Drygt 320 personer hade bänkat sig på Clarion Sign i Stockholm den 7 april för årets upplaga av inspirationsdagen Sikta mot stjärnorna. Vård- och omsorgspersonal fick ta del av andras erfarenheter av utbildningsmodellen Stjärnmärkt plus en hel del annan kunskap och inspiration.
För fjärde året i rad bjöd Svenskt Demenscentrum och kvalitetsregistret SveDem på en heldag ägnad åt Stjärnmärkt, en utbildningsmodell som fokuserar på det personcentrerade arbetssättet och bygger Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
– Vi startade 2018 och hade sex, sju utbildningstillfällen det året. Numera har vi minst tjugo utbildningstillfällen per år, alla fullbokade, sade Laila Becker, som arbetar med utbildningsmodellen på Svenskt Demenscentrum.
Laila Becker på Svenskt Demenscentrum berättade att utbildningsmodellen Stjärnmärkt fokuserar på det personcentrerade arbetssättet och bygger på Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
Rebecca Bruce och Sanne Zetterberg från Järfälla berättade att Stjärnmärkt har bidragit till ett strukturerat arbetssätt där alla har samma ”verktygslåda” i hemtjänsten där de arbetar. ”Det skapar systematik, och systematik skapar trygghet.”
Audionomen Åsa Winzell Juhlin talade om hur viktig hörseln är för kognitionen och att nedsatt hörsel även kan påverka vår rumsuppfattning och balans, och få oss att dra oss undan socialt.
I pauserna passade många på att ställa frågor hos utställarna BPSD-registret, Socialstyrelsen, SveDem och Svenskt Demenscentrum.
”SveDem har funnits sedan 2007 och är ett av världens största kvalitetsregister”, berättade koordinator Madeleine Åkerman, och tipsade om att börja registrera så tidigt som möjligt. ”Vi hjälper gärna till.”
Fysioterapeuten Cristina Wångblad demonstrerade hur lätt det är att störa procedurminnet för hur man går hos någon som gör just det genom att ge personen instruktioner.
Professor Helle Wijk talade om betydelsen av att få komma ut i naturen för sköra äldre. ”Den här gruppens möjligheter att komma ut i naturen är inte bra. Den är inte jämlik.”
Medicinalrådet Frida Nobel på Socialstyrelsen talade om den nya nationella demensstrategin och tog sig även tid att svara på frågor.
Professor Lars-Olof Wahlund talade om en rad nyheter inom forskningen, från diagnostik och biomarkörer i blodet till riskfaktorer som går att påverka och framsteg inom olika tekniker för att avbilda hjärnan, bland annat med hjälp av AI.
Instruktörerna Ann-Christin Nedlund och Anna Högnelid som arbetat med stjärnmärkningen av boendet Ängsgården i Piteå med sex avdelningar berättade om positiva reaktioner. ”De anhöriga tycker att det här är toppen, de hyllar Ängsgården”, sa Ann-Christin Nedlund.
Wiveka Tham, Silviasyster och Stjärninstruktör, berättade om utmaningar och framgångsfaktorer när hon var med och stjärnmärkte verksamheter i Burlövs kommun. Överst på framgångslistan stod ”ökad kunskap och förståelse för kognitiv svikt”.
Laila Becker berättade också att det nu finns 2 013 Stjärninstruktörer och 510 Stjärnmärkta enheter i landet. Hon lyfte flera exempel på positiv återkoppling från Stjärnmärkta enheter, bland annat att det blivit roligare att gå till jobbet, att teamsamarbetet blivit bättre och att användningen av behovsmedicin minskat.
Ett krav för att bli Stjärnmärkt är att registrera i SveDem, och koordinator Madeleine Åkerman berättade att alla enheter som vårdar och behandlar personer med demenssjukdom nu kan använda sig av registret, i och med att hemsjukvården tillkommit.
– Genom att registrera i SveDem kan ni mäta och följa upp ert arbete. Alla anslutna kan se sina egna resultatrapporter i inloggat läge. Så registrera inte för registrerandets skull, utan tänk ”Hur kan det här hjälpa oss?”, sa Madeleine Åkerman.
Stöd i ordinärt boende bedriver hemtjänst i Järfälla kommun och är Stjärnmärkta sedan 2022. Sanne Zetterberg, gruppledare, och Rebecca Bruce, kvalitetssamordnare berättade om effekterna av deras satsning på att bli Stjärnmärkta.
– Stjärnmärkt har gjort att mötet med brukarna har förbättrats. Nu står personens önskemål i centrum. Ingen i personalen utgår längre ifrån till exempel hur de själva vill ha kaffet, utan nu vet alla som kommer hem till Kalle hur Kalle vill ha sitt kaffe, sade Rebecca Bruce.
De betonade även hur viktigt teamarbetet är i hemtjänsten. Genom att införa ramtid och självgående team, som planerar för brukarnas behov utifrån deras önskemål, har man kunnat lösa bristen på administrativ tid. Samtidigt har samanhållningen ökat och medarbetarna blivit nöjdare.
Ängsgården i Piteå är ett renodlat demensboende och Stjärnmärkt sedan 2023. Instruktörerna Ann-Christin Nedlund och Anna Högnelid berättade att personalen jobbar mycket med levnadsberättelsen och personcentrerade aktiviteter. Man har också satsat på mindre anhöriggrupper med max åtta deltagare i varje.
– I grupperna pratar vi om demenssjukdomar, om personcentrerad vård, om vad gör vi för aktiviteter och även om vad som händer i livets slut. Vi ger mycket tid till de anhöriga att prata, sade Ann-Christin Nedlund.
För personalen finns handledningsgrupper där man kan diskutera olika situationer – hur man tänkte och gjorde, och om man kunde ha gjort på ett annat sätt. Man har även haft särskilda handledningsgrupper för anställda som är nya i Sverige.
Wiveka Tham, Silviasyster och Stjärninstruktör, berättade om utmaningar och framgångsfaktorer när hon var med och stjärnmärkte boenden i Burlövs kommun. Bland utmaningarna fanns dels praktiska saker som att få alla att läsa sina mejl och komma till kurstillfällena, dels skillnader i förkunskaper och språkkunskaper.
– Man behöver inte vara nysvensk för att inte förstå alla ord. Dialektala ord och uttal kan ställa till det, liksom svåra ord, sade Wiveka Tham.
Hon och listade ett antal förutsättningar för att lyckas, bland annat vikten av att det finns ett engagemang hos både chefer och personal. Och att man kan behöva tjata som instruktör.
Dagen bjöd också på en hel del inspiration vid sidan av Stjärnmärkt. Cristina Wångblad, fysioterapeut i Göteborg, talade om gångsvårigheter och det faktum att procedurminnet – minnesmönstren som gör att vi kan göra saker som att gå utan att aktivt tänka på hur vi gör – finns kvar länge hos personer med demenssjukdom. Men det är lätt att störa detta minne om man börjar ge instruktioner. Hon skickade med ett tydligt budskap:
– Kommer ni bara ihåg en sak från den här föreläsningen så låt det vara det här: Stör aldrig den som rör sig, om den lever med en kognitiv sjukdom.
Åsa Winzell Juhlin, audionom i Göteborg, talade om hur viktig hörseln är för vår kognition och vad man kan göra för att underlätta hörande och kommunikation. Frida Nobel, medicinalråd på Socialstyrelsen, tog upp den nyligen uppdaterade nationella demensstrategin och professor Lars-Olof Wahlund bjöd på en översikt över forskningsläget.
Helle Wijk, berättade om forskningsprojektet Out-fit. Det handlar om hur viktig naturkontakt är för sköra äldres hälsa och mående. En grupp som inte har jämlika möjligheter att vistas ute i naturen i och med att det i dag inte finns någon lagstadgad rätt till utevistelse för personer inom vård och omsorg.
– Det här är det många som blir förvånade över. Och finns det inget lagstöd är det också stor risk att det här inte blir av, sade Helle Wijk.
Hon tipsade om att utevistelse kan vara många olika saker, och att fundera på vilka inomhusaktiviteter som skulle gå att göra ute i stället.
Text: Karin Nyman, foto: Yanan Li
Laila Becker berättade också att det nu finns 2 013 Stjärninstruktörer och 510 Stjärnmärkta enheter i landet. Hon lyfte flera exempel på positiv återkoppling från Stjärnmärkta enheter, bland annat att det blivit roligare att gå till jobbet, att teamsamarbetet blivit bättre och att användningen av behovsmedicin minskat.
Ett krav för att bli Stjärnmärkt är att registrera i SveDem, och koordinator Madeleine Åkerman berättade att alla enheter som vårdar och behandlar personer med demenssjukdom nu kan använda sig av registret, i och med att hemsjukvården tillkommit.
– Genom att registrera i SveDem kan ni mäta och följa upp ert arbete. Alla anslutna kan se sina egna resultatrapporter i inloggat läge. Så registrera inte för registrerandets skull, utan tänk ”Hur kan det här hjälpa oss?”, sa Madeleine Åkerman.
Stöd i ordinärt boende bedriver hemtjänst i Järfälla kommun och är Stjärnmärkta sedan 2022. Sanne Zetterberg, gruppledare, och Rebecca Bruce, kvalitetssamordnare berättade om effekterna av deras satsning på att bli Stjärnmärkta.
– Stjärnmärkt har gjort att mötet med brukarna har förbättrats. Nu står personens önskemål i centrum. Ingen i personalen utgår längre ifrån till exempel hur de själva vill ha kaffet, utan nu vet alla som kommer hem till Kalle hur Kalle vill ha sitt kaffe, sade Rebecca Bruce.
De betonade även hur viktigt teamarbetet är i hemtjänsten. Genom att införa ramtid och självgående team, som planerar för brukarnas behov utifrån deras önskemål, har man kunnat lösa bristen på administrativ tid. Samtidigt har samanhållningen ökat och medarbetarna blivit nöjdare.
Ängsgården i Piteå är ett renodlat demensboende och Stjärnmärkt sedan 2023. Instruktörerna Ann-Christin Nedlund och Anna Högnelid berättade att personalen jobbar mycket med levnadsberättelsen och personcentrerade aktiviteter. Man har också satsat på mindre anhöriggrupper med max åtta deltagare i varje.
– I grupperna pratar vi om demenssjukdomar, om personcentrerad vård, om vad gör vi för aktiviteter och även om vad som händer i livets slut. Vi ger mycket tid till de anhöriga att prata, sade Ann-Christin Nedlund.
För personalen finns handledningsgrupper där man kan diskutera olika situationer – hur man tänkte och gjorde, och om man kunde ha gjort på ett annat sätt. Man har även haft särskilda handledningsgrupper för anställda som är nya i Sverige.
Wiveka Tham, Silviasyster och Stjärninstruktör, berättade om utmaningar och framgångsfaktorer när hon var med och stjärnmärkte boenden i Burlövs kommun. Bland utmaningarna fanns dels praktiska saker som att få alla att läsa sina mejl och komma till kurstillfällena, dels skillnader i förkunskaper och språkkunskaper.
– Man behöver inte vara nysvensk för att inte förstå alla ord. Dialektala ord och uttal kan ställa till det, liksom svåra ord, sade Wiveka Tham.
Hon och listade ett antal förutsättningar för att lyckas, bland annat vikten av att det finns ett engagemang hos både chefer och personal. Och att man kan behöva tjata som instruktör.
Dagen bjöd också på en hel del inspiration vid sidan av Stjärnmärkt. Cristina Wångblad, fysioterapeut i Göteborg, talade om gångsvårigheter och det faktum att procedurminnet – minnesmönstren som gör att vi kan göra saker som att gå utan att aktivt tänka på hur vi gör – finns kvar länge hos personer med demenssjukdom. Men det är lätt att störa detta minne om man börjar ge instruktioner. Hon skickade med ett tydligt budskap:
– Kommer ni bara ihåg en sak från den här föreläsningen så låt det vara det här: Stör aldrig den som rör sig, om den lever med en kognitiv sjukdom.
Åsa Winzell Juhlin, audionom i Göteborg, talade om hur viktig hörseln är för vår kognition och vad man kan göra för att underlätta hörande och kommunikation. Frida Nobel, medicinalråd på Socialstyrelsen, tog upp den nyligen uppdaterade nationella demensstrategin och professor Lars-Olof Wahlund bjöd på en översikt över forskningsläget.
Helle Wijk, berättade om forskningsprojektet Out-fit. Det handlar om hur viktig naturkontakt är för sköra äldres hälsa och mående. En grupp som inte har jämlika möjligheter att vistas ute i naturen i och med att det i dag inte finns någon lagstadgad rätt till utevistelse för personer inom vård och omsorg.
– Det här är det många som blir förvånade över. Och finns det inget lagstöd är det också stor risk att det här inte blir av, sade Helle Wijk.
Hon tipsade om att utevistelse kan vara många olika saker, och att fundera på vilka inomhusaktiviteter som skulle gå att göra ute i stället.
Text: Karin Nyman, foto: Yanan Li
70 som det nya 20? Proteinernas betydelse. En mer anpassad vård- och omsorgskedja. Det var några av ämnena som avhandlades när ARC anordnade symposium om det framtida åldrandet.
”Who wants to live forever” frågade Queen och Freddy Mercury i det 40 år gamla ledmotivet till actionfilmen ”Highlander”, där huvudpersonen är 450 år gammal och dömd till evigt liv. Frågan blev hängande i Karolinska institutets rymliga och vackra sal Aula Medica i Solna, där ett par hundra personer samlades den 5 februari för att lyssna till de senaste rönen inom svensk äldreforskning.
Symposiet anordnades av Aging Research Center (ARC), en multidisciplinär centrumbildning mellan Karolinska Institutet (KI) och Stockholms universitet. Moderator var Jens Berggren, enhetschef på Ersta sjukhus kognitiva mottagning. Han lovade under inledningen av dagen att den övervägande skulle bjuda på de positiva aspekterna av att åldras, snarare än avigsidorna.
– Jag lovar att försöka hålla mig till det, sa Carin Lennartsson, lektor och föreståndare för ARC med ett något återhållet leende.
Hon talade om de demografiska förändringar som ägt rum de senaste hundra åren och poängterade att medellivslängden i Sverige har ökat markant. I början av 1900-talet var den 50 och 53 år för män respektive kvinnor, i dag är den 82 respektive 85 år. Här finns flera orsaker till utvecklingen, bland annat upptäckten av antibiotika och införandet av vaccinationsprogram.
– Bättre kost och levnadsförhållanden har också bidragit, men de senaste decennierna beror ökningen mycket på medicinska framsteg.
Därefter tog Ingmar Skoog, senior professor vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Göteborgs universitet vid. Att han enbart kunde medverka via länk gjorde knappast föreläsningen ”Är 70 det nya 50?” mindre intressant och entusiasmerade. Ingmar Skoog pekade på hur åldrandet har förändrats, att vi i dag har lika många sjukdomar som förr, men att vi överlever och lever ett friskare liv med våra sjukdomar nu, till skillnad från förr.
Vidare pekade han på att det fortfarande finns många fördomar om äldre, och att den biologiska åldern har mycket större betydelse än den kronologiska.
– Dagens äldre har ett annat riskbeteende än man hade för hundra år sedan. 70-åringar, såväl män som kvinnor, dricker till exempel betydligt mer alkohol i dag. Men ett liv helt utan risk är ju inget liv, konstaterade Ingmar Skoog.
Han rev sedan ner ett antal skratt när han jämförde dagens äldre, som för övrigt är mindre deprimerade än förr, med samtidens ungdom och pekade på att det finns ett helt annat intresse för ett aktivt sexliv bland de äldre i dag än det gjorde för hundra år sedan.
– Så jämför man med dagens 20-åringar, som har mindre sex, dricker allt mindre alkohol och är mer deprimerade än någonsin så är frågan om vi inte ska säga att 70 är det nya 20, sa Ingmar Skoog och visade en bild på The Rolling Stones.
– En gång i tiden gjorde de uppror mot sina föräldrar, nu gör de uppror mot sina barn.
Sara Hägg, lektor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet, studerar samband mellan biologiskt åldrande och risken för åldersrelaterade sjukdomar. Hon definierade åldrande, ur biologiskt perspektiv, som ”en långsam försämring av kroppens funktioner under tiden vi lever våra liv”.
I sitt arbete räknar hon och hennes kollegor fram så kallade åldersklockor för olika organ, bland annat utifrån förekomsten av olika proteiner i blodprov.
– Proteiner i blodet kan komma från olika organ, till exempel njurarna, levern och även hjärnan, i takt med att vi åldras och blod-hjärn-barriären kanske inte fungerar optimalt. Man kan alltså se på blodprov hur olika organ åldras i olika takt hos en person, förklarade Sara Hägg.
Hon visade en matris över åldersklockorna för 15 olika organ och deras respektive relevans för risken att drabbas av ett antal specifika sjukdomar. Inte oväntat var hjärnans åldersklocka den med starkast koppling till risken att utveckla en demenssjukdom i framtiden.
I en av paneldebatterna lyftes det ökade intresset för forskning om biologiskt åldrande.
Joakim Öhlén, professor i omvårdnad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet avslutade förmiddagens föreläsningar med att presentera den senaste forskningen om personcentrerad vård. Han pekade på vikten av att göra alla individer som trätt in i den så kallade fjärde åldern delaktiga i den egna vården och omsorgen.
– Vi brukar sammanfatta det ”på mitt sätt, i min takt, med hjälp av dig”, sa Joakim Öhlén.
Sedan tog förmiddagens avslutande paneldiskussion vid, där bland annat vikten av ett bra bemötande diskuterades:
– Personal som sjunger under morgontoaletten kan göra att en person med demenssjukdom går med på att tvätta och klä sig, och kanske gör det med välbefinnande. Men kan personalen inte bemöta personen, då kan det bli något som liknar slagsmål, sa Joakim Öhlén.
Efter lunch tog Erika Laukka, lektor och avdelningschef på ARC, vid och talade om det kognitiva åldrandet. Hon lyfte bland annat exempel på kognitiva funktioner som normalt förändras med stigande ålder. Exempelvis svårigheter att komma ihåg namn, att hitta rätt ord eller att lösa vissa uppgifter. Men via longitudinella studier har man kunnat se att det finns faktorer som kan få individen att bibehålla en hög kognitiv nivå.
– Vi ser att det är en fördel att vara en kvinna med hög utbildningsnivå och som har en snabbare gånghastighet än genomsnittet, sa Erika Laukka.
Hon påtalade de sju vaskulära riskfaktorer som har stor inverkan på hälsan och risken för sjukdomar, där blodtryck, kolesterol, blodsocker, BMI, fysisk aktivitet, rökning och kost numera kompletteras av ytterligare en parameter.
– Sömn räknas numera med som en åttonde faktor, sa Erika Laukka.
Vidare lyfte hon den fråga som forskningsvärden ofta brottas med, storleken av påverkan från arv respektive miljö.
– De genetiska faktorerna är viktiga och avgör startnivån. En högre startnivå ger större marginaler längre fram i livet. Men livsstilsfaktorerna påverkar givetvis. 45 procent av demensrelaterade riskfaktorer är modifierbara. Så det går att bygga på med skyddande faktorer under livet, sa Erika Laukka.
Maria Larsson, professor i perception och psykofysik vid Stockholms universitet, inledde sin diskurs om det åldrande luktsinnet med en iögonfallande bild från senare hälften av förra seklet där ett antal kvinnor i läkarrockar kört upp sina näsor i armhålorna på lika många män.
– En del kanske frågar sig varför luktsinnet är viktigt. Där finns ett antal vittnesmål från pandemin där många drabbades av luktbortfall vilket medförde en försämrad livskvalitet, sa Maria Larsson.
Luktsinnet har fem viktiga funktioner. Det fungerar som varningssystem, det medverkar till smakupplevelser, stimulerar aptiten, välbefinnandet och är en del av människans minnesfunktion.
– Och det är dessutom en viktig markör för demenssjukdom. När luktsinnet börjar svikta kan det vara ett tecken på begynnande sjukdom.
Amaia Calderón Larrañaga, senior forskare vid ARC, tog sedan upp vikten av ett paradigmskifte inom vården utifrån äldre människors skörhet och multisjuklighet.
– Tyvärr är våden till stor del baserad på akuta åtgärder och enskilda sjukdomar och därmed inte anpassad till äldre människors behov, sa hon och lyfte ett exempel från det egna hemlandet Spanien där det finns fler anställda geriatriker i primärvården än i Sverige.
Efter att ha rett ut begreppet ensamhet och redovisat de riskfaktorer som finns, visade Lena Dahlberg, professor i socialt arbete vid högskolan i Dalarna, siffror för hur äldre upplever sin egen livssituation. Det visar sig att en majoritet av personer som fyllt 78 år uppfattar sig som mindre eller mycket mindre ensamma i jämförelse med andra jämnåriga.
– Vi vet att ensamhet ökar risken för demens och ensamhet kan öka stress samt leda till skörare hälsa.
Sista föreläsningen höll Jan Semanza, forskare vid Umeå universitet, som har undersökt hur klimatförändringarna påverkar en åldrande befolkning.
– Det är allas vårt ansvar att se till att sköra äldre inte exponeras för värmeböljor. Ingen ska behöva dö av värmerelaterade orsaker, menade han.
Dagen avslutades med frågestund och paneldebatt där framtidsfrågor om äldreforskning togs upp. Erika Laukka lyfte att forskarvärlden bör se åldrande ur ett livstidsperspektiv eftersom förutsättningarna grundläggs väldigt tidigt i livet. Och med det avslutades en heldag om landvinningarna inom äldreforskning och framtidens områden att djupdyka i. Bland alla svar och nya forskningrön blev dock Queens fråga ”Who wants to live forever” hängande i luften.
Text: Juan Martinez
”Who wants to live forever” frågade Queen och Freddy Mercury i det 40 år gamla ledmotivet till actionfilmen ”Highlander”, där huvudpersonen är 450 år gammal och dömd till evigt liv. Frågan blev hängande i Karolinska institutets rymliga och vackra sal Aula Medica i Solna, där ett par hundra personer samlades den 5 februari för att lyssna till de senaste rönen inom svensk äldreforskning.
Symposiet anordnades av Aging Research Center (ARC), en multidisciplinär centrumbildning mellan Karolinska Institutet (KI) och Stockholms universitet. Moderator var Jens Berggren, enhetschef på Ersta sjukhus kognitiva mottagning. Han lovade under inledningen av dagen att den övervägande skulle bjuda på de positiva aspekterna av att åldras, snarare än avigsidorna.
– Jag lovar att försöka hålla mig till det, sa Carin Lennartsson, lektor och föreståndare för ARC med ett något återhållet leende.
Hon talade om de demografiska förändringar som ägt rum de senaste hundra åren och poängterade att medellivslängden i Sverige har ökat markant. I början av 1900-talet var den 50 och 53 år för män respektive kvinnor, i dag är den 82 respektive 85 år. Här finns flera orsaker till utvecklingen, bland annat upptäckten av antibiotika och införandet av vaccinationsprogram.
– Bättre kost och levnadsförhållanden har också bidragit, men de senaste decennierna beror ökningen mycket på medicinska framsteg.
Därefter tog Ingmar Skoog, senior professor vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Göteborgs universitet vid. Att han enbart kunde medverka via länk gjorde knappast föreläsningen ”Är 70 det nya 50?” mindre intressant och entusiasmerade. Ingmar Skoog pekade på hur åldrandet har förändrats, att vi i dag har lika många sjukdomar som förr, men att vi överlever och lever ett friskare liv med våra sjukdomar nu, till skillnad från förr.
Vidare pekade han på att det fortfarande finns många fördomar om äldre, och att den biologiska åldern har mycket större betydelse än den kronologiska.
– Dagens äldre har ett annat riskbeteende än man hade för hundra år sedan. 70-åringar, såväl män som kvinnor, dricker till exempel betydligt mer alkohol i dag. Men ett liv helt utan risk är ju inget liv, konstaterade Ingmar Skoog.
Han rev sedan ner ett antal skratt när han jämförde dagens äldre, som för övrigt är mindre deprimerade än förr, med samtidens ungdom och pekade på att det finns ett helt annat intresse för ett aktivt sexliv bland de äldre i dag än det gjorde för hundra år sedan.
– Så jämför man med dagens 20-åringar, som har mindre sex, dricker allt mindre alkohol och är mer deprimerade än någonsin så är frågan om vi inte ska säga att 70 är det nya 20, sa Ingmar Skoog och visade en bild på The Rolling Stones.
– En gång i tiden gjorde de uppror mot sina föräldrar, nu gör de uppror mot sina barn.
Sara Hägg, lektor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet, studerar samband mellan biologiskt åldrande och risken för åldersrelaterade sjukdomar. Hon definierade åldrande, ur biologiskt perspektiv, som ”en långsam försämring av kroppens funktioner under tiden vi lever våra liv”.
I sitt arbete räknar hon och hennes kollegor fram så kallade åldersklockor för olika organ, bland annat utifrån förekomsten av olika proteiner i blodprov.
– Proteiner i blodet kan komma från olika organ, till exempel njurarna, levern och även hjärnan, i takt med att vi åldras och blod-hjärn-barriären kanske inte fungerar optimalt. Man kan alltså se på blodprov hur olika organ åldras i olika takt hos en person, förklarade Sara Hägg.
Hon visade en matris över åldersklockorna för 15 olika organ och deras respektive relevans för risken att drabbas av ett antal specifika sjukdomar. Inte oväntat var hjärnans åldersklocka den med starkast koppling till risken att utveckla en demenssjukdom i framtiden.
I en av paneldebatterna lyftes det ökade intresset för forskning om biologiskt åldrande.
Joakim Öhlén, professor i omvårdnad på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet avslutade förmiddagens föreläsningar med att presentera den senaste forskningen om personcentrerad vård. Han pekade på vikten av att göra alla individer som trätt in i den så kallade fjärde åldern delaktiga i den egna vården och omsorgen.
– Vi brukar sammanfatta det ”på mitt sätt, i min takt, med hjälp av dig”, sa Joakim Öhlén.
Sedan tog förmiddagens avslutande paneldiskussion vid, där bland annat vikten av ett bra bemötande diskuterades:
– Personal som sjunger under morgontoaletten kan göra att en person med demenssjukdom går med på att tvätta och klä sig, och kanske gör det med välbefinnande. Men kan personalen inte bemöta personen, då kan det bli något som liknar slagsmål, sa Joakim Öhlén.
Efter lunch tog Erika Laukka, lektor och avdelningschef på ARC, vid och talade om det kognitiva åldrandet. Hon lyfte bland annat exempel på kognitiva funktioner som normalt förändras med stigande ålder. Exempelvis svårigheter att komma ihåg namn, att hitta rätt ord eller att lösa vissa uppgifter. Men via longitudinella studier har man kunnat se att det finns faktorer som kan få individen att bibehålla en hög kognitiv nivå.
– Vi ser att det är en fördel att vara en kvinna med hög utbildningsnivå och som har en snabbare gånghastighet än genomsnittet, sa Erika Laukka.
Hon påtalade de sju vaskulära riskfaktorer som har stor inverkan på hälsan och risken för sjukdomar, där blodtryck, kolesterol, blodsocker, BMI, fysisk aktivitet, rökning och kost numera kompletteras av ytterligare en parameter.
– Sömn räknas numera med som en åttonde faktor, sa Erika Laukka.
Vidare lyfte hon den fråga som forskningsvärden ofta brottas med, storleken av påverkan från arv respektive miljö.
– De genetiska faktorerna är viktiga och avgör startnivån. En högre startnivå ger större marginaler längre fram i livet. Men livsstilsfaktorerna påverkar givetvis. 45 procent av demensrelaterade riskfaktorer är modifierbara. Så det går att bygga på med skyddande faktorer under livet, sa Erika Laukka.
Maria Larsson, professor i perception och psykofysik vid Stockholms universitet, inledde sin diskurs om det åldrande luktsinnet med en iögonfallande bild från senare hälften av förra seklet där ett antal kvinnor i läkarrockar kört upp sina näsor i armhålorna på lika många män.
– En del kanske frågar sig varför luktsinnet är viktigt. Där finns ett antal vittnesmål från pandemin där många drabbades av luktbortfall vilket medförde en försämrad livskvalitet, sa Maria Larsson.
Luktsinnet har fem viktiga funktioner. Det fungerar som varningssystem, det medverkar till smakupplevelser, stimulerar aptiten, välbefinnandet och är en del av människans minnesfunktion.
– Och det är dessutom en viktig markör för demenssjukdom. När luktsinnet börjar svikta kan det vara ett tecken på begynnande sjukdom.
Amaia Calderón Larrañaga, senior forskare vid ARC, tog sedan upp vikten av ett paradigmskifte inom vården utifrån äldre människors skörhet och multisjuklighet.
– Tyvärr är våden till stor del baserad på akuta åtgärder och enskilda sjukdomar och därmed inte anpassad till äldre människors behov, sa hon och lyfte ett exempel från det egna hemlandet Spanien där det finns fler anställda geriatriker i primärvården än i Sverige.
Efter att ha rett ut begreppet ensamhet och redovisat de riskfaktorer som finns, visade Lena Dahlberg, professor i socialt arbete vid högskolan i Dalarna, siffror för hur äldre upplever sin egen livssituation. Det visar sig att en majoritet av personer som fyllt 78 år uppfattar sig som mindre eller mycket mindre ensamma i jämförelse med andra jämnåriga.
– Vi vet att ensamhet ökar risken för demens och ensamhet kan öka stress samt leda till skörare hälsa.
Sista föreläsningen höll Jan Semanza, forskare vid Umeå universitet, som har undersökt hur klimatförändringarna påverkar en åldrande befolkning.
– Det är allas vårt ansvar att se till att sköra äldre inte exponeras för värmeböljor. Ingen ska behöva dö av värmerelaterade orsaker, menade han.
Dagen avslutades med frågestund och paneldebatt där framtidsfrågor om äldreforskning togs upp. Erika Laukka lyfte att forskarvärlden bör se åldrande ur ett livstidsperspektiv eftersom förutsättningarna grundläggs väldigt tidigt i livet. Och med det avslutades en heldag om landvinningarna inom äldreforskning och framtidens områden att djupdyka i. Bland alla svar och nya forskningrön blev dock Queens fråga ”Who wants to live forever” hängande i luften.
Text: Juan Martinez
Regeringen satsar 50 miljoner kronor på att förebygga kognitiv svikt. I år kan projekt som drivs utifrån den så kallade FINGER-modellen söka ekonomiskt stöd från Socialstyrelsen.
En förutsättning är att projekten genomförs i samverkan med region och en eller flera kommuner. De ska även omfatta samtliga fem komponenter i FINGER-modellen, det vill säga hälsosam kost, fysisk aktivitet, kognitiv träning, sociala aktiviteter samt kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer.
Studier pekar på att ca 40 procent av alla demenssjukdomar kan kopplas till livsstilsfaktorer som går att påverka. Även tidigare inaktiva personer kan få tydliga hälsovinster av livsstilsförändringar. FINGER-modellen, som bygger på forskning, tar upp hur hälsofrämjande och demensförebyggande arbete kan stärkas genom att stödja individers möjligheter att göra livsstilsförändringar.
Webbutbildningen FINGER abc behandlar FINGER-modellen och tar upp hur hjärnhälsan kan påverkas positivt av en ändrad livsstil. Utbildningen har tagits fram av Svenskt Demenscentrum i samarbete med Fingers Brain Health Institute.
En förutsättning är att projekten genomförs i samverkan med region och en eller flera kommuner. De ska även omfatta samtliga fem komponenter i FINGER-modellen, det vill säga hälsosam kost, fysisk aktivitet, kognitiv träning, sociala aktiviteter samt kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer.
Studier pekar på att ca 40 procent av alla demenssjukdomar kan kopplas till livsstilsfaktorer som går att påverka. Även tidigare inaktiva personer kan få tydliga hälsovinster av livsstilsförändringar. FINGER-modellen, som bygger på forskning, tar upp hur hälsofrämjande och demensförebyggande arbete kan stärkas genom att stödja individers möjligheter att göra livsstilsförändringar.
Webbutbildningen FINGER abc behandlar FINGER-modellen och tar upp hur hjärnhälsan kan påverkas positivt av en ändrad livsstil. Utbildningen har tagits fram av Svenskt Demenscentrum i samarbete med Fingers Brain Health Institute.
I december 2025 blev Oasens boende- och vårdcenter i Jomala på Åland det första Stjärnmärkta boendet utanför Sverige.
Hur blev det så? Stjärninstruktörerna Erika Boman och Linda Heinola berättar om Oasens väg till Stjärnmärkningen.
Den 16 december 2025 fick Oasens boende- och vårdcenter sin Stjärnmärkning och samtidigt fick alla medarbetare som gått klart utbildningen ta emot sina diplom.
Stjärninstruktörerna Erika Boman och Linda Heinola delar ut diplom.
Stjärnmärkningen firades med fika, glögg, pepparkakor och klassiska julstjärnor – även de märkta med stjärnor dagen till ära.
Oasens boende- och vårdcenter drivs av ett kommunalförbund där 13 av Ålands 16 kommuner ingår. På boendet finns samtliga kommunvapen uppsatta, plus Ålands landskapsvapen (längst till höger i bild).
Oasen ligger i Jomala kommun, strax norr om Mariehamn, på fasta Åland.
Allt började med att det fanns en tanke om ett eget demenscentrum på Åland berättar Erika Boman, som utöver Stjärninstruktör även är projektledare, vårdlärare och den som har utrett frågan om ett åländskt demenscentrum.
– Våra föregångare ansökte om medel för att utreda möjligheterna att skapa ett demenscentrum på Åland. Samtidigt med det tänkte man att personalens kompetens blir otroligt viktig. Så man började eftersöka möjligheter att höja personalens kompetens kring vård av personer med demens. Då dök Stjärnmärkt upp, säger hon.
Svenskt Demenscentrum besöker Oasen i december, i samband med att boendet ska få sin Stjärnmärkning. Ute är det grått, blött och ruggigt, men innanför dörrarna välkomnas vi av en pyntad julgran, inbjudande fåtöljer och en hylla med filtar, vantar och annat som går att låna om man ska ut på promenad. Eller kanske ta en match på den nya boulebanan som både boende och besökare men även andra ålänningar gärna får använda.
Erika Boman och Linda Heinola går före till ljusterapirummet, där vi sätter oss i varsin fåtölj. Rummet är just ljust, med tre vita väggar och en fondvägg med björkstammar och skira blad. Belysningen går att anpassa så att var och en kan hitta en behaglig nivå. Här kan man samtala, sitta en stund i egna tankar och så småningom lyssna på dagens taltidning.
Totalt har Oasen valt att utbilda fyra Stjärninstruktörer som sedan har utbildat sina kollegor, helt enligt utbildningsmodellen.
Att Erika blev en av instruktörerna föll sig ganska naturligt, då hon utöver att vara vårdlärare även har disputerat på äldres hälsa och livsvillkor. För Linda Heinola passade det också bra att bli instruktör, inte minst som hon idag jobbar som vårdchef på Oasen.
Instruktörsutbildningen gick de i Stockholm i februari 2025.
– Konceptet och personerna vi träffade var väldigt fina, och självklart kommer det alltid aha-upplevelser, säger Linda Heinola.
– För mig som har jobbat mycket med pedagogik tidigare var det lite ovant att ha ett koncept som man var tvungen att följa väldigt strikt. Men jag säger som Linda, det är alltid en förmån att få sitta med andra och samlas kring ett gemensamt intresseområde och diskutera hur man arbetar, säger Erika Boman.
Från utbildningen och kurskamraterna fick de en hel del användbart med sig hem.
– Från alla exempel som tas upp under kursens gång tycker jag att vi har tagit med oss mycket hit från alla våra kloka medkursare. Sådant där vi har tänkt att det här behöver vi nog jobba lite mer med och fundera kring. Lagstiftning kring begränsade åtgärder är knepigare här, och vi fick bra exempel från Sverige, säger Erika Boman.
Väl tillbaka på Åland som färdiga instruktörer väntade nästa steg, att utbilda kollegorna på Oasens fem avdelningar. En uppgift som både Linda Heinola och Erika Boman har uppskattat, på flera sätt.
– Att vara instruktör tycker jag har varit otroligt, just för att man får lyfta alla andras kunskaper, vilket har varit så värdefullt och så roligt. Det finns sådan kompetens här, Säger Linda Heinola.
Erika Boman fyller på:
– Det har varit så fantastiskt roligt. Jättegivande. Vi har skrattat och vi har gråtit. Det har varit otroligt fint. Framför allt de här hemuppgifterna mellan gångerna, att få höra redovisningarna av dem och hur engagerat personalen har tagit sig an uppgifterna. De vill verkligen göra det bättre för de boende här, och det har varit en ynnest att få ta del av.
Har någon särskild del av utbildningen varit extra värdefull?
– Jag tycker att det har varit särskilt värdefullt att få höra medarbetarnas reflektioner och kunskaper. När de också har tagit med sig det de har fått från webbutbildningarna och föreläsningarna och kunna använda det och testa, som med hemuppgifterna. Det har varit särskilt viktigt att höra att de omsätter kunskapen i praktiken och reflekterar över det. För det är reflektionerna och känslorna kring vad det är vi gör som bygger det här, säger Linda Heinola, och tillägger:
– Jag tror också att konceptet att reflektera tillsammans är väldigt bra för den här samkunskapen som vi behöver ha inom omvårdnaden.
Erika Boman lyfter fram avsnittet om begränsande åtgärder som en värdefull del i utbildningen av medarbetarna.
– Det avsnittet är svårast på ett sätt för det är så mycket etik inblandad. Men det har också väckt nya tankar hos personalen: vad är egentligen en begränsande åtgärd och när är det ett samtycke och när är det tvång? Det tror jag har gett många tankeställare.
Hon beskriver även en annan positiv effekt av arbetet med Stjärnmärkt – att få ett gemensamt språk:
– När vi pratar om begränsande åtgärder vet alla vad vi pratar om. När vi pratar om personcentrerad vård vet vi nu vad vi pratar om. Det tycker jag har varit ett stort mervärde, att få det här gemensamma språket och samhörigheten att rikta sig åt ett och samma håll. Det tycker jag också har drivit hela organisationen. Organisationen får ett annat sikte, ett gemensamt mål.
Båda instruktörerna har en tydlig bild av att medarbetarna på Oasen har uppskattat utbildningen, och de ser att sammanhållningen på arbetsplatsen har ökat.
– Jag har hört bara positiv respons från våra medarbetare. Och det är så kul att vi har den här stora kunskapen tillsammans. Det bygger gemenskap att få jobba tillsammans med sådana här fokusfrågor, och lyfta allas unika perspektiv på olika arbetsmoment och annat som behövs, säger Linda Heinola.
Märks det skillnad i det dagliga arbetet nu när ni majoriteten av medarbetarna har gått klart utbildningen?
– Det gör det. Jag har också varit med vid uppstart av ett anhörigråd under det här året, något som vi inte har haft här på ett tag. Och även anhöriga har gett respons att de märker effekter av det. Det är ett fint betyg, säger Linda Heinola.
– Jag tycker också att man märker av det på atmosfären när man kommer in på avdelningen, säger Erika Boman.
En sak som man lägger mycket fokus på i Sverige för att vården och omsorgen ska bli personcentrerad är levnadsberättelsen. Jobbar ni också med sådana?
– Ja. Men i och med den här utbildningsinsatsen så har vi verkligen säkerställt att alla har en levnadsberättelse, och tittat på hur vi använder oss av den och hur den dokumenteras. Så det har blivit ett väldigt bra utvecklingsarbete, säger Linda Heinola.
En annan viktig del i att vara Stjärnmärkt är att man ska välja ett utvecklingsområde att jobba med. Vad har ni valt?
– Rörelse i vardagen. Tillsammans har alla som har gått utbildningen fått rösta om vad de vill jobba med. Många vill jobba med aktiviteter och just rörelse i vardagen, och det är ju något som vi kan få ganska många nyttoeffekter, snöbollseffekter, av, att röra sig mer och aktivera sig, säger Linda Heinola.
Det Erika Boman beskrev tidigare, att organisationen har fått ett gemensamt mål, kunde man också utläsa av det tal som Ann-Sofie Silvennoinen höll när Oasen fick sin Stjärnmärkning den 16 december. Hon är förbundsdirektör för det kommunalförbund som driver Oasen (se faktaruta). Så här uttryckte hon saken:
– Tack till hela personalen, och till våra fyra instruktörer. Hela personalen har jobbat jättefint för att bemöta dem som lider av minnessjukdomar. Vi är verkligen glada över det här och vi kommer att fortsätta. För oss är det viktigt att de som har sitt hem på Oasen blir beaktade varje dag, att vi respekterar deras liv och att de har ett värdigt liv här hos oss.
Utöver förbundsdirektören fanns stora delar av personalgruppen och flera styrelsemedlemmar, bland andra ordförande Annette Holmberg-Jansson, på plats när Laila Becker, utbildningsansvarig för Stjärnmärkt på Svenskt Demenscentrum, överlämnade diplomet med Stjärnmärkningen. Därefter fick alla medarbetare som gått klart utbildningen ta emot både diplom och applåder, innan det var dags att runda av med en gemensam, alkoholfri skål.
Allt började med att det fanns en tanke om ett eget demenscentrum på Åland berättar Erika Boman, som utöver Stjärninstruktör även är projektledare, vårdlärare och den som har utrett frågan om ett åländskt demenscentrum.
– Våra föregångare ansökte om medel för att utreda möjligheterna att skapa ett demenscentrum på Åland. Samtidigt med det tänkte man att personalens kompetens blir otroligt viktig. Så man började eftersöka möjligheter att höja personalens kompetens kring vård av personer med demens. Då dök Stjärnmärkt upp, säger hon.
Svenskt Demenscentrum besöker Oasen i december, i samband med att boendet ska få sin Stjärnmärkning. Ute är det grått, blött och ruggigt, men innanför dörrarna välkomnas vi av en pyntad julgran, inbjudande fåtöljer och en hylla med filtar, vantar och annat som går att låna om man ska ut på promenad. Eller kanske ta en match på den nya boulebanan som både boende och besökare men även andra ålänningar gärna får använda.
Erika Boman och Linda Heinola går före till ljusterapirummet, där vi sätter oss i varsin fåtölj. Rummet är just ljust, med tre vita väggar och en fondvägg med björkstammar och skira blad. Belysningen går att anpassa så att var och en kan hitta en behaglig nivå. Här kan man samtala, sitta en stund i egna tankar och så småningom lyssna på dagens taltidning.
Totalt har Oasen valt att utbilda fyra Stjärninstruktörer som sedan har utbildat sina kollegor, helt enligt utbildningsmodellen.
Att Erika blev en av instruktörerna föll sig ganska naturligt, då hon utöver att vara vårdlärare även har disputerat på äldres hälsa och livsvillkor. För Linda Heinola passade det också bra att bli instruktör, inte minst som hon idag jobbar som vårdchef på Oasen.
Instruktörsutbildningen gick de i Stockholm i februari 2025.
– Konceptet och personerna vi träffade var väldigt fina, och självklart kommer det alltid aha-upplevelser, säger Linda Heinola.
– För mig som har jobbat mycket med pedagogik tidigare var det lite ovant att ha ett koncept som man var tvungen att följa väldigt strikt. Men jag säger som Linda, det är alltid en förmån att få sitta med andra och samlas kring ett gemensamt intresseområde och diskutera hur man arbetar, säger Erika Boman.
Från utbildningen och kurskamraterna fick de en hel del användbart med sig hem.
– Från alla exempel som tas upp under kursens gång tycker jag att vi har tagit med oss mycket hit från alla våra kloka medkursare. Sådant där vi har tänkt att det här behöver vi nog jobba lite mer med och fundera kring. Lagstiftning kring begränsade åtgärder är knepigare här, och vi fick bra exempel från Sverige, säger Erika Boman.
Väl tillbaka på Åland som färdiga instruktörer väntade nästa steg, att utbilda kollegorna på Oasens fem avdelningar. En uppgift som både Linda Heinola och Erika Boman har uppskattat, på flera sätt.
– Att vara instruktör tycker jag har varit otroligt, just för att man får lyfta alla andras kunskaper, vilket har varit så värdefullt och så roligt. Det finns sådan kompetens här, Säger Linda Heinola.
Erika Boman fyller på:
– Det har varit så fantastiskt roligt. Jättegivande. Vi har skrattat och vi har gråtit. Det har varit otroligt fint. Framför allt de här hemuppgifterna mellan gångerna, att få höra redovisningarna av dem och hur engagerat personalen har tagit sig an uppgifterna. De vill verkligen göra det bättre för de boende här, och det har varit en ynnest att få ta del av.
Har någon särskild del av utbildningen varit extra värdefull?
– Jag tycker att det har varit särskilt värdefullt att få höra medarbetarnas reflektioner och kunskaper. När de också har tagit med sig det de har fått från webbutbildningarna och föreläsningarna och kunna använda det och testa, som med hemuppgifterna. Det har varit särskilt viktigt att höra att de omsätter kunskapen i praktiken och reflekterar över det. För det är reflektionerna och känslorna kring vad det är vi gör som bygger det här, säger Linda Heinola, och tillägger:
– Jag tror också att konceptet att reflektera tillsammans är väldigt bra för den här samkunskapen som vi behöver ha inom omvårdnaden.
Erika Boman lyfter fram avsnittet om begränsande åtgärder som en värdefull del i utbildningen av medarbetarna.
– Det avsnittet är svårast på ett sätt för det är så mycket etik inblandad. Men det har också väckt nya tankar hos personalen: vad är egentligen en begränsande åtgärd och när är det ett samtycke och när är det tvång? Det tror jag har gett många tankeställare.
Hon beskriver även en annan positiv effekt av arbetet med Stjärnmärkt – att få ett gemensamt språk:
– När vi pratar om begränsande åtgärder vet alla vad vi pratar om. När vi pratar om personcentrerad vård vet vi nu vad vi pratar om. Det tycker jag har varit ett stort mervärde, att få det här gemensamma språket och samhörigheten att rikta sig åt ett och samma håll. Det tycker jag också har drivit hela organisationen. Organisationen får ett annat sikte, ett gemensamt mål.
Båda instruktörerna har en tydlig bild av att medarbetarna på Oasen har uppskattat utbildningen, och de ser att sammanhållningen på arbetsplatsen har ökat.
– Jag har hört bara positiv respons från våra medarbetare. Och det är så kul att vi har den här stora kunskapen tillsammans. Det bygger gemenskap att få jobba tillsammans med sådana här fokusfrågor, och lyfta allas unika perspektiv på olika arbetsmoment och annat som behövs, säger Linda Heinola.
Märks det skillnad i det dagliga arbetet nu när ni majoriteten av medarbetarna har gått klart utbildningen?
– Det gör det. Jag har också varit med vid uppstart av ett anhörigråd under det här året, något som vi inte har haft här på ett tag. Och även anhöriga har gett respons att de märker effekter av det. Det är ett fint betyg, säger Linda Heinola.
– Jag tycker också att man märker av det på atmosfären när man kommer in på avdelningen, säger Erika Boman.
En sak som man lägger mycket fokus på i Sverige för att vården och omsorgen ska bli personcentrerad är levnadsberättelsen. Jobbar ni också med sådana?
– Ja. Men i och med den här utbildningsinsatsen så har vi verkligen säkerställt att alla har en levnadsberättelse, och tittat på hur vi använder oss av den och hur den dokumenteras. Så det har blivit ett väldigt bra utvecklingsarbete, säger Linda Heinola.
En annan viktig del i att vara Stjärnmärkt är att man ska välja ett utvecklingsområde att jobba med. Vad har ni valt?
– Rörelse i vardagen. Tillsammans har alla som har gått utbildningen fått rösta om vad de vill jobba med. Många vill jobba med aktiviteter och just rörelse i vardagen, och det är ju något som vi kan få ganska många nyttoeffekter, snöbollseffekter, av, att röra sig mer och aktivera sig, säger Linda Heinola.
Det Erika Boman beskrev tidigare, att organisationen har fått ett gemensamt mål, kunde man också utläsa av det tal som Ann-Sofie Silvennoinen höll när Oasen fick sin Stjärnmärkning den 16 december. Hon är förbundsdirektör för det kommunalförbund som driver Oasen (se faktaruta). Så här uttryckte hon saken:
– Tack till hela personalen, och till våra fyra instruktörer. Hela personalen har jobbat jättefint för att bemöta dem som lider av minnessjukdomar. Vi är verkligen glada över det här och vi kommer att fortsätta. För oss är det viktigt att de som har sitt hem på Oasen blir beaktade varje dag, att vi respekterar deras liv och att de har ett värdigt liv här hos oss.
Utöver förbundsdirektören fanns stora delar av personalgruppen och flera styrelsemedlemmar, bland andra ordförande Annette Holmberg-Jansson, på plats när Laila Becker, utbildningsansvarig för Stjärnmärkt på Svenskt Demenscentrum, överlämnade diplomet med Stjärnmärkningen. Därefter fick alla medarbetare som gått klart utbildningen ta emot både diplom och applåder, innan det var dags att runda av med en gemensam, alkoholfri skål.
• Åland tillhör Finland men har ett omfattande självstyre och ett eget parlament, Lagtinget, som stiftar lagar. Dessutom är Åland indelat i 16 kommuner.
• 13 av kommunerna ingår i det kommunalförbund som äger Oasens boende- och vårdcenter.
• Oasen har plats för 58 boende, fördelat på fem avdelningar.
Beteendemässiga och psykiska symtom (BPSD) är vanliga vid demenssjukdom. För att minska lidandet för personerna är en helhetsstrategi nödvändig. Den slutsatsen drar SBU efter att ha gått igenom forskningen på området.
Nio av tio personer med demenssjukdom drabbas någon gång av ångest, utåtagerande beteende eller andra BPSD. Symptomen behandlas ofta med läkemedel som dock kan ge allvarliga biverkningar. För att förebygga och minska BPSD rekommenderar Socialstyrelsen istället en personcentrerad vård i en anpassad miljö. Men enligt myndigheten förekommer detta i alltför liten utsträckning.
SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, har nu granskat och kommenterat en systematisk översikt på området. Den visar hur icke-farmakologiska insatser kan införas på särskilda boenden för att minska BPSD.
– Det räcker inte med enskilda punktinsatser, utan för att lyckas med implementeringen behövs en helhetsstrategi. Strategin bör inkludera att stärka samverkan och kommunikation mellan personal och anhöriga eller närstående och att det finns tillräckligt med resurser i form av personal och tid. Det behövs också utbildning till personal och organisatoriskt stöd. Även ledarskapet har betydelse, säger Frida Fröberg, projektledare vid SBU.
I översikten ingår 24 kvalitativa studier, publicerade i tidskriften Campbell Systematic Reviews. De flesta är genomförda i England, USA, Kanada och Australien men SBU menar att resultaten är relevanta även för svenska förhållanden.
Ann-Christin Kärrman, Svenskt Demenscentrum, har deltagit i arbetet som extern granskare. Hon vill särskilt betona ledarskapets betydelse för att förebygga BPSD.
– Att arbeta med BPSD är komplext och kräver goda kunskaper bland alla medarbetare. Här har cheferna ett särskilt ansvar och för att kunna stötta personalen behöver de i sin tur kunskap, säger Ann-Christin Kärrman
– Det är även viktigt att anhöriga får kunskap och förståelse för BPSD i ett tidigt skede. Vårdpersonalen har en betydelsefull roll att förklara symptomen och hur vi arbetar för att förebygga dessa.
Text: Magnus Westlander
Nio av tio personer med demenssjukdom drabbas någon gång av ångest, utåtagerande beteende eller andra BPSD. Symptomen behandlas ofta med läkemedel som dock kan ge allvarliga biverkningar. För att förebygga och minska BPSD rekommenderar Socialstyrelsen istället en personcentrerad vård i en anpassad miljö. Men enligt myndigheten förekommer detta i alltför liten utsträckning.
SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, har nu granskat och kommenterat en systematisk översikt på området. Den visar hur icke-farmakologiska insatser kan införas på särskilda boenden för att minska BPSD.
– Det räcker inte med enskilda punktinsatser, utan för att lyckas med implementeringen behövs en helhetsstrategi. Strategin bör inkludera att stärka samverkan och kommunikation mellan personal och anhöriga eller närstående och att det finns tillräckligt med resurser i form av personal och tid. Det behövs också utbildning till personal och organisatoriskt stöd. Även ledarskapet har betydelse, säger Frida Fröberg, projektledare vid SBU.
I översikten ingår 24 kvalitativa studier, publicerade i tidskriften Campbell Systematic Reviews. De flesta är genomförda i England, USA, Kanada och Australien men SBU menar att resultaten är relevanta även för svenska förhållanden.
Ann-Christin Kärrman, Svenskt Demenscentrum, har deltagit i arbetet som extern granskare. Hon vill särskilt betona ledarskapets betydelse för att förebygga BPSD.
– Att arbeta med BPSD är komplext och kräver goda kunskaper bland alla medarbetare. Här har cheferna ett särskilt ansvar och för att kunna stötta personalen behöver de i sin tur kunskap, säger Ann-Christin Kärrman
– Det är även viktigt att anhöriga får kunskap och förståelse för BPSD i ett tidigt skede. Vårdpersonalen har en betydelsefull roll att förklara symptomen och hur vi arbetar för att förebygga dessa.
Text: Magnus Westlander
Nya behandlingar, AI, biomarkörer och teknik, men även kunskapsdelning och samarbete kring den senaste alzheimerforskningen stod på agendan när Bill Gates besökte Karolinska institutet i slutet av januari.
Microsoftgrundaren och datapionjären Bill Gates har under de senaste åren tagit initiativ till att bekämpa aids, TBC, malaria och polio. Den senaste tiden har Bill Gates riktat in sig på att stötta forskning om Alzheimers sjukdom, där Sverige har en världsledande position.
– Vi är så glada för det här besöket. Vi har ett långvarigt samarbete med Bill Gates genom hans organisation Gates Ventures, som ger oss viktigt stöd i vidareutvecklingen och implementeringen av FINGER-konceptet, och i utvecklingen av ny teknik för tidig diagnostik. Bill Gates har ett starkt engagemang inom alzheimer-forskningen och vi uppskattar verkligen det här tillfället att presentera vårt pågående arbete och utsikter för framtiden, säger Miia Kivipelto, professor i geriatrik till KI:s hemsida.
Under sitt besök fick Bill Gates ta del av den senaste alzheimerforskningen i Sverige och det arbete som görs kring förebyggande insatser, tidig diagnostik och långsiktig uppföljning. På plats på KI för en paneldiskussion inför publik, fanns även några av Sveriges ledande experter inom alzheimerforskning, bland andra Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademin, Eric Westman, professor i neurogeriatrik vid KI, och Maria Ankarcrona, professor i experimentell neurogeriatrik vid KI.
Bill Gates passade på att lyfta AI som ett viktigt verktyg för att upptäcka mönster i insamlade data, men också som ett verktyg i bilddiagnostiska undersökningar där AI kan upptäcka sådant som människor missar.
Bill Gates avslutade med att hylla Sverige och den spetskunskap som finns här, samtidigt som han betonade vikten av samarbete och partnerskap för fortsatt framgångsrik forskning.
– Jag lärde känna Karolinska först genom Gates Foundations arbete, där ni har varit en fantastisk partner. Det är anmärkningsvärt att i det enda andra hälsorelaterade jag gör, nämligen arbetet med Alzheimers, också har lett till att ni har blivit en av de bästa partnerna i världen. Tack för det arbete ni utför här och för de partnerskap vi har inom flera områden, säger Bill Gates till KI:s hemsida.
Fotograf: Erik Flyg
Microsoftgrundaren och datapionjären Bill Gates har under de senaste åren tagit initiativ till att bekämpa aids, TBC, malaria och polio. Den senaste tiden har Bill Gates riktat in sig på att stötta forskning om Alzheimers sjukdom, där Sverige har en världsledande position.
– Vi är så glada för det här besöket. Vi har ett långvarigt samarbete med Bill Gates genom hans organisation Gates Ventures, som ger oss viktigt stöd i vidareutvecklingen och implementeringen av FINGER-konceptet, och i utvecklingen av ny teknik för tidig diagnostik. Bill Gates har ett starkt engagemang inom alzheimer-forskningen och vi uppskattar verkligen det här tillfället att presentera vårt pågående arbete och utsikter för framtiden, säger Miia Kivipelto, professor i geriatrik till KI:s hemsida.
Under sitt besök fick Bill Gates ta del av den senaste alzheimerforskningen i Sverige och det arbete som görs kring förebyggande insatser, tidig diagnostik och långsiktig uppföljning. På plats på KI för en paneldiskussion inför publik, fanns även några av Sveriges ledande experter inom alzheimerforskning, bland andra Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademin, Eric Westman, professor i neurogeriatrik vid KI, och Maria Ankarcrona, professor i experimentell neurogeriatrik vid KI.
Bill Gates passade på att lyfta AI som ett viktigt verktyg för att upptäcka mönster i insamlade data, men också som ett verktyg i bilddiagnostiska undersökningar där AI kan upptäcka sådant som människor missar.
Bill Gates avslutade med att hylla Sverige och den spetskunskap som finns här, samtidigt som han betonade vikten av samarbete och partnerskap för fortsatt framgångsrik forskning.
– Jag lärde känna Karolinska först genom Gates Foundations arbete, där ni har varit en fantastisk partner. Det är anmärkningsvärt att i det enda andra hälsorelaterade jag gör, nämligen arbetet med Alzheimers, också har lett till att ni har blivit en av de bästa partnerna i världen. Tack för det arbete ni utför här och för de partnerskap vi har inom flera områden, säger Bill Gates till KI:s hemsida.
Fotograf: Erik Flyg
På Internationella Lewy body-dagen den 28 januari lanseras Lewyguiden. Den är avgiftsfri och riktar sig till personer som lever med Lewykroppssjukdom och deras anhöriga.
Guiden syftar till att öka kunskapen om en sjukdom som fortfarande är relativt okänd. Förhoppningen är att den också ska fungera som ett verktyg som gör det lättare för patienter och anhöriga att förklara sjukdomen för omgivningen.
Innehållet i guiden har tagits fram i samverkan med en arbetsgrupp bestående av överläkare och professor Elisabet Londos, Sveriges nestor inom Lewy body-området, och Moa Wibom, verksamhetschef för Kognitiv medicin vid Ängelholms sjukhus.
Projektledare för Lewyguiden är Maria Cavalli som också var med och tog fram Alzheimerguiden.
– I arbetet med Lewyguiden har omkring 40 patienter och anhöriga medverkat. Gemensamt för dem alla är att ingen hade hört talas om Lewy body-sjukdom före diagnostillfället, vilket visar hur okänd sjukdomen fortfarande är, säger Maria Cavalli.
– Därför är jag jätteglad att Elisabet Londos (bilden) är med och bidrar med all sin kunskap och långa erfarenhet. I guiden försöker vi fånga upp så mycket som möjligt av hennes råd.
Efter ett omfattande arbete med fokusgrupper och intervjuer med experter har nuvarande 14 kapitel tagit form. Dessa tar bland annat upp fakta om sjukdomen, råd under den första tiden efter diagnos, personliga berättelser, tips inför samtal med familj och vänner, livsstilsråd, samhällets stöd och aktuell forskning.
På sajten finns både filmat material och texter.
Lewyguiden är helt avgiftsfri. Den är mobilanpassad och nås på www.lewyguiden.se utan någon särskild inloggning. Guiden finansieras genom stöd från företaget Expandia Moduler. Dess grundare Kjell Sköld hade själv Lewykroppssjukdom i 15 år och hans familj vill på det här sättet föra sina erfarenheter vidare.
Maria Cavalli konstaterar att det händer mycket inom området nu med både ett forskningsnätverk och det nya Riksförbundet Lewy body.
– Under 2026 kommer vi att fortsätta jobba med kunskapsstöd till professionen. Det kommer att till stor del handla om vad man som patient och anhörig vill att olika yrkesgrupper ska förstå och veta i mötet.
– Symptomen skiljer ju sig från många andra kognitiva sjukdomar genom exempelvis synhallucinationer, drömsömnsstörningar och stora fluktuationer mellan pigghet och trötthet, säger Maria Cavalli.
Lanseringen av Lewyguiden den 28 januari kommer att livesändas med dem som har deltagit i utvecklandet. Mer information om livesändningen finns på www.lewyguiden.se. Evenemanget kommer att spelas in och kan ses i efterhand.
Text: Christina Nemell
Guiden syftar till att öka kunskapen om en sjukdom som fortfarande är relativt okänd. Förhoppningen är att den också ska fungera som ett verktyg som gör det lättare för patienter och anhöriga att förklara sjukdomen för omgivningen.
Innehållet i guiden har tagits fram i samverkan med en arbetsgrupp bestående av överläkare och professor Elisabet Londos, Sveriges nestor inom Lewy body-området, och Moa Wibom, verksamhetschef för Kognitiv medicin vid Ängelholms sjukhus.
Projektledare för Lewyguiden är Maria Cavalli som också var med och tog fram Alzheimerguiden.
– I arbetet med Lewyguiden har omkring 40 patienter och anhöriga medverkat. Gemensamt för dem alla är att ingen hade hört talas om Lewy body-sjukdom före diagnostillfället, vilket visar hur okänd sjukdomen fortfarande är, säger Maria Cavalli.
– Därför är jag jätteglad att Elisabet Londos (bilden) är med och bidrar med all sin kunskap och långa erfarenhet. I guiden försöker vi fånga upp så mycket som möjligt av hennes råd.
Efter ett omfattande arbete med fokusgrupper och intervjuer med experter har nuvarande 14 kapitel tagit form. Dessa tar bland annat upp fakta om sjukdomen, råd under den första tiden efter diagnos, personliga berättelser, tips inför samtal med familj och vänner, livsstilsråd, samhällets stöd och aktuell forskning.
På sajten finns både filmat material och texter.
Lewyguiden är helt avgiftsfri. Den är mobilanpassad och nås på www.lewyguiden.se utan någon särskild inloggning. Guiden finansieras genom stöd från företaget Expandia Moduler. Dess grundare Kjell Sköld hade själv Lewykroppssjukdom i 15 år och hans familj vill på det här sättet föra sina erfarenheter vidare.
Maria Cavalli konstaterar att det händer mycket inom området nu med både ett forskningsnätverk och det nya Riksförbundet Lewy body.
– Under 2026 kommer vi att fortsätta jobba med kunskapsstöd till professionen. Det kommer att till stor del handla om vad man som patient och anhörig vill att olika yrkesgrupper ska förstå och veta i mötet.
– Symptomen skiljer ju sig från många andra kognitiva sjukdomar genom exempelvis synhallucinationer, drömsömnsstörningar och stora fluktuationer mellan pigghet och trötthet, säger Maria Cavalli.
Lanseringen av Lewyguiden den 28 januari kommer att livesändas med dem som har deltagit i utvecklandet. Mer information om livesändningen finns på www.lewyguiden.se. Evenemanget kommer att spelas in och kan ses i efterhand.
Text: Christina Nemell
• Lewykroppssjukdom eller Lewykroppsdemens (båda orden används av Svenskt Demenscentrum) har fått sitt namn av de för sjukdomen typiska Lewykropparna – ansamlingar av proteinet alfa-synuklein.
• Den engelska benämningen av sjukdomen Lewy Body Disease (LBD) används ofta även i Sverige, till exempel av Riksförbundet Lewy body.
Bollen kan nå 100 kilometer i timmen. Varje duell innehåller förberedelser, strategitänk, positionering, och snabbt beslutsfattande. Kan pingis vara framtidens hjärngympa för personer med demenssjukdomar?
– Vår idrott sprider sig snabbt bland nya grupper och vi ser att den passar bra för personer med olika funktionsnedsättningar, säger Marit Brodd Almgren, verksamhetsutvecklare på Svenska bordtennisförbundet.
Uppvärming inför Alzheimer-VM i bordtennis i Helsingborg i november 2025.
Pingis har kallats för "världens bästa hjärngympa" av experter.
Ett sätt att träna koordinationen är att försöka träffa vissa markörer på bordet med bollen.
Många deltagare i Parkinson-VM och Alzheimer-VM som hölls samtidigt i Helsingborg.
Att pricka bollen i lådan är ett sätt att träna motorik och koordination.
Derbymatch mellan två spelare från Grekland.
Mixade matcher är vanligt i Alzheimer-VM.
I höstas anordnades Alzheimer-VM ihop med Parkinson-VM i Helsingborg. Det var tredje gången tävlingen gick av stapeln. Visserligen var deltagarantalet lågt, tolv spelare gjorde upp om titeln i Alzheimer-VM, men bordtennisen har potential inom målgruppen. Det menar Marit Brodd Almgren.
– Vi har kommit längre inom gruppen med Parkinson, deltagarantalet är större där. En av våra föreningar har också drivit ett väldigt framgångsrikt projekt, men vi ser att det finns en begynnande verksamhet även för personer med alzheimer. Under turneringen var det bland annat deltagare från Grekland och Frankrike på plats, säger Marit Brodd Almgren.
Hon hoppas att Svenska bordtennisförbundet under år 2026 kommer att kunna presentera ett paketerat koncept för att i högre grad kunna välkomna nya grupper, som exempelvis personer med alzheimer eller Parkinson till pingisfamiljen.
– Vårt motto är ”pingis för alla – överallt” så det går helt i linje med våra värderingar och ambitioner. Dessutom ska man komma ihåg att pingis är en folksport som många i Sverige har spelat i unga år, så det finns potential.
En utmaning är att nå målgruppen. Här måste bordtennisen få ett tätare samarbete med vården och särskilda boenden. Redan idag finns dock flera koncept framtagna för att passa personer med särskilda behov. En variant spelas med större boll, en annan heter swing pingpong där bollen sitter fast i ett snöre och det går numera även att spela VR-pingis. I England har det även lanserats ett bord med sarger som med framgång testats på boenden för personer med demenssjukdomar.
Marit Brodd Almgren tror att idrotten framöver kommer att kunna locka fler deltagare som tidigare inte haft ett naturligt tillträde.
– Nyligen fick jag höra om en ung kvinna som hade drabbats av en stroke där pingisen var en del av hennes habilitering. En äldre kvinna, som aldrig hade spelat tidigare, sa att det är så tråkigt att göra saker som äldre eftersom man bara blir sämre. Nu hade hittat till pingisen som nybörjare och blir en bättre och bättre spelare för varje gång, säger hon och avslutar:
– Bordtennis har stora hälsofördelar. Det krävs inte så mycket för att komma igång. Och tänk om vi skulle kunna räkna på alla vårdkostnader som sparas in för de människor som aktiveras.
Samtliga bilder är tagna vid Alzheimer-VM i Helsingborg, november 2025. Foto: ManfredSchillings/SBTF
Text: Juan Martinez
I höstas anordnades Alzheimer-VM ihop med Parkinson-VM i Helsingborg. Det var tredje gången tävlingen gick av stapeln. Visserligen var deltagarantalet lågt, tolv spelare gjorde upp om titeln i Alzheimer-VM, men bordtennisen har potential inom målgruppen. Det menar Marit Brodd Almgren.
– Vi har kommit längre inom gruppen med Parkinson, deltagarantalet är större där. En av våra föreningar har också drivit ett väldigt framgångsrikt projekt, men vi ser att det finns en begynnande verksamhet även för personer med alzheimer. Under turneringen var det bland annat deltagare från Grekland och Frankrike på plats, säger Marit Brodd Almgren.
Hon hoppas att Svenska bordtennisförbundet under år 2026 kommer att kunna presentera ett paketerat koncept för att i högre grad kunna välkomna nya grupper, som exempelvis personer med alzheimer eller Parkinson till pingisfamiljen.
– Vårt motto är ”pingis för alla – överallt” så det går helt i linje med våra värderingar och ambitioner. Dessutom ska man komma ihåg att pingis är en folksport som många i Sverige har spelat i unga år, så det finns potential.
En utmaning är att nå målgruppen. Här måste bordtennisen få ett tätare samarbete med vården och särskilda boenden. Redan idag finns dock flera koncept framtagna för att passa personer med särskilda behov. En variant spelas med större boll, en annan heter swing pingpong där bollen sitter fast i ett snöre och det går numera även att spela VR-pingis. I England har det även lanserats ett bord med sarger som med framgång testats på boenden för personer med demenssjukdomar.
Marit Brodd Almgren tror att idrotten framöver kommer att kunna locka fler deltagare som tidigare inte haft ett naturligt tillträde.
– Nyligen fick jag höra om en ung kvinna som hade drabbats av en stroke där pingisen var en del av hennes habilitering. En äldre kvinna, som aldrig hade spelat tidigare, sa att det är så tråkigt att göra saker som äldre eftersom man bara blir sämre. Nu hade hittat till pingisen som nybörjare och blir en bättre och bättre spelare för varje gång, säger hon och avslutar:
– Bordtennis har stora hälsofördelar. Det krävs inte så mycket för att komma igång. Och tänk om vi skulle kunna räkna på alla vårdkostnader som sparas in för de människor som aktiveras.
Samtliga bilder är tagna vid Alzheimer-VM i Helsingborg, november 2025. Foto: ManfredSchillings/SBTF
Text: Juan Martinez
Alla som söker vård har rätt att bli bemötta med kunskap och respekt. Många äldre transpersoner kan dock vittna om motsatsen. Därför lanseras nu en utbildning för anställda inom vård om omsorg.
– Målet är att ge ökad kunskap och konkreta verktyg för att kunna bemöta transpersoner på ett tryggt och respektfullt sätt, säger Linn Storm, projektledare på Transammans.
Även om Sverige år 1972 blev först i världen med att erbjuda möjligheten att ändra juridiskt kön efter utredning, har vårdens bemötande av transpersoner lämnat en del övrigt att önska. Kanske är det därför inte så märkligt att en del äldre hbtqi-personer drar sig för att söka vård och omsorg. Det vill organisationen Transammans ändra på.
– Många äldre transpersoner har erfarenheter av dåligt bemötande i vården, vilket skapar oro inför åldrande och ett eventuellt ökat vårdbehov. Att behöva hjälp med exempelvis intima situationer, samtidigt som man oroar sig för om vårdgivaren har negativa attityder, kan vara starkt ångestskapande. De flesta som arbetar inom vård och omsorg vill förstås göra sitt bästa, men bristande kunskap och osäkerhet kan skapa mindre bra situationer, säger Linn Storm.
Forskning om den äldre hbtqi-gruppen är bristfällig. Linn Storm och Transammans har tagit fram utbildningen ihop med en referensgrupp med transpersoner som är 65-plus. Utbildningen innehåller fysiska träffar, en handbok för stöttning i det praktiska arbetet, samt en webbaserad del där fakta, filmer, övningar och reflektionsfrågor till stor del bygger på transgruppens egna berättelser och erfarenheter.
– Men utbildningen baseras även på forskning och jag har under resans gång haft förmånen att få bolla med forskare och andra professionella som arbetar med äldre och/eller transpersoner på olika sätt, säger Linn Storm.
Att inte kunna känna sig säker på att bli bemött med respekt är för många äldre transpersoner en tröskel till att söka vård och omsorg. Exempelvis kan det handla om att bli ”felkönad” eller att inte bli kallad för sitt rätta namn. Det kan också handla om ren okunskap där vårdgivaren lägger över på vårdtagaren att informera. I andra fall kan transidentiteten blåsas upp, trots att den saknar relevans för själva omvårdnaden.
– Tyvärr finns även erfarenheter av att möta kränkande och nedvärderande kommentarer. Det är dock viktigt att poängtera att de flesta också har många erfarenheter av att bli väl bemötta i vården. Men som en av mina referenspersoner uttryckte det så är det ”lotteriet” som är stressande. Att man helt enkelt inte vet hur man kommer att bli bemött, säger Linn Storm.
Forskningen om levda erfarenheter av demenssjukdomar bland transpersoner (och hbtqi-personer generellt) är mycket begränsad. De få studier som finns visar att transpersoner med demenssjukdomar eller kognitiv svikt ofta känner oro för diskriminering inom vård, omsorg och socialtjänst. En del upplever rädsla för att oavsiktligt berätta om sin identitet i otrygga sammanhang eller förlora möjligheten att förmedla vem man själv är. Flera vittnar även om en oro för om omgivningen kommer att respektera och stå upp för ens transidentitet när man inte längre kan göra det själv.
– Den begränsade forskningen visar att personal inom äldreomsorgen ofta känner osäkerhet kring frågor om könsidentitet och sexualitet, eller betraktar dem som irrelevanta om individen inte själv tar upp dem. Detta blir särskilt problematiskt när demenssjukdomen minskar personens möjlighet och förmåga att uttrycka vem man är och vad man behöver, säger Linn Storm.
Hon betonar att det självfallet inte finns ett generellt sätt att bemöta alla transpersoner på. I stället handlar det om att se varje person som en enskild individ och vara medveten om de normer och föreställningar som kan påverka bemötandet.
Om Linn Storm får ge ett handfast råd till alla som jobbar inom vården så är det:
– Be om ursäkt om du känner att det blivit lite fel, utan att göra en stor grej av det. Det är (nästan) aldrig för sent att göra rätt!
Text: Juan Martinez
Även om Sverige år 1972 blev först i världen med att erbjuda möjligheten att ändra juridiskt kön efter utredning, har vårdens bemötande av transpersoner lämnat en del övrigt att önska. Kanske är det därför inte så märkligt att en del äldre hbtqi-personer drar sig för att söka vård och omsorg. Det vill organisationen Transammans ändra på.
– Många äldre transpersoner har erfarenheter av dåligt bemötande i vården, vilket skapar oro inför åldrande och ett eventuellt ökat vårdbehov. Att behöva hjälp med exempelvis intima situationer, samtidigt som man oroar sig för om vårdgivaren har negativa attityder, kan vara starkt ångestskapande. De flesta som arbetar inom vård och omsorg vill förstås göra sitt bästa, men bristande kunskap och osäkerhet kan skapa mindre bra situationer, säger Linn Storm.
Forskning om den äldre hbtqi-gruppen är bristfällig. Linn Storm och Transammans har tagit fram utbildningen ihop med en referensgrupp med transpersoner som är 65-plus. Utbildningen innehåller fysiska träffar, en handbok för stöttning i det praktiska arbetet, samt en webbaserad del där fakta, filmer, övningar och reflektionsfrågor till stor del bygger på transgruppens egna berättelser och erfarenheter.
– Men utbildningen baseras även på forskning och jag har under resans gång haft förmånen att få bolla med forskare och andra professionella som arbetar med äldre och/eller transpersoner på olika sätt, säger Linn Storm.
Att inte kunna känna sig säker på att bli bemött med respekt är för många äldre transpersoner en tröskel till att söka vård och omsorg. Exempelvis kan det handla om att bli ”felkönad” eller att inte bli kallad för sitt rätta namn. Det kan också handla om ren okunskap där vårdgivaren lägger över på vårdtagaren att informera. I andra fall kan transidentiteten blåsas upp, trots att den saknar relevans för själva omvårdnaden.
– Tyvärr finns även erfarenheter av att möta kränkande och nedvärderande kommentarer. Det är dock viktigt att poängtera att de flesta också har många erfarenheter av att bli väl bemötta i vården. Men som en av mina referenspersoner uttryckte det så är det ”lotteriet” som är stressande. Att man helt enkelt inte vet hur man kommer att bli bemött, säger Linn Storm.
Forskningen om levda erfarenheter av demenssjukdomar bland transpersoner (och hbtqi-personer generellt) är mycket begränsad. De få studier som finns visar att transpersoner med demenssjukdomar eller kognitiv svikt ofta känner oro för diskriminering inom vård, omsorg och socialtjänst. En del upplever rädsla för att oavsiktligt berätta om sin identitet i otrygga sammanhang eller förlora möjligheten att förmedla vem man själv är. Flera vittnar även om en oro för om omgivningen kommer att respektera och stå upp för ens transidentitet när man inte längre kan göra det själv.
– Den begränsade forskningen visar att personal inom äldreomsorgen ofta känner osäkerhet kring frågor om könsidentitet och sexualitet, eller betraktar dem som irrelevanta om individen inte själv tar upp dem. Detta blir särskilt problematiskt när demenssjukdomen minskar personens möjlighet och förmåga att uttrycka vem man är och vad man behöver, säger Linn Storm.
Hon betonar att det självfallet inte finns ett generellt sätt att bemöta alla transpersoner på. I stället handlar det om att se varje person som en enskild individ och vara medveten om de normer och föreställningar som kan påverka bemötandet.
Om Linn Storm får ge ett handfast råd till alla som jobbar inom vården så är det:
– Be om ursäkt om du känner att det blivit lite fel, utan att göra en stor grej av det. Det är (nästan) aldrig för sent att göra rätt!
Text: Juan Martinez
• Utbildningen vänder sig till personal inom vård och omsorg som möter äldre i sitt arbete.
• Den är kostnadsfri och ger aktuell kunskap om äldre transpersoners hälsa, livsvillkor och behov, samt praktiska verktyg för ett inkluderande bemötande.
Mer information och anmälan på Transammans webbplats »
• Transammans är ett nationellt förbund som arbetar för transpersoners rättigheter.
Utbildning: Utbildad fysioterapeut med en masterexamen i folkhälsoepidemiologi.
Yrkeserfarenhet: Har de senaste 15 åren fokuserat på kopplingen hälsa och hbtqi, på tidigare arbetsplatser som Smittskydd Stockholm, RFSU och RFSL utbildning. Har de senaste 11 åren arbetat särskilt med organisationsutveckling, förändringsarbete och utbildningsutveckling med fokus på hbtqi-frågor.
Kuriosa: Älskar nöjesfält och berg- och dalbanor, eller egentligen allt som går fort! Men inte när det kommer förändringsarbete – det måste få ta tid …
Då föreskrifterna för delegering av läkemedel ändrades den 1 januari 2026 har webbutbildningen Jobba säkert med läkemedel blivit inaktuell. Men eftersom det fortsatt finns behov av en utbildning på området har Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) beslutat att den ska vara tillgänglig till och med årsskiftet 2026/2027.
Jobba säkert med läkemedel kommer alltså att finnas kvar i Svenskt Demenscentrums utbildningsportal fram till den 31 december i år.
SKR kommer inom kort att publicera information om vilka delar av utbildningen som nu är inaktuella. Så snart vi får den informationen kommer vi också att lägga ut den.
Har du frågor som rör Jobba säkert med läkemedel går det bra att mejla till info@skr.se.
Jobba säkert med läkemedel togs ursprungligen fram av SKR. Svenskt Demenscentrum har enbart förvaltat utbildningen under ett antal år.
SKR för nu en dialog med Socialstyrelsen, den myndighet som ansvarar för kunskapsstöd på området. Socialstyrelsen har idag ingen webbutbildning som motsvarar Jobba säkert med läkemedel, däremot finns det information om delegering och de nya föreskrifterna på deras webbplats.
Socialstyrelsens information om delegering »
Texten uppdaterades den 15 januari 2026.
Jobba säkert med läkemedel kommer alltså att finnas kvar i Svenskt Demenscentrums utbildningsportal fram till den 31 december i år.
SKR kommer inom kort att publicera information om vilka delar av utbildningen som nu är inaktuella. Så snart vi får den informationen kommer vi också att lägga ut den.
Har du frågor som rör Jobba säkert med läkemedel går det bra att mejla till info@skr.se.
Jobba säkert med läkemedel togs ursprungligen fram av SKR. Svenskt Demenscentrum har enbart förvaltat utbildningen under ett antal år.
SKR för nu en dialog med Socialstyrelsen, den myndighet som ansvarar för kunskapsstöd på området. Socialstyrelsen har idag ingen webbutbildning som motsvarar Jobba säkert med läkemedel, däremot finns det information om delegering och de nya föreskrifterna på deras webbplats.
Socialstyrelsens information om delegering »
Texten uppdaterades den 15 januari 2026.
Två olika mötesplatser med syftet att sprida kunskap, gemenskap och stöd till personer som lever med eller nära demenssjukdom tog hem årets svenska QSNA-priser. ”Jag är hedrad, tacksam och stolt”, säger Alma Fager, en av de två pristagarna.
QSNA – Queen Silvia Nursing Award – delas i Sverige ut till sjuksköterskor och undersköterskor som har en idé eller som har gjort insatser för att förbättra vårdkvaliteten för äldre personer och dem som lever med demens.
I år belönas Alma Fager (bilden) i sjuksköterskeklassen för sitt arbete med projektet Norra Strandgatan 21 i Helsingborg, en mötesplats och testarena för samverkan och nytänkande kring kognitiv sjukdom/demens.
– Att få det här priset känns enormt. Jag är hedrad, tacksam och stolt. Hedrad över att bli tilldelad ett så framstående pris, tacksam för möjligheten det ger mig att fortsätta driva i frågorna kring personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom och stolt över att arbetet på Norra Strandgatan 21 uppmärksammas, säger Alma Fager.
Syftet med Norra Strandgatan 21 är bland annat att sprida kunskap till allmänheten och att på ett lättillgängligt sätt kunna erbjuda stöd till personer som har fått en demensdiagnos, inte minst de som befinner sig tidigt i sjukdomen.
Andra målgrupper är familj och anhöriga, men även samhället i stort – vem som helst är nämligen välkommen in i lokalerna som ligger mitt i stan. Norra Strandgatan 21 är en del av Helsingborgs satsning på att bli ”en kognitivt vänlig stad”.
Vad betyder det här priset för dig?
– För mig personligen innebär det här bekräftelse på att det jag gör är viktigt, att jag är på rätt väg och att vi tillsammans måste våga tänka nytt för att möta personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom i deras behov och funderingar.
I undersköterskeklassen belönas Linda Boo i Lidköpings kommun för sitt arbete med Saras torg. Det är en mötesplats där personer som nyligen har fått en demensdiagnos och deras anhöriga kan träffa andra som befinner sig i en liknande situation.
Saras torg erbjuder bland annat stödgrupper för anhöriga och studiecirklar för personer som nyligen har fått sin diagnos. Satsningen är preventiv och man vill med Saras torg erbjuda samhörighet, stöd och information i tidigt skede innan andra kommunala insatser behövs. Linda Boo har varit med i projektet sedan starten.
Både Alma Fager och Linda Boo nominerades till QSNA av sina chefer.
Text: Karin Nyman
QSNA – Queen Silvia Nursing Award – delas i Sverige ut till sjuksköterskor och undersköterskor som har en idé eller som har gjort insatser för att förbättra vårdkvaliteten för äldre personer och dem som lever med demens.
I år belönas Alma Fager (bilden) i sjuksköterskeklassen för sitt arbete med projektet Norra Strandgatan 21 i Helsingborg, en mötesplats och testarena för samverkan och nytänkande kring kognitiv sjukdom/demens.
– Att få det här priset känns enormt. Jag är hedrad, tacksam och stolt. Hedrad över att bli tilldelad ett så framstående pris, tacksam för möjligheten det ger mig att fortsätta driva i frågorna kring personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom och stolt över att arbetet på Norra Strandgatan 21 uppmärksammas, säger Alma Fager.
Syftet med Norra Strandgatan 21 är bland annat att sprida kunskap till allmänheten och att på ett lättillgängligt sätt kunna erbjuda stöd till personer som har fått en demensdiagnos, inte minst de som befinner sig tidigt i sjukdomen.
Andra målgrupper är familj och anhöriga, men även samhället i stort – vem som helst är nämligen välkommen in i lokalerna som ligger mitt i stan. Norra Strandgatan 21 är en del av Helsingborgs satsning på att bli ”en kognitivt vänlig stad”.
Vad betyder det här priset för dig?
– För mig personligen innebär det här bekräftelse på att det jag gör är viktigt, att jag är på rätt väg och att vi tillsammans måste våga tänka nytt för att möta personer med kognitiv sjukdom/demenssjukdom i deras behov och funderingar.
I undersköterskeklassen belönas Linda Boo i Lidköpings kommun för sitt arbete med Saras torg. Det är en mötesplats där personer som nyligen har fått en demensdiagnos och deras anhöriga kan träffa andra som befinner sig i en liknande situation.
Saras torg erbjuder bland annat stödgrupper för anhöriga och studiecirklar för personer som nyligen har fått sin diagnos. Satsningen är preventiv och man vill med Saras torg erbjuda samhörighet, stöd och information i tidigt skede innan andra kommunala insatser behövs. Linda Boo har varit med i projektet sedan starten.
Både Alma Fager och Linda Boo nominerades till QSNA av sina chefer.
Text: Karin Nyman
• QSNA instiftades 2013 för att hedra Drottning Silvias långvariga engagemang för äldre och personer med demenssjukdom.
• Priset lyfter fram sjuksköterskors betydelse för att höja vårdkvaliteten och uppmuntra innovationer och idéer som förbättrar vården och omsorgen för äldre och personer med en demenssjukdom.
• De senaste åren har priset haft delats ut två kategorier i Sverige: sjuksköterska och undersköterska.
• Vinnarna får bland annat ett stipendium och möjligheter att fördjupa sina kunskaper.
• Mottagarna av 2025 års QSNA är de sista som belönas med detta pris.
QSNA:s webbplats » (nytt fönster)
