Senaste nytt

26 sep 2023

Fullt hus på Stockholms Demensdag 

 ARBETA MED DEMENS

Den 21 september hölls årets upplaga av Stockholms Demensdag. Inför 400 deltagare i Ingenjörshuset bjöds på föreläsningar om nya diagnosmetoder, behandlingsstudier och om att leva med demenssjukdom mitt i livet.

Alzheimer och andra kognitiva sjukdomar förknippas ofta med hög ålder men kan även debutera tidigare i livet. 
Malin Aspö, doktorand, Karolinska Institutet, och Charlotta Ryd, utredare, Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, berättade målande om hur det är att leva med en kognitiv sjukdom (demenssjukdom) i arbetsför ålder.

Stöd från arbetsgivare

I sin forskning har de intervjuat yngre personer diagnosticerade med demenssjukdom. De första symptomen hade ofta upptäckts på arbetsplatsen. Många ville arbeta kvar och stöd från arbetsgivaren var betydelsefullt men för många av dem otilllräckligt.

Familjelivet, sociala kontakter och ekonomin vara andra områden som påveras starkt av sjukdomen. Personerna möttes även av fördomar om hur demenssjukdomen påverkade dem. Malin Aspö och Charlotta Ryd betonade därför vikten av ett stöd anpassat till individens behov, inte utifrån stereotypa föreställningar.

Genombrott för blodmarkörer

Sebastian Palmqvist, överläkare och docent vid Lunds universitet, presenterade lovande rön om blodmarkörer. Biomarkörer i ryggvätska eller genom hjärnavbildning (PET) har flera år varit en viktig del av den mer avancerade alzheimerdiagnostiken. Sebastian Palmqvist visade att blodmarkörer – biomarkörer som kan avläsas i blodprov – är minst lika tillförlilliga.

Preliminära resultat från vårdcentraler i Skåne visar att med blodmarkör (p-tau217) blir diagnostiken betydligt säkrare jämfört med de gängse diagnosinstrumenten som används i primärvården. Fördelen med blodmarkörer är att de är betydligt billigare att analysera än de etablerade biomarkörerna som kräver specilistklinikernas utrustning och kompetens. Men enligt Sebastian Palmqvist dröjer det sannolikt innan blodmarkörer börjar användas mer allmänt i primärvården.

Ärftliga orsaker till FTD 


Caroline Graff, överläkare och professor vid Karolinska Institutet, föreläste om de frontotemporala demenssjukdomarna (FTD). Förändrad personlighet, sämre impulskontroll och språksvårigheter är vanliga kännetecken som skiljer sig en hel del från symptomen vid Alzheimers sjukdom. Ärtlighet har också en betydligt större betydelse.

Cirka 20 procent av alla med FTD har en sjuklig gen som orsakar sjukdomen. Eftersom FTD är är relativt ovanligt, mellan 200 och 400 beräknas insjukna i Sverige varje år, har det tidigare varit svårt att få anslag till forskning. 

Caroline Graff välkomnade därför Swedish FTD Initiative, ett nätverk med olika forskningsaktörer som även samarbetar internationellt. Det har bland annat lett tilll att behandlingsstudier har påbörjats. Resultat från en fas 3-studie väntas nästa år.

Patienter som missförstås

Parkinsondemens och Lewkroppsdemens är, liksom frontotemporal demens, svårdiagnosticerat. Per Svenningsson, överläkare och professor vid Karolinska Institutet, berättade att dessa patienter ofta missförstås. Många hamnar på medicin- eller psykakuten innan de får sin diagnos, ofta flera år senare.

Parkinsondemens och Lewkroppsdemens påminner om varandra och utgör tillsammans den näst vanligaste orsaken till demens, efter Alzheimers sjukdom. Parkinsonism. synhallucinationer och plötsliga blodtrycksfall är typiska symptom.

Per Svenningsson gick igenom de symptomlindrande behandlingar som ges idag och pekade även på ny forskning som testar antikroppar mot de skadliga protein (alfa-synuclein) som orsakar de båda sjukdomarna.

Stockholms Demensdag arrangerades av Svenskt Demenscentrum och Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum.

Magnus Westlander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Familjelivet, sociala kontakter och ekonomin vara andra områden som påveras starkt av sjukdomen. Personerna möttes även av fördomar om hur demenssjukdomen påverkade dem. Malin Aspö och Charlotta Ryd betonade därför vikten av ett stöd anpassat till individens behov, inte utifrån stereotypa föreställningar.

Genombrott för blodmarkörer

Sebastian Palmqvist, överläkare och docent vid Lunds universitet, presenterade lovande rön om blodmarkörer. Biomarkörer i ryggvätska eller genom hjärnavbildning (PET) har flera år varit en viktig del av den mer avancerade alzheimerdiagnostiken. Sebastian Palmqvist visade att blodmarkörer – biomarkörer som kan avläsas i blodprov – är minst lika tillförlilliga.

Preliminära resultat från vårdcentraler i Skåne visar att med blodmarkör (p-tau217) blir diagnostiken betydligt säkrare jämfört med de gängse diagnosinstrumenten som används i primärvården. Fördelen med blodmarkörer är att de är betydligt billigare att analysera än de etablerade biomarkörerna som kräver specilistklinikernas utrustning och kompetens. Men enligt Sebastian Palmqvist dröjer det sannolikt innan blodmarkörer börjar användas mer allmänt i primärvården.

Ärftliga orsaker till FTD 


Caroline Graff, överläkare och professor vid Karolinska Institutet, föreläste om de frontotemporala demenssjukdomarna (FTD). Förändrad personlighet, sämre impulskontroll och språksvårigheter är vanliga kännetecken som skiljer sig en hel del från symptomen vid Alzheimers sjukdom. Ärtlighet har också en betydligt större betydelse.

Cirka 20 procent av alla med FTD har en sjuklig gen som orsakar sjukdomen. Eftersom FTD är är relativt ovanligt, mellan 200 och 400 beräknas insjukna i Sverige varje år, har det tidigare varit svårt att få anslag till forskning. 

Caroline Graff välkomnade därför Swedish FTD Initiative, ett nätverk med olika forskningsaktörer som även samarbetar internationellt. Det har bland annat lett tilll att behandlingsstudier har påbörjats. Resultat från en fas 3-studie väntas nästa år.

Patienter som missförstås

Parkinsondemens och Lewkroppsdemens är, liksom frontotemporal demens, svårdiagnosticerat. Per Svenningsson, överläkare och professor vid Karolinska Institutet, berättade att dessa patienter ofta missförstås. Många hamnar på medicin- eller psykakuten innan de får sin diagnos, ofta flera år senare.

Parkinsondemens och Lewkroppsdemens påminner om varandra och utgör tillsammans den näst vanligaste orsaken till demens, efter Alzheimers sjukdom. Parkinsonism. synhallucinationer och plötsliga blodtrycksfall är typiska symptom.

Per Svenningsson gick igenom de symptomlindrande behandlingar som ges idag och pekade även på ny forskning som testar antikroppar mot de skadliga protein (alfa-synuclein) som orsakar de båda sjukdomarna.

Stockholms Demensdag arrangerades av Svenskt Demenscentrum och Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum.

Magnus Westlander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16 apr 2026

Stjärnspäckad inspirationsdag 

 ARBETA MED DEMENS

Nya forskningsrön, tandborstning, sexprat och hur man kan ”go with the flow” på ett LSS-boende. Det var några av ämnena för dagen när drygt 320 personer bänkade sig på Clarion Sign i Stockholm för årets upplaga av inspirationsdagen Sikta mot stjärnorna!

Sikta mot stjärnorna! är en inspirationsdag för medarbetare på alla verksamheter som är eller vill bli Stjärnmärkta, och arrangeras av Svenskt Demenscentrum och kvalitetsregistret SveDem. Dagen bjuder enligt traditionen på föreläsningar i olika ämnen som på något sätt knyter an till kognitiv svikt och demens, plus goda exempel från Stjärnmärkta verksamheter.

Laila Becker som är utvecklingsansvarig för Stjärnmärktmodellen var den första att kliva upp på scenen, efter att moderatorerna hälsat alla välkomna. Hon berättade bland annat att den första enheten utanför Sverige – Oasen på Åland – kunde läggas till listan över Stjärnmärkta enheter under förra året. Totalt finns nu 522 stycken. Även Stjärnmärkt LSS växer och är nu uppe i 37 enheter.

Sedan tog Madeleine Åkerman, Silviasjuksköterska och koordinator på SveDem, över scenen. Hon berättade att samtliga 58 specialistmottagningar är anslutna till SveDem, liksom 799 av landets särskilda boenden. Det ger möjlighet till kontinuitet.

– Tanken är att man ska kunna följa en person från diagnos till livets slut.

För särskilda boenden är ett av kraven för stjärnmärkning just att man registrerar i SveDem. 

– Med hjälp av SveDem får ni ett kvitto på ert arbete, och det arbete ni lägger ner i och med satsningen på Stjärnmärkt, sa Madeleine Åkerman.

Allt man registrerar in får man resultatrapporter på. De kan underlätta både kvalitetsarbete och uppföljning, och även visa hur väl man följer de nationella riktlinjer som finns. 

Snabbkurs i forskningsläget

– Det är jättemycket som pågår, och det finns jättemycket att säga, så ni ska få en liten crash course. 

Så sparkade Maria Eriksdotter, rektorsråd och professor på Karolinska institutet och överläkare på Karolinska universitetssjukhuset, igång sin föreläsning med rubriken ”Demensforskningen i dag – nya framsteg och möjligheter!”

Sedan bjöd hon bland annat på en snabbkurs i genetik och en i biomarkörer, plus en genomgång av 14 riskfaktorer som, rätt hanterade, kan minska risken att utveckla en demenssjukdom. Det handlar bland annat om fetma, rökning, diabetes, högt blodtryck, övermått av alkohol, utbildningsnivå och nedsatt hörsel och syn.

– Utöver de här finns det också andra riskfaktorer man tittar på. Bland annat njurfunktionsnedsättning, men där behövs mer forskning, sa Maria Eriksdotter.

Omvårdnadens betydelse för personer med demenssjukdom är ett annat ämne som hon gärna skulle se att det forskades mer på:

– God omvårdnad är viktig, det vet vi. Men det här är ett område där mer forskning skulle behövas.

Lätt tappa kontakten med tandvården

Pia Skott, övertandläkare vid Akademiskt centrum för äldretandvård, talade om munhälsa och kognitiv sjukdom.

– När man blir äldre ökar i regel tandvårdsbehovet. Det som är lagat behöver ofta lagas igen. Och man tappar lätt kontakten med tandvården, man går bara när det är akut, berättade hon. 

Att munhälsan lätt blir eftersatt när vi åldras är särskilt tydligt för sköra personer. Det kan vara svårt att hinna med, svårt att komma ihåg och svårt med motoriken. 
Muntorrhet är en annan faktor som påverkar tänderna. Delvis kommer den med åldern, men det kan också vara en effekt av att man tar många mediciner.

Pia Skott tipsade även om tre bra frågor att ställa för att uppmärksamma en persons munhälsa:

  1. Har du träffat någon tandläkare under de senaste två åren? 
    ”Fråga inte om personen har en tandläkare. Det tycker vi ju alla att vi har, för vi har ju gått till någon någon gång.”
  2. Har du besvär från munnen?
    ”Många äldre idag har en tuggsida, den andra använder de inte. Och det ger en snedbelastning som inte är så bra.”
  3. Är det någonting du undviker att äta för att det är besvärligt för dig?

Gott om goda exempel

Efter lunch fortsatte dagen med goda exempel från Stjärnmärkta verksamheter. Först ut var skånska Vellinge. Barbro Carlsson, Silviasyster på Forenede Care, och Guri Thelin, kvalitetsansvarig vård och omsorg på Vellinge kommun, berättade om sitt långsiktiga samarbete över gränserna mellan olika vård- och omsorgsgivare. Kommunen har satsat medvetet på att få till en jämlik demensvård oavsett var du bor i kommunen, och som ett led i det Stjärnmärkt alla som arbetar med vård och omsorg för personer med demenssjukdom, även staben och myndigheten.

Man har också ett multiprofessionellt demensteam som träffas regelbundet, och alla kommuninnevånare som får en demensdiagnos erbjuds ett kostnadsfritt hembesök, om de samtycker till att teamet tar kontakt.

– Vid ett sådant nybesök berättar vi om vad vi gör och vad vi kan hjälpa till med. Då har man träffats och då brukar det gå lite lättare sedan när man behöver hjälp, för vi har redan träffats, berättade Barbro Carlsson.

Laila Arousell, specialiserad demensundersköterska på Addera omsorg, och Jennie Wallin, specialiserad demensundersköterska i det kognitiva stödteamet i Ljusdal kommun i Hälsingland, berättade om hur Addera arbetar med Stjärnmärkt som ett led i att få till ett både hållbart och kvalitetssäkrat arbetssätt. 

En del i att vara Stjärnmärkt är att enheten ska driva ett utvecklingsprojekt under året. Addera har under sina år som Stjärnmärkt bland annat arbetat strukturerat med levnadsberättelsen och utvecklat ett digitalt verktyg som underlättar för personalen. I år handlar projektet om att utveckla det personcentrerade bemötandet. 

– En framgångsfaktor är ett personcentrerat ledarskap där man tar tillvara personalens intressen, så att till exempel den som är extra intresserad av digitala lösningar har kunnat jobba lite extra med det, sa Jennie Wallin.

Andra framgångsfaktorer hon tog upp är en intresserad, lyhörd och tydlig ledning, ett prestigelöst teamarbete och att man låter personen få stå i centrum.

Addera omsorg har i dag fyra hemtjänstgrupper som enbart besöker personer med kognitiv sjukdom som demens, och förra året utsågs företaget till Årets arbetsplats av kommunens vård och omsorgscollege.

Nästa goda exempel kom från Stockholm och Gärdets gruppbostad, den första verksamheten i Sverige som blev Stjärnmärkt LSS.

Det är verksamhet där det bor personer med intellektuell funktionsnedsättning som har ett omfattande tillsyns- och omsorgsbehov. De bor i egen lägenhet, med egen inredning och så vidare, men det finns även gemensamma ytor om man vill umgås med andra. Och det finns personal på plats dygnet runt.

– Vi hoppade på pilotprojektet för att uppnå ett personcentrerat arbetssätt, och vi ville utbilda oss i Stjärnmärkt, berättade enhetschefen Katarina Råhlin.

Verksamheten lägger mycket energi på utbildning, utveckling och att hitta nya lösningar för sina hyresgäster, och har ett gemensamt förhållningssätt som bygger på bland annat öppenhet, lärande, helhetssyn och handlingsutrymme.

– Handlingsutrymmet är en del av det gemensamma förhållningssättet för att öka kvaliteten. Det är okej att ”go with the flow”. Om en hyresgäst vill äta kebab till lunch, ja då gör vi det. Vi behöver inte vänta till lördag, sa Katarina Råhlin. 

Nollvisionen, som handlar om en vård utan tvång och begränsningar, är också viktig för teamet på Gärdets gruppbostad.  

– Vi jobbar mycket med Nollvisionen för att det inte ska bli slentrian, sa Lilia Jakobsson Secka, specialistundersköterska i demens.

Katarina Råhlin hade också ett medskick till arrangörerna av Sikta mot stjärnorna:

– Vi har varit på de här dagarna några gånger och det är viktigt att även LSS får komma in och vara med, också med tanke på att personer med IF och Downs syndrom har rätt att få diagnos i tid. 
Vi behöver också få komma med i de här registren, SveDem till exempel. Det kanske är något att få med framåt, sa hon.

Sexuell hälsa

Sexuell hälsa och demenssjukdom var ämnet när Sara Johnson Hjulström, koordinator på Svenskt Demenscentrum, och Lotta Roupe, Silviasyster tog över ordet. De började med att definiera sexuell hälsa som rätten att må bra och känna sig bekväm i sin sexualitet och sina relationer, att själv få bestämma över sin kropp och sexualitet, oavsett vem man är och under hela livet. 

– Det här handlar om känslor, och det är lättväckta känslor. Behovet av närhet och intimitet och att få känna hudkontakt, det finns kvar hela livet. Men det är också individuellt, så det gäller att ha ett personcentrerat förhållningssätt, sa Lotta Roupe.

Hur hanterar vi då sexuella uttryck?

– Inte så sällan bemöter vi dem med humor, eller genom att ignorera, titta upp i taket, eller så kanske vi går och tar den där koppen kaffe som vi tar hundra gånger om dagen. Och fungerar det så är det kanske bra så. Men kan det också vara så att man negligerar ett mänskligt behov? frågade Lotta Roupe retoriskt, och tillade: 

– Personen ska aldrig, aldrig, aldrig behöva känna skam eller få en tillrättavisning för ett naturligt behov hörni. Det kan ofta vara sjukdomen som gör att man inte kan uttrycka behov av närhet eller beröring på ett bra sätt.

Att prata om saker som har med sexualitet att göra är inte alltid enkelt, men det blir lättare om man tränar på det på arbetsplatsen, som ett tema bland andra. Och det är bra om man har pratat om de här sakerna i arbetsgruppen innan knepiga situationer uppstår. 

– Chefen är en viktig person i det här arbetet. Det är viktigt att vi har arbetslaget och chefen bakom oss när vi ska ta upp de här sakerna, för det är inte alltid så lätta situationer, sa Sara Johnson Hjulström.

– Alla känner sig kanske inte heller okej med att prata om de här sakerna. Det är okej, men då är det också viktigt att ha chefen med på tåget.

Föreläsarna påminde om att det är viktigt att komma ihåg att alla inte är heterosexuella. Och så tipsade de om att ta fram en policy för frågor som har med sexuell hälsa att göra. Det kan förslagsvis göras i en mindre arbetsgrupp på upp till fem personer. Gruppen hämtar in kunskap och tar fram förslag på policy som man sedan diskuterar på en arbetsplatsträff. Någon eller några bör sedan ha ansvar för att policyn uppdateras årligen, och om det kommer nya riktlinjer. För den som vill läsa på om sexuell hälsa finns det bra information från till exempel WHO, på 1177 och SRHR.se. 

Viktigt förstå orsaker till BPSD

Sibylle Meyer Standar, överläkare på minnesmottagningen i Hudiksvall/Gävle, talade om hur personcentrerat teamarbete kan minska användningen av läkemedel vid beteendemässiga och psykiska symptom vid demens (BPSD). Här är tydliga mål och roller i arbetet viktiga, liksom att olika kompetenser finns med i teamet. God kommunikation och respekt för varandras kompetenser behövs också, och att man sätter personen i centrum, inte sjukdomen.

Hon tog också upp att vissa beteenden som ofta tolkas som ”oro”, och därför kanske hanteras med läkemedel, faktiskt kan vara uttryck för att grundläggande behov hos personen inte är tillfredsställda. Hon gav två exempel:

  1. Vandringsbeteende behöver inte bero på oro utan kan handla om något annat, till exempel hunger.
  2. Ropbeteende, att till exempel ropa ”hjälp” eller ”hallå” gång på gång.
    ”Det här handlar inte om orden, utan ropandet är uttryck för personens eget språk som vi behöver lära oss att förstå. Det kan handla om smärta, livsleda, att känna sig ensam till exempel. Här är det viktigt att vi försöker hitta orsaken bakom så att vi kan lösa behovet, för annars är risken stor att beteendet permanentas.”

Sibylle Meyer Standar talade även om skillnaden mellan ångest och oro. Hon beskrev att ångest även ger tydliga kroppsliga symptom som bland annat hjärtklappning och tryck över bröstet, och att det kan vara skäl till att ge läkemedel. Oro handlar mer om tankar som snurrar i huvudet: Var är jag? Vad förväntas av mig? Vad ska jag göra här?

– Och vad behöver man när man är orolig? Man behöver någon som tar en i handen.

Text: Karin Nyman, foto: Yanan Li

Sikta mot stjärnorna! är en inspirationsdag för medarbetare på alla verksamheter som är eller vill bli Stjärnmärkta, och arrangeras av Svenskt Demenscentrum och kvalitetsregistret SveDem. Dagen bjuder enligt traditionen på föreläsningar i olika ämnen som på något sätt knyter an till kognitiv svikt och demens, plus goda exempel från Stjärnmärkta verksamheter.

Laila Becker som är utvecklingsansvarig för Stjärnmärktmodellen var den första att kliva upp på scenen, efter att moderatorerna hälsat alla välkomna. Hon berättade bland annat att den första enheten utanför Sverige – Oasen på Åland – kunde läggas till listan över Stjärnmärkta enheter under förra året. Totalt finns nu 522 stycken. Även Stjärnmärkt LSS växer och är nu uppe i 37 enheter.

Sedan tog Madeleine Åkerman, Silviasjuksköterska och koordinator på SveDem, över scenen. Hon berättade att samtliga 58 specialistmottagningar är anslutna till SveDem, liksom 799 av landets särskilda boenden. Det ger möjlighet till kontinuitet.

– Tanken är att man ska kunna följa en person från diagnos till livets slut.

För särskilda boenden är ett av kraven för stjärnmärkning just att man registrerar i SveDem. 

– Med hjälp av SveDem får ni ett kvitto på ert arbete, och det arbete ni lägger ner i och med satsningen på Stjärnmärkt, sa Madeleine Åkerman.

Allt man registrerar in får man resultatrapporter på. De kan underlätta både kvalitetsarbete och uppföljning, och även visa hur väl man följer de nationella riktlinjer som finns. 

Snabbkurs i forskningsläget

– Det är jättemycket som pågår, och det finns jättemycket att säga, så ni ska få en liten crash course. 

Så sparkade Maria Eriksdotter, rektorsråd och professor på Karolinska institutet och överläkare på Karolinska universitetssjukhuset, igång sin föreläsning med rubriken ”Demensforskningen i dag – nya framsteg och möjligheter!”

Sedan bjöd hon bland annat på en snabbkurs i genetik och en i biomarkörer, plus en genomgång av 14 riskfaktorer som, rätt hanterade, kan minska risken att utveckla en demenssjukdom. Det handlar bland annat om fetma, rökning, diabetes, högt blodtryck, övermått av alkohol, utbildningsnivå och nedsatt hörsel och syn.

– Utöver de här finns det också andra riskfaktorer man tittar på. Bland annat njurfunktionsnedsättning, men där behövs mer forskning, sa Maria Eriksdotter.

Omvårdnadens betydelse för personer med demenssjukdom är ett annat ämne som hon gärna skulle se att det forskades mer på:

– God omvårdnad är viktig, det vet vi. Men det här är ett område där mer forskning skulle behövas.

Lätt tappa kontakten med tandvården

Pia Skott, övertandläkare vid Akademiskt centrum för äldretandvård, talade om munhälsa och kognitiv sjukdom.

– När man blir äldre ökar i regel tandvårdsbehovet. Det som är lagat behöver ofta lagas igen. Och man tappar lätt kontakten med tandvården, man går bara när det är akut, berättade hon. 

Att munhälsan lätt blir eftersatt när vi åldras är särskilt tydligt för sköra personer. Det kan vara svårt att hinna med, svårt att komma ihåg och svårt med motoriken. 
Muntorrhet är en annan faktor som påverkar tänderna. Delvis kommer den med åldern, men det kan också vara en effekt av att man tar många mediciner.

Pia Skott tipsade även om tre bra frågor att ställa för att uppmärksamma en persons munhälsa:

  1. Har du träffat någon tandläkare under de senaste två åren? 
    ”Fråga inte om personen har en tandläkare. Det tycker vi ju alla att vi har, för vi har ju gått till någon någon gång.”
  2. Har du besvär från munnen?
    ”Många äldre idag har en tuggsida, den andra använder de inte. Och det ger en snedbelastning som inte är så bra.”
  3. Är det någonting du undviker att äta för att det är besvärligt för dig?

Gott om goda exempel

Efter lunch fortsatte dagen med goda exempel från Stjärnmärkta verksamheter. Först ut var skånska Vellinge. Barbro Carlsson, Silviasyster på Forenede Care, och Guri Thelin, kvalitetsansvarig vård och omsorg på Vellinge kommun, berättade om sitt långsiktiga samarbete över gränserna mellan olika vård- och omsorgsgivare. Kommunen har satsat medvetet på att få till en jämlik demensvård oavsett var du bor i kommunen, och som ett led i det Stjärnmärkt alla som arbetar med vård och omsorg för personer med demenssjukdom, även staben och myndigheten.

Man har också ett multiprofessionellt demensteam som träffas regelbundet, och alla kommuninnevånare som får en demensdiagnos erbjuds ett kostnadsfritt hembesök, om de samtycker till att teamet tar kontakt.

– Vid ett sådant nybesök berättar vi om vad vi gör och vad vi kan hjälpa till med. Då har man träffats och då brukar det gå lite lättare sedan när man behöver hjälp, för vi har redan träffats, berättade Barbro Carlsson.

Laila Arousell, specialiserad demensundersköterska på Addera omsorg, och Jennie Wallin, specialiserad demensundersköterska i det kognitiva stödteamet i Ljusdal kommun i Hälsingland, berättade om hur Addera arbetar med Stjärnmärkt som ett led i att få till ett både hållbart och kvalitetssäkrat arbetssätt. 

En del i att vara Stjärnmärkt är att enheten ska driva ett utvecklingsprojekt under året. Addera har under sina år som Stjärnmärkt bland annat arbetat strukturerat med levnadsberättelsen och utvecklat ett digitalt verktyg som underlättar för personalen. I år handlar projektet om att utveckla det personcentrerade bemötandet. 

– En framgångsfaktor är ett personcentrerat ledarskap där man tar tillvara personalens intressen, så att till exempel den som är extra intresserad av digitala lösningar har kunnat jobba lite extra med det, sa Jennie Wallin.

Andra framgångsfaktorer hon tog upp är en intresserad, lyhörd och tydlig ledning, ett prestigelöst teamarbete och att man låter personen få stå i centrum.

Addera omsorg har i dag fyra hemtjänstgrupper som enbart besöker personer med kognitiv sjukdom som demens, och förra året utsågs företaget till Årets arbetsplats av kommunens vård och omsorgscollege.

Nästa goda exempel kom från Stockholm och Gärdets gruppbostad, den första verksamheten i Sverige som blev Stjärnmärkt LSS.

Det är verksamhet där det bor personer med intellektuell funktionsnedsättning som har ett omfattande tillsyns- och omsorgsbehov. De bor i egen lägenhet, med egen inredning och så vidare, men det finns även gemensamma ytor om man vill umgås med andra. Och det finns personal på plats dygnet runt.

– Vi hoppade på pilotprojektet för att uppnå ett personcentrerat arbetssätt, och vi ville utbilda oss i Stjärnmärkt, berättade enhetschefen Katarina Råhlin.

Verksamheten lägger mycket energi på utbildning, utveckling och att hitta nya lösningar för sina hyresgäster, och har ett gemensamt förhållningssätt som bygger på bland annat öppenhet, lärande, helhetssyn och handlingsutrymme.

– Handlingsutrymmet är en del av det gemensamma förhållningssättet för att öka kvaliteten. Det är okej att ”go with the flow”. Om en hyresgäst vill äta kebab till lunch, ja då gör vi det. Vi behöver inte vänta till lördag, sa Katarina Råhlin. 

Nollvisionen, som handlar om en vård utan tvång och begränsningar, är också viktig för teamet på Gärdets gruppbostad.  

– Vi jobbar mycket med Nollvisionen för att det inte ska bli slentrian, sa Lilia Jakobsson Secka, specialistundersköterska i demens.

Katarina Råhlin hade också ett medskick till arrangörerna av Sikta mot stjärnorna:

– Vi har varit på de här dagarna några gånger och det är viktigt att även LSS får komma in och vara med, också med tanke på att personer med IF och Downs syndrom har rätt att få diagnos i tid. 
Vi behöver också få komma med i de här registren, SveDem till exempel. Det kanske är något att få med framåt, sa hon.

Sexuell hälsa

Sexuell hälsa och demenssjukdom var ämnet när Sara Johnson Hjulström, koordinator på Svenskt Demenscentrum, och Lotta Roupe, Silviasyster tog över ordet. De började med att definiera sexuell hälsa som rätten att må bra och känna sig bekväm i sin sexualitet och sina relationer, att själv få bestämma över sin kropp och sexualitet, oavsett vem man är och under hela livet. 

– Det här handlar om känslor, och det är lättväckta känslor. Behovet av närhet och intimitet och att få känna hudkontakt, det finns kvar hela livet. Men det är också individuellt, så det gäller att ha ett personcentrerat förhållningssätt, sa Lotta Roupe.

Hur hanterar vi då sexuella uttryck?

– Inte så sällan bemöter vi dem med humor, eller genom att ignorera, titta upp i taket, eller så kanske vi går och tar den där koppen kaffe som vi tar hundra gånger om dagen. Och fungerar det så är det kanske bra så. Men kan det också vara så att man negligerar ett mänskligt behov? frågade Lotta Roupe retoriskt, och tillade: 

– Personen ska aldrig, aldrig, aldrig behöva känna skam eller få en tillrättavisning för ett naturligt behov hörni. Det kan ofta vara sjukdomen som gör att man inte kan uttrycka behov av närhet eller beröring på ett bra sätt.

Att prata om saker som har med sexualitet att göra är inte alltid enkelt, men det blir lättare om man tränar på det på arbetsplatsen, som ett tema bland andra. Och det är bra om man har pratat om de här sakerna i arbetsgruppen innan knepiga situationer uppstår. 

– Chefen är en viktig person i det här arbetet. Det är viktigt att vi har arbetslaget och chefen bakom oss när vi ska ta upp de här sakerna, för det är inte alltid så lätta situationer, sa Sara Johnson Hjulström.

– Alla känner sig kanske inte heller okej med att prata om de här sakerna. Det är okej, men då är det också viktigt att ha chefen med på tåget.

Föreläsarna påminde om att det är viktigt att komma ihåg att alla inte är heterosexuella. Och så tipsade de om att ta fram en policy för frågor som har med sexuell hälsa att göra. Det kan förslagsvis göras i en mindre arbetsgrupp på upp till fem personer. Gruppen hämtar in kunskap och tar fram förslag på policy som man sedan diskuterar på en arbetsplatsträff. Någon eller några bör sedan ha ansvar för att policyn uppdateras årligen, och om det kommer nya riktlinjer. För den som vill läsa på om sexuell hälsa finns det bra information från till exempel WHO, på 1177 och SRHR.se. 

Viktigt förstå orsaker till BPSD

Sibylle Meyer Standar, överläkare på minnesmottagningen i Hudiksvall/Gävle, talade om hur personcentrerat teamarbete kan minska användningen av läkemedel vid beteendemässiga och psykiska symptom vid demens (BPSD). Här är tydliga mål och roller i arbetet viktiga, liksom att olika kompetenser finns med i teamet. God kommunikation och respekt för varandras kompetenser behövs också, och att man sätter personen i centrum, inte sjukdomen.

Hon tog också upp att vissa beteenden som ofta tolkas som ”oro”, och därför kanske hanteras med läkemedel, faktiskt kan vara uttryck för att grundläggande behov hos personen inte är tillfredsställda. Hon gav två exempel:

  1. Vandringsbeteende behöver inte bero på oro utan kan handla om något annat, till exempel hunger.
  2. Ropbeteende, att till exempel ropa ”hjälp” eller ”hallå” gång på gång.
    ”Det här handlar inte om orden, utan ropandet är uttryck för personens eget språk som vi behöver lära oss att förstå. Det kan handla om smärta, livsleda, att känna sig ensam till exempel. Här är det viktigt att vi försöker hitta orsaken bakom så att vi kan lösa behovet, för annars är risken stor att beteendet permanentas.”

Sibylle Meyer Standar talade även om skillnaden mellan ångest och oro. Hon beskrev att ångest även ger tydliga kroppsliga symptom som bland annat hjärtklappning och tryck över bröstet, och att det kan vara skäl till att ge läkemedel. Oro handlar mer om tankar som snurrar i huvudet: Var är jag? Vad förväntas av mig? Vad ska jag göra här?

– Och vad behöver man när man är orolig? Man behöver någon som tar en i handen.

Text: Karin Nyman, foto: Yanan Li

16 apr 2026

Professorn vill ”maksa” livet för så många som möjligt 

 ARBETA MED DEMENS FORSKNING

Fysisk rörelse, socialt samspel, vardagsaktiviteter och kognitiv träning. De fyra delarna är grunden till MAKS, en strukturerad behandlingsmetod för personer med demenssjukdomar. 
– Det som driver mig är att förbättra livsvillkoren för människor med demens, säger professor Elmar Grässel.

Redan som ung forskare i höjd med Tysklands återförening år 1990, började Elmar Grässel fokusera på åldrande, geriatrik och sjukdomar inom demensspektrumet. Arbetet med gruppbaserade och icke-farmakologiska terapier påbörjades dock några år senare och lade grunden till vad som kom att bli MAKS, en multimodal behandlingsmetod som kombinerar olika interventioner och som tillsammans har visat sig kunna förbättra livskvaliteten hos demenssjuka. 

– Människan har genom historien alltid varit aktiv i rörelse, i samspel med andra och i vardagliga uppgifter. Det är egentligen de egenskaperna, ända sedan homo erectus, som har gjort människan till människa, säger Elmar Grässel.

Fyra grundpelare

Förkortningen MAKS indikerar att metoden vilar på fyra grundpelare; kognitiv stimulering, fysisk aktivitet, social interaktion och vardagliga aktiviteter. Tillsammans ska de så långt det är möjligt bevara individens förmågor så länge som möjligt. 

– Vi vill att människor ska vara så mentalt pigga som möjligt, så länge som möjligt, för att kunna njuta av sina liv. 

Elmar Grässel är kritisk mot att vårdens riktlinjer som ofta är endimensionella och domineras av medicinska behandlingar, trots att icke-farmakologiska och flerskiktade metoder som exempelvis MAKS har dokumenterad effekt på deltagarna. 

– Här gäller det att vi arbetar evidensbaserat. Eller som man brukar säga inom vetenskapen, att mäta är att veta. Annars är det bara åsikter.

Digitala bakträffar i Mexiko

MAKS-metoden har enligt Elmar Grässel visat sig vara såväl kostnadseffektiv som skalbar till flera sammanhang, från fysiska träffar på äldreboenden till digitala grupper. Främst har metoden fått stor spridning i Tyskland, men den används numera även i Kina, Norge och Mexiko.

– I Mexiko vet jag att de har digitala träffar via mobiltelefonen, där deltagarna till exempel bakar tillsammans. Så metoden fungerar fint i bägge formerna. MAKS har även visat sig minska depression, samt beteendemässiga och psykologiska symptom vid demens.

Över 200 upplägg

Elmar Grässels forskning och resultat kring MAKS finns i princip tillgängligt för vem som helst att ta del av. Men för att säkerställa kvaliteten för de som tänker tillämpa metoden professionellt så finns det en tredagarsutbildning för vårdpersonal som ger en certifiering som gäller i tre år.

Det finns standardiserat material framtaget med manualer och över 200 upplägg för olika aktiviteter.

– Egentligen är MAKS inget nytt eller spektakulärt. Metoden bygger på vad människan har gjort under miljontals år. 

 

Text: Juan Martinez

Redan som ung forskare i höjd med Tysklands återförening år 1990, började Elmar Grässel fokusera på åldrande, geriatrik och sjukdomar inom demensspektrumet. Arbetet med gruppbaserade och icke-farmakologiska terapier påbörjades dock några år senare och lade grunden till vad som kom att bli MAKS, en multimodal behandlingsmetod som kombinerar olika interventioner och som tillsammans har visat sig kunna förbättra livskvaliteten hos demenssjuka. 

– Människan har genom historien alltid varit aktiv i rörelse, i samspel med andra och i vardagliga uppgifter. Det är egentligen de egenskaperna, ända sedan homo erectus, som har gjort människan till människa, säger Elmar Grässel.

Fyra grundpelare

Förkortningen MAKS indikerar att metoden vilar på fyra grundpelare; kognitiv stimulering, fysisk aktivitet, social interaktion och vardagliga aktiviteter. Tillsammans ska de så långt det är möjligt bevara individens förmågor så länge som möjligt. 

– Vi vill att människor ska vara så mentalt pigga som möjligt, så länge som möjligt, för att kunna njuta av sina liv. 

Elmar Grässel är kritisk mot att vårdens riktlinjer som ofta är endimensionella och domineras av medicinska behandlingar, trots att icke-farmakologiska och flerskiktade metoder som exempelvis MAKS har dokumenterad effekt på deltagarna. 

– Här gäller det att vi arbetar evidensbaserat. Eller som man brukar säga inom vetenskapen, att mäta är att veta. Annars är det bara åsikter.

Digitala bakträffar i Mexiko

MAKS-metoden har enligt Elmar Grässel visat sig vara såväl kostnadseffektiv som skalbar till flera sammanhang, från fysiska träffar på äldreboenden till digitala grupper. Främst har metoden fått stor spridning i Tyskland, men den används numera även i Kina, Norge och Mexiko.

– I Mexiko vet jag att de har digitala träffar via mobiltelefonen, där deltagarna till exempel bakar tillsammans. Så metoden fungerar fint i bägge formerna. MAKS har även visat sig minska depression, samt beteendemässiga och psykologiska symptom vid demens.

Över 200 upplägg

Elmar Grässels forskning och resultat kring MAKS finns i princip tillgängligt för vem som helst att ta del av. Men för att säkerställa kvaliteten för de som tänker tillämpa metoden professionellt så finns det en tredagarsutbildning för vårdpersonal som ger en certifiering som gäller i tre år.

Det finns standardiserat material framtaget med manualer och över 200 upplägg för olika aktiviteter.

– Egentligen är MAKS inget nytt eller spektakulärt. Metoden bygger på vad människan har gjort under miljontals år. 

 

Text: Juan Martinez

Mer om MAKS

Det här är MAKS
En multimodal och icke-farmakologisk behandlingsmetod för demenssjuka. Målet är att bevara kognitiva och funktionella förmågor så länge som möjligt, samt förbättra livskvaliteten för deltagaren. I praktiken är metoden avsedd för dagverksamhet och äldreomsorgen, men den kan även genomföras digitalt. Studier visar positiva effekter på kognition och psykiskt välbefinnande. 
MAKS består av fyra komponenter och genomförs i strukturerade gruppaktiviteter där alla delar kombineras:

  • M – Motorik (fysisk aktivitet)
  • A – Alltagspraktische Fähigkeiten (vardagliga aktiviteter)
  • K – Kognition (tänkande och minne)
  • S – Soziale Aktivierung (socialt samspel)

 
Studie om MAKS som kostnadseffektiv behandlingsmetod inom dagverksamhet:
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/32219623/
 
Generell information om MAKS:
https://www.maks-therapie.de

31 mar 2026

Gåfotboll på frammarsch i Norge 

 ARBETA MED DEMENS LEVA MED DEMENS

En spelare har ställt undan såväl rollator som stavar. Andra sätter bollen i mål från 30 meter. I Norge har gåfotboll för demenssjuka blivit en smärre succé. Nu är Kjell Einar Hamnes och fotbollsklubben Flint Tönsberg med och sprider konceptet över hela landet.

Kjell Einar Hamnes kom av en slump över en forskningsrapport från Skottland, där det hade startats gåfotbollsverksamhet för personer med demenssjukdom. Resultaten var lovande och konceptet skulle lätt kunna spridas till andra länder. Kjell Einar Hamnes tog med sig idén till den egna föreningen, Flint Tönsberg.

– I början tyckte de att jag var galen, men det var det värt, säger han.

Hösten 2022 togs de första stegen. Kontakt etablerades med de lokala demensföreningarna i Tönsbergs och Færder. Kjell Einar Hamnes såg chansen att få spridning när ett möte för anhöriga till demensdrabbade skulle hållas.

– Jag bjöd in mig själv och fick berätta om gåfotboll, som vi redan var igång med i vår förening, men jag pratade också om rapporten från Skottland. De nappade direkt på idén, säger Kjell Einar Hamnes.

När en tidigare spelare i föreningen som drabbats av demens också gav tummen upp, visste Kjell Einar Hamnes att de var på rätt väg.

Stor skillnad på spelarna

I början av augusti 2023 drog satsningen i gång med ett gåfotbollsevent på Flint Esso Arena, där såväl lokala politiker som företrädare på riksnivå bjöds in. Före detta statsminister Erna Solberg var med och spelade. Ett par veckor senare kunde Flint Tönsberg stoltsera med sitt första lag för demenssjuka personer. Sju taggade spelare fanns på plats vid premiärträningen på Flint Esso Arena. I ingången av 2026 består laget av tolv spelare där två har varit med sedan starten.

– Man ser stor skillnad på spelarna om man jämför före och efter att de började spela gåfotboll. En man kom med rollator när han kom med i laget. Ganska snabbt gick han över till stavar.  Efter tre veckor behöver han ingetdera, säger Kjell Einar Hamnes.

Såld på konceptet

Utöver de fysiska förbättringarna märks det även att gåfotbollen har en positiv påverkan på kognitionen. Flera av deltagarna har börjat prata mer och de kommer dessutom ihåg sina medspelare i högre utsträckning. Kjell Einar Hamnes lyfter också den sociala samvaron, framför allt efter träningarna då det bjuds på kaffe och våfflor, som mycket viktig. 

– Jag har ingen erfarenhet av demenssjukdomar i min närhet, förutom en släkting när jag var yngre. På den tiden kallade man dem för ”senila” och det fanns inte alls den här typen av verksamhet att erbjuda. Men vi ser ju i klubben att även de som kommit en bit in i sin sjukdom kan delta och ha stor behållning. Jag är helt såld på konceptet och övertygad om att det går att sprida vidare, säger han.

Krävs inte stora anpassningar

Projektet ingår i en satsning som har fått ekonomisk stöttning av stiftelsen DAM samt av kommunen. Den lokala demensföreningen och klubben bistår med frivilliga. Det finns stöttning från Nasjonalföreningen för folkhälsan. Ett forskarteam har följt lagets och spelarnas utveckling under de sex första månaderna och planer finns på att dra igång ett fyraårigt forskningsprojekt.

I dagsläget har fem föreningar i Norge kommit igång med gåfotboll för demenssjuka, men ytterligare 6,7 ligger i startgroparna. Målet är att det inom två år ska vara 20 nya lag. Det arbetet kommer att drivas av Nasjonalforeningen for folkhelsen och intresseorganisationen Gåfotball Norge, som ingått ett samarbetsavtal under namnet ”Det går i ball”. Där blir erfarenheterna från Flint Tönsbergs satsning viktiga lärdomar. Kjerll Einar Hamnes har fått i uppdrag att utarbeta en guide för föreningar som önskar delta i satsningen.

– Egentligen krävs det inte särskilt stora anpassningar. Vi behöver vara fler frivilliga ledare, minst en per spelare vilket inte var några svårigheter att få tag i. När det är kallt behöver vi spela inomhus. Spelarna får också med sig material hem om vad vi gjort på träningen och vad vi kommer att träna på. Men annars är det bara att behandla deltagarna på ungefär samma sätt som all andra, säger Kjell Einar Hamnes.

Varmt hjärta efter träningen

En normal träning pågår i en knapp timme. I den ingår genomgång, uppvärmning med koordinationsövningar, individuella bollövningar samt matchspel. Ett exempel på ett moment som visualiserar utvecklingen är när deltagarna får skjuta en stillaliggande boll mot ett litet mål. Med tiden ökar avståndet och ett par av spelarna kan numera få bollen i nät från 25–30 meter. Varje pass avslutas med gemensam fika. För Kjell Einar Hamnes, som själv spelar i klubbens andra gåfotbollslag, har satsningen på de demenssjuka blivit en ögonöppnare. 

– Jag var med och grundande ett it-företag en gång i tiden. Det har sålts ett par gånger och är numera värt en hel del, men det här är utan tvekan det mest värdefulla jag har varit med om att ha skapat. Att se hur människor som har en demenssjukdom fortfarande kan utvecklas och uppleva stor glädje är en fröjd. Jag går hem med värme i hjärtat efter varje träning. 

Text: Juan Martinez • Foto: Flint Gåfotball
 

Hösten 2022 togs de första stegen. Kontakt etablerades med de lokala demensföreningarna i Tönsbergs och Færder. Kjell Einar Hamnes såg chansen att få spridning när ett möte för anhöriga till demensdrabbade skulle hållas.

– Jag bjöd in mig själv och fick berätta om gåfotboll, som vi redan var igång med i vår förening, men jag pratade också om rapporten från Skottland. De nappade direkt på idén, säger Kjell Einar Hamnes.

När en tidigare spelare i föreningen som drabbats av demens också gav tummen upp, visste Kjell Einar Hamnes att de var på rätt väg.

Stor skillnad på spelarna

I början av augusti 2023 drog satsningen i gång med ett gåfotbollsevent på Flint Esso Arena, där såväl lokala politiker som företrädare på riksnivå bjöds in. Före detta statsminister Erna Solberg var med och spelade. Ett par veckor senare kunde Flint Tönsberg stoltsera med sitt första lag för demenssjuka personer. Sju taggade spelare fanns på plats vid premiärträningen på Flint Esso Arena. I ingången av 2026 består laget av tolv spelare där två har varit med sedan starten.

– Man ser stor skillnad på spelarna om man jämför före och efter att de började spela gåfotboll. En man kom med rollator när han kom med i laget. Ganska snabbt gick han över till stavar.  Efter tre veckor behöver han ingetdera, säger Kjell Einar Hamnes.

Såld på konceptet

Utöver de fysiska förbättringarna märks det även att gåfotbollen har en positiv påverkan på kognitionen. Flera av deltagarna har börjat prata mer och de kommer dessutom ihåg sina medspelare i högre utsträckning. Kjell Einar Hamnes lyfter också den sociala samvaron, framför allt efter träningarna då det bjuds på kaffe och våfflor, som mycket viktig. 

– Jag har ingen erfarenhet av demenssjukdomar i min närhet, förutom en släkting när jag var yngre. På den tiden kallade man dem för ”senila” och det fanns inte alls den här typen av verksamhet att erbjuda. Men vi ser ju i klubben att även de som kommit en bit in i sin sjukdom kan delta och ha stor behållning. Jag är helt såld på konceptet och övertygad om att det går att sprida vidare, säger han.

Krävs inte stora anpassningar

Projektet ingår i en satsning som har fått ekonomisk stöttning av stiftelsen DAM samt av kommunen. Den lokala demensföreningen och klubben bistår med frivilliga. Det finns stöttning från Nasjonalföreningen för folkhälsan. Ett forskarteam har följt lagets och spelarnas utveckling under de sex första månaderna och planer finns på att dra igång ett fyraårigt forskningsprojekt.

I dagsläget har fem föreningar i Norge kommit igång med gåfotboll för demenssjuka, men ytterligare 6,7 ligger i startgroparna. Målet är att det inom två år ska vara 20 nya lag. Det arbetet kommer att drivas av Nasjonalforeningen for folkhelsen och intresseorganisationen Gåfotball Norge, som ingått ett samarbetsavtal under namnet ”Det går i ball”. Där blir erfarenheterna från Flint Tönsbergs satsning viktiga lärdomar. Kjerll Einar Hamnes har fått i uppdrag att utarbeta en guide för föreningar som önskar delta i satsningen.

– Egentligen krävs det inte särskilt stora anpassningar. Vi behöver vara fler frivilliga ledare, minst en per spelare vilket inte var några svårigheter att få tag i. När det är kallt behöver vi spela inomhus. Spelarna får också med sig material hem om vad vi gjort på träningen och vad vi kommer att träna på. Men annars är det bara att behandla deltagarna på ungefär samma sätt som all andra, säger Kjell Einar Hamnes.

Varmt hjärta efter träningen

En normal träning pågår i en knapp timme. I den ingår genomgång, uppvärmning med koordinationsövningar, individuella bollövningar samt matchspel. Ett exempel på ett moment som visualiserar utvecklingen är när deltagarna får skjuta en stillaliggande boll mot ett litet mål. Med tiden ökar avståndet och ett par av spelarna kan numera få bollen i nät från 25–30 meter. Varje pass avslutas med gemensam fika. För Kjell Einar Hamnes, som själv spelar i klubbens andra gåfotbollslag, har satsningen på de demenssjuka blivit en ögonöppnare. 

– Jag var med och grundande ett it-företag en gång i tiden. Det har sålts ett par gånger och är numera värt en hel del, men det här är utan tvekan det mest värdefulla jag har varit med om att ha skapat. Att se hur människor som har en demenssjukdom fortfarande kan utvecklas och uppleva stor glädje är en fröjd. Jag går hem med värme i hjärtat efter varje träning. 

Text: Juan Martinez • Foto: Flint Gåfotball
 

Fakta om gåfotboll för demenssjuka i Norge

Pilotprojektet «Flint Gåfotboll för personer med demens» ingår i ett riksomfattande projektet som drivs av Gåfotball Norge under namnet «Det går i ball». Målgrupp är primärt hemmaboende personer med demens, men planer finns på att inkludera personer från vård- och omsorgsboenden.

Arrangörer: Gåfotball Norge, klubbar med gåfotball, Nasjonalforeningen for folkehelsen, samt kommuner. Lokalt kan Röda korset och andra organisationer ingå.

Klubber som deltar:

  •     Flint Gåfotball (Tönsberg)
  •     Kongsvinger IL (Kongsvinger)
  •     Gresvik Gåfotball (Fredrikstad)
  •     Bærum Gåfotball (Bærum)
  •     Årvoll Gåfotball (Oslo)

Klicka på länken för en uppdaterad karta över gåfotball i Norge 

Klicka här för mer information om gåfotboll i Norge

 

26 mar 2026

KI får en halv miljard kronor i gåva till demensforskning 

 FORSKNING

Många forskare vid Karolinska institutet har hört den engagerade entreprenören Leif Lundblad säga "jag vill lösa Alzheimers gåta". Genom den största donationen till ett svenskt lärosäte i modern tid kan de nu driva den ambitionen vidare.

Entreprenören och uppfinnaren Leif Lundblad avled 2025 och har i sitt testamente donerat 538 miljoner kronor till Karolinska institutet. En stor del av summan kommer att gå till forskning om demenssjukdomar, bland annat till att förbättra möjligheterna till tidigare diagnos, utveckla nya behandlingar och öka förståelsen för sjukdomarnas bakgrundsmekanismer. 

– Det är en fantastiskt generös gåva som Leif Lundblad riktat till Karolinska institutet och vi känner stor tacksamhet för hans vilja och engagemang. Donationen betyder oerhört mycket för forskningen om demenssjukdomar och andra sjukdomar som drabbar stora delar av befolkningen, säger Annika Östman Wernerson, Karolinska institutets rektor, i ett pressmeddelande.

Leif Lundblad var filantrop, och hans nyfikenhet som uppfinnare ledde honom in på medicinsk forskning. År 2025 blev han hedersdoktor vid Karolinska Institutet.

– Min pappa hade ett genuint intresse för innovativa idéer inom forskningen och vad det kan lösa för utmaningar. Hans entusiasm i olika möten med forskare på Karolinska Institutet gick inte att ta miste på. Vi i familjen ser mycket fram emot att genom hans bidrag även framöver få följa och vara en del av framtidens forskningsgenombrott, säger Ulrika Lundblad, dotter till Leif Lundblad.

Demenssjukdomar är ett samlingsnamn för sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktioner, till exempel minne, språk, planerings- och orienteringsförmåga. Demenssjukdomarna drabbar cirka 140 000 personer i Sverige och beräknas fördubblas till år 2050.

Entreprenören och uppfinnaren Leif Lundblad avled 2025 och har i sitt testamente donerat 538 miljoner kronor till Karolinska institutet. En stor del av summan kommer att gå till forskning om demenssjukdomar, bland annat till att förbättra möjligheterna till tidigare diagnos, utveckla nya behandlingar och öka förståelsen för sjukdomarnas bakgrundsmekanismer. 

– Det är en fantastiskt generös gåva som Leif Lundblad riktat till Karolinska institutet och vi känner stor tacksamhet för hans vilja och engagemang. Donationen betyder oerhört mycket för forskningen om demenssjukdomar och andra sjukdomar som drabbar stora delar av befolkningen, säger Annika Östman Wernerson, Karolinska institutets rektor, i ett pressmeddelande.

Leif Lundblad var filantrop, och hans nyfikenhet som uppfinnare ledde honom in på medicinsk forskning. År 2025 blev han hedersdoktor vid Karolinska Institutet.

– Min pappa hade ett genuint intresse för innovativa idéer inom forskningen och vad det kan lösa för utmaningar. Hans entusiasm i olika möten med forskare på Karolinska Institutet gick inte att ta miste på. Vi i familjen ser mycket fram emot att genom hans bidrag även framöver få följa och vara en del av framtidens forskningsgenombrott, säger Ulrika Lundblad, dotter till Leif Lundblad.

Demenssjukdomar är ett samlingsnamn för sjukdomar som påverkar hjärnans kognitiva funktioner, till exempel minne, språk, planerings- och orienteringsförmåga. Demenssjukdomarna drabbar cirka 140 000 personer i Sverige och beräknas fördubblas till år 2050.

25 mar 2026

Ny satsning på naturupplevelser för personer med demens 

 ARBETA MED DEMENS LEVA MED DEMENS

Att stärka sin fysiska och psykiska hälsa genom att vara ute i naturen. Det är kärnan i Friluftsfrämjandets Häng med oss ut-metod. Nu ska Svenskt Demenscentrum (SDC) och Friluftsfrämjandet ta fram en variant anpassad för personer med demens. 

– Det känns jätteroligt och viktigt att lyfta naturens positiva inverkan för alla, säger Laila Becker, projektledare på SDC.

Häng med oss ut är en metod som främjar den psykiska och fysiska hälsan genom att man vistas ute i naturen tillsammans med andra. Metoden bygger på att man utbildar ledare, som sedan tar med sig kunskaperna hem till sin arbetsplats och håller i Häng med oss ut-grupper där.

I dag används metoden bland annat inom socialpsykiatri, LSS, vuxenpsykiatri, missbruksbehandling, kyrkan, arbetsmarknadsinsatser, skola och barn- och ungdomspsykiatri.

”Det här kommer att bli jättebra”

Therese Rosenkvist på Friluftsfrämjandet är utbildad arbetsterapeut och den som har skapat metoden. Hon ser fram emot att sätta i gång arbetet.

– Det ska bli så roligt att få jobba med personer som kan demens och få koppla ihop det med Häng med oss ut! Jag har redan börjat fördjupa mig och jag känner att det här kommer att bli jättebra, säger hon.

Vilka är byggstenarna i Häng med oss ut-metoden?

– Naturens betydelse för hälsan, kamratstöd, aktivitetens betydelse ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv samt, i den här varianten, kunskap om demenssjukdom.

Ser du någon utmaning redan nu?

– I vanliga fall är det personalen som är utmaningen, att hitta dem som är villiga att vara ute. Så att hitta rätt personer och att den här verksamheten får de resurser som krävs, för det kräver ju lite mer att vara ute jämfört med att stanna inomhus.

Testas i verkligheten

Så vad händer nu? Till att börja med ska arbetsgruppen med medlemmar från både Friluftsfrämjandet och SDC träffas och arbeta fram en anpassad modell för personer med kognitiv svikt/demens, sedan väntar testning av modellen på några olika enheter runt om i landet. Efter det sker en revidering utifrån referensgruppens synpunkter.

– Planen är att vi ska ha en ledarutbildning klar under 2027, säger Laila Becker.

Text: Karin Nyman
Foto: Getty/Istock

– Det känns jätteroligt och viktigt att lyfta naturens positiva inverkan för alla, säger Laila Becker, projektledare på SDC.

Häng med oss ut är en metod som främjar den psykiska och fysiska hälsan genom att man vistas ute i naturen tillsammans med andra. Metoden bygger på att man utbildar ledare, som sedan tar med sig kunskaperna hem till sin arbetsplats och håller i Häng med oss ut-grupper där.

I dag används metoden bland annat inom socialpsykiatri, LSS, vuxenpsykiatri, missbruksbehandling, kyrkan, arbetsmarknadsinsatser, skola och barn- och ungdomspsykiatri.

”Det här kommer att bli jättebra”

Therese Rosenkvist på Friluftsfrämjandet är utbildad arbetsterapeut och den som har skapat metoden. Hon ser fram emot att sätta i gång arbetet.

– Det ska bli så roligt att få jobba med personer som kan demens och få koppla ihop det med Häng med oss ut! Jag har redan börjat fördjupa mig och jag känner att det här kommer att bli jättebra, säger hon.

Vilka är byggstenarna i Häng med oss ut-metoden?

– Naturens betydelse för hälsan, kamratstöd, aktivitetens betydelse ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv samt, i den här varianten, kunskap om demenssjukdom.

Ser du någon utmaning redan nu?

– I vanliga fall är det personalen som är utmaningen, att hitta dem som är villiga att vara ute. Så att hitta rätt personer och att den här verksamheten får de resurser som krävs, för det kräver ju lite mer att vara ute jämfört med att stanna inomhus.

Testas i verkligheten

Så vad händer nu? Till att börja med ska arbetsgruppen med medlemmar från både Friluftsfrämjandet och SDC träffas och arbeta fram en anpassad modell för personer med kognitiv svikt/demens, sedan väntar testning av modellen på några olika enheter runt om i landet. Efter det sker en revidering utifrån referensgruppens synpunkter.

– Planen är att vi ska ha en ledarutbildning klar under 2027, säger Laila Becker.

Text: Karin Nyman
Foto: Getty/Istock

Häng med oss ut-metoden
  • Häng med oss ut-metoden bygger på återhämtningsteori, kamratstöd och naturens och aktivitetens effekt på den psykiska och fysiska hälsan. 
  • Metoden är kostnadseffektiv och anpassningsbar, och används redan i ett femtiotal olika verksamheter inom bland annat psykiatri, skola och på LSS-området över hela landet.

Källa: Friluftsfrämjandet

19 mar 2026

En oas för unga kämpar 

 LEVA MED DEMENS

Att se en anhörig drabbas av demenssjukdom är ofta omtumlande. Att vara ung och se hur ens förälder förvandlas till en annan person kan vara extra svårt. I mötesplats Ung anhörig får personer mellan 18–30 år möjlighet att träffa andra i en liknande situation. 
– För mig är den här gruppen jätteviktig eftersom jag inte har någon vän som går igenom samma sak, säger Felicia. 

Utanför märks en smygande vår i luften. Inomhus sprider den stora termosen en behaglig doft i den rymliga samlingslokalen när kaffet pumpas ut i kopp efter kopp. Några kramar om varandra. Andra nickar igenkännande och frågar hur läget är. Samtalen rör sig om vardagligheter. Motorcykeln som har plockats fram, hur våren påverkar måendet, världsläget… Det är svårt att tro att rummet ska fyllas av betydligt starkare känslor om en kort stund. 

– Alla skulle behöva en sådan här grupp, säger Agnes när hon och övriga satt sig i en ring. 

Behov av att bolla med andra

Det är tid för den månatliga träffen för unga anhöriga, ett samtalsforum för personer mellan 18–30 år som har en förälder med demenssjukdom. Samtalsledarna Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter drar igenom förutsättningarna för dagens samtal. Målet är att hitta ett antal gemensamma teman att diskutera. Det kan röra sig om allt från praktiska spörsmål om myndigheter till deltagarnas bästa tips om hur man gör för att orka med tillvaron. Efter det lämnas ordet fritt. Jonna, som fortfarande har sin mörkbruna kappa på sig, plockar upp stafettpinnen.

– Jag har en mamma som har diagnosen alzheimer sedan två år tillbaka. Jag är här för att jag känner att jag håller på att tappa det. Jag har ingen direkt fråga utan behöver egentligen mest bolla. Jag känner mig som ett hjälplöst barn, säger hon just när tårarna släpper från ögonen. 
Hon fångas upp av en deltagare i grannfåtöljen. En hand på axeln. Ord som värmer och stöttande gester från flera av de övriga. Alla vet vad Jonna går igenom, eftersom de är eller har varit i samma situation. 

Många tårar och stor oro

Armband med texten "fight alzheimer".Annie och Nils är syskon. Deras mamma är fortfarande ung, inte ens 60 år. Hon har levt med alzheimer i flera år och lever sedan ett tag tillbaka på ett demensboende. De har sett hur en vital och livlig människa förvandlats till ett tunt och oroligt väsen sedan flytten hemifrån. Även Annie får svårt att hålla tillbaka gråten när hon ska beskriva sin mammas livssituation. 

– De är jättefina på boendet och för oss fanns det inget alternativ till att sätta mamma på ett boende. Men hon är betydligt yngre än alla andra, hon är orolig, en vandrare och ibland upplever jag att personalen inte riktigt vet hur de ska hantera henne. Hon är så tunn, nästan som ett vrak och vi är oroliga hela tiden. Ska det vara så här? undrar Annie.

Skam en vanlig känsla

Eva har en pappa som fortfarande bor hemma. Hans demensdiagnos är fortfarande något oklar, men det råder ingen tvekan om att han behöver hjälp. Evas kontakt med myndigheterna har varit utmanande. Helst skulle hon vilja ha in honom på ett boende, men hon är orolig över att det beslutet kan påverka pappan alltför negativt. Det är tufft att berätta och gråten smittar av sig.

– Jag känner mig också som ett barn och jag vet inte hur jag ska skydda pappa. Mest mot sig själv eftersom han hotat att ta livet av sig, säger hon. 

Laura berättar om sin pappa med alzheimer. Hon är på plats för att ”våga fejsa” det svåra och inte förtränga, något som hon brukar vara bra på. 

– Jag skäms för vad jag utsätter pappa för, eftersom min historia skiljer sig helt från hans när vi pratar med vården och biståndshandläggaren. Jag känner skam över min ilska och distans gentemot honom. Och jag är irriterad på systemet. Även jag känner mig som ett barn, som inte kan hålla käft. 

Plats för skratt också

Berättelserna hakar i varandra. Flera vittnar om hur den egna hälsan tar skada och hur ensamma de upplever sig vara. Några lyfter också oron kring den andra, den friska föräldern. Som Vidar, vars pappa har haft alzheimer i fem år och fortfarande bor hemma med hans mamma. Han ser hur modern kämpar och biter ihop, samtidigt som hon vägrar att ta emot hjälp. De få gånger det finns ett vattenhål så berättar Vidar om hur hon tvärt får lämna middagar och kasta sig hemåt för att pappan ringt otaliga gånger. 

– Jag är orolig hela tiden. Även om hon är en järnlady så behöver hon avlastning. Jag skulle vilja bolla hur man förhåller sig till den friska föräldern, säger han.

När ordet gått hela varvet runt bland de nio deltagarna byter samtalet lite skepnad. Kvällens teman lutar mer mot praktiska frågor, som hur man kan skaffa en fullmakt till banken eller hur man bollar över ansvaret på handläggaren kring beslutet att flytta sin sjuka förälder till ett särskilt boende. Men också hur det ska gå att hitta balans i tillvaron. Ett och annat skratt börjar också ta plats. Som när Sissela berättar om sin pappa som inte kommer ihåg några sifferkombinationer eller koder. ”Förutom hans bank-id. Där har han full koll varje gång!” säger hon och får flera av de andra att fnissa igenkännande.  

– Egentligen är alla ämnen okej att prata om. Vissa gånger kan de vara tyngre och handla om döden, medan det som ikväll, kan bli många tips och råd om hur man hanterar bank-ID för sin förälder och hur en boendeutredning går till, säger Anna B Andersdotter.

Närhet i ålder positivt

En återkommande detalj som går som en röd tråd genom kvällen är hur samtliga berövats en del av den egna identiteten. Den att inte längre få vara barn till en mamma eller pappa. Föräldern som en gång fanns är numera ett skal, eller en skugga av sitt forna jag. För Jonna och Felicia är den månatliga träffen ett tillfälle att få ur sig tankar, oro och funderingar i en grupp där alla förstår vad det faktiskt handlar om. 

– För mig är träffarna jätteviktiga. Jag har en liten familj och inga vänner som går igenom samma sak. Att vi är i ungefär samma ålder är också bra, vi är på samma plats i livet, säger Felicia.

– Det absolut värsta när man väljer att berätta för någon utomstående är när man får till svar: ”Jag vet precis vad du går igenom. Min farmor var dement.” Då kan jag koka. Eller när man tittar på mig med ömkan, fyller Jonna i.

De har, liksom några andra deltagare, dröjt sig kvar en stund. Samtalen och träffarna skapar band som emellanåt leder till längre vänskaper. Såväl Jonna som Felicia vittnar om hur gruppens inneboende styrka är att få nya deltagare att våga prata och känna sig bekväma. 

– Det handlar ju en hel del om skam, som man inte vill ta upp i alla sammanhang. Men här märkte jag att andra vågade göra det och då kändes det till slut okej för mig också, säger Felicia. 

Många vittnar om krångel

Två timmar har passerat när lokalen till sist börjar tömmas. En deltagare dröjer ännu kvar för att växla några ord med Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter om hur hon kan agera i kontakten med olika myndigheter. Jonna och Felicia behöver inte lång betänketid på frågan om vad de önskar mest från politiker och myndigheter. 

– Samla stödet. Gör det inte så krångligt. Det är redan väldigt krångligt som det är, säger Jonna innan hon går ut i den svala vårkvällen.

Mötesrummet gapar tomt. Om väggarna kunde tala skulle de kunna vittna om mängder av sorg, skam och frustration. Men också om stor värme, gemenskap, generositet och flera skratt. Om en månad ses de igen, barnen som förlorat en stor del av sin identitet.
 
FOTNOT: Namnen på deltagarna är fingerade.

 

FEM FRÅGOR TILL … 

… Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter, anhörigkonsulenter i Stockholms stad som leder samtalsgrupper för unga anhöriga till föräldrar med demenssjukdom.

1. Varför behövs forum som Ung anhörig?
– Vi har hållit i samtalsgrupper i sju år och upplever att människor mår bra av att mötas och dela erfarenheter med varandra. 

2. Hur ser upplägget för en träff ut?
– Det finns inget färdigt program, utan innehållet bygger på vad deltagarna har med sig in till träffen. Vår roll är att se till att skapa en trygg atmosfär där alla som vill kommer till tals.

3. Vad brukar deltagarna vilja prata om?
– Ämnena varierar. Det kan vara tunga samtal om döden, till mer konkreta ämnen som praktiska göromål. De kan gråta över en förälder som känns förlorad, men som samtidigt lever. Men det finns också fina berättelser, där de upplevt stunder av gemenskap med sin sjuka förälder. Ibland skrattas det en hel del åt dråpliga situationer, som det skulle vara svårt att skratta åt med andra.

4. Finns det något som inte är tillåtet under träffarna?
– Egentligen är alla ämnen okej att ta upp. Det är många känslor som upplevs som skamliga, men som alla känner igen sig i. Det som inte är okej är att vara förmanande och dömande mot andra.

5. Vad skulle ni säga till andra kommuner som inte har den här typen av träffpunkter?
– Starta! Det krävs inte mycket för att komma igång. Att få träffa andra i en liknande situation skapar samhörighet, gemenskap och bidrar med kunskap. Deltagarna får tips och pepp om mer praktiska saker, samtidigt som de upplever samhörighet och förståelse. Just närheten och förståelsen kan nästan beskrivas som magisk. 

Text och foto: Juan Martinez
 

Utanför märks en smygande vår i luften. Inomhus sprider den stora termosen en behaglig doft i den rymliga samlingslokalen när kaffet pumpas ut i kopp efter kopp. Några kramar om varandra. Andra nickar igenkännande och frågar hur läget är. Samtalen rör sig om vardagligheter. Motorcykeln som har plockats fram, hur våren påverkar måendet, världsläget… Det är svårt att tro att rummet ska fyllas av betydligt starkare känslor om en kort stund. 

– Alla skulle behöva en sådan här grupp, säger Agnes när hon och övriga satt sig i en ring. 

Behov av att bolla med andra

Det är tid för den månatliga träffen för unga anhöriga, ett samtalsforum för personer mellan 18–30 år som har en förälder med demenssjukdom. Samtalsledarna Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter drar igenom förutsättningarna för dagens samtal. Målet är att hitta ett antal gemensamma teman att diskutera. Det kan röra sig om allt från praktiska spörsmål om myndigheter till deltagarnas bästa tips om hur man gör för att orka med tillvaron. Efter det lämnas ordet fritt. Jonna, som fortfarande har sin mörkbruna kappa på sig, plockar upp stafettpinnen.

– Jag har en mamma som har diagnosen alzheimer sedan två år tillbaka. Jag är här för att jag känner att jag håller på att tappa det. Jag har ingen direkt fråga utan behöver egentligen mest bolla. Jag känner mig som ett hjälplöst barn, säger hon just när tårarna släpper från ögonen. 
Hon fångas upp av en deltagare i grannfåtöljen. En hand på axeln. Ord som värmer och stöttande gester från flera av de övriga. Alla vet vad Jonna går igenom, eftersom de är eller har varit i samma situation. 

Många tårar och stor oro

Armband med texten "fight alzheimer".Annie och Nils är syskon. Deras mamma är fortfarande ung, inte ens 60 år. Hon har levt med alzheimer i flera år och lever sedan ett tag tillbaka på ett demensboende. De har sett hur en vital och livlig människa förvandlats till ett tunt och oroligt väsen sedan flytten hemifrån. Även Annie får svårt att hålla tillbaka gråten när hon ska beskriva sin mammas livssituation. 

– De är jättefina på boendet och för oss fanns det inget alternativ till att sätta mamma på ett boende. Men hon är betydligt yngre än alla andra, hon är orolig, en vandrare och ibland upplever jag att personalen inte riktigt vet hur de ska hantera henne. Hon är så tunn, nästan som ett vrak och vi är oroliga hela tiden. Ska det vara så här? undrar Annie.

Skam en vanlig känsla

Eva har en pappa som fortfarande bor hemma. Hans demensdiagnos är fortfarande något oklar, men det råder ingen tvekan om att han behöver hjälp. Evas kontakt med myndigheterna har varit utmanande. Helst skulle hon vilja ha in honom på ett boende, men hon är orolig över att det beslutet kan påverka pappan alltför negativt. Det är tufft att berätta och gråten smittar av sig.

– Jag känner mig också som ett barn och jag vet inte hur jag ska skydda pappa. Mest mot sig själv eftersom han hotat att ta livet av sig, säger hon. 

Laura berättar om sin pappa med alzheimer. Hon är på plats för att ”våga fejsa” det svåra och inte förtränga, något som hon brukar vara bra på. 

– Jag skäms för vad jag utsätter pappa för, eftersom min historia skiljer sig helt från hans när vi pratar med vården och biståndshandläggaren. Jag känner skam över min ilska och distans gentemot honom. Och jag är irriterad på systemet. Även jag känner mig som ett barn, som inte kan hålla käft. 

Plats för skratt också

Berättelserna hakar i varandra. Flera vittnar om hur den egna hälsan tar skada och hur ensamma de upplever sig vara. Några lyfter också oron kring den andra, den friska föräldern. Som Vidar, vars pappa har haft alzheimer i fem år och fortfarande bor hemma med hans mamma. Han ser hur modern kämpar och biter ihop, samtidigt som hon vägrar att ta emot hjälp. De få gånger det finns ett vattenhål så berättar Vidar om hur hon tvärt får lämna middagar och kasta sig hemåt för att pappan ringt otaliga gånger. 

– Jag är orolig hela tiden. Även om hon är en järnlady så behöver hon avlastning. Jag skulle vilja bolla hur man förhåller sig till den friska föräldern, säger han.

När ordet gått hela varvet runt bland de nio deltagarna byter samtalet lite skepnad. Kvällens teman lutar mer mot praktiska frågor, som hur man kan skaffa en fullmakt till banken eller hur man bollar över ansvaret på handläggaren kring beslutet att flytta sin sjuka förälder till ett särskilt boende. Men också hur det ska gå att hitta balans i tillvaron. Ett och annat skratt börjar också ta plats. Som när Sissela berättar om sin pappa som inte kommer ihåg några sifferkombinationer eller koder. ”Förutom hans bank-id. Där har han full koll varje gång!” säger hon och får flera av de andra att fnissa igenkännande.  

– Egentligen är alla ämnen okej att prata om. Vissa gånger kan de vara tyngre och handla om döden, medan det som ikväll, kan bli många tips och råd om hur man hanterar bank-ID för sin förälder och hur en boendeutredning går till, säger Anna B Andersdotter.

Närhet i ålder positivt

En återkommande detalj som går som en röd tråd genom kvällen är hur samtliga berövats en del av den egna identiteten. Den att inte längre få vara barn till en mamma eller pappa. Föräldern som en gång fanns är numera ett skal, eller en skugga av sitt forna jag. För Jonna och Felicia är den månatliga träffen ett tillfälle att få ur sig tankar, oro och funderingar i en grupp där alla förstår vad det faktiskt handlar om. 

– För mig är träffarna jätteviktiga. Jag har en liten familj och inga vänner som går igenom samma sak. Att vi är i ungefär samma ålder är också bra, vi är på samma plats i livet, säger Felicia.

– Det absolut värsta när man väljer att berätta för någon utomstående är när man får till svar: ”Jag vet precis vad du går igenom. Min farmor var dement.” Då kan jag koka. Eller när man tittar på mig med ömkan, fyller Jonna i.

De har, liksom några andra deltagare, dröjt sig kvar en stund. Samtalen och träffarna skapar band som emellanåt leder till längre vänskaper. Såväl Jonna som Felicia vittnar om hur gruppens inneboende styrka är att få nya deltagare att våga prata och känna sig bekväma. 

– Det handlar ju en hel del om skam, som man inte vill ta upp i alla sammanhang. Men här märkte jag att andra vågade göra det och då kändes det till slut okej för mig också, säger Felicia. 

Många vittnar om krångel

Två timmar har passerat när lokalen till sist börjar tömmas. En deltagare dröjer ännu kvar för att växla några ord med Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter om hur hon kan agera i kontakten med olika myndigheter. Jonna och Felicia behöver inte lång betänketid på frågan om vad de önskar mest från politiker och myndigheter. 

– Samla stödet. Gör det inte så krångligt. Det är redan väldigt krångligt som det är, säger Jonna innan hon går ut i den svala vårkvällen.

Mötesrummet gapar tomt. Om väggarna kunde tala skulle de kunna vittna om mängder av sorg, skam och frustration. Men också om stor värme, gemenskap, generositet och flera skratt. Om en månad ses de igen, barnen som förlorat en stor del av sin identitet.
 
FOTNOT: Namnen på deltagarna är fingerade.

 

FEM FRÅGOR TILL … 

… Riikka Norrbacka Landsberg och Anna B Andersdotter, anhörigkonsulenter i Stockholms stad som leder samtalsgrupper för unga anhöriga till föräldrar med demenssjukdom.

1. Varför behövs forum som Ung anhörig?
– Vi har hållit i samtalsgrupper i sju år och upplever att människor mår bra av att mötas och dela erfarenheter med varandra. 

2. Hur ser upplägget för en träff ut?
– Det finns inget färdigt program, utan innehållet bygger på vad deltagarna har med sig in till träffen. Vår roll är att se till att skapa en trygg atmosfär där alla som vill kommer till tals.

3. Vad brukar deltagarna vilja prata om?
– Ämnena varierar. Det kan vara tunga samtal om döden, till mer konkreta ämnen som praktiska göromål. De kan gråta över en förälder som känns förlorad, men som samtidigt lever. Men det finns också fina berättelser, där de upplevt stunder av gemenskap med sin sjuka förälder. Ibland skrattas det en hel del åt dråpliga situationer, som det skulle vara svårt att skratta åt med andra.

4. Finns det något som inte är tillåtet under träffarna?
– Egentligen är alla ämnen okej att ta upp. Det är många känslor som upplevs som skamliga, men som alla känner igen sig i. Det som inte är okej är att vara förmanande och dömande mot andra.

5. Vad skulle ni säga till andra kommuner som inte har den här typen av träffpunkter?
– Starta! Det krävs inte mycket för att komma igång. Att få träffa andra i en liknande situation skapar samhörighet, gemenskap och bidrar med kunskap. Deltagarna får tips och pepp om mer praktiska saker, samtidigt som de upplever samhörighet och förståelse. Just närheten och förståelsen kan nästan beskrivas som magisk. 

Text och foto: Juan Martinez
 

Här hittar du stöd

Ytan – digitalt stöd för unga anhöriga
Webbplats med information som riktar sig till unga anhöriga, arrangerar bland annat digitala samtalsgrupper. www.ytanforunga.se »
 
Snua – Svenskt nätverk för unga anhöriga
Webbplats med råd och information för unga som har en förälder med demenssjukdom. www.kognitivsjukdom.se »
 
Familjer mitt i livet
Projekt som drivs av Alzheimerfonden, arrangerar bland annat familjehelger. www.familjermittilivet.se »

Ung anhörig
Webbplats som drivs av Svenskt Demenscentrum. Information för unga anhöriga, med bland annat ett kalendarium med information om aktiviteter i hela landet. www.unganhorig.se »
 

Har du tips på aktiviteter för unga anhöriga?

Mejla till: info@unganhorig.se så lägger vi till aktiviteten i kalendarierna på både Unganhorig.se och Demenscentrum.se

 

16 mar 2026

Jobba säkert med läkemedel stängs den 31 augusti 

 ARBETA MED DEMENS

Då föreskrifterna för delegering av läkemedel ändrades den 1 januari 2026 har webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel blivit inaktuell. Utbildningen stängs ner den 31 augusti, och inte som tidigare meddelats vid årsskiftet.

Den 16 mars 2026 gick Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), som tagit fram utbildningen, ut med följande information om Jobba säkert med läkemedel:

 

”OBS! Webbutbildningen är inaktuell och stängs ner 31 augusti

1 januari 2026 ändrade Socialstyrelsen föreskrifterna för delegering av läkemedel. Det betyder att webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel blivit inaktuell. Sveriges Kommuner och Regioner har därför beslutat att den ska stängas ner 31 augusti 2026.

SKR rekommenderar inte att använda utbildningen, avveckling pågår. Har du blivit ombedd att gå utbildningen, ta kontakt med din arbetsgivare för att diskutera nästa steg.

Socialstyrelsen har tagit fram kunskapsstöd om delegering av läkemedelshantering enligt den uppdaterade föreskriften:

Socialstyrelsens information om delegering och nya föreskrifterna

I kunskapsstödet ingår ett övergripande webbstöd för delegering som du hittar här:

Webbstöd för dig som delegerar läkemedelshantering
Webbstöd för dig som tar emot delegering av läkemedelshantering

SKR har en pågående dialog med Socialstyrelsen om att webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel ska stängas ner. Vi hänvisar till Socialstyrelsens stöd om delegering för vidareutveckling av det lokala arbetet med läkemedelshantering. Under året kommer Socialstyrelsen att utvärdera sitt webbstöd.

Obs, det har tidigare kommunicerats att utbildningen ska finnas kvar till årsskiftet men eftersom innehållet till så pass stor del är inaktuellt har SKR beslutat att den ska stängas ner tidigare.”

 

Har du frågor kan du höra av dig till info@skr.se

Den 16 mars 2026 gick Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), som tagit fram utbildningen, ut med följande information om Jobba säkert med läkemedel:

 

”OBS! Webbutbildningen är inaktuell och stängs ner 31 augusti

1 januari 2026 ändrade Socialstyrelsen föreskrifterna för delegering av läkemedel. Det betyder att webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel blivit inaktuell. Sveriges Kommuner och Regioner har därför beslutat att den ska stängas ner 31 augusti 2026.

SKR rekommenderar inte att använda utbildningen, avveckling pågår. Har du blivit ombedd att gå utbildningen, ta kontakt med din arbetsgivare för att diskutera nästa steg.

Socialstyrelsen har tagit fram kunskapsstöd om delegering av läkemedelshantering enligt den uppdaterade föreskriften:

Socialstyrelsens information om delegering och nya föreskrifterna

I kunskapsstödet ingår ett övergripande webbstöd för delegering som du hittar här:

Webbstöd för dig som delegerar läkemedelshantering
Webbstöd för dig som tar emot delegering av läkemedelshantering

SKR har en pågående dialog med Socialstyrelsen om att webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel ska stängas ner. Vi hänvisar till Socialstyrelsens stöd om delegering för vidareutveckling av det lokala arbetet med läkemedelshantering. Under året kommer Socialstyrelsen att utvärdera sitt webbstöd.

Obs, det har tidigare kommunicerats att utbildningen ska finnas kvar till årsskiftet men eftersom innehållet till så pass stor del är inaktuellt har SKR beslutat att den ska stängas ner tidigare.”

 

Har du frågor kan du höra av dig till info@skr.se

13 mar 2026

Tufft att hitta rätt stöd för yngre par 

 FORSKNING LEVA MED DEMENS

Det finns cirka 10 000 yngre personer som har demenssjukdom i Sverige. Ofta lever de med en yrkesverksam partner som ska få livspusslet att gå ihop. Fanny Kårelind, doktorand vid Jönköpings universitet, har studerat hur stödet ser ut för par som lever med demens. 

Vad händer när en relation ska hantera att den ena parten får en demensdiagnos, samtidigt som bägge kan vara mitt uppe i en yrkeskarriär med flera år kvar till pensionen? Och vilka stödinsatser finns det från samhällets sida? Fanny Kårelind har nyligen publicerat en studie där hon har tittat närmare på de frågorna.

– Vi har intervjuat elva samboende par där den ena partnern har en demenssjukdom, och undersökt hur stödet fungerar i deras vardag. Inte bara det stöd som samhället kan erbjuda utan även det från familj, vänner och bekanta. Men även hur man stöttar varandra i relationen, säger hon. 

Ekonomisk utmaning för många

Fanny Kårelinds studie har utgått från paret som en enhet. En av de större utmaningarna efter en demensdiagnos är ofta kopplad till ekonomin där den icke-drabbade partnern ofta behöver gå ner i arbetstid för att räcka till, samtidigt som hushållsbudgeten blir alltmer ansträngd.

– Ekonomiskt stöd för partnern som inte är drabbad är något som efterfrågas. De flesta vill gå ner i arbetstid för att kunna vara närvarande och hjälpa till hemma, men begränsas av att det helt enkelt inte går ihop ekonomiskt.

När det gäller den demensdrabbades nya tillvaro konstaterar Fanny Kårelind att samhällets stödfunktioner oftast är utformade utifrån äldre människors behov. Något som kanske bäst kan illustreras av de kommunala dagverksamheternas utformning. 

– Det kan röra sig om att yngre personer med demens inte blir tillgodosedda med anpassade aktiviteter. Man kanske hellre vill ut och göra en fysisk aktivitet än att sitta och prata över en fika, säger Fanny Kårelind.

Föreningslivet kan spela en viktig roll

I stället är yngre med demenssjukdom ofta hänvisade till den egna sociala sfären för att hitta passande aktiviteter. Fanny Kårelind vill dock nyansera bilden med att många kommuner är små, vilket kan göra det svårare att erbjuda särskilt anpassade dagverksamheter för yngre. 

– Men samhället kan fortfarande göra mycket mer. Man behöver tänka utanför boxen och hitta andra lösningar, som att koppla på civilsamhället med andra personer som är daglediga och engagera föreningslivet. 

Samlande funktion efterfrågas

Hon betonar att en annan brist som många upplever är avsaknaden av en samlande funktion inom vården. I studien framkommer det att många par tycker att de har svårt att veta vart de ska vända sig. Samtidigt finns det enskilda instanser som paren tycker fungerar bra.

– Samhället behöver bli bättre på att guida personerna rätt. I dagsläget får de söka upp stödet själva. Självklart handlar det om resurser, men kanske skulle det gå att hitta någon inom kommunen som har en samlande funktion. Det behövs samordning dels mellan region och kommun, dels inom kommunens olika instanser, säger Fanny Kårelind och fortsätter:

– Flera av paren är väldigt positiva till minnesmottagningarna. Där uppger paren att de får ett positivt bemötande, men också att det är en stabil vårdkontakt med kontinuitet i personalen vilket många tycker viktigt.

Åldersspannet för de demensdrabbade i Fanny Kårelinds studie är 50–60 års åldern. Gemensamt för dem är att de har fått diagnosen innan pensionen. 

– Det finns självklart många likheter med äldre par som lever med demenssjukdom. Inte minst utmaningen i att hitta balansen i att ge stöd samtidigt som man bevarar självständigheten hos den som är sjuk.

Text: Juan Martinez

Vad händer när en relation ska hantera att den ena parten får en demensdiagnos, samtidigt som bägge kan vara mitt uppe i en yrkeskarriär med flera år kvar till pensionen? Och vilka stödinsatser finns det från samhällets sida? Fanny Kårelind har nyligen publicerat en studie där hon har tittat närmare på de frågorna.

– Vi har intervjuat elva samboende par där den ena partnern har en demenssjukdom, och undersökt hur stödet fungerar i deras vardag. Inte bara det stöd som samhället kan erbjuda utan även det från familj, vänner och bekanta. Men även hur man stöttar varandra i relationen, säger hon. 

Ekonomisk utmaning för många

Fanny Kårelinds studie har utgått från paret som en enhet. En av de större utmaningarna efter en demensdiagnos är ofta kopplad till ekonomin där den icke-drabbade partnern ofta behöver gå ner i arbetstid för att räcka till, samtidigt som hushållsbudgeten blir alltmer ansträngd.

– Ekonomiskt stöd för partnern som inte är drabbad är något som efterfrågas. De flesta vill gå ner i arbetstid för att kunna vara närvarande och hjälpa till hemma, men begränsas av att det helt enkelt inte går ihop ekonomiskt.

När det gäller den demensdrabbades nya tillvaro konstaterar Fanny Kårelind att samhällets stödfunktioner oftast är utformade utifrån äldre människors behov. Något som kanske bäst kan illustreras av de kommunala dagverksamheternas utformning. 

– Det kan röra sig om att yngre personer med demens inte blir tillgodosedda med anpassade aktiviteter. Man kanske hellre vill ut och göra en fysisk aktivitet än att sitta och prata över en fika, säger Fanny Kårelind.

Föreningslivet kan spela en viktig roll

I stället är yngre med demenssjukdom ofta hänvisade till den egna sociala sfären för att hitta passande aktiviteter. Fanny Kårelind vill dock nyansera bilden med att många kommuner är små, vilket kan göra det svårare att erbjuda särskilt anpassade dagverksamheter för yngre. 

– Men samhället kan fortfarande göra mycket mer. Man behöver tänka utanför boxen och hitta andra lösningar, som att koppla på civilsamhället med andra personer som är daglediga och engagera föreningslivet. 

Samlande funktion efterfrågas

Hon betonar att en annan brist som många upplever är avsaknaden av en samlande funktion inom vården. I studien framkommer det att många par tycker att de har svårt att veta vart de ska vända sig. Samtidigt finns det enskilda instanser som paren tycker fungerar bra.

– Samhället behöver bli bättre på att guida personerna rätt. I dagsläget får de söka upp stödet själva. Självklart handlar det om resurser, men kanske skulle det gå att hitta någon inom kommunen som har en samlande funktion. Det behövs samordning dels mellan region och kommun, dels inom kommunens olika instanser, säger Fanny Kårelind och fortsätter:

– Flera av paren är väldigt positiva till minnesmottagningarna. Där uppger paren att de får ett positivt bemötande, men också att det är en stabil vårdkontakt med kontinuitet i personalen vilket många tycker viktigt.

Åldersspannet för de demensdrabbade i Fanny Kårelinds studie är 50–60 års åldern. Gemensamt för dem är att de har fått diagnosen innan pensionen. 

– Det finns självklart många likheter med äldre par som lever med demenssjukdom. Inte minst utmaningen i att hitta balansen i att ge stöd samtidigt som man bevarar självständigheten hos den som är sjuk.

Text: Juan Martinez

4 mar 2026

Expertråd uppmanar att avvakta med blodtester för alzheimer 

 ARBETA MED DEMENS

Regionerna bör vänta med att införa de nya blodtesterna för att påvisa alzheimer. Det anser Medicinska produktrådet (MTP-rådet) och pekar på risker för både under- och överdiagnostik.

Under de senaste åren har flera blodtester för att upptäcka Alzheimers sjukdom lanserats på den europeiska marknaden. Testerna har dock varit tillgängliga för hälso- och sjukvården under en relativt kort period och deras referensvärden är fortfarande osäkra.

– Vi ser en utveckling där nya blodtester introduceras och fler är på gång att CE-märkas. Det är ännu inte klart vilken roll de kommer att ha i vårdkedjan eller i vilken utsträckning de kan ersätta nuvarande diagnostik. Vi i rådet behöver mer underlag för att kunna bedöma testerna utifrån såväl patientnytta som kostnadseffektivitet, säger Annkristin Svensbergh, ordförande i MTP-rådet, i ett pressmeddelande.

Öppnar för specialistvården

Trots rekommendationen om att avvakta med breddinförande av blodtester öppnar MTP-rådet för att de kan användas inom specialistvården. Detta förutsätter en strukturerad uppföljning och att användningen sker i syfte att öka kunskapen. MTP-rådet uppmuntrar även en användning inom ramen för kliniska studier.

Sahlgrenska universitetssjukhuset har redan börjat använda blodtester i alzheimerdiagnostiken. Blodet analyseras för fosforylerat tau, pTau217, en viktig markör för att värdera förekomsten av alzheimerförändringar i hjärnan.

– På fem år har det gått från forskning till klinisk rutin. Från noll gör vi nu nästan hundra analyser i veckan, säger Joel Simrén, ST-läkare i Klinisk kemi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, i Neurologi i Sverige.

Större betydelse framöver

Förekomsten av pTau217 i blodet ökar redan flera år innan patienten märker av några symtom vilket gör att testet kommer få ännu större betydelse framöver.

– Förhoppningen är att testet i framtiden ska användas betydligt tidigare och bredare. Men det förutsätter förstås att det finns ett sätt att förhindra att sjukdomen bryter ut. Den springande punkten är att kunna ge ett läkemedel som påverkar amyloida plack eller andra hjärnförändringar innan de försämrar hjärncellernas funktion. Det pågår väldigt mycket forskning kring detta just nu, säger Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Under de senaste åren har flera blodtester för att upptäcka Alzheimers sjukdom lanserats på den europeiska marknaden. Testerna har dock varit tillgängliga för hälso- och sjukvården under en relativt kort period och deras referensvärden är fortfarande osäkra.

– Vi ser en utveckling där nya blodtester introduceras och fler är på gång att CE-märkas. Det är ännu inte klart vilken roll de kommer att ha i vårdkedjan eller i vilken utsträckning de kan ersätta nuvarande diagnostik. Vi i rådet behöver mer underlag för att kunna bedöma testerna utifrån såväl patientnytta som kostnadseffektivitet, säger Annkristin Svensbergh, ordförande i MTP-rådet, i ett pressmeddelande.

Öppnar för specialistvården

Trots rekommendationen om att avvakta med breddinförande av blodtester öppnar MTP-rådet för att de kan användas inom specialistvården. Detta förutsätter en strukturerad uppföljning och att användningen sker i syfte att öka kunskapen. MTP-rådet uppmuntrar även en användning inom ramen för kliniska studier.

Sahlgrenska universitetssjukhuset har redan börjat använda blodtester i alzheimerdiagnostiken. Blodet analyseras för fosforylerat tau, pTau217, en viktig markör för att värdera förekomsten av alzheimerförändringar i hjärnan.

– På fem år har det gått från forskning till klinisk rutin. Från noll gör vi nu nästan hundra analyser i veckan, säger Joel Simrén, ST-läkare i Klinisk kemi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, i Neurologi i Sverige.

Större betydelse framöver

Förekomsten av pTau217 i blodet ökar redan flera år innan patienten märker av några symtom vilket gör att testet kommer få ännu större betydelse framöver.

– Förhoppningen är att testet i framtiden ska användas betydligt tidigare och bredare. Men det förutsätter förstås att det finns ett sätt att förhindra att sjukdomen bryter ut. Den springande punkten är att kunna ge ett läkemedel som påverkar amyloida plack eller andra hjärnförändringar innan de försämrar hjärncellernas funktion. Det pågår väldigt mycket forskning kring detta just nu, säger Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

25 feb 2026

Ny utbildningsfilm om digitalt samtalsstöd 

 UTBILDNING

Nu finns en utbildningsfilm om Circa, ett digitalt samtalsstöd som ska underlätta samtal med personer med kognitiv svikt.

Circa kan användas både i enskilda möten och i grupper, till exempel på särskilda boenden. Även anhöriga till personer med demenssjukdom kan ha nytta av Circa i sina samtal.

Gå till Utbildningsfilmer för att ta del av filmen och länk till Circa »

Circa kan användas både i enskilda möten och i grupper, till exempel på särskilda boenden. Även anhöriga till personer med demenssjukdom kan ha nytta av Circa i sina samtal.

Gå till Utbildningsfilmer för att ta del av filmen och länk till Circa »