ARBETA MED DEMENS

En kvinna går på dagverksamhet. Hon har alzheimer och bor hemma med sin partner. Problemet är att hon inte vill åka med i den buss som kör alla som ska till dagverksamheten. Hon vill inte stå och vänta på den.

På morgonen kan kvinnan sticka iväg själv och smälla igen dörren. På eftermiddagen ”rymmer” hon ofta när det är dags för hemresa. Personalen har svårt att hålla kvar personen som blir upprörd och arg.

Efter diskussion med partnern beslutar personalen testa om kvinnan kan gå hem själv. När hon går från dagverksamheten ringer personalen till partnern som sen ringer tillbaka när kvinnan är hemma. Det fungerar bra och nu gör man på liknande sätt på morgnarna; partnern ringer till dagverksamheten som sedan återkopplar när personen är framme.

Kvinnan går nu till och från dagverksamheten fem dagar i veckan. Hon känner sig inte kränkt över att tvingas åka buss och både partnern och personalen kan känna sig lugna.

En alzheimersjuk man går fyra dagar i veckan på dagverksamhet. Makan som själv har en fysisk sjukdom behöver avlastning. Det fungerar bra men plötsligt en dag vill mannen inte fortsätta på dagverksamheten utan tror att han är botad. I själva verket har sjukdomen gått längre och han vill inte delta i några aktiviteter.

Hemma beskyller han sin partner för att ta nycklar, pengar och hörapparat. Han vägrar att sköta sin hygien och beskyller partnern för otrohet.

Mannen är mycket förtjust i hundar och hade haft djur tidigare i livet. På förslag av biståndshandläggaren erbjuds han därför att få träffa hund och hundförare. De ingår i ett särskilt i kommunalt besöksteam som nu kommer till dagverksamheten två gånger i veckan.

Nu går mannen till dagverksamheten frivilligt men endast de två dagarna då han får träffa hunden. Makan är glad åt att få den avlastningen och att mannen alls vill delta i dagverksamhet igen.

En demenssjuk person som flyttade in på ett boendet var fysiskt och psykiskt utåtagerande bådet mot personal och medboende. Personen hade pondus och var van vid att andra lyssnade. När personal sa exempelvis ”Nej jag kan inte nu” blev hen arg och kände sig kränkt. 

Bekräftelse och uppmärksamhet blev lösningen. När personen sa exempelvis  ”Vad ful du är i håret” till personal svarade man ”Vad bra att du säger till, jag tar till mig det och ska gå till frissan."

Personen fick också mer egen tid när personal pratade och bekräftade, det handlade om fem-tio minuter per arbetspass. Efter detta blev hen mycket lugnare. Viktigt var att all personal gjorde likadant.

En person som flyttade in på ett boende blev våldsam i samband med dusch och hårtvätt. Anhöriga berättade att det varit så en längre tid, men att det blivit allt värre. Det visade sig att det fungerade med dusch upp till halsen men inte hår och ansikte.

Så småningom mindes en anhörig att personen en gång hade berättat att hen hade varit nära att drunkna som barn. En duschring, en sådan som sätts på huvudet för att undvika vatten i ögonen, blev lösningen. Sedan fungerade det bra med duschen. Ansiktet kunde personen tvätta själv med en tvättlapp. 

Till ett boende flyttade en kvinna som var halvsidesförlamad och rullstolsburen. Hon var mycket stark fysiskt, ville upp och gå men saknande sjukdomsinsikt. Fallrisken var mycket stor.

Kvinnan blev mycket arg när hon hindrades från att gå. Hon spändes inte fast i rullstolen men gick till att börja med inte att lämna en minut. Hen kunde bli så arg att det blev slagsmål.

Det hände på alltid eftermiddagarna; kvinnan ville hämta sin äkta hälft och träffa sina barn. Och då sa alla ”nej, nej, sitt, sitt.”

Personalen diskuterade tillsammans i teamet. De beslöt att beställa en lite lättare rullstol. De slutade säga nej och försökte hitta nya strategier. ”Du sitter i rullstol men du kan flytta fötterna lite för att komma fram och på egen hand", säger Kvinnan uppmuntrades och lärde sig ett nytt sätt att ta sig fram. Hon kunde också promenera lite med gåbord och med stöd av personal.

Det här fungerade allt bättre i takt med att en tillit byggdes upp. Personalen lärde känna personen och fann olika aktiviteter som hon tyckte om. Exempelvis att skriva brev  eller att tala om sådant som hon sysslat med tidigare i livet.

En boende är fysiskt stark och mycket bestämd. Hen flyttar runt möbler och kan bli utagerande mot personal när hen är trött eller inte blir förstådd. Fallrisken är stor.

Hen har också vanföreställningar och är även mycket ljuskänslig. Hen får lugnande läkemedel.

Efter besök av ett BPSD-team och utredning görs en handlingsplan. Den innebär bland annat att observera så snart hen börjar bli lite orolig. Då följer man med till rummet och där ska det vara dämpat ljus. Maten kan gärna serveras på rummet.

Det är viktigt att tala kort och tydligt så hen förstår. Likaså att undvika att överstimulera. Hen vill så gärna delta och hjälpa till men kan inte gå ner i varv. Om kommunikationen fungerar kan hen göra saker själv.

Inne på rummet kan man till exempel sitta och prata om bilderna på väggarna. Att erbjuda mat eller kaffe och bullar liksom beröring kan också lugna.

Nu har lugnande läkemedel satts ut utom en tablett på eftermiddagen. När planen följs av all personal fungerar det bra. 

En alzheimersjuk man flyttade till ett äldreboende. På kort tid hade situationen blivit ohållbar hemma så flytten blev akut, i väntan på en permanent plats på ett demensboende. Han var van vid att bo på nedre botten men den enda lediga lägenheten på äldreboendet låg högst upp i huset.

Mannen blev snart mycket orolig och förvirrad. Han gick fram och tillbaka i korridoren utanför hans lägenhet. Ryckte i alla handtag han kom åt och drog sig inte för att gå in i andra lägenheter, om dörren var olåst. Hans beteende skapade stor otrygghet hos de andra hyresgästerna.

Mannens situation togs upp i teamträffar med äldreboendets undersköterskor, sjuksköterska, arbetsterapeut och verksamhetschef. ”Även om han ska flytta så småningom måste vi lösa problemen här och nu”, resonerade man. Teamet kom fram till att mannen kände sig ensam och sökte sociala kontakter.

Entrén möblerades om och en samlingsplats gjordes i ordning. Det var ingen plats man normalt serverade mat men nu fick en mindre grupp på äldreboendet äta frukost, lunch och middag här. Personerna trivdes med varandra, det gällde även mannen som blev betydligt tryggare av att ha folk omkring sig.

Kvällarna var fortfarande svåra. Verksamhetschefen ansåg att det behövdes personalförstärkning för att underlätta sänggåendet. På så sätt kunde en undersköterska ägna mycket tid åt mannen de först veckorna. De gick upp tillsammans till hans lägenhet där de tog kvällsmål. Undersköterskan satt med och tittade i album innan han gick till sängs. En ny kvällsrutin etablerades ock till slut gradvis kunde personalförstärkningen tas bort.

En alzheimersjuk kvinna på ett äldreboende vände på dygnet. Hon var motoriskt orolig och hade svårt att komma till ro. Efter kvällsfikat blev hon rejält ”speedad”. Hon kunde hålla i gång till framåt tre på natten innan hon somnade. På dagarna var hon sedan trött och orkeslös.

De hjälpte inte att personalen försökte få kvinnan att lägga sig tidigt. Då reste hon sig bara i sängen och satt och dinglade med benen. Personalen väckte henne sent, för att hon inte skulle bli alltför trött under dagen. Hennes sömnvanor var ändå ett allvarligt problem. Eftersom hon hade diabetes behövde hon insulin på regelbundna tider för att må bra.

Personalen hade teamträffar där olika lösningar diskuterades. Anhöriga som kopplades in berättade att hon alltid varit väldigt förtjust i kattor. Ett gosedjur inhandlades och ett så kallat kedjetäcke. Det är tyngre än ett vanligt täcke och kan framkalla upplevelsen av att vara omfamnad eller att sova tillsammans med någon.

Nyordningen fungerade över förväntan. Kvinnan kom till ro mycket snabbare och blev en helt annan person när nattsömnen förbättrades. Insulinet balanserades och i dag sitter hon gärna med och småpratar med personal och medboende.

En demenssjuk man bodde hemma med sin fru. Han blev långsamt sämre och frun drog ett allt större lass. Slutligen beslutades om att pröva växelvård. Mannen skulle varva två veckors vistelse hemma med två veckor på demensboendet.

Den första perioden på demensboendet blev inte alls bra. Mannen stod långa stunder vid den låsta ytterdörren; drog och slet i dörrhandtaget, hoade och skrek. Personalen kunde inte uppfatta vad han sa. De tolkade hans beteende som att han längtade efter sin fru och ville gå hem.

När vädret blev bättre tog personalen fram stolar och ställde utanför ytterdörren för att fika tillsammans med de boende. Mannen fikade också men ställde sig sedan i dörröppningen. Där blev han stående. Det visade sig att han inte alls ville gå hem. Efter ett tag kom personalen på att han helt enkelt trivdes med att stå vid den halvöppna ytterdörren och titta ut. Han blev lugn och slutade hoa och skrika. 

I dag fungerar han lite som boendets dörrvakt. Ytterdörren står halvöppen, det har gått bra under sommarhalvåret. Men hur blir det i vinter? Nya lösningar diskuteras.

En demenssjuk kvinna hade fallit nattetid då hon var på väg upp ur sängen. Personalen på demensboendet var rädd att hon skulle skada sig om det hände igen.

En arbetsterapeut kontaktades som ordinerade en rörelsevakt för att minska fallrisken. Den aktiveras, och larmar då personalen, när personen försöker stiga upp ur sängen. 

Problemet var att rörelsevakten har en dosa som blinkar rött. Den oroade kvinnan som ständigt försökte gömma undan dosan. Rörelsevakten fungerade därför inte som det var tänkt och togs bort.

I stället prövade personalen att flytta sängen till en annan del av rummet. Där ställdes den så att kvinnan behövde gå upp från sängens högra sida, i stället för som tidigare den vänstra. ”Vi tänkte att de flesta av oss är vana att stiga upp ur sängen från den ena sidan – det är som en rutin”. Det visade sig också vara fallet för kvinnan. Höger sida var hennes rutin och med den nya sängplatsen upphörde fallen.