag.
– Min förhoppning är att detta öppnar dörren för mer omfattande forskning framöver, så att vi kan kartlägga effekterna av ännu fler icke-farmakologiska insatser inom demensomsorgen, säger hon.
Lätt att implementera
KST är en evidensbaserad metod med fokus på att stimulera och träna hjärnan. Metoden är multidimensionell eftersom de kognitiva övningarna flätas samman med social samvaro, fysisk aktivitet och andra element.
– Även om metoden kräver utbildning och struktur, är den mycket tacksam att implementera i exempelvis dagverksamheter. Eftersom sådana verksamheter redan anordnar dagliga aktiviteter, krävs sällan några extra personalresurser, säger Mirjam Brocknäs och fortsätter:
– Det kanske viktigaste incitamentet är att KST möter ett behov hos målgruppen. Personer som nyligen har fått en demensdiagnos efterfrågar aktiviteter för att bibehålla och förbättra sin kognitiva förmåga. KST erbjuder den möjligheten.
Flera komponenter gör skillnad
Fördelarna med KST är, enligt Mirjam Brocknäs, just att det är en multidimensionell metod, vilket innebär att den innehåller flera olika komponenter – till exempel kognitiv stimulans, social interaktion samt meningsfulla aktiviteter. Hon hänvisar till forskning inom området där just interventioner med flera komponenter har större effekt än insatser som enbart fokuserar på en enskild funktion, exempelvis isolerad minnesträning.
– Det som utmärker KST är att metoden ger bra effekt på kognitionen utan att kräva orimligt stora resurser. Personalen kan leverera målinriktad hjärnträning på ett smidigt sätt, vilket gör metoden både kostnadseffektiv och lätt att implementera i befintliga verksamheter, säger Mirjam Brocknäs.
Svensk version i vår
Redan idag finns KST som behandlingsmetod på ett antal orter i Sverige. I de fallen har personalen utbildat sig i Danmark, Norge eller England där utbildningen redan finns på plats. Våren 2027 kommer SDC att lansera en svensk version av KST. Den kommer att vara avgiftsfri för alla som jobbar inom vård och omsorg.
– Vi vet att det finns en stor efterfrågan på just den här typen av behandlingsmetoder, så det ska bli fantastiskt roligt att kunna erbjuda KST till alla som arbetar inom svensk demensvård, säger Mirjam Brocknäs och avslutar:
– Att få omsätta den här typen av forskning i praktiken och se hur människor faktiskt mår bättre är den främsta anledningen till mitt yrkesval.
Text: Juan Martinez
- En systematisk översikt har identifierats som bedömts vara av tillräckligt hög kvalitet för att ligga till grund för resultaten.
- Översikten undersöker effekten av manualbaserad KST i grupp, med fokus på kognitiv funktion, livskvalitet och neuropsykiatriska symtom hos personer med demenssjukdom.
- Resultaten bygger på tio primärstudier. Dessa studier är dock generellt små och saknar långtidsuppföljning.
- Sammantaget tyder resultaten på att KST har en positiv effekt, särskilt på kognition, jämfört med kontrollgrupper.
- Samtidigt betonas behovet av fler och större studier, framför allt med längre uppföljningstid, för att stärka evidensen ytterligare.
Nybildat nätverk för arbetsterapeuter
En mötesplats för erfarenhetsutbyte, kunskap och inspiration. Det är syftet med det nya nationella nätverket för arbetsterapeuter på specialiserade kognitiva mottagningar.
Träffarna kommer att hållas digitalt via Teams. Till den första, som äger rum den 24 september kl. 13.00-15.00, har Maria Johansson bjudits in. Hon är arbetsterapeut och medicine doktor och kommer att berätta om bedömningsinstrumentet CID (Cognitive Impairment in Daily life).
Idéer och önskemål
– CID har utvecklats för utredning och uppföljning av kognitiv svikt och demens och det undersöker vilka konsekvenser kognitiva nedsättningar får i en persons vardagliga aktiviteter. Vi kommer också diskutera önskemål och idéer inför kommande träffar, säger Lena Nilsson, Silviaarbetsterapeut, Capio Geriatrik Dalen, Kognitiva Mottagningen.
Initiativtagare till det nya nätverket är Anna Haraldsson, arbetsterapeut, Region Jönköpings län samt Catarina Carlsson, Ing-Marie Andersson och Kerstin Kåwe.
Vill du delta?
Arbetar du som arbetsterapeut på en specialistmottagning med kognitiva utredningar och önskar delta i träffarna? Kontakta Anna Haraldsson – anna.haraldsson@rjl.se – så lägger hon till dig i nätverkets mejllista. Inför varje träff skickas en länk till dem på mejllistan (om du redan har fått mejl om nätverket behöver du inte mejla).
Träffarna kommer att hållas digitalt via Teams. Till den första, som äger rum den 24 september kl. 13.00-15.00, har Maria Johansson bjudits in. Hon är arbetsterapeut och medicine doktor och kommer att berätta om bedömningsinstrumentet CID (Cognitive Impairment in Daily life).
Idéer och önskemål
– CID har utvecklats för utredning och uppföljning av kognitiv svikt och demens och det undersöker vilka konsekvenser kognitiva nedsättningar får i en persons vardagliga aktiviteter. Vi kommer också diskutera önskemål och idéer inför kommande träffar, säger Lena Nilsson, Silviaarbetsterapeut, Capio Geriatrik Dalen, Kognitiva Mottagningen.
Initiativtagare till det nya nätverket är Anna Haraldsson, arbetsterapeut, Region Jönköpings län samt Catarina Carlsson, Ing-Marie Andersson och Kerstin Kåwe.
Vill du delta?
Arbetar du som arbetsterapeut på en specialistmottagning med kognitiva utredningar och önskar delta i träffarna? Kontakta Anna Haraldsson – anna.haraldsson@rjl.se – så lägger hon till dig i nätverkets mejllista. Inför varje träff skickas en länk till dem på mejllistan (om du redan har fått mejl om nätverket behöver du inte mejla).
Uppdaterad webbutbildning för anhöriga
Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA) har släppt en uppdaterad version av sin digitala navigeringskurs om kognitiva sjukdomar/demenssjukdomar. En nyhet i och med uppdateringen är att kursen nu innehåller en del (modul) för anhöriga vars närstående är yngre än 65 år.
I kursen kan du ta del av inspelade föreläsningar om de olika kognitiva sjukdomarna, bemötande och strategier samt om samhällets stöd. Du kan också lyssna på föreläsningar av unga anhöriga som delar med sig av sina egna erfarenheter av att ha en förälder eller partner som lever med en kognitiv sjukdom/demenssjukdom.
Utöver föreläsningar innehåller kursen även konkreta tips och råd för dig som är anhörig.
Webbutbildningen är framtagen av anhörigkonsulenter och demenssjuksköterskor i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga och Svenskt Demenscentrum.
Foto: PeopleImages.com/Istock
I kursen kan du ta del av inspelade föreläsningar om de olika kognitiva sjukdomarna, bemötande och strategier samt om samhällets stöd. Du kan också lyssna på föreläsningar av unga anhöriga som delar med sig av sina egna erfarenheter av att ha en förälder eller partner som lever med en kognitiv sjukdom/demenssjukdom.
Utöver föreläsningar innehåller kursen även konkreta tips och råd för dig som är anhörig.
Webbutbildningen är framtagen av anhörigkonsulenter och demenssjuksköterskor i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga och Svenskt Demenscentrum.
Foto: PeopleImages.com/Istock
Polisen vill bli vassare på att hitta försvunna personer
Nya och spetsigare instrument i jakten på försvunna personer med demenssjukdom.
Det vill Mikael Larsson att polismyndigheten får så snart som möjligt.
– Vi behöver göra det lättare för polisen att få rätt information när någon med demens ska eftersökas, säger han.
Varje år anmäls 2 400 människor med demenssjukdom som försvunna hos polisen. Det brukar Mikael Larsson, polis och forskare vid Högskolan i Borås, likna vid en fullastad finlandsfärja. Men mörkertalet är stort och internationella studier visar att tre av fyra försvinnanden aldrig anmäls. De allra flesta personer återfinns inom ett par timmar, utan att ha kommit till skada. Men lidandet, otryggheten och oron som det orsakar, framför allt hos anhöriga, finns det inga siffror på.
– Oftast är det bara polisen som myndighet som är inblandad när någon försvinner. Polisen kan efterforskning men som regel inte så mycket om demens, därför behöver vi utveckla vår förmåga att identifiera relevanta frågor för att bli mer träffsäkra och effektiva i vårt eftersökande, säger Mikael Larsson och fortsätter:
– Men vi behöver också kunna bemöta de anhöriga på ett bra sätt. Ett försvinnande kan innebära en kris för anhöriga och vara förenat med en känsla av skam och skuld och därför är det viktigt att vi kan stötta på ett bra sätt. Det är trots allt sjukdomen som är orsaken till försvinnandet och inte bristande omsorg eller tillsyn, säger Mikael Larsson.
Inslag av irrationellt beteende
Den stereotypa gången är en 79-årig man som försvinner i samband med att en anhörig lagar mat, är i tvättstugan eller är ute i trädgården och fixar. Det är luckor som Mikael Larsson menar är svåra att helt bygga bort. Anledningen till att en person med demens försvinner kan variera, liksom dennes beteende och mål. Det är här polisen kan vinna mycket på att bli vassare i det initiala skedet.
– Det som skiljer sig åt är att när en person med demenssjukdom försvinner är att det kan finnas ett inslag av irrationellt beteende. En erfaren polis vet oftast vilken information som är relevant och vilka frågor som bör ställas till en anhörig eller till personalen på ett boende. Men många poliser har inte den kunskapen.
75 procent av alla återfinns inom 2,5 timmar
En annan aspekt att ta i beaktande är tiden, ju länge en person är försvunnen desto större är risken att de kommer till skada. 75 procent av alla med demenssjukdom som försvinner återfinns dock inom 2,5 timmar. Därför är det också viktigt att polisen ”trycker lite extra på gasen” om en person inte är återfunnen efter ett par timmar.
– Vi tar alla försvinnanden på största allvar och agerar alltid som om varje fall kan vara ett av undantagen. Men det gäller att vi utvecklar vår förmåga att identifiera risker, sårbarheter och tecken på avvikelser från det normala försvinnandet. Att vi lär känna vem personen är, hens levnadsvanor och får tidig kunskap om vad som är betydelsefullt i den försvunnes liv.
Ofta en klump i magen
Om det är möjligt att eftersöka på egen hand så menar Mikael Larsson att det går bra att göra i fem, tio minuter. Sedan bör polisen kontaktas. Det är dessutom bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.
Mikael Larsson upplever att polisen blir allt bättre på att hitta försvunna personer med demenssjukdom. Kunskapsnivån ökar successivt och han får enbart positiv feedback när han är ute och föreläser för kollegorna. Själv har Mikael Larsson ingen erfarenhet av demenssjukdomar bland anhöriga och vänner, men som utbildad sjuksköterska värnar han särskilt sårbara personer. Som befäl vid ledningscentralen i Linköping är han också ofta en av de första som får reda på när någons närstående är försvunnen.
– Förr fick jag ofta en klump i magen när en person med demens försvann eftersom de är extra sårbara och kan bete sig irrationellt och därigenom skilja sig från andra sorters försvinnanden.
Efterlyser anhöriga till försvunna personer
Till sin fortsatta forskning, som ingår i det så kallade i Isoldeprojektet, har Mikael Larsson en önskan. Att komma i kontakt med människor som har erfarenhet av att deras anhöriga försvunnit och att de i samband med det har haft kontakt med polisen.
– För att förbättra vårt omhändertagande av anhöriga behöver vi bättre förstå deras behov och erfarenheter av försvinnanden, och av deras kontakt med polisen, säger Mikael Larsson.
– Jag skulle vilja att vi också kunde bistå de anhöriga med en färdplan framåt. Kanske en pamflett att lämna över om var man kan vända sig för att få hjälp efter att personen hittats. För det är ju inte över när sökandet är över. Då börjar ofta oron över hur det ska gå att förhindra att det inte sker igen.
Över tusen granskade ärenden
Om det blir andra forskningsstudier framgent återstår att se. Mikael Larsson konstaterar dock att han är nöjd med att ha bidragit till att polisarbetet utvecklats så att fler försvunna personer kan hittas oskadda.
– Det tog fyra månader att granska fler än tusen ärenden och jag är glad över att jag gjort det eftersom det bevisligen har varit till nytta. Nu har en del kollegor frågat när jag ska göra om samma sak när det gäller personer med psykisk ohälsa, men det får nog någon annan göra.
Text: Juan Martinez
Vill du bidra till Isoldeprojektet?
Delta i en forskningsstudie om ökad trygghet för personer med demenssjukdom som varit försvunna! Personerna bakom studien vill komma i kontakt med anhöriga till personer med demenssjukdom som varit i kontakt med polisen i samband med försvinnandet.
Mer information om Isoldeprojektet »
Varje år anmäls 2 400 människor med demenssjukdom som försvunna hos polisen. Det brukar Mikael Larsson, polis och forskare vid Högskolan i Borås, likna vid en fullastad finlandsfärja. Men mörkertalet är stort och internationella studier visar att tre av fyra försvinnanden aldrig anmäls. De allra flesta personer återfinns inom ett par timmar, utan att ha kommit till skada. Men lidandet, otryggheten och oron som det orsakar, framför allt hos anhöriga, finns det inga siffror på.
– Oftast är det bara polisen som myndighet som är inblandad när någon försvinner. Polisen kan efterforskning men som regel inte så mycket om demens, därför behöver vi utveckla vår förmåga att identifiera relevanta frågor för att bli mer träffsäkra och effektiva i vårt eftersökande, säger Mikael Larsson och fortsätter:
– Men vi behöver också kunna bemöta de anhöriga på ett bra sätt. Ett försvinnande kan innebära en kris för anhöriga och vara förenat med en känsla av skam och skuld och därför är det viktigt att vi kan stötta på ett bra sätt. Det är trots allt sjukdomen som är orsaken till försvinnandet och inte bristande omsorg eller tillsyn, säger Mikael Larsson.
Inslag av irrationellt beteende
Den stereotypa gången är en 79-årig man som försvinner i samband med att en anhörig lagar mat, är i tvättstugan eller är ute i trädgården och fixar. Det är luckor som Mikael Larsson menar är svåra att helt bygga bort. Anledningen till att en person med demens försvinner kan variera, liksom dennes beteende och mål. Det är här polisen kan vinna mycket på att bli vassare i det initiala skedet.
– Det som skiljer sig åt är att när en person med demenssjukdom försvinner är att det kan finnas ett inslag av irrationellt beteende. En erfaren polis vet oftast vilken information som är relevant och vilka frågor som bör ställas till en anhörig eller till personalen på ett boende. Men många poliser har inte den kunskapen.
75 procent av alla återfinns inom 2,5 timmar
En annan aspekt att ta i beaktande är tiden, ju länge en person är försvunnen desto större är risken att de kommer till skada. 75 procent av alla med demenssjukdom som försvinner återfinns dock inom 2,5 timmar. Därför är det också viktigt att polisen ”trycker lite extra på gasen” om en person inte är återfunnen efter ett par timmar.
– Vi tar alla försvinnanden på största allvar och agerar alltid som om varje fall kan vara ett av undantagen. Men det gäller att vi utvecklar vår förmåga att identifiera risker, sårbarheter och tecken på avvikelser från det normala försvinnandet. Att vi lär känna vem personen är, hens levnadsvanor och får tidig kunskap om vad som är betydelsefullt i den försvunnes liv.
Ofta en klump i magen
Om det är möjligt att eftersöka på egen hand så menar Mikael Larsson att det går bra att göra i fem, tio minuter. Sedan bör polisen kontaktas. Det är dessutom bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite.
Mikael Larsson upplever att polisen blir allt bättre på att hitta försvunna personer med demenssjukdom. Kunskapsnivån ökar successivt och han får enbart positiv feedback när han är ute och föreläser för kollegorna. Själv har Mikael Larsson ingen erfarenhet av demenssjukdomar bland anhöriga och vänner, men som utbildad sjuksköterska värnar han särskilt sårbara personer. Som befäl vid ledningscentralen i Linköping är han också ofta en av de första som får reda på när någons närstående är försvunnen.
– Förr fick jag ofta en klump i magen när en person med demens försvann eftersom de är extra sårbara och kan bete sig irrationellt och därigenom skilja sig från andra sorters försvinnanden.
Efterlyser anhöriga till försvunna personer
Till sin fortsatta forskning, som ingår i det så kallade i Isoldeprojektet, har Mikael Larsson en önskan. Att komma i kontakt med människor som har erfarenhet av att deras anhöriga försvunnit och att de i samband med det har haft kontakt med polisen.
– För att förbättra vårt omhändertagande av anhöriga behöver vi bättre förstå deras behov och erfarenheter av försvinnanden, och av deras kontakt med polisen, säger Mikael Larsson.
– Jag skulle vilja att vi också kunde bistå de anhöriga med en färdplan framåt. Kanske en pamflett att lämna över om var man kan vända sig för att få hjälp efter att personen hittats. För det är ju inte över när sökandet är över. Då börjar ofta oron över hur det ska gå att förhindra att det inte sker igen.
Över tusen granskade ärenden
Om det blir andra forskningsstudier framgent återstår att se. Mikael Larsson konstaterar dock att han är nöjd med att ha bidragit till att polisarbetet utvecklats så att fler försvunna personer kan hittas oskadda.
– Det tog fyra månader att granska fler än tusen ärenden och jag är glad över att jag gjort det eftersom det bevisligen har varit till nytta. Nu har en del kollegor frågat när jag ska göra om samma sak när det gäller personer med psykisk ohälsa, men det får nog någon annan göra.
Text: Juan Martinez
Vill du bidra till Isoldeprojektet?
Delta i en forskningsstudie om ökad trygghet för personer med demenssjukdom som varit försvunna! Personerna bakom studien vill komma i kontakt med anhöriga till personer med demenssjukdom som varit i kontakt med polisen i samband med försvinnandet.
Mer information om Isoldeprojektet »
Bild- och musikapp öppnar för samtal
Slumrande minnen och livserfarenheter kan plötsligt komma upp till ytan av en bild eller ett musikstycke. Nu nylanseras samtalsappen Mat-musik-minnen, uppdaterad med mångkulturella inslag och fler funktioner för att inspirera och öppna upp för samtal.
Appen är avgiftsfri och är tillgänglig via www.matmusikminnen.nu. Den innehåller bilder, musikinslag och aktivitetstips som kan fungera som minnesväckare hos äldre och personer med demenssjukdom eller kognitiv svikt.
– Appen är lätt att använda och skapar helt nya möjligheter till delaktighet och samtal. Det kan handla om att lyssna på en sång tillsammans, känna på ett bakverktyg man brukade använda, eller bara att titta på en bild och prata om det som kommer upp till ytan, säger Eleonor Schütt, matkonsult vid Hushållningssällskapet Västra och projektledare för Mat-Musik-Minnen, i ett pressmeddelande.
Margareta Nilsson, aktiveringspedagog, använder appen Mat-musik-minnen tillsammans med Uno Svensson. Foto: Bianca Brandon Cox
Bidrar till gemenskap
Att lyckas återskapa ett minne, om så bara för en kort stund, kan betyda mycket för en person som inte har samma minnesförmåga som förr. Men det betyder också mycket för omgivningen, som kan hitta nycklar till gemenskap och nya samtalsämnen med någon som annars kan vara svår att nå.
Just detta är en viktig tanke bakom appen Mat-Musik-Minnen. Den lanserades 2017 som en webbsida men har nu uppdaterats med mer innehåll, ny teknik och bättre tillgänglighet. Den nya versionen kan laddas ner som webbapp för att enkelt kunna användas på både smartphone, surfplatta och webb.
Teman från olika epoker
Appen innehåller tio teman, till exempel ”Mattraditioner”, ”Livet på landet” och ”Sjö och hav”, kopplade till bilder från olika epoker. Det finns också låtlistor, specialkomponerad musik och ljudkulisser som följer temat. Innehållet fungerar som minnesväckande tidskapslar som skapar igenkänning.
– Det finns en mängd olika sätt att använda appen, ofta med relativt enkla insatser. Om det serveras fisk till middag kan man sätta på bakgrundsljud med vågskvalp och måsar, så att havet kommer till dig. Bildspel från olika teman kan ersätta dag-tv-programmen i allrummet. Ibland kan det räcka med ett enda ord, ett foto eller doften av en krydda för att väcka berättelser, livserfarenheter och dolda minnen till liv, säger Eleonor Schütt.
"De får berätta – vi lyssnar"
Margareta Nilsson arbetar som aktiveringspedagog på äldreboenden i Kungälvs kommun. Hon har använt appen Mat-musik-minnen som grund för allt ifrån att baka småkakor med de boende, till att diskutera 1960-talets musikartister. Appen banar väg för historier och nya samtalsämnen.
– De får berätta, vi lyssnar och ställer frågor, det skapar mycket glädje. Så många minnen och känslor kan komma fram, jag har sett hur boende glömmer sina smärtor och allt runtomkring. Det gör mig riktigt lycklig att få uppleva, säger hon.
Bygga broar mellan generationer
Margareta Nilsson betonar att appen och de samtal som kan växa fram är värdefulla både för de boende och personalen – och kan dessutom bygga broar mellan generationer.
– Många anställda är yngre, och har helt andra erfarenheter än de boende. Det här verktyget gör det lättare att mötas, dela minnen och lära av varandra, säger hon.
Appen är avgiftsfri och är tillgänglig via www.matmusikminnen.nu. Den innehåller bilder, musikinslag och aktivitetstips som kan fungera som minnesväckare hos äldre och personer med demenssjukdom eller kognitiv svikt.
– Appen är lätt att använda och skapar helt nya möjligheter till delaktighet och samtal. Det kan handla om att lyssna på en sång tillsammans, känna på ett bakverktyg man brukade använda, eller bara att titta på en bild och prata om det som kommer upp till ytan, säger Eleonor Schütt, matkonsult vid Hushållningssällskapet Västra och projektledare för Mat-Musik-Minnen, i ett pressmeddelande.
Margareta Nilsson, aktiveringspedagog, använder appen Mat-musik-minnen tillsammans med Uno Svensson. Foto: Bianca Brandon Cox
Bidrar till gemenskap
Att lyckas återskapa ett minne, om så bara för en kort stund, kan betyda mycket för en person som inte har samma minnesförmåga som förr. Men det betyder också mycket för omgivningen, som kan hitta nycklar till gemenskap och nya samtalsämnen med någon som annars kan vara svår att nå.
Just detta är en viktig tanke bakom appen Mat-Musik-Minnen. Den lanserades 2017 som en webbsida men har nu uppdaterats med mer innehåll, ny teknik och bättre tillgänglighet. Den nya versionen kan laddas ner som webbapp för att enkelt kunna användas på både smartphone, surfplatta och webb.
Teman från olika epoker
Appen innehåller tio teman, till exempel ”Mattraditioner”, ”Livet på landet” och ”Sjö och hav”, kopplade till bilder från olika epoker. Det finns också låtlistor, specialkomponerad musik och ljudkulisser som följer temat. Innehållet fungerar som minnesväckande tidskapslar som skapar igenkänning.
– Det finns en mängd olika sätt att använda appen, ofta med relativt enkla insatser. Om det serveras fisk till middag kan man sätta på bakgrundsljud med vågskvalp och måsar, så att havet kommer till dig. Bildspel från olika teman kan ersätta dag-tv-programmen i allrummet. Ibland kan det räcka med ett enda ord, ett foto eller doften av en krydda för att väcka berättelser, livserfarenheter och dolda minnen till liv, säger Eleonor Schütt.
"De får berätta – vi lyssnar"
Margareta Nilsson arbetar som aktiveringspedagog på äldreboenden i Kungälvs kommun. Hon har använt appen Mat-musik-minnen som grund för allt ifrån att baka småkakor med de boende, till att diskutera 1960-talets musikartister. Appen banar väg för historier och nya samtalsämnen.
– De får berätta, vi lyssnar och ställer frågor, det skapar mycket glädje. Så många minnen och känslor kan komma fram, jag har sett hur boende glömmer sina smärtor och allt runtomkring. Det gör mig riktigt lycklig att få uppleva, säger hon.
Bygga broar mellan generationer
Margareta Nilsson betonar att appen och de samtal som kan växa fram är värdefulla både för de boende och personalen – och kan dessutom bygga broar mellan generationer.
– Många anställda är yngre, och har helt andra erfarenheter än de boende. Det här verktyget gör det lättare att mötas, dela minnen och lära av varandra, säger hon.
- Appen Mat-Musik-Minnen är avgiftsfri, och bygger på reminiscensmetoden som handlar om att återskapa minnen genom att använda våra sinnen. Målgruppen är äldre personer och personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom. Appen är också ett hjälpmedel för personal, anhöriga med flera.
- Appen har utvecklats av Hushållningssällskapet Västra i samarbete med Dihm Norden AB och följande samarbetspartners, som har medverkat i referensgruppen: Svenskt Demenscentrum, Demensförbundet, Integrationsnätverket Göteborg, SIOS (Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige), Institutionen för Kost- och idrottsvetenskap (Göteborgs universitet), Härryda, Skövde och Orust kommun samt pensionärsorganisationen Aktiva Seniorer i Kungälv.
- All musik i appen är komponerad och framförd av Jonas Franke-Blom, komponist och musiker som också skapat temaljuden.
- Projektet har fått stöd från Allmänna Arvsfonden.
- Appen nås via: www.matmusikminnen.nu
- För mer information, vänligen kontakta: Eleonor Schütt, Matkonsult, projektledare, Hushållningssällskapet Västra, mobil: 0521-72 55 62, e-post: eleonor.schutt@hushallningssallskapet.se
”Maksat” i Mexiko
Åldrande befolkning. Sjukvård som inte är tillgänglig för alla. Och en hel del stigman kring demens och kognitiva sjukdomar.
– Antalet demensfall i Mexiko är stort och ökar eftersom befolkningen åldras. Vi kan bara ta hand om 1 promille av alla som skulle behöva hjälp, säger Regina Altena.
Regina Altena är bördig från Tyskland, men har bott i Mexiko i 45 år. Såväl tyskan som spanskan sitter i ryggmärgen och hon växlar ledigt mellan språken. Regina Altena har arbetat med demenssjukdomar de senaste 15 åren. Egentligen är nuvarande sysselsättning en förlängning av hennes tidigare yrkesliv då hennes fokus låg på urfolks rättigheter, flyktingar och yngre människor med olika stödbehov.
– Jag har alltid arbetat med sociala frågor. Jag startade i Guatemala, sedan var jag i södra Mexiko, i Chiapas. Efter det har jag sakta rört mig norrut tills jag hamnade här i Ciudad de Mexiko, säger Regina Altena över en hyfsat stabil Zoomlänk.
Online efter tre dagar
År 2018 grundade hon det mexikanska alzheimercentrumet Centro mexicano alzheimer. Ett år senare skickade hon in en ansökan till den tyska ambassaden om projektmedel för att finansiera en behandling för personer med demenssjukdomar. Det är en grupp av befolkningen som enligt Regina Altena är marginaliserad och i princip uteslutande hänvisad till den egna familjen för stöd och omvårdnad. Regina Altenas tanke var att nyttja sitt språk och nätverk, där Tyskland och Mexiko på något sätt skulle kunna kopplas samman.
– Efter en del research, bland annat digitalt, hittade jag professor Elmar Grässel och Maks. Så jag lyfte på luren och sa att jag gärna skulle vilja använda hans metod i Mexiko. Sedan dröjde det inte länge förrän vi var i gång, säger hon.
Maks är en icke-farmakologisk, strukturerad behandlingsmetod som kombinerar fysisk rörelse, socialt samspel, vardagsaktiviteter och kognitiv träning för personer med demenssjukdomar. Grunden bygger på att såväl kropp som knopp aktiveras och att det görs kollektivt i grupp. Något som inte var särskilt lätt när Regina Altena drog i gång satsningen i början av år 2020 då en stundande pandemi stod för dörren.
– I och med covid-19 så förändrades förutsättningarna över en natt. Här beslutades det om ”lock down” en fredag. Tre dagar senare, på måndagen, var vi online, säger Regina Altena.
Nytt gemensamt språk
Omgående fick hon höra att det var galenskap att lansera en behandlingsmetod för äldre via digitala plattformar, därtill i Mexiko, där antalet datorer bland äldre inte är lika stort som i Europa. Dessutom lever många mexikaner i storfamiljer, från de yngsta till de äldsta. Under pandemin var hushållens datorer reserverade för de yngre som behövde göra skolarbetet online under tiden samhället var nedstängt.
– Då införde vi ett eftermiddagspass, efter att skolarbetet avslutats. Och så har vi fortsatt att arbeta de senaste sex åren. Det har varit väldigt lyckat. Inte minst då de yngre generationerna under pandemin involverades i sina mor- och farföräldrars inlärningsprocess. Man hittade ett nytt gemensamt språk som sträckte sig över generationerna, säger Regina Altena.
En hel del stigman
I Mexiko bor det cirka 130 miljoner invånare. Det gör det till världens största spanskspråkiga land och det näst största i Latinamerika efter Brasilien. År 2030 beräknas antalet personer över 60 år vara fler än antalet barn och ungdomar under 15 år.
Med den demografiska utvecklingen följer utmaningar där en växande äldre generation ska tas om hand av resten av samhället. Regina Altena berättar att antalet personer med demenssjukdom är mellan 3 och 3,5 miljoner invånare.
– Tyvärr är arbetet med demenssjukdomar mycket eftersatt. Det finns en hel del stigman och den generella synen är att det är normalt att gamla människor blir glömska och desorienterade. Det saknas korrekt information och upplysning. Tyvärr märker vi det på att många söker upp oss när deras anhöriga är i ett sent stadium av sjukdomen. Vi vill att de kommer till oss så snart som möjligt efter diagnos, eftersom vi vet att Maksmodellen har effekt för dem som är med i ett tidigt skede, säger Regina Altena.
Liten insats ger stor påverkan
Parallellt med den digitala Maksterapin driver Regina Altena en dagverksamhet i Mexiko city med plats för 30 personer. Online når dock Centro mexicano alzheimer betydligt fler via de cirka tio olika kurser som anordnas per år. Vid kurstillfällena samarbetar centret med studenter som utbildar sig till yrken i vårdsektorn.
– Vi följer även upp alla deltagare var sjätte månad för att dokumentera vad vi håller på med. Vi vet ju att vi inte kan bota demenssjukdom. Men vi ser att Maks har goda resultat och att det lilla vi gör har stor påverkan på livskvaliteten. Ta Magdalena som deltar i dag, hon har varit med oss i fem år och har fortfarande ingen hjälp hemma. Och även om vi bara kan skjuta upp sjukdomens förlopp med bibehållen livskvalitet i ett år så är det värt det, säger Regina Altena.
Minnen om jordbruk och cancerforskning
När SDC bjuds in att delta digitalt på en av träffarna finns nutritionist, sjukgymnast, psykolog, gerontolog och sjuksköterska med – bland annat. Deltagarna får inte vara fler än tolv, eftersom alla ska komma till tals. Fysiska och kognitiva gruppövningar varvas. Dagens tema är ”mitt första arbete”. Efter lite gymnastik och samtal om vad deltagarna åt till frukost får samtliga berätta om minnena av sitt första arbete.
Magdalena berättar att hon egentligen ville studera vidare, men i stället fick börja hos en skräddare. Med tiden blev hon så skicklig att hon sydde egna klänningar och kostymer till kunderna. Eli, som är född på Haiti, ägnade större delen av sitt yrkesliv åt sjukvård och forskning där hon försökte lösa cancerns gåta.
Reyna blev hemmafru och fick ta hand om sin rörelsehindrade mamma under flera år, innan hon började arbeta på en restaurang där hon blev kvar i många år. Blott 14 år gammal lärde sig Eligio att bruka jorden. Som majsodlare fick han lära sig allt om hur åkern skulle bearbetas före sådd och om hur bevattningssystem anlades.
Historierna avlöser varandra. Och det finns fler på tur som vill och kan berätta. Återstår att se om Regina Altena och hennes team får chansen att sprida Maks till fler människor i Mexiko.
Text: Juan Martinez
Mer om Maks
Intervju med Elmar Grässel »
Regina Altena är bördig från Tyskland, men har bott i Mexiko i 45 år. Såväl tyskan som spanskan sitter i ryggmärgen och hon växlar ledigt mellan språken. Regina Altena har arbetat med demenssjukdomar de senaste 15 åren. Egentligen är nuvarande sysselsättning en förlängning av hennes tidigare yrkesliv då hennes fokus låg på urfolks rättigheter, flyktingar och yngre människor med olika stödbehov.
– Jag har alltid arbetat med sociala frågor. Jag startade i Guatemala, sedan var jag i södra Mexiko, i Chiapas. Efter det har jag sakta rört mig norrut tills jag hamnade här i Ciudad de Mexiko, säger Regina Altena över en hyfsat stabil Zoomlänk.
Online efter tre dagar
År 2018 grundade hon det mexikanska alzheimercentrumet Centro mexicano alzheimer. Ett år senare skickade hon in en ansökan till den tyska ambassaden om projektmedel för att finansiera en behandling för personer med demenssjukdomar. Det är en grupp av befolkningen som enligt Regina Altena är marginaliserad och i princip uteslutande hänvisad till den egna familjen för stöd och omvårdnad. Regina Altenas tanke var att nyttja sitt språk och nätverk, där Tyskland och Mexiko på något sätt skulle kunna kopplas samman.
– Efter en del research, bland annat digitalt, hittade jag professor Elmar Grässel och Maks. Så jag lyfte på luren och sa att jag gärna skulle vilja använda hans metod i Mexiko. Sedan dröjde det inte länge förrän vi var i gång, säger hon.
Maks är en icke-farmakologisk, strukturerad behandlingsmetod som kombinerar fysisk rörelse, socialt samspel, vardagsaktiviteter och kognitiv träning för personer med demenssjukdomar. Grunden bygger på att såväl kropp som knopp aktiveras och att det görs kollektivt i grupp. Något som inte var särskilt lätt när Regina Altena drog i gång satsningen i början av år 2020 då en stundande pandemi stod för dörren.
– I och med covid-19 så förändrades förutsättningarna över en natt. Här beslutades det om ”lock down” en fredag. Tre dagar senare, på måndagen, var vi online, säger Regina Altena.
Nytt gemensamt språk
Omgående fick hon höra att det var galenskap att lansera en behandlingsmetod för äldre via digitala plattformar, därtill i Mexiko, där antalet datorer bland äldre inte är lika stort som i Europa. Dessutom lever många mexikaner i storfamiljer, från de yngsta till de äldsta. Under pandemin var hushållens datorer reserverade för de yngre som behövde göra skolarbetet online under tiden samhället var nedstängt.
– Då införde vi ett eftermiddagspass, efter att skolarbetet avslutats. Och så har vi fortsatt att arbeta de senaste sex åren. Det har varit väldigt lyckat. Inte minst då de yngre generationerna under pandemin involverades i sina mor- och farföräldrars inlärningsprocess. Man hittade ett nytt gemensamt språk som sträckte sig över generationerna, säger Regina Altena.
En hel del stigman
I Mexiko bor det cirka 130 miljoner invånare. Det gör det till världens största spanskspråkiga land och det näst största i Latinamerika efter Brasilien. År 2030 beräknas antalet personer över 60 år vara fler än antalet barn och ungdomar under 15 år.
Med den demografiska utvecklingen följer utmaningar där en växande äldre generation ska tas om hand av resten av samhället. Regina Altena berättar att antalet personer med demenssjukdom är mellan 3 och 3,5 miljoner invånare.
– Tyvärr är arbetet med demenssjukdomar mycket eftersatt. Det finns en hel del stigman och den generella synen är att det är normalt att gamla människor blir glömska och desorienterade. Det saknas korrekt information och upplysning. Tyvärr märker vi det på att många söker upp oss när deras anhöriga är i ett sent stadium av sjukdomen. Vi vill att de kommer till oss så snart som möjligt efter diagnos, eftersom vi vet att Maksmodellen har effekt för dem som är med i ett tidigt skede, säger Regina Altena.
Liten insats ger stor påverkan
Parallellt med den digitala Maksterapin driver Regina Altena en dagverksamhet i Mexiko city med plats för 30 personer. Online når dock Centro mexicano alzheimer betydligt fler via de cirka tio olika kurser som anordnas per år. Vid kurstillfällena samarbetar centret med studenter som utbildar sig till yrken i vårdsektorn.
– Vi följer även upp alla deltagare var sjätte månad för att dokumentera vad vi håller på med. Vi vet ju att vi inte kan bota demenssjukdom. Men vi ser att Maks har goda resultat och att det lilla vi gör har stor påverkan på livskvaliteten. Ta Magdalena som deltar i dag, hon har varit med oss i fem år och har fortfarande ingen hjälp hemma. Och även om vi bara kan skjuta upp sjukdomens förlopp med bibehållen livskvalitet i ett år så är det värt det, säger Regina Altena.
Minnen om jordbruk och cancerforskning
När SDC bjuds in att delta digitalt på en av träffarna finns nutritionist, sjukgymnast, psykolog, gerontolog och sjuksköterska med – bland annat. Deltagarna får inte vara fler än tolv, eftersom alla ska komma till tals. Fysiska och kognitiva gruppövningar varvas. Dagens tema är ”mitt första arbete”. Efter lite gymnastik och samtal om vad deltagarna åt till frukost får samtliga berätta om minnena av sitt första arbete.
Magdalena berättar att hon egentligen ville studera vidare, men i stället fick börja hos en skräddare. Med tiden blev hon så skicklig att hon sydde egna klänningar och kostymer till kunderna. Eli, som är född på Haiti, ägnade större delen av sitt yrkesliv åt sjukvård och forskning där hon försökte lösa cancerns gåta.
Reyna blev hemmafru och fick ta hand om sin rörelsehindrade mamma under flera år, innan hon började arbeta på en restaurang där hon blev kvar i många år. Blott 14 år gammal lärde sig Eligio att bruka jorden. Som majsodlare fick han lära sig allt om hur åkern skulle bearbetas före sådd och om hur bevattningssystem anlades.
Historierna avlöser varandra. Och det finns fler på tur som vill och kan berätta. Återstår att se om Regina Altena och hennes team får chansen att sprida Maks till fler människor i Mexiko.
Text: Juan Martinez
Mer om Maks
Intervju med Elmar Grässel »
Åsa Andersson belönas för sitt ledarskap
Stjärninstruktören Åsa Andersson, enhetschef i Bollnäs kommun, får 2026 års stipendium för gott ledarskap inom demensvården.
Åsa Andersson belönas för ”ett engagerat, evidensbaserat och värdegrundsbaserat ledarskap med fokus på såväl människan som drabbats av demenssjukdom som anhöriga och medarbetare, vilket skapar trygghet och goda förutsättningar för omvårdnaden”.
– Se människan framför sjukdomen. Demens ska inte vara tabubelagt. Personer som drabbas av demens ska inte gömmas undan, utan vara en del av samhället utifrån sina förutsättningar, säger Åsa Andersson.
Hon är Stjärninstruktör och BPSD-administratör, och som enhetschef för både en dagverksamhet och en demensavdelning i Bollnäs kommun har hon ”utvecklat en verksamhet med hög kvalitet som utmanar den traditionella synen på vad demensomsorg innebär”, enligt Föreningen Gott Ledarskap i Demensvården, som står bakom stipendiet.
– Det är i det goda ledarskapet som erfarenhet, praktik, evidens och forskning inom demensområdet omsätts i praktisk handling som kommer människor som har demens och därigenom också deras anhöriga till del, säger föreningens ordförande Helena Söderbäck.
Stipendiet delades ut av Ingmar Skoog, seniorforskare vid Göteborgs universitet.
Text: Karin Nyman, foto: Roland Salomonsson
Åsa Andersson belönas för ”ett engagerat, evidensbaserat och värdegrundsbaserat ledarskap med fokus på såväl människan som drabbats av demenssjukdom som anhöriga och medarbetare, vilket skapar trygghet och goda förutsättningar för omvårdnaden”.
– Se människan framför sjukdomen. Demens ska inte vara tabubelagt. Personer som drabbas av demens ska inte gömmas undan, utan vara en del av samhället utifrån sina förutsättningar, säger Åsa Andersson.
Hon är Stjärninstruktör och BPSD-administratör, och som enhetschef för både en dagverksamhet och en demensavdelning i Bollnäs kommun har hon ”utvecklat en verksamhet med hög kvalitet som utmanar den traditionella synen på vad demensomsorg innebär”, enligt Föreningen Gott Ledarskap i Demensvården, som står bakom stipendiet.
– Det är i det goda ledarskapet som erfarenhet, praktik, evidens och forskning inom demensområdet omsätts i praktisk handling som kommer människor som har demens och därigenom också deras anhöriga till del, säger föreningens ordförande Helena Söderbäck.
Stipendiet delades ut av Ingmar Skoog, seniorforskare vid Göteborgs universitet.
Text: Karin Nyman, foto: Roland Salomonsson
- Stipendiet delas ut årligen för gott ledarskap inom demensvården, och det ska användas till egen utveckling till ett värde av 50 000 kronor.
- Föreningen Gott Ledarskap i Demensvården står bakom stipendiet. Föreningens mål är att göra tillvaron lättare för den som lider av demenssjukdom genom att uppmärksamma ledarskapets betydelse i demensvården.
- Det går redan nu att nominera kandidater till nästa års stipendium via föreningens hemsida: https://gottledarskap.nu
Nytt forskningscenter jobbar brett
Den 28 april invigdes det av Forte utsedda och finansierade centret i Göteborg – Demsam. Banden klipptes av Karin Ahlberg, prefekt vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, och verksamheten vid centret är nu officiellt i full gång.
Karin Ahlberg, prefekt vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, klipper banden under invigningsceremonin.
Demsams styrgrupp: Helle Wijk, Theresa Larsen, Jessica Persson Kylén, Catharina Hägglin, Irene Svenningsson, Ramona Schenell, Madeleine Liljegren, Hanna Falk Erhag och Qarin Lood.
Seniorforskare Ingmar Skoog redogjorde helt kort för de så kallade H70-studierna, som han leder. Det är studier där man undersöker 70-åringar födda vid olika årtal, och sedan följer dem uppåt i åldrarna. Studierna inleddes 1971.
Madeleine Liljegren, postdoktor, fokuserar i sin forskning på hur utemiljöer påverkar hälsa och välbefinnande för äldre personer och personal på särskilda boenden, bland annat inom ramen för projektet Out-fit.
– Det fina är att här kommer excellens och relevans att gå hand i hand. Det är forskning som verkligen kan användas och göra skillnad, sa Karin Ahlberg.
Demsam kommer att arbeta brett med forskning i samarbete med specialistvård, primärvård, akutsjukvård, tandvård, socialtjänst och målgruppen själv – personer med demenssjukdom – för ett personcentrerat och demensvänligt samhälle.
Vikten av samarbete över alla gränser betonades under invigningen av professor Helle Wijk, föreståndare för Demsam.
– Vi vet alltmer om demenssjukdomar när det gäller diagnostik, biomarkörer och prevention, men vi vet fortfarande för lite om hur samhället och vården behöver organiseras för att personer som faktiskt lever med demens ska kunna vara delaktiga, trygga och få sammanhållet stöd i vardagen, sa Helle Wijk.
Under invigningen deltog även ett flertal forskare kopplade till centret, som beskrev sina projekt. Flera studier är redan i gång, bland annat forskning kring utemiljö samt tandvård.
Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum (SDC), höll också ett kort anförande. Hon tog bland annat upp att SDC ser fram emot att kunna sprida Demsams resultat och modeller framöver, för att på så sätt främja en stark och positiv utveckling mot ett mer inkluderande samhälle.
– Det fina är att här kommer excellens och relevans att gå hand i hand. Det är forskning som verkligen kan användas och göra skillnad, sa Karin Ahlberg.
Demsam kommer att arbeta brett med forskning i samarbete med specialistvård, primärvård, akutsjukvård, tandvård, socialtjänst och målgruppen själv – personer med demenssjukdom – för ett personcentrerat och demensvänligt samhälle.
Vikten av samarbete över alla gränser betonades under invigningen av professor Helle Wijk, föreståndare för Demsam.
– Vi vet alltmer om demenssjukdomar när det gäller diagnostik, biomarkörer och prevention, men vi vet fortfarande för lite om hur samhället och vården behöver organiseras för att personer som faktiskt lever med demens ska kunna vara delaktiga, trygga och få sammanhållet stöd i vardagen, sa Helle Wijk.
Under invigningen deltog även ett flertal forskare kopplade till centret, som beskrev sina projekt. Flera studier är redan i gång, bland annat forskning kring utemiljö samt tandvård.
Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum (SDC), höll också ett kort anförande. Hon tog bland annat upp att SDC ser fram emot att kunna sprida Demsams resultat och modeller framöver, för att på så sätt främja en stark och positiv utveckling mot ett mer inkluderande samhälle.